J.M.G. Le Clézio: Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Ulla Bruncrona )

Med Nobelpriset i litteratur kunde J.M.G. Le Clézio finna många nya läsare, både här i Sverige och runtom i världen. Att hans gamla svenska förlag låtit hans författarskap ligga undangömt i många år har inte spelat så stor roll, eftersom Elisabeth Grate förlag tagit sig an uppgiften med stort allvar. Redan har de två mästerliga "Afrikanen" och "Allt är vind" utkommit hos henne, och så den tredje: "Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten" (sedan detta skrevs har fler titlar utkommit). Boken öppnar med en episk, fiktiv scen om hur människor i funktionella men enkla farkoster tar sig över de öppna haven på väg mot söderhavsöarna. De ankommer till ön som på deras eget språk heter Raga men som väl mest är känd som Pentecost i öriket Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna). Denna fiktion övergår sedan i en text som ligger nära reportaget i ton och infallsvinkel. Det Le Clézio berättar om är en plats som finns i många myter, men också en plats så präglad av kolonialismens grymheter att stränderna inte längre är bebodda.

Idag anser man det säkerställt att så många som 100 000 människor kidnappades i det som kallades blackbirding och fördes bort som slavar under andra hälften av 1800-talet: "Åderlåtningen är kännbar än idag, hundra år senare. Ångesten som vilar över stränderna, de isolerade byarna som klänger sig fast vid bergsbranterna, talar fortfarande om den olyckliga tid då varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck."

Le Clézio har med "Raga" skrivit en bok som hela tiden pendlar mellan antropologi och fiktion. Han möter människor, samtalar med dem, reflekterar över sin egen roll som besökare. Han visar också konkret hur enskilda individer medvetet formar öns framtid (starkast i det avseendet är samtalen med Charlotte Wèi, pionjären bakom kvinnoföreningen och införandet av de traditionella mattorna av skruvpalmsfiber som lokal valuta!).

Intressantast blir Le Clézio när han reflekterar över hur globaliseringen i kolonialismens arv bryter ner varje form av särart: "Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden…" säger han och tillfogar senare om själva resandet som denna globaliseringsyttring: "Kanske borde man aldrig resa av andra skäl än för att bli medveten om sin egen begränsning."

I resandets spår invaderas dessa öar i oceanen till ett paradis för "den brokiga hopen (…) kolonisatörer, turister och pedofiler".

Det var, säger Le Clézio, stormakterna som stötte samman på denna scen; fransmän, engelsmän, australier, holländare, tyskar, amerikaner och japaner.

Trots den långa tid som gått sedan dessa koloniala slag utkämpades kan man konstatera att många av dessa öar fortfarande lever under ett slags kolonialt förmyndarskap. En "omåttlig turism" vilar som en tung börda över dessa öar som också plågas av arbetslöshet och illa fungerande ekonomier.

Det är allt annat än munter läsning. Le Clézio hjälper oss att se hur "paradiset" är beskaffat.

Tomas Venclova: Former av hopp

Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czeslaw Milosz: hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoker ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Veclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”

Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land och folk, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem. Där inväntade man inte tyskarna utan slog gladeligen ihjäl så många judar man hann innan de kom. Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

***

Denna text ingår i ett längre block om litteratur bakom muren i min bok Kulturen vid stupet. Hos Bernur kan du läsa om boken. Jag säljer den nu i sommartorkan för en enkelt devalverad hundralapp. Är du intresserad så skicka mig ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Jag tror bestämt att dagen också är mogen för detta stycke av Schubert:

Tankar på hemmaplan inför havsfri onsdag

Av praktiska skäl kan jag inte äta min frukost ute vid den skånska skärgården imorgon, onsdag. Lite besviken mellan olika cykelturer kommer jag därför att under dagen ägna mig åt läsandets konst. Nu bara några iakttagelser.

