onsdag 2 oktober 2013

HÖSTREA PÅ 14 BOKTITLAR


 
HÖSTREAN IGÅNG. PÅGÅR FRAM TILL OCH MED DEN 25 OKTOBER.

Samtliga böcker nedan (men endast dessa!) ingår i årets höstrea. Priserna gäller inklusive frakt!

Böcker i danskt band 40:- styck, följande titlar:

Stormar och vilopunkter. Essäer och artiklar.
Kärlek och längtan. En bok om portugisisk fadokultur.
Ökenvandring. Essäer och prosatexter.
Kön, klass och kultur. Essäer och prosatexter.

Storformat, inbunden, hårda pärmar, tryckt på exklusivt papper, 120:-

Skrivandets portar. Samtal med Anne-Marie Berglund, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Janne Teller, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor och Nina Malinovski om liv och litteratur. Rikt illustrerad.

Övriga, mjukband, 30:- styck, följande titlar:

Förensligandet. Essä om det solitära livet.
Den tysta zonen. Uppföljare på Förensligandet.
Inre frihet. Ännu en bok på samma tema som de två föregående.
Öland en vinterresa. Svart-vita foton av en öländsk vinter av Astrid Nydahl med mina texter.

Till detta pris, 30:- styck, kan man också köpa två böcker jag utgivit:

Markku Paasonen: Sånger om sjunkna städer (finsk prosalyrik i översättning av Henrika Ringbom).
Vasco Graça Moura: En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira (portugisisk roman i översättning av Örjan Sjögren).

Tre titlar, utgivna 2010- 2012, kan du också köpa till lägre pris.

Alla de andra som också skrev för 60:- (essäer och dagböcker).
En centraleuropeisk afton för 60:- (brevväxling med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal under det kalla krigets sista år).
Sextio år senare (om Israel/Palestina, Libyens "krigsvår" med mera) för 40:-

Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
 
 

 

Rumänska skräpliv

Skräpliv. Rumänska berättelser (2244 förlag. Översättning: Jeana Jarlsbo och Anna Hedman Förord: Henrik Nilsson).
 
Allt mer av den rumänska litteraturskatten blir tillgänglig på svenska. Med utgivningen av antologin Skräpliv introduceras elva novellister i ett urval av Eva Leonte och Ingemar E. Nilsson. I ett informativt förord skriver Henrik Nilsson att de flesta av de medverkande aldrig tidigare översatts till svenska och att den kommunistiska diktaturens ofta är närvarande i texterna.
Författarna är födda mellan 1942 (Gabriela Adamesteanu) och 1980 Augustin Cupsa), och ger därför en rikt och skiftande bild av rumänsk novellkonst under en längre tid. Fem av dem är kvinnor, sex stycken är män, de har skiftande yrkeskarriärer bakom sig, men har alla en gedigen förankring i den rumänska litterära världen, både som poeter och prosaister.
Antologins höga konstnärliga kvalitet lovar mycket gott från denna europeiska litteratur i framtiden. Vackra fotografiska författarporträtt inleder varje ny text.

 

tisdag 1 oktober 2013

De danska judarnas flykt i oktober 1943

En av få bilder från flykten. Tagen av Mogens Margolinsky. Finns med i boken Landsmän.
De danska judarnas flykt uppmärksammas idag stort i Danmark. Hos oss är det förstås så gott som knäpptyst. Vi har "viktigare saker" att tala om.
For 70 år siden: Flugten til Sverige¨. Europas jøder forfølges under 2. Verdenskrig, men det lykkes langt de fleste danske jøder at flygte til Sverige i oktober 1943. De er nemlig advaret om razziaen den 1-2. oktober, og de tyske politisoldater kommer derfor til tomme huse og lejligheder. Men hvem er jøderne, der flygter, og de, der advarer og hjælper dem? Og hvordan oplever de flugten? Dyk ned i de mange personlige beretninger hentet fra arkiver og museer og lad dem selv fortælle."
Snaphanen uppmärksammar flera aspekter inför dagens minneshögtider, först och främst ett intressant tv-program som eventuellt också kan ses här i Sverige, samt med några länkar med intressanta texter.
"VISES PÅ DR.DK INDTIL: 30. OKT. 2013 Kan muligvis ses udenfor Danmark. De ikke så mange overlevende, som kan huske flugten ligesom modstandsmanden Jørgen Kieler der var ledende i organiseringen af den. Kommunal hjemmeside sætter jødernes flugt på kortet. Bruce Bawer formidler historien om Moran Jacob på engelsk i Anti-Semitism in Copenhagen.

