David Foenkinos: Minnen (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

NY BOK IDAG.  Idag är David Foenkinos aktuell med en ny roman. Efter fjolårets Nathalie - en delikat historia blir man ju mycket förväntansfull.Jag har ägnat några fina sensommardagar åt att läsa denna nya och måste säga att jag är mycket förtjust. Den skiljer sig mycket från den förra och jag skulle påstå att det är till dess fördel. Humorn finns där, men är nerskruvad, det goda berättarhumöret likaså. Foenkinos har en del särpräglade metoder som vi ser också i denna roman, t.ex. notapparaten som smyger in när man minst anar det. Den har sällan som syfte att förklara en fackterm, utan kan låta som en alldeles onödig liten information som får mig att le när jag läser den. Och så alla dessa kursiverade "mellanstationer" i texten där någon, levade eller historisk, person reflekterar över något som sagts i berättelsen.

Och vad handlar då Minnen om? Den klassiske berättaren, den allvetande och bokens jag-person, heter Patrick, är en ung, ambitiös nattportier. Han har valt yrket för att om nätterna kunna skriva på sin roman. Men berättelserna i Minnen handlar inte så mycket om honom som om hans farfar, farmor, pappa och mamma. Och den kärlek som träder in i berättelsen i form av Louise. De åldrande får här karaktären av påminnelser. Både för Patrick och för läsaren framstår de som konkreta och ibland rätt så kusliga påminnelser om de olika demenssjukdomarna, om den plötsliga döden, men framför allt om åldrandet i sig, i hemmet eller på institution.

Patrick bryr sig verkligen. Ett längre avsnitt i boken handlar om hur han spårar upp farmodern som rymt från ålderdomshemmet, hittar henne i hennes barndomsmiljö och där stannar för att bistå henne i jakten på barndomens alla minnen. Det är ett gripande avsnitt, kanske bokens höjdpunkt. Ungefär mitt i den hejdar sig Patrick:

"Vid den här tiden började mitt kärleksliv innebära ett ständigt grubblande över ålderdomen. Jag fick för mig att jag måste uppleva saker, glömma alla gränser och moraliska principer. Jag började känna en ständig och akut lust. Och tänka på sinnlig njutning som själva essensen i livet. Jag tror bestämt man älskar annorlunda när man blir medveten om ålderdomen på ett personligt plan."

Hans tankar färgar resten av romanen. Hans möte med Louise - vars omständigheter jag inte ska röja - blir kanske det finaste uttrycket för dessa tankar.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att detta är en roman som stämmer till eftertanke. En fin och gripande betraktelse över livets förgänglighet och nödvändigheten av att gripa tag i varje levande dag, att göra den minnesvärd och helt och fullt ut levd. Man får bestämt hoppas att Sekwa fortsätter att ge ut Foenkinos. Han har ju skrivit ett dussintal.

***

Hans förra bok, Nathalie - en delikat historia, som också blev en filmsuccé, recenserade jag så här för i runda slängar ett år sedan:

Men vad läser man när himlahettan trycker mot huvudet och när de glada barnen örlar runt i vattenbrynet? Jag valde en ny roman från Sekwa. Försiktigt öppnade jag den. Med filmbilderna på omslaget – Audrey Tautou! – anade jag en bagatell. Och visst är den en bagatell. Men vilken charm, vilken övertygande lätthet i berättandet, och vilken humor. Bagateller behövs, de kan få oss att uthärda, de kan få oss att skratta - denna befriande muskelrörelse!

Jag läste som en törstig dricker vatten. Omöjligt att sluta, ens för en paus. Nu visste jag att jag läste en riktig Sekwa-roman, för är det något förlaget gjort sig känt för så är det dessa charmerande franska samtidsberättelser, så fulla av mänsklig värme och charm. Inne i boken kommer det en mening som bekräftar:

”Som en äkta portvakterska, men utan ett uns av igelkottens elegans, försökte hon lirka ur sin chef vad som hänt under gårdagskvällen.”

Minns ni Igelkottens elegans av Muriel Barbery? Så här inledde jag min recension när den kom:

”Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman.”

Just det hade man förstås kunnat säga också om Nathalie! Och referensen till Igelkottens elegans ter sig mindre anmärkningsvärd om man håller i minnet att hela denna bok – som blivit film, regisserad av David & Stéphane Foenkinos – vimlar av referenser och citat, från Cioran till Strindberg. Det är också så att det svenska spelar en avgörande roll i berättelsen om Nathalie, hennes kärlek och sorg, arbetsplats och männen på arbetsplatsen.