När jag skriver om de nationalistiska propagandasidorna Avpixlat & Co får jag höra att jag skriver till fördel för "landsförrädare". Just vid den sortens språk går min gräns. Den som kallar andra människor det har överträtt gränsen för när det vore möjligt att diskutera. Den som i politiska sakfrågor och i sociala, religiösa och kulturella sammanhang angriper individer, rörelser och regeringar för det de står för - den människan diskuterar jag gärna med. I skrift och i blogg. Men den politiska pöbel som befolkar nätet med sitt rännstensspråk har jag inget att diskutera med. Jag vet att det språket har sin motsvarighet i det verkliga livets knogjärn. Ett knogjärn och en text kan aldrig mötas på lika villkor. Inte i Syrien, inte i Egypten, inte i Birmingham eller Malmö. Ingenstans. Att avvisa Avpixlat-ideologin är inte ett bejakande av Aftonbladet eller andra svenska rikstidningar. Det är att markera att ribborna måste läggas på helt andra nivåer än rännstenens. Om jag nöjde mig med Avpixlat som "oppositionell" journalistisk kunde jag lika gärna ha stannat på Kvällsposten. Deras forna insändarsida, befolkad av "arg skattebetalare" och likasinnade, är med mycket små marginaler jämförbar med Avpixlats texter.

När jag hävdar konstnärens frihet att häda så gör jag inte det för att tillfredställa några nätredaktörer eller några politiska partier. Jag gör det av ren självbevarelsedrift. Jag hävdar också vikten av att stå upp för demokratiska idéer, som yttrande- och tryckfrihet. När människor säger att vi redan lever i en diktatur avstår jag också diskussion. Varför skulle vi försvara sådana friheter om de inte längre finns? Jag vill inte bidra till det politiska illusionsmakeri som redan är så utbrett. Jag vill istället värna den demokratiska traditionen. Och det vill jag inte trots, utan just därför att jag så djupt misstror den politiska klassen

Almedalsspektaktlet har vi lämnat bakom oss. Men det tycks finnas ett behov av rötmånadspolitik varje dag hela sommaren. Låt det ske. Men låt mig slippa det.

Också i lätt dimma och kylig vind

Vid Landön denna förmiddag. Samma plats, samma fikakorg. Men dimma och en kylig vind mot de bara armarna. Satt och funderade på hur politiskt skådespel kan hålla oss som fångar i ideologiska celler, där vi fäktar och gastar utan att det har minsta betydelse för någon annan än oss själva.

När jag idag läser Thomas Millroth i Sydsvenskan ser jag en sådan fängelsecell:

"Konst är inte bara yta, det är idéer och sammanhang. Därför kan också bilder ockuperas av andra betydelser än konstnären tänkt sig. Så verkar det redan ha gått med åtminstone ett av de visade verken. En surmulen skäggig rondellhund sitter bredvid Carl Larssons lilla oklädda blonda flicka i hennes rum. En känd och älskad målning, som på detta vis sprättas upp. Men varje annan läsning pulvriseras, när bilden tolkas som en skildring av profeten som pedofil. Konst förvandlas till propaganda. Det var nog inte avsikten, men det visar hur Vilks genom samröret med Sion och likasinnade har tappat kontrollen över rondellhunden."

Det han skriver är inte sant. Vilks är den enda människa som i ordets mening har kontroll. Det är hans målningar, det är hans utställning. Vad andra gör är en helt annan sak. Jag misstänker att Millroth vet detta, men att han blir så illa berörd att han ger Vilks det yttersta ansvaret för vad andra skriver, säger och gör. Det är en attityd som det mentala fängelset fostrar. Om Millroth steg ut ur det skulle han se att ingen kan göra något åt Avpixlatgänget, Dispatchgänget eller andra Sverigedemokratiska gäng. De finns där som kött och blod och verklighet i vårt post-folkhemska land. Jag delar där erfarenhet eftersom min utgivning av boken Black Country i fjol fick människor att jubla trots att jag inte kan sägas tillhöra deras "gäng" - vilket också skänkte mig stämplar som "högerextrem". Boken kan jag ta ansvar för. Men jag kan inte ta ansvar för vad jubelkören tänker, säger eller skriver. Det är deras fulla rätt att använda boken för att hämta argument till sin egen världsbild. Jag vet ju vem jag själv är och jag behöver varken be om ursäkt eller ta tillbaka något av det jag skrivit. Lika lite ska Lars Vilks be om ursäkt för de verk han till fullo kontrollerar och "står för" (fånigt uttryck, men jag kommer inte på något annat just nu).



Det må vara dimma därute. Men lika vackert som alltid. Jag vilade bakom rosenbuskarna, långt från politikens allt mer modbjudande värld. Jag kände mig som en fri människa där ute.

