tisdag 3 september 2013

John Haines: Om ugglan ropar igen (Rallarros, översättning och efterord av Per Helge)

John Haines, 1924 - 2011.
NY BOK IDAGVad får en människa att bryta upp från ett förhållandevis bekvämt stadsliv och istället bosätta sig i den verkliga vildmarken? Johan Haines var tjugo år gammal när han kom till Alaska för att bygga sig en stuga. Han stannade det mesta av sitt liv. Han avled 2011, nästan 87 år gammal.

Hans livsverk kan sägas vara ett poetiskt angrepp på hur den västerländska människan idag lever. Och i en alldeles färsk diktsamling – som introducerar Haines på svenska – kan vi hitta spår av det som formade honom, och som därmed kan ge en del av svaret på varför han valde vildmarken.
Per Helge skriver i sitt efterord:
”Utifrån den enkla boplatsen, Mile 68, Richardson, ’den ensligaste adressen i amerikansk litteratur´, formade han sin bild av såväl vår plats i en sträv, skoningslös natur som vår framfart i den livsform vi kallar civilisation. Haines blev en trapper. De händer som mestadels hållit i målarpensel och skulptörmejsel vande sig nu vid att knyta nät och snaror, fälla bytesdjur med gevär och plocka inälvor ur de ännu varma kropparna.”
Man förstår redan utifrån detta korta citat att Haines nya liv skulle forma ett annat medvetande. Människan lever ju inte opåverkad av sin omgivning, sin rent fysiska plats på jorden. Helge igen:
”Gränser, mellan människa och djur, mellan en själv och skogen som värld, börjar upplösas och bli otydliga. Något längesedan bortglömt i vår mänskliga natur, som liknar den urgamla religiösa fruktan och som samtidigt är ett slags försoning, återvänder och kräver sin plats. De dikter Haines nu började skriva fick efterhand alltmer ett genomgående dubbelt perspektiv: det faktiska vidgades, djupnade, kom att gränsa till tidlöshet och myt.”
Det är just den här sortens diktare jag vill umgås med. Inte för att det i sig skulle vara så märkvärdigt att flytta till vildmarken, utan för att den flytten i kombination med skrivandet visar mig att det finns andra vägar, andra tankar, andra former av liv än de slappa, slöa och lata som präglar det postmoderna samhället. Inte vill man som människa bete sig som en fågelunge vars öppna näbb bara säger ”jag vill ha mat, jag vill ha mer mat”? Alltför mycket av vår samtid präglas av det beteendet och jag vantrivs i det. Haines kanske pekar på en människas förmåga att av egen kraft skapa det hon behöver, också när det gäller maten. Men det är poesin som är ärendet nu. Låt mig därför avslutningsvis citera en av bokens dikter, Dikt om det glömda heter den:
"Jag kom till denna plats,/ omogen var jag, och ensam./ Skild från världen/ reste jag ett hus av timmer och mossa,/ kallade det hem,/ satt varma kvällar och/ sjöng för mig själv som en man/ sjunger/ när han vet att ingen finns som lyssnar./ Min sängplats redde jag i skuggan/ under löv och vaknade/ i höstens första snö,/ fylld av tystnad.”
Jag är tacksam för att det finns sådan poesi.

***


Vill man bekanta sig med Haines prosa kan man till exempel läsa denna. Jag läste den själv 2008 efter rekommendation från Per Helge. Jag slår upp på måfå och läser:
"Good poems comes from roots, by accident or by determination. And by roots I don´t necessarily mean that the work must grow out of a certain place on the map."

Eller som här:
"The movement of things on this earth has always impressed me. There is a reassuring vitality in the annual rise of a river, in the return of the Arctic sun, ine the poleward flight of spring migrations, in the seasonal trek of nomadic peoples." 
 

måndag 2 september 2013

Stephen Fry slår tillbaka mot islamisterna

Nej, homosexuella juden Stephen Fry finner sig inte i att kallas "islamofob":
"Stephen Fry has spoken of his frustration at being labelled an "Islamophobe" for criticising the violent acts committed by some Islamists. In a strongly worded blog post, the actor and comedian lamented that the "squeezed liberal finds himself in the position that he cannot criticise Islamofascism because it's somehow 'racist'".He continued: "It is a topsy-turvy smothering of debate and an Orwellian denial of free speech to declare that speaking out against violence will cause violence." Fry decided to write the piece after attracting criticism for giving his support for the prominent atheist and evolutionary biologist Professor Richard Dawkins, a noted critic of Islam."
Det är värdefullt att människor som är "kändisar" och som dessutom står för något viktigt säger ifrån. Fry är en sådan man. Jag beundrar honom inte bara för hans skådespelarkonst utan också för alla de fina dokumentärer han gjort för BBC, inte minst de som handlat om HIV och AIDS. Så vilka alternativ har vi? Att ge Fry stöd förstås:
"I am afraid of anyone who hates me and everything I stand for and wants me and the civilisation I grew up in destroyed."However, he added: "Do I believe that all Muslims want to see my civilisation destroyed? That they are all bombers in the making? Of course I don't." Fry also expressed his frustration at having to go through "this absurd liberal court of inquisition" of defending himself against the charge of Islamophobia, saying: "[It] really grinds my gears." 

Patrick Friesen: a dark boat (Anvil Press)


Jag har just läst Patrick Friesens fina diktsamling A dark boat. Titeln anspelar på fadon Barco Negro, som betyder just detsamma. Detta är en bok full av portugisiska och spanska miljöer, dofter, smaker, bilder. För mig är att det som att sjunka rakt ner i den portugiska kulturen på nytt, inte bara i fadon utan också i de konkreta kvarteren. Jag läser medan jag går där på de nötta och blankpolerade gatstenarna, jag känner kolröken i näsan, jag hör måsarnas skrin nere ifrån Tejo. Sådan poesi är Friesen en mästare på att komponera. Jag visar er här titeldikten och efter den kommer fadon Barco Negro med fadons okrönta drottning Amália Rodrigues och i en modern version med Mariza (från den numera så välkända utomhuskonserten med bästa tänkbara musiker).