Man ska inte förstöra en fin roman med att berätta om innehållet och framför allt inte om hur det utvecklar sig. Så jag nöjer mig med att säga att Nathalie arbetar på ett svenskt företag i Paris. Chefen där gör allt för att få henne. Det visar sig omöjligt. Men in i hennes liv stiger Markus, Uppsala-bon som lämnat Sverige för Paris. Nu doppas allt i en IKEA-stämning som är ömsom komisk, ömsom rörande. Alla förstår ju att Nathalie och Markus utvecklar något egensinnigt och storartat. Men om det tiger jag.

Och nej, jag har inte sett filmen – än. Blir filmatiseringen av denna roman lika bra som Mona Achaches film Igelkotten, baserad på Igelkottens elegans, då kommer den att bli ett måste. Och därmed kommer också Sekwas svenska översättning av Nathalie att bli en storsäljare. Det hoppas jag, för under den kommande höstens dystra dagar kan den bidra till att hålla humöret uppe.

Jodå, Vilks befann sig inne i galleriet

Lars Vilks: Becirov. Foto: A.N.

”Vilks befann sig inne i galleriet under incidenten”

Så mycket kan man vara säker på. Svensk nyhetsförmedling är alltid pricksäker.

”Vilks befann sig inne i galleriet under incidenten”

Från nyhetstelegrammet måste vi gå vidare till den analytiska konsttidskriften.

Kunde texten där ha inletts med orden:

”I början av 1700-talet betydde geni vanligtvis förmåga. I den meningen knyts ’geni’ till den äldre betydelsen för ’konstnär´, hantverkare. ’En genialisk konstnär’ har alltså haft betydelsen ’en skicklig hantverkare’. Geni skulle dock under 1700-talet få en helt annan mening som skulle fortsätta att utvecklas under 1800-talet. Denna nya betydelse av geni brukar härledas till de litterära diskussionerna om William Shakespeare, den olärde och frisinnade, gentemot Ben Jonson, lärd och med en återhållsam stil.”

Men problemet är att texten är Lars Vilks egen. Den är hämtad från sidan 89 i hans bok ART, som utkom 2011. Är det ett problem? Är det inte i själva verket ett klargörande?

Kan man alls likna och jämföra ett attentatsförsök med en konstteori? Ja, det är klart att man kan. Med vår 2000-talsmedvetna konstvärld, den som fortfarande tycker sig se ”konst” i första bästa avskrädeshög, måste allt som har med Lars Vilks att göra kunna skrivas in i teorin. Attentatsförsöket i Malmö den 4 september 2013 – det vi fortfarande inte vet om vi kan tillskriva en helt normal dåre eller en med avsikt och målmedvetenhet agerande attentatsman – blir därmed en del av teorin. Hans röda väska äger samma giltighet som varje parafras på ett historiskt mästerverk.

Jodå, Vilks befann sig inne i galleriet.

Men om vi nu föreställer oss att Vilks inte ens befunnit sig i Malmö och mannen med den röda väskan ändå dykt upp? Kan vi då tänka oss att ett attentat varit förberett mot galleristen själv? Vi kan i själva verket inte föreställa oss någonting.

Obama är i Sverige. De krigförande är i Syrien. Jidahisterna som håller krigets låga brinnande befinner sig i Syrien och i Sverige. Obama kan inget göra. Han befann sig inne i ett helt annat galleri. Vi vet ingenting om vår egen död. Vi har varken datum eller klockslag inskrivna i våra digitala almanackor. Men vi fortsätter att måla, skulptera och skriva. Inför gallerierna har vi inget val. Inte ens inför brevlådorna.

 

(Till Lars Vilks en mörk septemberkväll i krigets hus)

 

Angreppsförsök på Lars Vilks

Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl

I korta och luddiga presstexter från Malmö framgår det att en man förmodligen försökte angripa Lars Vilks på Gamla Väster idag. Vad som exakt hänt vet jag inte, men jag försöker få reda på det. Och återkommer förstås när jag vet mer. Kvällsposten skriver:

"Lars Vilks kom under eftermiddagen till Galleri Rönnqvist i Malmö där han har haft en utställning under sommaren. Under tiden som konstnären vistades inne på galleriet kom en äldre man gående förbi som de bevakande poliserna uppmärksammade. Enligt ett vittne på platsen bar mannen på en väska som han böjade sig ner för att öppna utanför galleriet. Han ska också ha uttalat någon form av hotfullheter riktade till Lars Vilks. Ett annat vittne, som såg händelsen från sin balkong, berättar att poliserna då drog sina handeldvapen, övermannade mannen och tryckte ner honom mot marken."

Snaphanen förmedlar detta vittnesmål (ber er ha överseende med hur det skrivits och stavats, förmodligen i all hast på ett debattforum):

"Jag såg hela händelsen, Han gick runt med sin röda lilla portfölj och sa ett par ord till Vilks och sen utbrast paniken när nån dam skrek att han hade en bomb. Ett par civil snutar med dragna vapen springer då fram till snubben och trycker ner han på marken medans 3 andra civilare springer in på galleriet och drar ut Vilks och sätter han i en civilbil och blåser iväg i 190. Personen som blev gripen såg ut att vara 50+ och han blödde över hela ansiktet. En annan person sa att dom va två stycken nyss så jag kanske har missat honom….han såg ut som en sliten halvalkholiserad liten haschtomte."