 

Som exempel på hur Aftonbladet definierar en dissident vill jag rekommendera er att läsa denna post hos Snaphanen. Där ges ett ypperligt exempel på hur också orden förlorar sin mening i de politiska och ideologiska fängelsecellerna. Den ofria människan låter sig möjligen luras. Men ingen annan. Snaphanen visar hur det konkret ser ut när en fast anställd journalist på en nations mest pk-anpassade morgontidning förvandlas till "dissident". Man vet inte om man ska skratta eller bara stänga av datorn.

Nelly Sachs. Diktargärning i exil, i skuggan av nazismens dödsmaskin

Hon är för all framtid bestämd att förknippas med det judiska ödet. Men också med det nobelpris som bekräftade att hon skrev i en rik, poetisk tradition. Hennes exil i Sverige har kanske betytt mer för oss än vi tänker på, eftersom hon kom att upptas i en krets av diktare och kritiker som var avgörande för den epoken i svenskt litteraturliv. Nelly Sachs, späd och spröd som en fågel, med en röst som ekar profetiskt från judiska miljöer som dessvärre också måste införliva massdöden och skorstenarna i nazismens dödsfabriker, talar ännu till oss. Hon fick några av de bästa uttolkarna (som blev hennes vänner) bland svenska poeter som Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf,Olov Hartman, Ilmar Laaban, Ragnar Thoursie och många andra. Kritikern Bengt Holmqvist och hans hustru Margaretha blev dessutom hennes familj, och det är Margaretha Holmqvist som stod för översättningen av den nya volym dikter och prosa som utges av Ersatz förlag. Allt detta skedde under hösten 2010 som en ”iscensatt utställning” vid Judiska Teatern i Stockholm, där Flykt och förvandling visades. Teatern hade också producerat ett utmärkt studiematerial som tusentals högstadie- och gymnasie-elever fick ta del av, ett material som reflekterade kring språk, identitet och exil. Och vid sidan av dessa två volymer, diktsamlingen och studiematerialet utgavs en överdådigt rikt bildbiografi, skriven av författaren Aris Fioretos, mer än 300 sidor tjock bok i stort format som i ord och bild berättar om Nelly Sachs, hennes gärning och tiden hon levde och verkade i.

 

Nelly Sachs föddes i december 1891 i en tysk-judisk, assimilerad familj. I maj 1940 lyckades hon fly till Sverige, och i den ytterst lilla lägenheten bodde hon tillsammans med sin mamma (som avled 80 år gammal i februari 1950) fram till sin död ganska exakt 30 år senare, i maj 1970. Hennes eget rum i den lilla lägenheten var på endast 4 kvadratmeter, där hon sov, åt och arbetade. Hon kallade rummet för sin ”kajuta”. Nobelpriset, som delades med den israeliska författaren Shmuel Agnon, fick hon 1966.

Exilen, detta märkvärdiga och obegripliga tillstånd som kan få vissa att tystna och gå under, kunde för Nelly Sachs del innebära skapande, skrivande. Men när man har sagt det får man inte glömma att hon också i viss mening gick under. Hennes paranoia blev allt större och under långa perioder vårdades hon på psykiatrisk klinik, övertygad om att nazisterna jagade henne och att de tog sig in i hennes hem genom väggkontakterna. Hon skrev: ”Mitt huvud är sjukt.” Aris Fioretos berättar att: 

”dygnen blev oroligare, sömnlösheten tilltog. Samtidigt som det nattliga skrivandet öppnade slussarna, blev det allt svårare att upprätthålla gränserna mellan intimsfär och omvärld. Sachs kände sig belägrad.”

1960 föll hon, och från Beckomberga psykiatriska sjukhus skriver hon: ”Bön: om att inte mera falla så långt bort från sanningen”. Lägenheten blev en plats hon inte ville återvända till, 41 kvadratmeter med utsikt över Mälaren men ”en så stor skräck för mig att jag inte längre kan stanna kvar där.” Hon vittnar om att hon får elektriska stötar från vattenkranen. Hon berättar att någon startat en verkstad för ”unga, antagligen arbetslösa människor” ovanför henne, och till Ilse Pergament skriver hon:

”Min våning var telegrafcentrumet med morsesignaler och alla finesser. Jag har lovat att tiga om det, och kommer också att göra det.”