Klicka för läsbart storformat






Döden, tvånget och skuggorna

Foto: Anders Johansson
Vad gör man när döden ännu en gång knackar på ens axel och ber en vända sig om och se den i ögonen? Uppriktigt sagt vet jag inte. Det handlar inte om min egen förestående - vi ska ju alla dö, inte sant - utan om en nära anhörig som i grunden tröttnat på allt det jordiska. Jag har inga ord kvar att ge råd, trösta, tänka nytt, försöka igen... jag sjunker bara allt djupare ner mellan mina axlar.

Är det där mitt diskbråck uppstod, i ren uppgivenhet? Jag sitter en söndagkväll med mina smärtor och min känsla av att det mesta är på väg bort.

Jag ser en dokumentär om en kristen sekt som bestämt sig för att leva utan pengar och utan det omgivande samhällets inflytande. Jag ser de uniformt klädda kvinnorna tala om att varje flicka får en symaskin på sin 17-årsdag, jag hör dem lovprisa de egna matvarorna, infrysta i ett gigantiskt frysrum. Ja, så kan man göra. Sektlivet har alltid attraherat förtvivlade människor. Men sektlivet är det ultimata tvånget, förtrycket, av nya generationer.

Kan man ställa frågan så här: varför är den obligatoriska symaskinen till flickorna och det absoluta bibeltvånget till alla en felaktig väg att gå, när självmordets frihet hela tiden erbjuds oss? Jag ställer frågan alldeles oavsett och vet inte när min egen ork tar slut. Med måndagen börjar en vecka med flera klinikbesök. Jag vandrar i den dal där både skuggorna och ljuset släpps in. Försiktigt sätter jag ner mina fötter på den sylvassa marken.

söndag 1 september 2013

Mörda hädare! Nygammalt tv-budskap

Farooq Nizami predikar i tv.
“The mission of our life is to protect the sanctity of our beloved Lord. May Allah accept us wherever there is a need to kill a blasphemer. We are ready, and should be ready at all times, to kill a blasphemer.”

Så lyder budskapet från tv-predikanten, islamisten Allama Muhammad Farooq Nizami i tv-programmet Paigham-e-Mustafa (it means Message from Mustafa) - en islamistisk tv-kanal i engelska Birmingham.

Man uppmanar alltså till mord på var och en som gör sig skyldig till "blasfemi" - detta "brott" som varken kan tas på allvar eller betraktas som ett brott i ett modernt samhälle. Att "häda" hör det förflutna till. Men så icke för islams predikanter som vill förena medeltiden med samtiden och som vill hetsa sina anhängare att begå grova våldshandlingar - och därtill bli förlåtna av Allah själv!

Men nu har brittisk rättvisa hunnit ifatt predikanten. Tv-kanalen har dömts till 85.000 pund i böter för att den uppviglat till mord:
"A Birmingham Islamic TV channel has been fined £85,000 after a controversial presenter said it was a duty for Muslims to murder anyone who insults the Prophet Mohammad. Broadcasting regulator Ofcom said the statement aired live on Noor TV last May could have radicalised its young viewers and incited them to commit acts of violence. Satellite channel Noor TV boasts that its multi-lingual broadcasts from a studio in Victoria Road, Aston, specifically target young British Muslims."
Kanalen själv tycker förstås att de predikar en fredlig islam, och ser det som sin uppgift att
"present a balanced, moderate and true face of Islam to both Muslims and non-Muslim communities across the globe."
Så ser det samtida, mordiska gänget av islamister på sanningen: påstå dig vara balanserad, moderat och fredlig, samtidigt som du ber om Allahs tillåtelse att mörda "hädare".



Inferno eller bara pjoskighet?

Ekenabben vid Hammarsjön
Gårdagskväll blev den värsta hittills, trots ett lätt överdoserat kodeinintag. Nätterna kan bara jämnas ut till något sömnliknande om jag fyller på med en Atarax. Ack ja, när jag nu på förmiddagen satt nere på Ekenabben vid Hammarsjön och drack morgonkaffe undrade jag om detta är ett äkta inferno eller bara min gamla vanliga pjoskighet. Men det tröstade mig att ha mail från en av mina läsare, en läkare i Göteborg som försäkrade mig att smärtan är äkta. Och dessutom fick jag en tid för MR-undersökning (magnetkamera - MRT magnetic resonans tomografi) redan på fredag, den 6 september, på grund av ett återbud. Det lönade sig att spela rollen som missnöjd patient. 6 september är trots allt en hel månad tidigare än vad jag först erbjöds. Läsaren/läkaren påpekade för mig att sex veckors väntetid vid diskbråck är orimlig. Jag går genom dagarna och nätterna med en förvissning om att han dessutom har rätt när han skriver att alla diskbråck förr eller senare läker.



Ny bok: Medborgaren, makten och moskén

”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks
Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.

Min bok kostar 150:- inklusive frakt. Den är linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, 144 sidor. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa boken.
  
Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 
”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.



"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.
 