Aftonbladet har uppdaterat sin information:

"Enligt uppgifter från platsen har en man ha stått utanför galleriet. Han höll en röd väska i handen – och sa att han ville visa sin konst. De som tar hand om Lars Vilks sa att han får visa väskan utanför. Då öppnade han väskan och i väskan låg det någon form av skjutvapen. Det ser ut som en gammal k-pist, säger galleristen Henrik Rönnquist. Vilks livvakter drog då vapen och tvingade ner mannen på gatan. Nu har ett stort område spärrats av runt galleriet. Den röda väskan ligger kvar på ett bord utanför galleriet – enligt obekräftade uppgifter till Aftonbladet misstänker polisen att den kan innehålla en bomb."

 

Smärta, lidande, demografi

Mystic Seaport, New Haven. Foto: A. Nydahl

Smärtans ministerium härskar alltjämt över mina vardagar. Det har förstås sina fördelar också. Inför andras lidande kan ödmjukheten förstärkas. En mycket liten pojke ligger nu för döden i Lund. Vi besökte honom för en vecka sedan, då det ännu fanns ett litet hopp. Vad är den egna smärtan inför något sådant? All kraft och alla tankar går istället till pojkens föräldrar, de som skulle njuta och glädjas över barnets födelse.

Judiskt nyår. Läser befolkningsstatistik från Israel. Landet har nu 8 miljoner invånare, vilket för mig är ofattbart många i detta lilla land. Under mina Israelresor hade man inte ens nått den femte miljonen. Och nu är endast tre fjärdedelar av befolkningen judisk. Israel kan tjäna som exempel på vad demografiska förändringar innebär. Inte minst vi svenskar borde studera och reflektera noggrant över det. Demografi har varit ett av många förbjudna ord. När det nu tycks ha normaliserats och kan användas igen finns det ingen anledning att strunta i de demografiska förändringarnas innebörd, varken i Israel eller Sverige, eller någon annanstans för den delen.

Behöver något europeiskt land från och med nu grubbla på hur många syriska flyktingar de klarar att ta emot? Jag tror inte det. Vårt eget migrationsverk har gjort som så många gånger förut: de syrier som finns i landet får kollektivt PUT och kan ta hit sina familjer. Mest anmärkningsvärt i beslutet är förstås det faktum att varje syrier som tar sig hit automatiskt får PUT vid gränsen. Varför skulle en syrisk flykting ta sig till Italien, Finland eller Tyskland när han eller hon nu vet att Sverige fattat detta beslut. Och jag undrar var det togs först, hos Reinfeldt eller i hela regeringen? Migrationsverket skulle rimligen inte ensamt kunna fatta ett så radikalt beslut. Själva beslutet omskrivs här. Merit Wager reder ut de konkreta omständigheterna här. Skulle detta vara ett exempel på hur man inom den europeiska unionen delar på bördorna? Efter den retoriska frågan konstaterar jag att något sådant aldrig funnits, inte finns och uppenbarligen inte heller framöver kommer att uppstå. Så länge Sverige - uppenbarligen utan konsultation med övriga EU-medlemsstater - fattar den här sortens beslut finns det ju inget skäl för de övriga länderna att ens viska i kristider.

Världen är en pågående katastrof. För de flesta svenskar förefaller röstsedeln vara metoden för att hejda den. För några av oss andra framstår röstsedeln som lika verkningslös som det lilla barnets rop ut i natten: "Bort alla spöken, nu kommer jag". Illusionerna, drömmarna, förhoppningarna - alla grusas de av katastrofen. Next stop Damascus.

***

Igår invigdes Birminghams nya bibliotek. Jag har skrivit mycket om det i samband med arbetet på min Black Countrybok. Invigningstalade gjorde den 16-åriga flicka som sköts av talibanerna i Pakistan, Malala Yousafzai. Det är ju i Birmingham hon räddats till livet. Hon hyllade både staden och biblioteket i sitt tal:

"Malala Yousafzai was warmly applauded by a 1,000-strong crowd outside the £188 million civic library in Centenary Square as she thanked the people of the city for their support during her ordeal. The 16-year-old schoolgirl was flown from Pakistan to the UK for emergency treatment last October after being shot in the head by a Taliban gunman.

Hailing pens and books as "weapons" that can defeat terrorism, Malala began a speech outside the library by addressing the crowd as her "fellow Brummies".

The teenager, who now attends a school in Birmingham, said: "It is an honour for me to be here in Birmingham, the beating heart of England.