Nu var hon omringad av en nazistisk kommandocentral. Kunde exilen bli värre? Hur skulle hon kunna fortsätta att dikta? I en gripande brevväxling med Paul Celan (se Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i) skriver hon:

 ”Käre Paul Celan (…) Jag står på knä utanför tröskeln, i stoft och tårar – men hemligheten når mig genom springorna i porten, som leder dit genom förklädnadsakten, den första skapelseakten (…) Måtte alla Era andetag förbli så välsignade, att de inbegriper världens andliga anlete.” Detta var i september 1959 hon skrev. Året därpå meddelar hon Celan att ”en nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt,var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste.”

Kan man läsa Nelly Sachs utan att ha med dessa förhållanden i medvetandet? Jag tror inte det. Man måste se hur psyket krackelerar och hur hennes värld så småningom blev till en pendelrörelse mellan klarhet och skenvärld, hur dårskapen och paranoian bröt ner henne, samtidigt som hon fattade pennan och skapade sina karaktäristiska texter. I ett tacktal vid en prisceremoni i Meersburg säger hon:

”Fem dagar levde jag utan ord. De hade flytt i skräck, kanske till fiskarna – mina lemmar stod i skräckens salt – tiden rann undan. Rösten flydde, eftersom den inte längre hade något svar och att tala var förbjudet.” Hon avslutade sitt tal med läsa en dikt, vars slutord lyder: ”Med läppar mot bönens sten/kysser jag livslång död, /tills det sjungande fröet av guld/ spränger skilsmässans klippa.”

Samma år skriver hon en prosatext där det bland annat handlar om skrivprocessen:

”Den inre process där mitt språk kommer till kan jag inte förklara. Jag kan bara säga att jag mer och mer försöker förandliga nuet. Att göra det genomskinligt (…) Min lyrik? – den kommer till då och då. Om nätterna kom den när jag vårdade min mor. När jag hade något ärende i köket. Plötsligt var den där. Att skriva en dikt är som att andas.” En av hennes dikter säger oss hur svåra perioderna kunde vara: ”DÅ DEN STORA skräcken kom/ blev jag stum - /Fisk med dödssidan/ vänd uppåt/simblåsans luft gäldade den kämpande andedräkten.”

Vi möter en diktare som både i poesi och prosa slåss för själva livet, andningen och meningen. Det är texter som ingen kan lämnas oberörd av. Nelly Sachs lyckades fly nazismen och den runt hörnet väntade transporten till koncentrationsläger, men det är som om både nazismen och det dödbringande steg fram i exilen, som ett långvarigt tillstånd av hot och förintelse.
 

Att vi nu på förnämligast tänkbara sätt påminns om hennes diktargärning, och om hennes liv, är något vi endast ödmjukt kan tacka för. De tre nyutkomna volymerna kan vara startpunkten för fortsatt läsning.

 

Litteratur. Utgivet i samband med utställningen är:

Aris Fioretos: Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare Berlin/Stockholm (Ersatz)

Nelly Sachs: Den store anonyme. Dikter och prosa i översättning av Margaretha Holmqvist (Ersatz)

Ester Roxberg (red): Hemland på armen (Judiska teatern i Stockholm).

Dessutom har jag läst:

Nelly Sachs: Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser, med inledning av Johannes Edfelt (FiB:s lyrikklubb 1956)

Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i. En antologi om Nelly Sachs (Themis 2001)

Från frihetsdröm till inbördeskrig

Morsi, Mubarak? Nej, Clausewitz.