Foto, samtliga engelska bilder: Thomas Nydahl
Foto: bokens omslag, tagen i Benghazi, Libyen 1983 av Thomas Nydahl

Privata läsarreaktioner:

”Personligen menar jag att man inte kan bortse från det faktum att islamism har sina rötter i religionen islam och att det därför är riktigt och viktig att granska och även kritisera själva den religiösa grunden. ”Kränker” man då alla utövande muslimer? Ja, det är vad alla förskrämda och förvirrade ”gutmenschen” eller röstfiskande politiker vill få oss att tro. Och när då högerextrema fanatiker, xenofober och ”äkta” rasister stämmer in i religionskritiken blir det svårt att hålla fast vid sin egen linje. Du har ju alltid gjort det och också fått betala priset.” Bengt / ”Jag tycker boken var mycket välkomponerad. Uppskattade formen, de skilda kapitlen som bildade en flödande och naturlig enhet, inte minst genom det personliga men för den skull inte påträngande intima tilltalet.” Einar / ”Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare. Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!!” Ullmar / ”Även en sån alltmer världsfrånvänd gammal stöt som jag ser utan svårighet att detta är en viktig och angelägen, dessvärre nog också nödvändig, bok. Och jag är imponerad av ditt sätt att skriva och resonera. Då tänker jag inte i första hand på att den är ytterst välskriven, vilket är en självklarhet att vänta sig från dig, utan än mer på den sakliga – om än lite dova och sammanbitna – tonen, som behåller sitt lugn och sin behärskning medan texten oförtröttligt argumenterar vidare. Med tanke på hur explosivt ämnet är, är det en prestation i sig.” Per / ”Slutkläm: tack för en ytterst intressant bok (borde var obligatorisk läsning för inskränkta politiker och journalister). Du dyngsprider inte och frågorna som väckts är viktiga — viktigare för mig nu när jag läst Medborgaren, makten och moskén. Du haver bildat mig!” Peter / ”Tacksam är jag också för litteraturhänvisningarna. Till några av verken har jag tidigare hittat men exempelvis Gilles Kepel förstår jag av dina ord att jag måste skaffa mig.” Urban/ ”Det är en viktig bok du har skrivit. Lars Vilks är en hedersman, en verklig intellektuell som söker sanningen om den så försöker krypa ner i helvetet och gömma sig. Sådana män är sällsynta i alla tider. Att få beröm av honom är därför en stor sak.” Anders / ”Jag har nästan läst boken färdig och jag tycker att den är riktigt bra. Gratulerar! Du har fångat problemen på ett mycket bra sätt. Vill gärna ge den i present till några fler vänner. Köper därför gärna tre till.” Lars / ”Trots att jag så gärna ville läsa din bok så snabbt som möjligt kände jag att jag bara orkade en liten bit varje dag. Under flera år har jag läst så mycket jag har kommit över om islamiseringen, men jag tycker att utvecklingen är mycket otäck och måste därför få en stund att andas, få tänka på annat en stund, innan jag kastar mig in i nästa otäcka beskrivning om islams utbredning Det är en otroligt viktig bok du har skrivit! Den är lättläst, språket flödar på och jag är övertygad om att de flesta med en normal skolgång skulle kunna ta sig igenom den. Du är en mycket skicklig författare.” Marie

 
 

lördag 31 augusti 2013

Kaj Svensson: ny dikt till Seamus Heanys minne

Bild från RTE News, Irland.
Igår avled den irländske poeten, dramatikern och essäisten Seamus Heany. Han föddes den 13 april 1939 och växte upp i en katolsk familj på en liten bondgård i Nordirland (x). Han var den älste i en syskonskara om nio. Seamus Heaney flyttade till Irland 1972 och har bott i Dublin sedan 1976. Här skriver Kaj Svensson en ny dikt till Heaneys minne.

 

Kaj Svensson

Ålamörker

(Seamus Heaney, 30/8 2013)

 

Förtidigt ålamörker

utspillt just här, som en oljefläck

vid den döde bardens fot

Ovädren drar in från havet

över skogen, över staden

som är övergiven

som en grav

som en tystnad

 


Imorgon vandrar jag bort

från Dublin över de keltiska fälten

liksom du, som nyss gick förbi

och stilla sjönk in i natten –

 
 
 
(x) Heaney was born on 13 April 1939, at the family farmhouse called Mossbawn, between Castledawson and Toomebridge in County Londonderry, Northern Ireland 
 
 
 
 

Biff utan sharia? Kirsten Damgaard skriver i ämnet

Foto: T. Nydahl
Idag skulle jag vilja citera vad Kirsten Damgaard skrev igår i Jyllandsposten (inte på nätet)  i sin artikel Bøf uden sharia (som jag läste hos Snaphanen):
Hvis man kort skal skitsere diskussionen om halal eller ikke halalkød til alle, så handler ikke-muslimers modvilje mod halalkød om mindst fire forskellige aspekter. For det første er der måden, som slagtedyrene aflives på. For det andet er der betalingen til Islamisk Kulturcenter og en fundamentalistisk organisation i Saudi-Arabien for dens "service" med bøn over slagtedyrene. De idealer for samfundets indretning og borgernes liv med hinanden, som disse organisationer arbejder på at presse ind i Vesten, ligger fjernt fra danske kerneværdier som ligestilling, trosfrihed, demokrati osv. For det tredje - og det er i mine øjne det værste - er forestillingen om rent og urent kød jo en del af det kompleks om halal og haram, der tilsiger, at kvinder er urene, når de menstruerer eller lige har født, at sex uden for ægteskab er forbudt (også onani), at muslimske kvinder ikke må gifte sig med ikke-muslimer osv. 
Der er mange forestillinger og anskuelser i Koranen, som det vil være kriminelt for muslimer at leve op til i Danmark. Jeg nævner i flæng: Slaveri er forbudt her, flerkoneri er forbudt her, vi har trosfrihed, vi har lige arveret for mænd og kvinder, mand og kvindes vidnesbyrd tæller lige, og mænd kan ikke gifte sig med børn. For det fjerde nærmer det sig en krænkelse af danskernes grundlovssikrede ret til trosfrihed, såfremt man ikke kan blive fri for “religiøs mad “og hvad der er forbundet hermed, hvis man vil indtage en hvilken som helst varm ret fra kantinen (som på min sidste arbejdsplads, et kommunalt beskæftigelsescenter i Københavns Kommune), bespise sit barn i en kommunal institution eller købe en kylling i et supermarked.
Hvordan kan det være at f. eks. Det Radikale Venstre synes, at det er så vigtigt, at muslimer, der selv har valgt at slå sig ned i et sekulært land, lige netop skal kunne udfolde deres religiøse forestillinger på det madmæssige område, men ikke på de øvrige nævnte områder? Det går i øvrigt fint for rettroende muslimer med at modtage boligydelser, børnetilskud, SU osv. via skatteindbetalinger fra folk, de betragter som vantro.
Det är just hennes argumentation som är giltig. De troende muslimerna har valt att bosätta sig i sekulära europeiska länder - men hävdar trots det att det är deras tro och religiöst förankrade moral som ska gälla oss andra. Det är förstås en alldeles omöjlig ekvation. Ett sekulärt samhälle hävdar religionsfriheten, men den får inte innebära att man i denna frihets namn pådyvlar andra - icketroende - människor sina egna religiösa vanföreställningar. Men så har det blivit, inte bara i Danmark utan också här i Sverige. Ät din halal-kyckling i skolbespisningen, på jobb och när du hamnat på ålderdomshemmet! Så lyder sharia-budet. Om vi inte nu i högre utsträckning säger nej och vänder oss mot det, högt och tydligt, så kommer förstås dagen då vi inte längre har något val.