"Birmingham is very special for me because it is here that I found myself alive, seven days after I was shot."

I Birmingham har Talibanerna stöd av islamister från framför allt Pakistan. Man kan bara hoppas att Malala slipper dem.



John Haines: Om ugglan ropar igen (Rallarros, översättning och efterord av Per Helge)

John Haines, 1924 - 2011.

NY BOK IDAG.  Vad får en människa att bryta upp från ett förhållandevis bekvämt stadsliv och istället bosätta sig i den verkliga vildmarken? Johan Haines var tjugo år gammal när han kom till Alaska för att bygga sig en stuga. Han stannade det mesta av sitt liv. Han avled 2011, nästan 87 år gammal.

Hans livsverk kan sägas vara ett poetiskt angrepp på hur den västerländska människan idag lever. Och i en alldeles färsk diktsamling – som introducerar Haines på svenska – kan vi hitta spår av det som formade honom, och som därmed kan ge en del av svaret på varför han valde vildmarken.

Per Helge skriver i sitt efterord:

”Utifrån den enkla boplatsen, Mile 68, Richardson, ’den ensligaste adressen i amerikansk litteratur´, formade han sin bild av såväl vår plats i en sträv, skoningslös natur som vår framfart i den livsform vi kallar civilisation. Haines blev en trapper. De händer som mestadels hållit i målarpensel och skulptörmejsel vande sig nu vid att knyta nät och snaror, fälla bytesdjur med gevär och plocka inälvor ur de ännu varma kropparna.”

Man förstår redan utifrån detta korta citat att Haines nya liv skulle forma ett annat medvetande. Människan lever ju inte opåverkad av sin omgivning, sin rent fysiska plats på jorden. Helge igen:

”Gränser, mellan människa och djur, mellan en själv och skogen som värld, börjar upplösas och bli otydliga. Något längesedan bortglömt i vår mänskliga natur, som liknar den urgamla religiösa fruktan och som samtidigt är ett slags försoning, återvänder och kräver sin plats. De dikter Haines nu började skriva fick efterhand alltmer ett genomgående dubbelt perspektiv: det faktiska vidgades, djupnade, kom att gränsa till tidlöshet och myt.”

Det är just den här sortens diktare jag vill umgås med. Inte för att det i sig skulle vara så märkvärdigt att flytta till vildmarken, utan för att den flytten i kombination med skrivandet visar mig att det finns andra vägar, andra tankar, andra former av liv än de slappa, slöa och lata som präglar det postmoderna samhället. Inte vill man som människa bete sig som en fågelunge vars öppna näbb bara säger ”jag vill ha mat, jag vill ha mer mat”? Alltför mycket av vår samtid präglas av det beteendet och jag vantrivs i det. Haines kanske pekar på en människas förmåga att av egen kraft skapa det hon behöver, också när det gäller maten. Men det är poesin som är ärendet nu. Låt mig därför avslutningsvis citera en av bokens dikter, Dikt om det glömda heter den:

"Jag kom till denna plats,/ omogen var jag, och ensam./ Skild från världen/ reste jag ett hus av timmer och mossa,/ kallade det hem,/ satt varma kvällar och/ sjöng för mig själv som en man/ sjunger/ när han vet att ingen finns som lyssnar./ Min sängplats redde jag i skuggan/ under löv och vaknade/ i höstens första snö,/ fylld av tystnad.”

Jag är tacksam för att det finns sådan poesi.

***

Vill man bekanta sig med Haines prosa kan man till exempel läsa denna. Jag läste den själv 2008 efter rekommendation från Per Helge. Jag slår upp på måfå och läser:

"Good poems comes from roots, by accident or by determination. And by roots I don´t necessarily mean that the work must grow out of a certain place on the map."

Eller som här:

"The movement of things on this earth has always impressed me. There is a reassuring vitality in the annual rise of a river, in the return of the Arctic sun, ine the poleward flight of spring migrations, in the seasonal trek of nomadic peoples." 

 

Stephen Fry slår tillbaka mot islamisterna

Nej, homosexuella juden Stephen Fry finner sig inte i att kallas "islamofob":

"Stephen Fry has spoken of his frustration at being labelled an "Islamophobe" for criticising the violent acts committed by some Islamists. In a strongly worded blog post, the actor and comedian lamented that the "squeezed liberal finds himself in the position that he cannot criticise Islamofascism because it's somehow 'racist'".He continued: "It is a topsy-turvy smothering of debate and an Orwellian denial of free speech to declare that speaking out against violence will cause violence." Fry decided to write the piece after attracting criticism for giving his support for the prominent atheist and evolutionary biologist Professor Richard Dawkins, a noted critic of Islam."