Jyllands Postens leder: Den nye antisemitisme.
 "Den muslimske indvandring spiller en rolle, men det er for nemt at parkere hele ansvaret dér. Venstrefløjen har sit eget ansvar. Ældre jøder husker endnu en antiisraelsk demonstration, arrangeret af det nu hedengangne VS, foran det jødiske plejehjem i København, der husede flere Holocaust-overlevende. Blekingegade-banden etablerede et jødearkiv; man kan gisne om, hvad det skulle bruges til. Venstrefløjens holdning til Israel camoufleres som regel som antizionisme, men overskrider ofte grænsen til regulær antisemitisme."
Jag vill också gärna rekommendera den nyöversatta boken Landsmän skriven av historikern och chefredaktören för Politiken, Bo Lidegaard. Bokens underrubrik lyder "De danska judarnas flykt i oktober 1943", och har översatts till svenska av Margareta Eklöf (Bonniers förlag).

I Köpenhamns synagoga högtidlighöll man minnet av vad som skedde dessa dagar för sjuttio år sedan alltså.

Här skriver Kasper Støvring.


Själv utgav jag på 1980-talet en skrift med och om Kalle Berman, en av de judar i Malmö som organiserade flykten. Skriften är dessvärre sedan många år omöjlig att få tag i. Kanske något bibliotek har den.


Skriftens inledning med bild på mig och Kalle Berman utanför hans Höör-hem.

Och så bör man, för sin egen skull, lyssna till denna mycket gamla kvinna, både vad hon har att berätta och det hon spelar (med tack till Snaphanen):



Tystnad finns nämligen inte...

Foto: Anders Johansson

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.
 
 
 

Där de döda andas på oss

Foto: Anders Johansson

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.

Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar.

Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...




Amos Oz: Vänner emellan (W&W, översättning av Rose-Marie Nielsen)

 
"På kibbutzen är det tänkt att alla ska vara vänner. Men väldigt få är det."  

Den israeliske författaren Amos Oz är inte bara en framstående skildrare av det israeliska kibbutzlivet och den egna, judiska familjens öde. Han är också en skicklig porträttör av det allmänt mänskliga och därför läst och uppskattad världen runt.

Hans nya bok, Vänner emellan, rymmer en svit kortare berättelser som vid avslutad läsning visar sig ha hängt ihop genom att enskilda personer återkommer i berättelserna efter de avsnitt som handlat om dem själva. Det är tidigt israeliskt samhällsliv; människor har dragits till kibbutzernas kollektiva liv, de hyllar det anspråkslösa och arbetar för att bygga ett nytt land sedan den europeiska judenheten nästan utplånats i den nazistiska förintelsen.

Människorna är som människor mest: några är svaga, andra starka, några är ensamvargar, andra uppfyllda av förälskelser och framtidshopp. Särskilt gripande är Oz förmåga att ur dessa korta texter vaska fram trovärdiga människoöden och därmed ladda läsningen med engagemang.


måndag 30 september 2013

Ny vecka, gamla problem

Foto: Anders Johansson
Det är en ny vecka, men jag fortsätter att kämpa med samma problem som tidigare. Några texter har jag haft inlagda i datorn sedan tidigare, som dagens recension av Urban Anderssons nya, fina diktsamling. Nytt har jag svårt att skriva. Bara att besvara mail tar emot. Smärtan överröstar nu det mesta. Den är så dominant att den tvingar mig till tystnad.

I eftermiddag går jag på café med mitt barnbarn Vera. Hon fyllde sju i förra veckan, och vår fika tillsammans blir ett eget litet kalas.

I fredags var det begravning för lilla Gabriel. En värdig men absurd timme (man önskar aldrig hade behövt inträffa) tillsammans i en av Malmös riktigt gamla kyrkor. Där under valven från 1200-talet satt jag och tittade på tavlorna med alla prästnamnen från den tiden och fram till idag. Tankar kring vårt danska arv snurrade runt i mitt huvud medan begravningsgudtjänsten fortskred i den stora svensk-grekiska kretsen. Föräldrarna tog farväl av sin nyfödde son, och vi gick alla fram till den mycket lilla, vita kistan med våra blommor och avsked.