Det har visserligen sett dystert ut ett bra tag nu, men de senaste veckornas dramatiska utveckling i Egypten gör att vi med viss säkerhet ändå kan konstatera att det dystra gått över i det katastrofala. Allt fler kännare av Egypten hävdar att inbördeskriget egentligen är ett faktum. En talesman för Muslimska Brödraskapet menade att militären vill återställa lugnet innan ramadan inleds, men försäkrade att de skulle fortsätta kämpa för "sin president" om än tusentals bröder mördades av militären. Samtidigt dök det upp filmsekvenser som sades visa att medlemmar av brödraskapet angrep militären med vapen vid den morgonbön då till och med spädbarn skulle ha dödats (varför tar man med sig spädbarn till en demonstration förklädd till bönestund?) - och därmed skulle också spiralen ha gått ytterligare några varv mot inbördeskrig.  Nå, om inte annat kan vi lära av Syrien hur lätt det är att starta ett inbördeskrig - och hur svårt, kanske omöjligt, det är att avsluta det. Libanon lärde oss den läxan, och även om det varit "fred" en längre tid där vet vi att frontlinjerna fortfarande är levande i människors hjärtan. Det behövs inga stora gnistor för att öppna avgrunden igen. Syriens katastrof är pågående. Den egyptiska, som hade några vackra stunder av hoppfullhet, har just inletts i detta högre stadium. Kriget kan, med en parafras på Carl von Clausewitz tes, sägas vara fred med andra medel. Kriget tydliggör de verkliga motsättningarna i samhället. Och de är i arabvärlden just nu sekularitet kontra religion, statsapparat kontra moské, frihet kontra shariastyre. Egypten är viktigt för oss alla. Egypten är själva brytpunkten i den ordning där västvärlden och arabvärlden möts - nej, inte i förståelse men i en överenskommelse om vad som kan te sig minst illa. Egypten var också den arabnation där man kunde välja sin väg, med eller utan slöja, med eller utan religionen, utan att stenas eller skändas. En sekulär kultur - med stor litteratur, konst och musik - hade sedan länge sin självklara plats i samhället, samtidigt som Mubaraks styre gjorde allt för att korrumption och säkerhetspolitiska övergrepp på individer skulle undergräva denna ordning (vilket förstås blev både Mubaraks och hans nomenklaturas fall). Brödraskapet kunde tillsammans med salafisterna låta sig röstas till makten. Där kom smärtpunkten för den militära och teknokratiska eliten. Klämda mellan inbördeskrigets Syrien och den annalkande katastrofen i Egypten finns både staten Israel och de ännu så länge statslösa palestinierna. Man får väl säga som de muntra samtidsclownerna när man närmar sig det riktiga mörkret: det är spännande tider vi lever i.

Sammanhangsfunderingar.

Foto: Anders Johansson

Lite omtumlad av några händelser i centrum denna eftermiddag. Efter besök hos min frisör - han som alltid klipper mitt hår och rakar mitt skägg och som jag kan diskutera utvecklingen i arabvärlden med (han är själv syrier) - gick jag med A. upp till gågatan för att ta en kopp kaffe. Utanför Trefaldighetskyrkan står en trasig man vi aldrig sett förr. Han är mycket smutsig och i vänster hand har han ett antal halvfyllda kassar. Han lutar sig mot två kryckor och höger ben håller han upp från marken. Foten är bandagerad och det droppar gult var från den.

När vi återvänder tre kvart senare står han kvar. Jag bestämmer mig för att ringa efter hjälp. Får låna en telefon och ringer 112. De kopplar mig till en sjuksköterska som insisterar på att jag ska tala med mannen (som jag i det skedet fortfarande tar för kvinna). Jag gör så. Han svarar på brittisk engelska. Han vill inte ha någon hjälp, och han står så där för att han "gör något". Foten, säger han, har sett ut så i femton år och det kan han inte göra något åt. Eftersom han avböjer läkarhjälp får jag ingen ambulans att komma dit (körsträckan är så kort att det hade tagit dem 3 minuter). De uppmanar mig att ringa polisen direkt och be dem skicka en patrull. Det gör jag. Långt samtal, många frågor. Polisen säger: "Jag hade helst velat skicka en patrull, men jag måste först tala med mitt befäl och tror mig veta vad hans svar blir". Mycket riktigt. De kommer inte. De kan inget göra.

Jag får en klapp på axeln. Men ingen hjälp. Enda alternativet hade varit att ta mannen med hem på bussen och själv lägga om hans fot. Det har jag varken psykisk eller fysisk kraft att göra. Och jag vet ju inte ens om han velat det. Men jag blev lite tagen och bedrövad av detta och det kommer att dröja innan hans gestalt försvinner från näthinnan. Hur långt är vi andra från det yttersta förfallet? När är det min tur att stå där, hjälplös och utan förstånd? Och viktigast av allt: finns det någon sammanhangskraft kvar i ett samhälle som vårt, eller är varje individ och varje sammanhang separerat från allt och alla andra?

Lundakasse varnar mot rasism

Foto: Anders Johansson

"Rasism skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning" Så lyder sommarens varning till alla som inte redan förstått hur man ska vara funtad för att betraktas som en riktig människa i det nya riket. Nyheten - eller ska vi kalla den gammalheten? - presenteras i nattens Sydsvenskan, tidningen som alltid har en vägvisare att erbjuda.