Det är värdefullt att människor som är "kändisar" och som dessutom står för något viktigt säger ifrån. Fry är en sådan man. Jag beundrar honom inte bara för hans skådespelarkonst utan också för alla de fina dokumentärer han gjort för BBC, inte minst de som handlat om HIV och AIDS. Så vilka alternativ har vi? Att ge Fry stöd förstås:

"I am afraid of anyone who hates me and everything I stand for and wants me and the civilisation I grew up in destroyed."However, he added: "Do I believe that all Muslims want to see my civilisation destroyed? That they are all bombers in the making? Of course I don't." Fry also expressed his frustration at having to go through "this absurd liberal court of inquisition" of defending himself against the charge of Islamophobia, saying: "[It] really grinds my gears." 

Patrick Friesen: a dark boat (Anvil Press)

Jag har just läst Patrick Friesens fina diktsamling A dark boat. Titeln anspelar på fadon Barco Negro, som betyder just detsamma. Detta är en bok full av portugisiska och spanska miljöer, dofter, smaker, bilder. För mig är att det som att sjunka rakt ner i den portugiska kulturen på nytt, inte bara i fadon utan också i de konkreta kvarteren. Jag läser medan jag går där på de nötta och blankpolerade gatstenarna, jag känner kolröken i näsan, jag hör måsarnas skrin nere ifrån Tejo. Sådan poesi är Friesen en mästare på att komponera. Jag visar er här titeldikten och efter den kommer fadon Barco Negro med fadons okrönta drottning Amália Rodrigues och i en modern version med Mariza (från den numera så välkända utomhuskonserten med bästa tänkbara musiker).



Klicka för läsbart storformat

Döden, tvånget och skuggorna

Foto: Anders Johansson

Vad gör man när döden ännu en gång knackar på ens axel och ber en vända sig om och se den i ögonen? Uppriktigt sagt vet jag inte. Det handlar inte om min egen förestående - vi ska ju alla dö, inte sant - utan om en nära anhörig som i grunden tröttnat på allt det jordiska. Jag har inga ord kvar att ge råd, trösta, tänka nytt, försöka igen... jag sjunker bara allt djupare ner mellan mina axlar.

Är det där mitt diskbråck uppstod, i ren uppgivenhet? Jag sitter en söndagkväll med mina smärtor och min känsla av att det mesta är på väg bort.

Jag ser en dokumentär om en kristen sekt som bestämt sig för att leva utan pengar och utan det omgivande samhällets inflytande. Jag ser de uniformt klädda kvinnorna tala om att varje flicka får en symaskin på sin 17-årsdag, jag hör dem lovprisa de egna matvarorna, infrysta i ett gigantiskt frysrum. Ja, så kan man göra. Sektlivet har alltid attraherat förtvivlade människor. Men sektlivet är det ultimata tvånget, förtrycket, av nya generationer.

Kan man ställa frågan så här: varför är den obligatoriska symaskinen till flickorna och det absoluta bibeltvånget till alla en felaktig väg att gå, när självmordets frihet hela tiden erbjuds oss? Jag ställer frågan alldeles oavsett och vet inte när min egen ork tar slut. Med måndagen börjar en vecka med flera klinikbesök. Jag vandrar i den dal där både skuggorna och ljuset släpps in. Försiktigt sätter jag ner mina fötter på den sylvassa marken.

Mörda hädare! Nygammalt tv-budskap

Farooq Nizami predikar i tv.

“The mission of our life is to protect the sanctity of our beloved Lord. May Allah accept us wherever there is a need to kill a blasphemer. We are ready, and should be ready at all times, to kill a blasphemer.”

Så lyder budskapet från tv-predikanten, islamisten Allama Muhammad Farooq Nizami i tv-programmet Paigham-e-Mustafa (it means Message from Mustafa) - en islamistisk tv-kanal i engelska Birmingham.

Man uppmanar alltså till mord på var och en som gör sig skyldig till "blasfemi" - detta "brott" som varken kan tas på allvar eller betraktas som ett brott i ett modernt samhälle. Att "häda" hör det förflutna till. Men så icke för islams predikanter som vill förena medeltiden med samtiden och som vill hetsa sina anhängare att begå grova våldshandlingar - och därtill bli förlåtna av Allah själv!

Men nu har brittisk rättvisa hunnit ifatt predikanten. Tv-kanalen har dömts till 85.000 pund i böter för att den uppviglat till mord:

"A Birmingham Islamic TV channel has been fined £85,000 after a controversial presenter said it was a duty for Muslims to murder anyone who insults the Prophet Mohammad. Broadcasting regulator Ofcom said the statement aired live on Noor TV last May could have radicalised its young viewers and incited them to commit acts of violence. Satellite channel Noor TV boasts that its multi-lingual broadcasts from a studio in Victoria Road, Aston, specifically target young British Muslims."