Jag tar nu livet timme för timme. Jag svarar och reagerar när jag orkar och förmår. Önskar er alla en god höstvecka!


Urban Andersson: Den andra natten (Norstedts)

”Som när vatten stiger och sjunker/ ljus övergår i mörker/ och mörker åter i ljus/ så är din andning i mig/ medan jag fortfarande/ söker en bön/ som kan förvandla orden/ till tomma skal”

I Urban Anderssons nya diktsamling är det sent i livet och sent på jorden. Det ordlösa och mörka dominerar i allt högre grad. Kallpratandets tid är förbi. Blicken skärps inför väsentligheterna, både de som stavas gemenskap, samhörighet och kärlek, och de som får namn av det kringliggande (samhället, kollektivet).

Redan i den första dikten söker Andersson efter de ord som ”bevarat sin fukt”. Jag tolkar det som en längtan efter det ännu levande, eftersom det i fukten alltid kan spira helt små organismer, tecken på livet. Döda ord strös över oss dagligen, i medierna, i mobiltjattret vi inte kan freda oss mot i offentliga miljöer.

Det verkligt levande finns förstås i det man delar med sin älskade, men också i husets tystnad, den som tryggt omsluter vad huset i sig erbjuder levandet, ”de små ljuden/ knappt urskiljbara”.

Efter en magnifik augustidikt om det annalkande mörkret och två kortdikter om kärleken och saknaden, kommer så dikten som placerar både diktaren och hans krets i den oro som är hela kontinentens, för de blinda ännu inte möjlig att se men för de flesta ett konkret hot:

”Det var då vi till slut hade insett

hur dödligt försvagat Europa var

och att vi sedan länge

levde i Krigets hus”

Begreppet Krigets hus är en uråldrig term från islamisk teologi, Dar al-Harb, som konkret innebär att man befinner sig i de länder där islam ännu inte härskar. I ett sådant Krigets hus, befinner Europa sig. Det går en kall kår genom mig när jag i poesin möter begreppet.

Av det drar jag en preliminär slutsats: vi lever också sent på jorden i den alldeles konkreta betydelsen som samhällsvarelser. Oavsett om vi i vår existentiella ensamhet ser bilden:

”Allt virvlar bort/ Blott med min längtan/ klamrar jag mig fast/ vid trädets nedersta gren/ över vattnet som stiger”

Det finns i Den andra natten många inslag av helig tröst, liksom det finns konkret smärta och sorg inför det stora som människolivet vill vara. Jag tycker mycket om Anderssons sätt att skapa en känsla av respekt och andlöshet inför det levande miraklet, samtidigt som hans dikter påminner om det viktigaste av allt: ändligheten, det slutgiltiga mörkret.



söndag 29 september 2013

Gyllene gryning - hur gyllene?

Partisymbolen, se information längst ner i texten.
Grekland regering beslutade igår att slå till mot Gyllene gryning. Eftersom man gripit partiledaren och flera andra som sitter i parlamentet skulle man bryta mot landets grundlag - om man inte kom med ett icke-politiskt argument för ingripandet (vilket man gjorde genom att kalla partiet för en kriminell organisation).
"Gyllene gryning-personerna har delgivits misstanke om och presenterats bevis för en rad attacker. Flera av de gripna åtalas även för olaga vapeninnehav, bland andra Mihaloliakos som saknar licens för jaktgeväret och de två pistolerna som hittades i hans hem. Gripandena och husrannsakningarna utgör Greklands överlägset största tillslag mot ett politiskt parti sedan diktaturens fall 1974. Nikos Dendias, minister för allmän ordning, kallar det ”en historisk dag för Grekland och Europa”.– Vi vill försäkra grekiska medborgare att utredningen inte slutar här. Det finns inte plats för kriminella organisationer i Grekland, säger Dendias enligt Reuters."
Med anledning av det inträffade publicerar jag här igen min analys av partiet och dess verksamhet.