Vill du veta mer? Läs:

"Antirassekassen – så är namnet på den tygkasse med antirasistiskt tryck som snart börjar säljas i Lund. Fem gymnasieungdomar ligger bakom och idén till kassen har de utvecklat under praktiktiden som sommarlovsentreprenörer.

På den sista tiden har det spridits en mer vardaglig rasism. Det har blivit okej att vara rasist, men inte kalla sig det. Rasismen har smugit sig in överallt. Vi vill att antirasismen ska komma in på ett lika subtilt sätt, säger Eira Jenssen, en av de fem.

Tre olika tryck har tagits fram. Förutom varningstexten, som ska påminna om den varning som finns på cigarettförpackningarna, finns ett tryck med texten "Riv Reva" samt ett än så länge hemligt motiv. 225 kassar har beställts och de närmaste dagarna ska försäljningen starta. Idén till kassen växte fram successivt. De fem gruppmedlemmarnas politiska åsikter går från vänster till borgerligt, men antirasismen förenar. – Och vi visste att vi hade en målgrupp i Lund, säger Elsa Bergendal."

Precis så ser den nya politiska korrektheten ut i vårt arma land. Man ska "subtilt" vänja sig vid ett politiskt klimat där duktiga och medelklasspräktiga kvinnor och män - fostrade av socialmoderaterna och deras anhängare mitt i hönstret - berättar för oss alla, oavsett om vi är män, kvinnor eller tvåtrekönade, vad som är rätt och vad som är fel. I Lund går det säkert hem. Där finns den skånska ängsligheten samlad. Men i resten av Skåne och Sverige? Jag vet inte, men tror mig tillhöra den förskräckande minoritet som lärt sig läsa mellan raderna.

När jag läser Sydis på nätet påminns jag om varför vi här hemma avslutade ett tidigare livslångt abonnemang för alltid. Tidningen och den ideologi den sprider och förespråkar är själva motsatsen till friheten. Det jag möter nu är vad man skulle kunna kalla för ett ideologiskt fängelse. Galler och tilltäppta trutar. Outhärdigt och motbjudande.

Smaken av oceanerna - ett återbesök

Den 6 juni 1983 öppnade jag för första gången Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna. Ingen bok har sedan dess varit en så frekvent följeslagare som den, ingen bok har krävt så många provisoriska reparationer som den. Med alla sina fingeravtryck, kaffe- och rödvinsfläckar vittnar den om lyckligare dagar. Också den fula tejpningen av bokryggen fyller mig med ett slags levandets ömhet.

Jag har haft den med på otaliga resor i världen, inte minst de lusofona, den har skänkt mig tröst och glädje, den har tvättat mina ögon och svalkat min kind. Kort sagt är det en självklar samling portugisisk poesi. Genom den kan man lära känna (nästan) alla de - levande eller döda - poeter som landet delar med sig av. Sedan dess har det kommit ut ett stort antal separata volymer, inte minst genom Sandels idoga översättningsarbete.

Som ett enda litet smakprov vill jag visa er en passage ur Jorge de Senas poesi. Jag gör det inte minst för att hans korta rader under årens lopp fungerat som ett slags kompass för mig. Idag är det dags att ta fram dem igen.

JORGE DE SENA

ur På Kreta med Minotaurus

Jag är mitt eget hemland. Det hemland

jag skriver om är det språk jag föddes i

av generationers slump. Och hemlandet för mitt skapande

och levebröd

är det raseri jag känner över omänskligheten i denna värld

när jag nu inte tror på en annan

Kosova och Serbien träffar preliminär överenskommelse

Hashim Thaci i Bryssel tidigare i år. Foto från AP

Idag meddelar den albansk-amerikanska tidningen Illyria att Kosova och Serbien har träffat en preliminär överenskommelse om att normalisera sina förbindelser. Det skedde i fredags, vid ett möte mellan Serbiens premiärminister Ivica Dacic och Kosova premiärminister Hashim Thaci efter drygt ett halvt års ovissa förhandlingar. EU:s förhandlare Catherine Ashton säger om uppgörelsen att den visar prov på att ledarna för de båda nationerna bestämt sig för att göra upp med det förflutna och därmed närma sig resten av Europa.