Agent Orange på nya globala äventyr. Messias Obama som krigspresident

USA spred Agent Orange över Vietnam.
Nationen som lärde världen att uttala Agent Orange ska nu ut på nya globala äventyr. USA, stormakten som använder ordet moral som ett varumärke, nationen som har femtio års erfarenhet av att använda kemiska stridsmedel, den enda nation som använt atombomben, ska nu uppfostra ännu en arabisk nation. Hyckleriet står mig upp i halsen. Sedan 2011 har USA i samarbete med europeiska allierade, först i hemlighet men sedan helt öppet, finansierat al Qaida-grupper och andra salafister i deras påstådda "arabiska vår", vilken lett till katastrofala resultat i Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien och andra arabiska nationer. Från Pentagon och Vita huset har man sänt ut den ena moraliteten efter den andra, trots att resultatet av deras öppna bankkonton satt Muslimska Brödraskapet och deras vänner på maktens troner. Moraliteter har världen ingen nytta av. Moral skulle behövas i stora mängder och med helt annat innehåll.

Obama, frälsaren från det afroamerikanska överklass- och politikerklassgettot som skulle avsluta alla USA-ledda krig och frige alla politiska fångar, hade aldrig sådana avsikter, oavsett vad den frälsta liberala opinionen i New Yorks, Bostons och Washingtons rikemanskvarter påstått. Obama, frälsaren som skulle stänga Guantanamo, själva symbolen för ett icke-demokratiskt, utom- och bortomjuriskt inspärrande av människor som aldrig fått stå inför skranket, aldrig anklagade för något brott men  för alltid inspärrade, skulle stängas. Krigen i Afghanistan och Irak skulle naturligtvis sluta. Nu klampar Obama med sina generaler och bankdirektörer in i nästa nation och släpper loss krigets helvete - där det redan finns sedan två år tillbaka! Har inte Syrien fått nog med bomber, gevärskulor och missiler de senaste två åren - har det inte räckt med 24 månader av massiv förstörelse, fördrivningar och massdöd? Nog med förödelse och blod eller fortfarande för lite? Behöver Syrien också amerikanska missiler och bomber? Det blir "inte så mycket" lovade Obama på ett pressmöte under fredagskvällen. "Inte så mycket" är kanske en ny variant av "kliniskt träffsäkerhet" - men människor kommer att dö, så som de dör varje dag i Syrien, men nu av Obama-bomberna. Inte så mycket, men likväl dö.

Cameron hade inte Blairs mjuka ryggrad eller så är han bara lite fegare. Han sa nej till Obama. Nu är det bara fransmännen kvar, tillsammans med den danska sosseregeringen, som är lika krigskåta som Obama. Vem Obama egentligen är bekymrar mig inte. Det han i praktiken och dagligen är avgör saken. Han är den amerikanska militära och ekonomiska elitens ansikte mot världen, deras nickedocka och redskap. Många applåderar honom. Jag undrar vad alla som såg honom som Messias gör? Om de gråter gör de ingen som helst nytta. Om Obama-bomberna bidrar till ett regionalt storkrig är det vad han kommer att bli ihågkommen för. Det finns miljoner familjer i Syrien, Libanon, Palestina, Israel, Jordanien och Egypten som nervöst vakar över nyheterna. När börjar det? När upphör Agent Orange att leda till missbildade eller döda barn i Indokina? Vilken rätt har USA att sätta sig till doms över andra som härmar deras egen perverterade vapenmoral?

Ha´aretz skriver idag:
"Americans strongly oppose U.S. intervention in Syria's civil war and believe Washington should stay out of the conflict even if reports that Syria's government used deadly chemicals to attack civilians are confirmed, a Reuters/Ipsos poll says. About 60 percent of Americans surveyed said the United States should not intervene in Syria's civil war, while just 9 percent thought President Barack Obama should act.

Här kan ni läsa rapporten från Joint Intelligence Committee (JIC) till Cameron och den brittiska regeringen om vad som inträffat i Syrien.

Idag skriver Wilhelm Agrell översiktligt och med historisk bakgrund om kemiska stridsmedel och den konkreta syriska situationen. Jag är förvisso inte överens med honom om vad ett amerikanskt angrepp får för konsekvenser, men rekommenderar hans artikel därför att det är den enda hittills i en svensk tidning som inte ropar Halleluja inför den situationen. De balanserade och kritiska rösterna är så få att man likt Kajsa Warg får ta vad man har.

Från Wiki: "For nine years between 1962 and 1971 approximately 20 million gallons of defoliants and herbicides were sprayed over Vietnam, Laos and Cambodia by the US military resulting in an estimated 400,000 people killed or maimed and 500,000 children born with birth defects as a result of what were called 'rainbow herbicides' in Operation Ranch Hand."