***

I svensk diskussion om nationalistiska partier och grupperingar finns det ofta en tendens att generalisera och därmed förlora blicken för de väsentliga skillnader i ideologi och politisk praktik som annars vore uppenbara. Om man säger att ungerska Jobbik (med ideologiska rötter i den antisemitiska Pilkorsrörelsen) och Dansk Folkeparti tillhör samma politiska krets har man inte bara missförstått, man bidrar dessutom till en begreppsförvirring. På samma sätt bidrar Henrik Arnstad till förvirringen när han säger att Sverigedemokraterna är ”ett neofascistiskt parti” (DN 15/11-2012). Kan man inte se skillnad på fascismens grundläggande karaktäristika och den numera tämligen pragmatiska, sverigedemokratiska politiken, som bland annat lett till många uteslutningar av partiaktivister som har alltför intima relationer med andra länders nationalistkretsar, är jag rädd att något haltar i analysen. Även nyanser och skiljande ideologiska särdrag är viktiga att notera när man vill förstå  den pågående radikaliseringen av nationalistiska krafter, såväl inrikespolitiskt i Sverige som i ett större, europeiskt perspektiv.

I Grekland går nu ett nationalistiskt parti starkt framåt. Men det är inte vilken nationalism som helst de står för. Gyllene gryning kallar sig själva för nationalsocialister. Och när jag synar partiets ideologiska grund och dess politiska praktik ser jag att de skiljer sig radikalt från alla andra nationella rörelser i Europa. Inte ens med det extrema Jobbik i Ungern eller med partier som BNP i England och NPD i Tyskland tycks de ha särskilt mycket mer gemensamt än rötterna i nationalsocialism och antisemitism.

Vem är det då som skapat och arbetat för ett nazistiskt parti i Grekland? Det sägs att hela den mänskliga kraften för partiet fanns hos övervintrande extremister ur polisens och militärens led från Juntatiden (1967-1974). Partiet grundades redan 1985 av Nikolas Michaloliakos och andra avhoppare från Nationella politiska unionen (som var en gammal juntapolitikers parti). 1993 registrerades partiet hos valmyndigheten och efter framgångar i lokalval, bland annat i Aten, fick Gyllene gryning sitt stora genombrott i riksdagsvalet 2012, med 7% av rösterna och 18 riksdagsplatser. I senare opinionsmätningar växer partiet ytterligare, till mellan 12 och 14%.

Inför valet 2012 rapporterades det flitigt också i svensk press. Partiaktivisterna i högkvarteret beskrevs som stora, kraftiga män med rakade huvuden. I Svenska Dagbladet citerades en av dem för att ha sagt: ”Vårt jobb är att rensa upp.” Det var med sådana klara och tydliga besked som partiet profilerade sig, och det kunde säkert inte missförstås av någon. De gick till val på frågor som hade med invandring, kriminalitet, fattigdom och arbetslöshet att göra. Självklart kom den ekonomiska kollapsen i centrum.

Men Gyllene gryning är inte bara ett politiskt parti. Det är också och framför allt ett omfattande socialt nätverk i partiets händer. De arrangerar bland annat:

#Mat- och klädesutdelning över hela landet.

#Medicinsk hjälp för greker som är för fattiga för att själva kunna köpa medicinen.

#Blodbank för greker, för att ”det är vår plikt att skydda den grekiska rasen.”

#Sjukhushjälp i Saloniki. Partiet bistår greker från hela landet om det behöver fri sjukhusvård.

#Juridisk hjälp ger man till behövande greker.

#Arbetslöshetshjälp. Varje arbetssökande grek kan komma till partiet, så förmedlar de kontakt med arbetsgivare som “söker en grekisk själ och vill bidra till räddningen av fosterlandet.”

#Egen milis. Den bildades för att ”skydda grekerna. Deras uppgift är att patrullera kvarter som polisen negligerar”. Den här punkten är svårtolkad men handlar förmodligen om socialt problemfyllda kvarter dit polisen ogärna åker.

#Vit kvinnofront. Syftar till att förena ”de starka grekiska kvinnorna”. Arbetar med allt ifrån föreläsningar och seminarier om bröstcancer, ”kvinnans plikter och plats i samhället”, samt ”gratis självförsvarskurser”.