Kanalen själv tycker förstås att de predikar en fredlig islam, och ser det som sin uppgift att

"present a balanced, moderate and true face of Islam to both Muslims and non-Muslim communities across the globe."

Så ser det samtida, mordiska gänget av islamister på sanningen: påstå dig vara balanserad, moderat och fredlig, samtidigt som du ber om Allahs tillåtelse att mörda "hädare".

Inferno eller bara pjoskighet?

Ekenabben vid Hammarsjön

Gårdagskväll blev den värsta hittills, trots ett lätt överdoserat kodeinintag. Nätterna kan bara jämnas ut till något sömnliknande om jag fyller på med en Atarax. Ack ja, när jag nu på förmiddagen satt nere på Ekenabben vid Hammarsjön och drack morgonkaffe undrade jag om detta är ett äkta inferno eller bara min gamla vanliga pjoskighet. Men det tröstade mig att ha mail från en av mina läsare, en läkare i Göteborg som försäkrade mig att smärtan är äkta. Och dessutom fick jag en tid för MR-undersökning (magnetkamera - MRT magnetic resonans tomografi) redan på fredag, den 6 september, på grund av ett återbud. Det lönade sig att spela rollen som missnöjd patient. 6 september är trots allt en hel månad tidigare än vad jag först erbjöds. Läsaren/läkaren påpekade för mig att sex veckors väntetid vid diskbråck är orimlig. Jag går genom dagarna och nätterna med en förvissning om att han dessutom har rätt när han skriver att alla diskbråck förr eller senare läker.

Ny bok: Medborgaren, makten och moskén

”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks

Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.

Min bok kostar 150:- inklusive frakt. Den är linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, 144 sidor. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa boken.  

Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 

”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.

"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.
 

Foto, samtliga engelska bilder: Thomas Nydahl
Foto: bokens omslag, tagen i Benghazi, Libyen 1983 av Thomas Nydahl

Privata läsarreaktioner:

”Personligen menar jag att man inte kan bortse från det faktum att islamism har sina rötter i religionen islam och att det därför är riktigt och viktig att granska och även kritisera själva den religiösa grunden. ”Kränker” man då alla utövande muslimer? Ja, det är vad alla förskrämda och förvirrade ”gutmenschen” eller röstfiskande politiker vill få oss att tro. Och när då högerextrema fanatiker, xenofober och ”äkta” rasister stämmer in i religionskritiken blir det svårt att hålla fast vid sin egen linje. Du har ju alltid gjort det och också fått betala priset.” Bengt / ”Jag tycker boken var mycket välkomponerad. Uppskattade formen, de skilda kapitlen som bildade en flödande och naturlig enhet, inte minst genom det personliga men för den skull inte påträngande intima tilltalet.” Einar / ”Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare. Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!!” Ullmar / ”Även en sån alltmer världsfrånvänd gammal stöt som jag ser utan svårighet att detta är en viktig och angelägen, dessvärre nog också nödvändig, bok. Och jag är imponerad av ditt sätt att skriva och resonera. Då tänker jag inte i första hand på att den är ytterst välskriven, vilket är en självklarhet att vänta sig från dig, utan än mer på den sakliga – om än lite dova och sammanbitna – tonen, som behåller sitt lugn och sin behärskning medan texten oförtröttligt argumenterar vidare. Med tanke på hur explosivt ämnet är, är det en prestation i sig.” Per / ”Slutkläm: tack för en ytterst intressant bok (borde var obligatorisk läsning för inskränkta politiker och journalister). Du dyngsprider inte och frågorna som väckts är viktiga — viktigare för mig nu när jag läst Medborgaren, makten och moskén. Du haver bildat mig!” Peter / ”Tacksam är jag också för litteraturhänvisningarna. Till några av verken har jag tidigare hittat men exempelvis Gilles Kepel förstår jag av dina ord att jag måste skaffa mig.” Urban/ ”Det är en viktig bok du har skrivit. Lars Vilks är en hedersman, en verklig intellektuell som söker sanningen om den så försöker krypa ner i helvetet och gömma sig. Sådana män är sällsynta i alla tider. Att få beröm av honom är därför en stor sak.” Anders / ”Jag har nästan läst boken färdig och jag tycker att den är riktigt bra. Gratulerar! Du har fångat problemen på ett mycket bra sätt. Vill gärna ge den i present till några fler vänner. Köper därför gärna tre till.” Lars / ”Trots att jag så gärna ville läsa din bok så snabbt som möjligt kände jag att jag bara orkade en liten bit varje dag. Under flera år har jag läst så mycket jag har kommit över om islamiseringen, men jag tycker att utvecklingen är mycket otäck och måste därför få en stund att andas, få tänka på annat en stund, innan jag kastar mig in i nästa otäcka beskrivning om islams utbredning Det är en otroligt viktig bok du har skrivit! Den är lättläst, språket flödar på och jag är övertygad om att de flesta med en normal skolgång skulle kunna ta sig igenom den. Du är en mycket skicklig författare.” Marie

 

 

Kaj Svensson: ny dikt till Seamus Heanys minne

Bild från RTE News, Irland.