På samma Wikisida finns intressanta upplysningar om USA:s kemiska stridsmedel. Men de är förstås inte avsedda att användas. De har bara tillverkats och lagrats - i vilket syfte då, kan man undra.


fredag 30 augusti 2013

Annick Cojean: Villebråden i Khadaffis harem (Lindskog förlag, översättning av Eva-Carin Gustafsson)

Hannah Arendt skrev:
”Ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.” (Den banala ondskan, sidan 239).
Ändå är orden det enda verktyget vi har för att ringa in, beskriva och analysera ondskan. Den ondska som Överste Kaddafi stod för under fyra årtionden börjar nu stå klar för världen. En nyutkommen och redan till svenska översatt bok ger en inblick som i alla fall inte jag fått förut

Den bild jag tog på Kaddafi i Benghazis stadspark 1983 – och som finns på omslaget till min nya bok - är unik i ett avseende jag inte själv förstått. Som man ser på bilden är det manliga livvakter som omger honom. De var de verkliga livvakterna, för uppdraget utbildade. Amazonerna som hoppade ur hans bil var inte det, de ingick i Kaddafis harem och utgjorde en del av det skådespel han arrangerade i alla sammanhang. Kaddafi menade sig vara den arabiska kvinnans befriare. Hans kvinnliga livvakt skulle bevisa det.

”Men för Guds skull, glöm tanken om en elitstyrka! Det var en salig blandning. En passande prydnad. Och Khadaffi såg  omsorgsfullt till att färgade kvinnor fick plats för att visa att han inte var rasist och för att försäkra sig om politiska öppningar i Afrika. Det garde som ansvarade för hans personliga säkerhet syntes aldrig i bild. Det bestod av män från hans födelsestad Sirte.” Sidan 192. Lustigt att jag lyckades fånga dessa manliga livvakter på bild.

Kaddafi med manlig livvakt. Foto: Thomas Nydahl. Redigering: Snaphanen.
När jag nu läst Annick Cojeans Villebråden i Khadaffis harem har jag förstått det lite bättre.
Kidnappningar, barnsex, anala våldtäkter, ”gynekologiska” experiment, knytnävsslag, psykisk misshandel – det är bara några exempel på vad som ägde rum i Kaddafis privata arbetsrum inne på befästa Bab al-Azizia i Tripoli. Kaddafi tog de kvinnor – och småflickor – han ville ha liksom han tog de män han ville ha. Det fanns en fruktad gest – hans handpåläggning – som innebar en signal till livvakterna. Den ville han ha, människan han just till synes ömsint smekt över håret.

Just det drabbade då 15-åriga Soraya. Hon gick i en skola som hade oturen att få besök av Vägledaren (som Kaddafi  genomgående kallas i boken). Hans hand på hennes huvud betydde att hennes liv var över. Allt skulle slås i spillror av Kaddafis sexuella hunger och maktberusning.
Vi som kom till Libyen 1983 för att under fjorton dagar delta i ett internationellt symposion om Kaddafis Gröna boken levde i vanföreställningen att vi hade att göra med en ”kvinnornas vän” – en frigörelseprofet. Vi trodde på hans ord i Gröna boken. När vi såg de unga kvinnorna som gick på militärakademien i Tripoli, och när vi såg Kaddafis ”livvakter” bekräftade det bilden av en arabisk revolutionär vars avsikt var att krossa den patriarkala kulturtraditionen. Vi kunde inte ha haft mer fel. Det vi såg var en brutal, manisk våldtäktsman som dolde sina ogärningar bakom leende, men kidnappade och svårt misshandlade unga kvinnors fasad. De skulle vara ”livvakter” men ingick alla i Vägledarens harem, det kanske värsta exemplet på arabisk polygami.

Soraya är huvudperson i Le Monde-journalisten Annick Cojeans bok. Den första halvan är hennes berättelse, nedtecknad av Cojean. Hon berättar själv. Hennes detaljrikedom är minst sagt påfrestande, i den meningen att övergreppens omfattning skildras med sådan exakthet att man nästan inte förmår ta till sig fakta. Och jag tvivlar inte på att Soraya återger fakta. Däremot chockeras jag av det hon berättar, eftersom det är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig.
Jag ska inte gå in på detaljerna i Sorayas berättelse. Varje läsare måste själv närma sig dessa så att de blir begripliga. Att ha tagit del av dem har för mig inte bara inneburit en fördjupad bild av Kaddafis skräckvälde utan också givit mig en förståelse av varför den så kallade ”arabiska våren” just i Libyen fick ett så våldsamt förlopp och utvecklades både till ett väpnat inbördeskrig och en internationell militär intervention. Däremot vill jag resonera lite kring bokens andra halva, där Cojean sätter in Sorayas berättelse i sitt sammanhang, samt berättar om andra liknande fall, och inte minst reflekterar kring hur det ”fria” Libyen behandlar de forna sexslavarna och deras öden.  

Cojean möter andra offer i Libyen. De flesta vill vara anonyma. Några vägrar tala med författaren. Det hon får veta bekräftar Soayas berättelse. Deras erfarenheter är tämligen lika. Och det är egentligen i mötet med andra människor,  t.ex. nuvarande ministrar, som hon förstår att dessa kvinnor är paria i dagens Libyen. De betraktas som ”Kaddafis horor”, de är för alltid en skam för sina familjer och riskerar därför att dödas av fäder och bröder. De har i vissa fall valt att fly Libyen. Nuvarande biträdande socialministern, Najwa al-Azrak lägger ut texten om den kvinnliga militärutbildningen, den som gav Libyen ett så starkt positivt rykte i tredje världen:
”Militärakademien var ett av Vägledarens trick för att få tillgång till kvinnor. I takt med att han upptäckte andra sätt att få tag i dem förlorade han intresset för skolan och den minskade i betydelse.”