# Egen miljörörelse. “Vårt land är det heligaste som skänkts oss av våra förfäder”. ”Gröna avdelningen” deltar i allt från frivilligt brandkårsarbete till arbete ”mot allt som hotar Greklands skönhet”.
Gyllene grynings partimän (+ 2 kvinnor) i grekiska parlamentet.

# Arbetsfront. Arbetsfrontens uppgift är att “ställa till rätta alla problem som uppkommer i vardagen.” Partiet riktar här främst kritik mot privatiseringarna och utförsäljningen av allmän egendom.

I stora drag är det så här partiets verksamhetsgrenar ser ut. Jag citerar ganska utförligt eftersom jag tror att de kan vara den verkliga nyckeln till partiets popularitet. Och jag tänker tillbaka på hur Hamas anseende växte i palestiniernas ögon för att denna islamistiska rörelse också ägnade mycket kraft åt socialt arbete, både handgripligt med mat- och klädhjälp och ideologiskt med att knyta människor samman. Extremismen hölls i bakgrunden fram till maktövertagandet då det blev uppenbart också för omvärlden vad Hamas stod och står för. Jag kan tänka mig att Gyllene grynings agerande har en liknande bakgrund. Man får i sammanhanget inte glömma bort att alla de sociala aktiviteterna endast är till för etniska greker. Minoriteter i landet, liksom alla slags invandrare – oavsett vilka de är – kan inte begagna sig av partiets praktiska hjälpverksamheter.

Partiet säger att de står för “den verkliga socialismen”. Den heter nationalsocialism och sägs passa de grekiska arbetarna bättre än vänstern, som de betraktar som både nationens och arbetarklassens förrädare. Förräderiet består, säger de, i att man låtit Greklands arbetsplatser ”invaderas av främlingar” vilket endast tjänar kapitalisterna. Den ekonomiska kollapsen innebar att ”den internationalistiska myten smälte samman”.
Men för att distansera sig från vänsterns retorik säger de ”Fienden är inte en klassfiende, han är en nationell fiende.” Vänstern kommer aldrig att ”förstå hur det känns för en grekisk arbetare att förlora sitt jobb och se sin familj svälta”. Och så kommer förstås den kläm man egentligen bara väntat på:
”Det är den nationalsocialistiska rörelsen som har öppnat sina armar för att skydda arbetarna från den antinationella och antiarbetarklass- politik som förs av zionisterna.”
På ett till synes enkelt och smidigt sätt får man i denna programtext läsaren att tänka att det nog trots allt är ”judarna” som ligger bakom Greklands problem. Logiken är urgammal: en ”jude” är en ”bankir” vars girighet driver arbetarklassen ut i nöd och fattigdom, och den tycks fungera också i dagens Grekland. Den senaste akuta krisen på Cypern används förstås också av Gyllene gryning som exempel på hur grekernas liv förstörs av andra länder. Men partiet riktar också blicken mot den egna nationens maktelit. De vill störta såväl de politiska ledarna som de offentliganställda som plundrat och stulit. De påpekar att en parlamentsledamot tjänar 8.000 euro i månaden, men att riksdagsmännen i själva verket, när alla förmåner är inräknade kan få så mycket som 20.000 euro i månaden (enligt Gyllene grynings egna uppgifter). Ledamöterna från det egna partiet tar ut en tiondel av denna summa som egen lön och skänker resten till partiets sociala aktiviteter. En sådan gest har traditionellt förknippats med vänsterpolitiker, men eftersom hela den politiska eliten i Grekland, från vänster till höger, är ekonomiskt korrumperad kan Gyllene gryning ta poäng också på detta.

I såväl programmatiska texter som utåtriktad propaganda argumenterar Gyllene gryning utifrån ras-teorin, eftersom de hävdar att ”ett folk” alltid har sitt ursprung i ”en ras” och att denna utgör fundamentet för ”en nation”.