Igår avled den irländske poeten, dramatikern och essäisten Seamus Heany. Han föddes den 13 april 1939 och växte upp i en katolsk familj på en liten bondgård i Nordirland (x). Han var den älste i en syskonskara om nio. Seamus Heaney flyttade till Irland 1972 och har bott i Dublin sedan 1976. Här skriver Kaj Svensson en ny dikt till Heaneys minne.

 

Kaj Svensson

Ålamörker

(Seamus Heaney, 30/8 2013)

 

Förtidigt ålamörker

utspillt just här, som en oljefläck

vid den döde bardens fot

Ovädren drar in från havet

över skogen, över staden

som är övergiven

som en grav

som en tystnad

 

Imorgon vandrar jag bort

från Dublin över de keltiska fälten

liksom du, som nyss gick förbi

och stilla sjönk in i natten –

 

 

 

(x) Heaney was born on 13 April 1939, at the family farmhouse called Mossbawn, between Castledawson and Toomebridge in County Londonderry, Northern Ireland 

 

 

 

 

Biff utan sharia? Kirsten Damgaard skriver i ämnet

Foto: T. Nydahl

Idag skulle jag vilja citera vad Kirsten Damgaard skrev igår i Jyllandsposten (inte på nätet)  i sin artikel Bøf uden sharia (som jag läste hos Snaphanen):

Hvis man kort skal skitsere diskussionen om halal eller ikke halalkød til alle, så handler ikke-muslimers modvilje mod halalkød om mindst fire forskellige aspekter. For det første er der måden, som slagtedyrene aflives på. For det andet er der betalingen til Islamisk Kulturcenter og en fundamentalistisk organisation i Saudi-Arabien for dens "service" med bøn over slagtedyrene. De idealer for samfundets indretning og borgernes liv med hinanden, som disse organisationer arbejder på at presse ind i Vesten, ligger fjernt fra danske kerneværdier som ligestilling, trosfrihed, demokrati osv. For det tredje - og det er i mine øjne det værste - er forestillingen om rent og urent kød jo en del af det kompleks om halal og haram, der tilsiger, at kvinder er urene, når de menstruerer eller lige har født, at sex uden for ægteskab er forbudt (også onani), at muslimske kvinder ikke må gifte sig med ikke-muslimer osv. 

Der er mange forestillinger og anskuelser i Koranen, som det vil være kriminelt for muslimer at leve op til i Danmark. Jeg nævner i flæng: Slaveri er forbudt her, flerkoneri er forbudt her, vi har trosfrihed, vi har lige arveret for mænd og kvinder, mand og kvindes vidnesbyrd tæller lige, og mænd kan ikke gifte sig med børn. For det fjerde nærmer det sig en krænkelse af danskernes grundlovssikrede ret til trosfrihed, såfremt man ikke kan blive fri for “religiøs mad “og hvad der er forbundet hermed, hvis man vil indtage en hvilken som helst varm ret fra kantinen (som på min sidste arbejdsplads, et kommunalt beskæftigelsescenter i Københavns Kommune), bespise sit barn i en kommunal institution eller købe en kylling i et supermarked.

Hvordan kan det være at f. eks. Det Radikale Venstre synes, at det er så vigtigt, at muslimer, der selv har valgt at slå sig ned i et sekulært land, lige netop skal kunne udfolde deres religiøse forestillinger på det madmæssige område, men ikke på de øvrige nævnte områder? Det går i øvrigt fint for rettroende muslimer med at modtage boligydelser, børnetilskud, SU osv. via skatteindbetalinger fra folk, de betragter som vantro.

Det är just hennes argumentation som är giltig. De troende muslimerna har valt att bosätta sig i sekulära europeiska länder - men hävdar trots det att det är deras tro och religiöst förankrade moral som ska gälla oss andra. Det är förstås en alldeles omöjlig ekvation. Ett sekulärt samhälle hävdar religionsfriheten, men den får inte innebära att man i denna frihets namn pådyvlar andra - icketroende - människor sina egna religiösa vanföreställningar. Men så har det blivit, inte bara i Danmark utan också här i Sverige. Ät din halal-kyckling i skolbespisningen, på jobb och när du hamnat på ålderdomshemmet! Så lyder sharia-budet. Om vi inte nu i högre utsträckning säger nej och vänder oss mot det, högt och tydligt, så kommer förstås dagen då vi inte längre har något val.

Agent Orange på nya globala äventyr. Messias Obama som krigspresident

USA spred Agent Orange över Vietnam.