Men starkaste vittnesmålet står Faisel Krekshi för. Professor och gynekolog till yrket fick han sitt livs chock när han i sällskap med rebeller besökteTripolis universitet i augusti 2011. Under ”den gröna aulan” där Vägledaren brukade hålla sina pompöst uppblåsta evighetsföreläsningar fann de rum med gynekologstol, medicinska instrument och annat som ledde tankarna till ett sjukhus. Krekshi hade också funnit dvd-filmer där Kaddafis sexuella övergrepp filmats.

Kaddafi var också en man som använde sex som maktmedel. Han våldtog ministrar och deras fruar, han våldtog utländska statschefers fruar när de var på officiellt besök i Libyen. Han hade en hake på alla han kom åt och hans belöningar bestod av ädelstenar, dyra bilar och hus.
Jag vill påstå att Cojeans bok är den hittills viktigaste om en av de sekulära arabiska diktaturer som föll under ”arabiska våren”, men jag vill tillägga att det nu är lika viktigt med litteratur som granskar de nya regimerna, inte minst de islamistiska som baseras på våld och förtryck. I Libyen finns idag en av dessa regimer.

Det är den som nekar de våldtagna och misshandlade kvinnorna upprättelse. Det är den som valt att ge kvinnorna skulden – för Kaddafis övergrepp! Glöm inte det.
PS: Som ni ser använder jag en annan transkribering avKaddafis namn än den som finns i boktiteln. Det finns många. De flesta är korrekta.
 
 

Hälsan. Kort redogörelse

56 år före diskbråcket, Seved i Malmö
Med dagens post fick jag en kallelse till magnetröntgen av halsryggen med anledning av diagnostiserat diskbråck. Jag läste det tre gånger för att förvissa mig om att jag läst rätt: den 8 oktober skulle jag vara välkommen!

Ha ha, nu fick jag se vad som händer mer konkret i det skånska landsting som lovat guld och gröna skogar ända bort i Afghanistans bergsbyar och Somalias öknar.

Min dotter blev igår inlagd för en akut operation. När jag ringde henne idag fick jag veta att de "inte hunnit med" henne. Hon ligger, fortfarande obehandlad, sedan i förrgår, och väntar på operationen. Därför är jag idag mest upptagen av hennes öde. Men måste samtidigt ta tag i mitt eget.

De ansvariga hade nog tänkt sig att jag skulle gå här i en månad och två veckor och knapra morfin innan jag ens skulle bli undersökt. Det tänker jag inte finna mig i. Jag ska i alla fall bli behandlad som om jag vore en till Kristianstad nyanländ gammal man!



Hannah Arendt på vita duken och i Jerusalem...

Inte hjälper det särskilt mycket att inta morfinpreparat mot de djävulska smärtorna. Jag har lik förbannat ont. Fram emot kvällen igår kom också frossan och en begynnande feber. Det fanns inte så mycket mer att göra än att hälla upp något gott i glaset och sätta igång den nyinköpta dvd-filmen. Den hjälpte, både på humör och smärta.

***

Hannah Arendt på vita duken går förstås inte att jämföra med den verkliga, levande Hannah Arendt. Ändå måste jag säga att det var en storartad film jag fick se, den som Margarethe von Trotta gjort, med Barbara Sukowa i titelrollen.

Det är inte så mycket förintelsen och rättegången mot Eichmann som berör i filmen, utan mer det faktum att den sätter pöbelreaktionen mot hennes reportage från Jerusalem - och den blivande boken - "Den banala ondskan" i centrum. Här möter vi en intellektuell elit som beter sig just som en rännstenspöbel. Det är verkligen obehagligt.

Men pöbeln finns ju överallt. Också i de finaste finrum. Den kännetecknas av en vägran att förstå andra tankar och resonemang än de redan etablerade. Därför anklagade både europeiska och amerikanska judar Arendt för att "sakna kärlek till det egna folket" och för att "bli vän med Eichmann" och hon kallades rentav för Hannah Eichmann. Här kan man läsa lite om förarbetet med filmen och regissörens tankar:
"Did your image of Hannah Arendt before, during and after the film change in any way for you? Who is she now for you personally, now that the film is finished?
She is now Barbara. Hannah Arendt and Barbara Sukowa have now merged into one for me, and that is not projection. Suddenly, someone out of flesh and blood is standing in front of me, with her own voice, but one that is not identical to Hannah Arendt. Of course, it is just an approximation, and yet it is her – her spirit, her intellect, the way she moves and how she speaks. In that way it is a fusion of sorts, in a similar vein to what happened in Rosa Luxemburg. Why do you make a film like this? Not just to get lost in the past, but to find something in the past that will challenge people now, that will be exciting now, that will be relevant today. It’s not a documentary. I can choose, so I choose from things that are exemplary for me, or contradictory, or moving. Of course, to an extent, I want to bring that person out of the past and into the present. As a result, like with Rosa Luxemburg, I look for things that interest me. There will always be a bit of strangeness, but when someone as good as Barbara Sukowa takes the role, you can be virtually certain that she will manage to create a spirited and lively character.
In that regard, Hannah Arendt is certainly in a league with other women you have portrayed…
Just like Rosa Luxemburg was important at the beginning of the 20th century, Hannah Arendt became important at the end of the same century. Despite dying in 1975, her true significance became increasingly clear as the century advanced. Rosa was a woman who fought for a more just society at the beginning of the century, and she paid for that with her life. Before that, because of 1968, I had portrayed Gudrun Ensslin and her sister in 1981 in Die bleierne Zeit (Marianne und Juliane), even if it wasn’t under their own names. Those were women who did things people didn’t expect of them. They wanted to change the world, create more equality. Gudrun Ensslin fought and lost her life as well. Within this political context it is always my own personal interest in these people that influences the project. Hannah Arendt is a woman who fits into my personal mold of historically important women that I have portrayed in my films. “I want to understand,” was one of her guiding principles. I feel that applies to myself and my films as well."





torsdag 29 augusti 2013

Jimmie Åkesson: Satis Polito (AB Asp & Lycke)

Tack vare möjligheten att iklädd nackkrage skriva på en gammal pc har jag nu lyckats färdigställa en första text sedan jag insjuknade i diskbråck i nacken (och jag har för avsikt att framöver försöka åstadkomma andra recensioner).