I något som betecknas som en extraordinär förändring verkar uppgörelsen innebär ett erkännande av Kosovas regeringsmakt också över nationens norra delar som huvudsakligen befolkas av etniska serber. Men Dacic påminde om att man måste vänta med slutsatserna tills det serbiska toppskiktet bestämt sig för om de godkänner den preliminära överenskommelsen, vilket väntas ske inom de närmaste dagarna.

Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle hyllade vad han kallade "ett historiskt steg på vägen till goda grannrelationer och en europeisk framtid." Han menade att båda sidor har visat stort mod och han hyllade också Ashton för hennes medlarinsats.

Kosovas premiärminister Hashim Thaci sa att uppgörelsen kan bana väg för både Kosova och Serbien till medlemskap i EU och för Kosovas ambition att bli NATO-medlemsstat.

***

Det jag skrivit här är ett refererat av Illyrias text som kommer från nyhetsbyrån AP och deras medarbetare Jovana Gec och Dusan Stojanovic i Belgrad, Nebi Qena i Prishtina, Kosova samt Geir Moulson i Berlin och Raf Casert i Bryssel.

Jag har förvisso känt till att det varit ett avtal på gång, men vill understryka att jag förhåller mig avvaktande tills vi vet om den serbiska politiska ledningen skriver under. Är de kloka gör de förstås det. Om så blir fallet får vi bevittna två ärkefiender erkänna varandras legitimitet, och det vore ett mycket stort framsteg på det av etniska, religiösa och nationella motsättningar så sargade och plågade Balkan.

Vilks, vila, villfarelse

Här sitter jag invid en snart sjunken liten eka. Det är lördag. Det är vila i tystnaden för här vid Ekenabben består sällskapet bara av två danska män som ska fiska. Sirenerna från motorvägen når hit. Annars bara fågelsång, en ekorre som klättrar i träden runtom mig. Jag vet att Vilks vernissage började klockan tolv idag, men vi valde av avstå den och ska istället åka ner i veckan och verkligen titta på målningarna hans.

Aldrig denna sommar har väl himlen varit så blå som idag. Men när jag läser Kvällspostens egen ideologi-polis får jag sura uppstötningar. Det han skriver om Vilks är rent fysiskt motbjudande:

"Vilks utveckling är bara att beklaga. Han befinner sig nu vid vägs ände, ivrigt påhejad av islamfientliga krafter. Jag tror att det var ett misstag att de ledande institutionerna och gallerierna i Sverige inte gav Vilks sitt fulla stöd då han blev censurerad och sedan mordhotad. Om exempelvis Moderna Museet eller något tongivande galleri låtit ställa ut de religionskritiska men humoristiska teckningar som han gjorde till "Oh my God" så hade verkligheten sannolikt sett annorlunda ut. Det hade varit en hård markering mot islamistiska fanatiker: Med hot kommer ni ingenstans! Dessutom hade Vilks kanske sluppit hamna i knäet på SD och andra islamfientliga grupperingar. Men nu är det tyvärr för sent. Nu vandrar han i dödsskuggans dal omgiven av sina livvakter."

Om vi ska använda samma terminologi som Kvällsposten-polisen kan jag bara konstatera att han själv måste betraktas som "islamvänlig" vandrare på den ändlösa väg som ibland leder direkt till maktens boningar. Utan livvakter. I mina ögon vägleds han av villfarelser. Själv betraktar han säkert sina skriverier inte bara som högsta mode, utan säkert också som högsta moraliska och humanistiska ställningstagande i knäet på Nya Vänsterpartiet Social-Moderaterna.

Uppdatering: När klockan går mot sex kan vi konstatera att allt gick lugnt till på Vilks vernissage. Jag antar att anti-fascistiska brigaderna nu är sommarlediga för att sippa champagne i de strandnära villorna i Falsterbo och andra fina orter.