Nationen som lärde världen att uttala Agent Orange ska nu ut på nya globala äventyr. USA, stormakten som använder ordet moral som ett varumärke, nationen som har femtio års erfarenhet av att använda kemiska stridsmedel, den enda nation som använt atombomben, ska nu uppfostra ännu en arabisk nation. Hyckleriet står mig upp i halsen. Sedan 2011 har USA i samarbete med europeiska allierade, först i hemlighet men sedan helt öppet, finansierat al Qaida-grupper och andra salafister i deras påstådda "arabiska vår", vilken lett till katastrofala resultat i Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien och andra arabiska nationer. Från Pentagon och Vita huset har man sänt ut den ena moraliteten efter den andra, trots att resultatet av deras öppna bankkonton satt Muslimska Brödraskapet och deras vänner på maktens troner. Moraliteter har världen ingen nytta av. Moral skulle behövas i stora mängder och med helt annat innehåll.

Obama, frälsaren från det afroamerikanska överklass- och politikerklassgettot som skulle avsluta alla USA-ledda krig och frige alla politiska fångar, hade aldrig sådana avsikter, oavsett vad den frälsta liberala opinionen i New Yorks, Bostons och Washingtons rikemanskvarter påstått. Obama, frälsaren som skulle stänga Guantanamo, själva symbolen för ett icke-demokratiskt, utom- och bortomjuriskt inspärrande av människor som aldrig fått stå inför skranket, aldrig anklagade för något brott men  för alltid inspärrade, skulle stängas. Krigen i Afghanistan och Irak skulle naturligtvis sluta. Nu klampar Obama med sina generaler och bankdirektörer in i nästa nation och släpper loss krigets helvete - där det redan finns sedan två år tillbaka! Har inte Syrien fått nog med bomber, gevärskulor och missiler de senaste två åren - har det inte räckt med 24 månader av massiv förstörelse, fördrivningar och massdöd? Nog med förödelse och blod eller fortfarande för lite? Behöver Syrien också amerikanska missiler och bomber? Det blir "inte så mycket" lovade Obama på ett pressmöte under fredagskvällen. "Inte så mycket" är kanske en ny variant av "kliniskt träffsäkerhet" - men människor kommer att dö, så som de dör varje dag i Syrien, men nu av Obama-bomberna. Inte så mycket, men likväl dö.

Cameron hade inte Blairs mjuka ryggrad eller så är han bara lite fegare. Han sa nej till Obama. Nu är det bara fransmännen kvar, tillsammans med den danska sosseregeringen, som är lika krigskåta som Obama. Vem Obama egentligen är bekymrar mig inte. Det han i praktiken och dagligen är avgör saken. Han är den amerikanska militära och ekonomiska elitens ansikte mot världen, deras nickedocka och redskap. Många applåderar honom. Jag undrar vad alla som såg honom som Messias gör? Om de gråter gör de ingen som helst nytta. Om Obama-bomberna bidrar till ett regionalt storkrig är det vad han kommer att bli ihågkommen för. Det finns miljoner familjer i Syrien, Libanon, Palestina, Israel, Jordanien och Egypten som nervöst vakar över nyheterna. När börjar det? När upphör Agent Orange att leda till missbildade eller döda barn i Indokina? Vilken rätt har USA att sätta sig till doms över andra som härmar deras egen perverterade vapenmoral?

Ha´aretz skriver idag:

"Americans strongly oppose U.S. intervention in Syria's civil war and believe Washington should stay out of the conflict even if reports that Syria's government used deadly chemicals to attack civilians are confirmed, a Reuters/Ipsos poll says. About 60 percent of Americans surveyed said the United States should not intervene in Syria's civil war, while just 9 percent thought President Barack Obama should act.

Här kan ni läsa rapporten från Joint Intelligence Committee (JIC) till Cameron och den brittiska regeringen om vad som inträffat i Syrien.

Idag skriver Wilhelm Agrell översiktligt och med historisk bakgrund om kemiska stridsmedel och den konkreta syriska situationen. Jag är förvisso inte överens med honom om vad ett amerikanskt angrepp får för konsekvenser, men rekommenderar hans artikel därför att det är den enda hittills i en svensk tidning som inte ropar Halleluja inför den situationen. De balanserade och kritiska rösterna är så få att man likt Kajsa Warg får ta vad man har.

Från Wiki: "For nine years between 1962 and 1971 approximately 20 million gallons of defoliants and herbicides were sprayed over Vietnam, Laos and Cambodia by the US military resulting in an estimated 400,000 people killed or maimed and 500,000 children born with birth defects as a result of what were called 'rainbow herbicides' in Operation Ranch Hand."

På samma Wikisida finns intressanta upplysningar om USA:s kemiska stridsmedel. Men de är förstås inte avsedda att användas. De har bara tillverkats och lagrats - i vilket syfte då, kan man undra.