NY BOK. När ledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, nu utger sin första bok väljer han en titel som redan diskuteras. Det var nog inte så klokt. Risken för att en sådan diskussion tar bort fokus från bokens innehåll är förstås stor.

Nå, jag koncentrerar mig på innehållet. Det första som då slår mig är att Åkessons bok helt saknar den normalt så utslätade och menlösa politikerprosans tomhet. Den är personlig i sitt tilltal och har hela tiden den personliga erfarenheten som grund.Åkessons text hade inte kunnat skrivas av en spökskrivande reklamfirma.

Strukturen i boken är enkel att beskriva: utifrån korta dagbokstexter från 1 januari 2010 till och med 5 oktober 2010, alltså det år då Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen, skriver Åkessons längre självbiogafiska texter som sträcker sig från barndomen fram till 2013.

Ett begrepp som han inleder med, och som sedan ofta präglar resonemangen, är ”vanlig”. Det är ett halt och svårt begrepp eftersom det är så subjektivt. Vem av oss är vanlig, vem är unik? Åkesson ser sig som vanlig, eftersom han alltid har ambitionen att vara sig själv. Han är förstås medveten om att han som politiker nått en position som är tämligen unik.  Men han bär med stolthet med sig Åke Ortmarks ord från 2007:
”Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och förmår framstå som så vanlig.”
I bokens första längre kapitel tar sig Åkesson an den egna vägen till partiet. Det är kanske det intressantaste för oss som aldrig sympatiserat med utan tvärtom starkt kritisk förhållit oss till det sverigedemokratiska fenomenet. Är Åkesson här självrannsakande, ser han var hans parti hade sina rötter och hur han själv förhöll sig till dem?

Han berättar först om sin tid som ungmoderat (då Reinfeldt var förbundsordförande). Vi talar här om skoltiden och de frågor som kan och kunde engagera en ung man. Men i och med folkomröstningen om EU 1994 hade han ”börjat snegla på ett parti utanför riksdagen”.  Han talar om en tid då ”då den nationalistiska ungdomsvågen” växte fram.
”Plötsligt var nationalismen något normalt, det var inne att vara svensk och intressera sig för nationens historia och kulturarv.”
Att Ny Demokrati satt i riksdagen gjorde inget intryck på den unge Åkesson, de representerade snarast ”nyliberal populism”.  Han lyssnade till Ultima Thule.
Nu närmar vi oss en kritisk punkt. SD hade vid denna tid ett mycket tydligt rykte: det var ett parti omsvärmat av just vit makt-rock och skinnskallar. Partiet bestämde sig för att förbjuda ”uniformsliknande klädsel” vid sina manifestationer. Åkesson säger att det ska förstås som just ”rakade huvuden i kombination med bomberjacka, stålhättade kängor…” Och så säger han: ”Jag tvekade länge att gå med som medlem i SD.” Det var när förre centerpolitikern Mikael Jansson i mars 1995 blev ny partiledare som han tog steget. Då började man rensa i de egna leden. I och med det tillbakavisar och besvarar Åkesson de kritiker som menar att han anslöt sig till ett våldsamt och naziinspirerat parti: ”Jag drogs till partiet för att jag såg en potential i politiken. Jag var nationalist och SD hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stor delade.” Och så betonar han att partiprogrammet idag är helt omskrivet och att det är han själv som varit pådrivande i förändringsarbetet.

Knappt 26 år gammal blir han så partiledare, det sker på partiets riksmöte 2005. Jag ska inte fördjupa mig i de mellanliggande åren utan istället hoppa direkt till 2007, året då han menar att hans första stora prövning kommer. Då kommer nämligen den danska Muhammedkarikatyr-striden till Sverige, sedan Richard Jomshof utlyst en tävling för SD-kuriren. Åkesson beskriver initiativet som ”genialiskt, såväl politiskt som kommunikationsmässigt.” Det slutar med att SÄPO gör hembesök och partiets hemsidor släcks. UD hade med sina påtryckningar lyckats. Partiets popularitet ökade och de hamnade på 2,9%.
Så bytte man partisymbol – från den stridssignalerande facklan till den folkhemstrygga blåsippan. Men valet 2006 hade blivit ett misslyckande. ”Det var kört” skriver Åkesson. 1,9% förvandlades visserligen till knappt 3%, men någon riksdagsentré var inte aktuell. Men som den politiker han är ser Åkessons positivt på det: ”Vi fick ytterligare fyra år på oss att utvecklas och växa till oss”. Och det skulle visa sig vara vägen till framgång. Med SD i riksdagen efter valet 2010 ser vi nu hur partiet växer i varje opinionsundersökning. Runt 10% brukar de ligga och därmed kämpar SD om platsen som Sveriges tredje största parti. Oavsett var man själv står politiskt måste man medge att det är en exempellös framgång och att den med största sannolikhet kan skrivas på Åkessons konto. Han tog SD från en skuggtillvaro i minst sagt skumma omgivningar ut i det mediala solskenet. Och trots att hetsen mot partiet är ett dagligt inslag så tycks Åkessons ”vanlighet” i kombination med partiets politik i brännande frågor som har med invandring, islamism, brottslighet, trygghet och folkhemsladdad retorik göra dem allt populärare.