Jag vill avsluta med några ord hämtade ur en av partiets programtexter. Jag tycker att den är uppenbart influerad av det tidiga 1900-talets nazism:
”Den dag Himlen, Jorden och Havet väntar på ska snart komma, dagen som ett desperat Folk väntat på, ett fattigt men stolt Folk, dagen då miljoner nationalistiska krigare kommer att stå inför Ledaren, med en övertygelse som brinner starkare än Elden. Då kommer ingen kraft i universum kunna hejda vår strävan efter den Sociala Nationalistiska Revolutionen!!”.
Exakt så ser den ut, med versaler och dubbla, avslutande utropstecken. För mig är det en text som ekar kusligt av det förflutnas erfarenheter. Och just därför är det så viktigt att kunna analysera och särskilja olika nationellt sinnade rörelser i Europa. Gyllene gryning utgör ett exempel på hur det kan komma att se ut när en rörelse nått en extrem ytterposition och därtill vunnit ett inflytande i det egna landet.

*


Not: Partisymbolen (se bild överst i bloggposten) tolkas av många som en moderniserad form av hakkors, men det finns de som hävdar att det är en meander, en symbol för ”det eviga flödet” hämtat från den grekiska mytologin. Se t.ex. här. ”Golden Dawn is a far-right Greek political party led by Nikolaos Michaloliakos. The seven per cent of the vote that Golden Dawn won on the national elections of 6 May 2012 gave the party 21 seats in the Greek Parliament. Its logo is not a Nazi symbol but a traditional Greek meander. A meander is a decorative border constructed from a continuous line, shaped into a repeated motif. Meander recalls the twisting and turning path of the Maeander River in Asia Minor. The pattern also appears on the quintessential New York City paper coffee cup, the Anthora. They were among the most important symbols in ancient Greece, and they symbolized infinity and unity.”

fredag 27 september 2013

Fredagen 27 september

Haväng. Foto: Astrid Nydahl
Fredagen är barnbegravningsdag.

Lille Gabriel, som bara blev en månad gammal, ska begravas och jag ska vara med hela dagen.

Det blir tyst i bloggen ett tag.

torsdag 26 september 2013

Massmördare, terrorister - eller stridbara somalier?

Jag har följt det kenyanska terrordramat på BBC. Nog har de korrespondenter så att de kan täcka händelser världen runt, dygnet runt. Men de har också en politiskt korrekt policy som tvingar korrespondenterna att använda snömos istället för klarspråk.

Under hela dramat har Al-Shabaabs terrorister kallats ”militants” och gör så än idag.

Varför? Vad är det för fel på ord som terrorister eller massmördare? De kan väl täcka in rätt så bra vad de gjorde där i köpcentrat?

Vi lever i nyspråkets tid. Men det språket är varken nytt eller ovanligt. Det är anpassat till en ny verklighet, präglad av islamismen och dess våldsamma maktanspråk. Det nya ska helst förskönas eller döljas. Men det lyckas man inte så bra med.
Ordbokens definition av engelskans militant ['mɪlɪt(ə)nt] adjektiv, militant, stridbar; aggressiv, stridande, kämpande.

Principen måste vara att alltid kalla en spade för en spade. Och den bör i högsta grad gälla journalistikens frälse.

I Telegraph finns en intressant artikel i ämnet.


Sten Selander om det moderna.



"Sten Selander visar på onödig och okunnig
huggning av granar på norra Djurgården 1952". Foto
från Ugglevikskärret. Stockholms stadsmuseum.
I min samling äldre böcker finns det många pärlor. Att läsa dem är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som
Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:
 
“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”
 
Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:
 
“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”
 
Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att:
 
“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”,
 
är det utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal.

Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.
 
 

tisdag 24 september 2013

Ur Søren Ulrik Thomsens diktsamling Rystet spejl

Bild: Astrid Nydahl
 
Søren Ulrik Thomsen
 
RYSTET SPEJL
 
(några korta strofer i min översättning):
 
nu när syrenerna blommar
och jag underligt nog är äldre
än min morfar fick bli
så klädd i hans kostym
går jag en tur i den moderna världen
vars obegriplighet är banal
jämfört med att korsa gränsen
från att självklart finnas
till det märkliga att inte vara död.
*

Som ung tedde sig barndomen för mig
lika avlägsen och overklig som döden

*

Mellan alla dessa dikter
om döden och minnet
finns det här plats för 11 rader
om maskrosorna
vars ljus jag också i år hade glömt
på en och samma gång tänds som ett tivoli
och om att falla i var sin sömn
i samma säng
och vakna när natten är djupast
och stillheten störst
men en hand så lätt på sin axel.

 
 
(jag läser stroferna inför fredagens begravning av ett litet barn)