Åkesson har en fundering kring invandringsfrågorna som jag tror är relevant: ”Det här stärker för övrigt också min teori om att vi som parti egentligen inte har något behov av att bilda opinion kring invandringen. Den opinionen finns redan.” Och ändå verkar det omöjligt att få resten av den svenska politikerklassen att förstå hur brännande och akut frågan är. Den tycks leva i föreställningen att opinionen är just ”SD:s fel”. Det är en avgörande felsyn. En radikalisering av opinionen varken kan eller ska sökas hos politiska rörelser, utan i den verklighet där människor lever och verkar. Massinvandringens, inte minst islamismens, konsekvenser för det svenska samhället är idag så omfattande att var och en borde kunna dra sina egna slutsatser.
Åkesson understryker att kritiken mot ”mångkulturalism” inte har det minsta att göra med ”rasism och främlingsfientlighet”, tvärtom betonar han att vi bytt idéer och produkter med andra ”och inspirerats över gränserna sedan urminnes tider.”  Så vilket är då problemet? Åkesson sammanfattar sin egen syn:
”Istället för sammanhållning och gemenskap kring grundläggande normer och värderingar, byggs spänningar och motsättningar in i samhället. Kulturkrockar, långt djupare än valet av mat, musik och kläder, lyfts till makronivå. Ytterst handlar det om fundamentala uppfattningar om rätt och fel, om rättsuppfattning, om hur samhället ska organiseras och styras, om hur vi löser konflikter, om religionens roll, om relationen mellan könen och mellan barn och vuxna, om mellanmänskliga relationer och mänskliga rättigheter, om hur andra levande varelser ska behandlas, om relationen till natur och miljö, om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, om hur vi gör affärer och förhåller oss till avtal, om sociala koder och så vidare.”

Nå, måste man vara nationalist eller Sverigedemokrat för att nicka instämmande? Jag tror inte det. Jag tror att Åkessons formuleringar i detta avseende är på väg att bli synonyma med gammalt bondförnuft i Sverige. Vi har i flera avseenden nått vägs ände.
Varför röstar jag då inte på Sverigedemokraterna om jag i viktiga frågor har en grundsyn som är identisk eller ligger nära? Det finns flera skäl.

För det första menar jag att folkhemsdrömmen är reaktionär. Man kan aldrig skruva tiden tillbaka, och den katastrofala europeiska utvecklingen lär varken hejdas eller förändras av parlamentariska val. Industrialismens död och det postmoderna, globala samhällets etablering kan inte ”tänkas” bort, varför inte heller de miljoner muslimer som bosatt sig i våra länder kan skickas tillbaka dit de kom ifrån.

Tanken som kallas repatriering finns inte kvar i SD:s politik, men den lever ett ideologiskt aktivt liv i de nationalistiska kretsarna. Den bör också diskuteras, eftersom jag är övertygad om att många som röstar på SD gör det i tron att de ska ”slippa invandrarna”. Jag menar att repatrierings-tanken ytterligare förstärker ett reaktionärt handlingsmönster och att man med skärpa måste ta avstånd ifrån och argumentera emot den. Islamismen måste bekämpas politiskt och ideologiskt, inte med folkfördrivningar. Europas 1900-tal var fördrivningarnas och massmordens tid, och efter två världskrig avrundades århundradet med Balkankrigen som utmärktes av etnisk rensning. Det finns ingen anledning att ge den sortens tänkande ens ett lillfinger.
För det andra menar jag att inget politiskt parti – inget! – i parlamenten kan påverka de ekonomiska maktstrukturerna. Hos SD har jag inte heller sett några ambitioner att återställa de folkägda, statliga, system som under årtionden sålts ut och spekulerats bort (banker, post, telefoni, elproduktion, sjukvård mm). Ekonomisk demokrati är ett begrepp som inte ens förekommer i diskussionen. I partiprogrammet finns endast detta korta och föga klargörande om privatiseringarna:
"Sverigedemokraterna har en pragmatisk hållning till privatisering och menar att det i vissa branscher kan vara en fördel medan det i andra bör vara statligt drivet. Vår hållning är att där man får ut så mycket som möjligt för så låg kostnad är det alternativ som bör väljas. Bland annat vill vi återreglera järnvägen samt att vi ställer oss tveksamma till utförsäljningen av apoteken. Vi har även motsatt oss vidare utförsäljning av bland annat Vattenfall. Dock ser vi positivt på viss privatisering av sjukvård och skolor."
Jag röstar inte på SD och inte heller på något annat parti. Vad jag gör är att betrakta det parlamentariska spelet med samma skepsis som jag alltid gjort. Min enda röstsedel är skrivandet. Det jag skriver här i bloggen och i mina böcker får gälla som min röst – i ordets båda betydelser.
Med det sagt vill jag tillägga att det varken finns fog eller ursäkter för den omfattande hatkampanj som bedrivs mot Åkesson och SD, från yttersta vänstern till Reinfeldt personligen. Den är primitiv, konfrontativ och skadlig för hela det svenska samhället. Den bidrar till ett klimat av rädsla, våld och underkastelse.

Som alltid på min blogg förespråkar jag det civiliserade samtalet. Jag föredrar analys framför rännstensargument. Jag föredrar civiliserad debatt framför ägg- och stenkastning och jag menar att Jimmie Åkessons debutbok mycket väl lämpar sig för just samtal och debatt.  Med tanke på att hans parti alldeles säkert kommer att skrälla i nästa års riksdagsval är det hög tid att försöka åstadkomma det som skiljer sig från hatet och hoten; de civiliserade samtalen och debatterna.

***

Från Kvällsposten hittade jag en osignerad text om titeln på Åkessons bok, ur vilken jag här citerar:
Vad betyder titeln på Jimmie Åkessons bok och varför välja något så kryptiskt som "Satis polito"? "Tillräckligt polerad", höftar författaren själv, och påstår sig vara blåögd på området "Satis politus", med verbet i perfekt particip nominativ, betyder mycket riktigt något sådant. Men "polito" är futurum imperativ, alternativ perfekt particip dativ eller ablativ. Om verbet står i imperativ får vi något i stil med "Snart får det vara nog med polityr!" Dativ å sin sida ger "Åt den tillräckligt välslipade". Uttrycket är elliptiskt, det vill säga att något ord saknas, vilket är vanligt på latin. Gissningsvis lyder den fullständiga titeln i så fall "Makten åt den tillräckligt välslipade" eller "Segern åt den tillräckligt välpolerade".