 

E.M. Cioran: Tears and Saints

I snart tre år har den här volymen, skriven av en ung E.M. Cioran, följt mig. Den enda för mig begripliga översättningen är alltså Tears and Saints. Cioran skrev den under den första, rumänska, författarfasen i sitt liv (den andra är alltså den då han börjar skriva på franska). Det var på 1937, den utkom i Bukarest, då han förvisso just lämnat Rumänien för Paris. Han beskrivs som en passionerad ung man som satt i timtal på biblioteket i hemstaden Sibiu. Boken blev en skandal, den ansågs vara “dekadent” och “anti-kristen blasfemi”. Man ska hålla i minnet att Cioran samma år utgav den bok som väl få ens fått läsa, eftersom den inte anses möjlig/lämplig att översätta; Schimbarea la Fata a Romaniei (Rumäniens omgestaltning). Den boken är inskriven i ett tydligt politiskt sammanhang och betraktas väl än idag som ett exempel på den unge Ciorans flirt med fascismen. En politisk utopi beskrivs som det återfödda Rumänen som skulle kunna förvandlas från elände till “en storslagen kultur”. Nå, den boken har jag alltså inte läst. Men jag kan konstatera att Tears and Saints är så långt ifrån den utopiska och politiska utgångspunkten som man kan komma.

Utan att peta i de engelska översättningarna (gjorda av Ilinca Zarifopol-Johnston som också skrev den fina ofullbordade biografin över honom, den som maken utgav med hennes egen dagbok över möten och samtal med Cioran, Searching for Cioran), vill jag visa er några små utdrag:

Only the brothel or an angel´s tear can free us temporarily from the terror of death.

*

Voluntary hunger is a road to heaven; hunger from poverty, a crime of the earth.

*

I know no other music than that of tears. Born out of the loss of paradise, music gives birth to the symbols of this loss: tears.

*

Becoming is nothing more than a cosmic sigh. We are the wounds of nature, and God is doubting Thomas.

*

Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.

*

I wonder who has wept our stars?

*

Angels speak only to musical ears.

*

It is harder to forget saintly women, for they seduce us with their divine and melancholy beauty.

*

The last stop towards nihilism is the disappearance into divinity.

*

Without their madness, saints would merely be Christians.

*

Every revolt is directed against Creation.

Mikael Jalving intervjuar Lars Vilks. Kunst er ikke en trussel mod magten i samfundet, men handler om, hvem der skal have magten i kunstverdenen, mener Lars Vilks, som åbner en ny udstilling i Malmø i morgen

Lars Vilks. Foto: Thomas Nydahl

Nedanstående text är hämtad ur Jyllands-Posten (ej på nätet, tack till S. ) och bör läsas, att den är på danska bör ej utgöra ett hinder eftersom en text som denna inte kommer att bli läsbar i DN eller SDS. Lars Vilks svar är markerade i för tillfället lämpligt grön färg.

***

Han ser tilforladelig ud og taler et melodisk skånsk uden skarpe vokaler. Men den svenske tegner og installationskunstner Lars Vilks kan provokere muslimer og venstreorienterede med et enkelt pennestrøg. Siden han i 2007 tegnede den sagnomspundne hærfører Muhammed som hund i en rundkørsel - som en kommentar til en lokal dille med at bygge hunde af halm og træ og placere dem i rundkørsler, har han måttet leve under politibeskyttelse. Men Lars Vilks tegner og maler videre og er aktuel med en udstilling af nye værker på galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmø, som byens socialdemokratiske borgmester på forhånd har advaret imod.

For nylig besøgte Lars Vilks København til et debatarrangement med bl. a. gobelinkunstneren Bjørn Nørgård og kunstkritiker Lisbeth Bonde. Her fremførte han det synspunkt, at kunst er opfundet i den vestlige verden. Sagen er bare, mener Lars Vilks, at vi vesterlændinge ikke tør sige det. I stedet er kunstindustrien og museumsverdenen slået ind på den politisk korrekte opfattelse, at alle kulturer har hver sin form for kunst, og at de nærmest kan være lige gode.

Lars Vilks, alle de der masker og voodoo-dukker, som vestlige turister slæber med hjem fra Afrika og Fjernøsten, er de slet ikke kunst?

»Jo, det er kunst, fordi kunstverdenen siger, det er kunst. Men dét skete først i 1900-tallets begyndelse, da kunstnere som Picasso eller Nolde interesserede sig for, hvad der kom til at hedde "primitiv kunst". Udtrykket er naturligvis forbudt i alle alvorlige sammenhænge nu. Men det er ikke kunst i sit oprindelige miljø, det er bare noget, vi kalder kunst. Vores kunsthistorie har skabt det antropologiske kunstbegreb, som hævder, at kunst opstår spontant i alle kulturer, og af politisk korrekte grunde er det nødvendigt at abonnere på dette synspunkt.« 

Hvad sker der da, hvis man ikke gør det?

»Man bliver marginaliseret. Samtidig er det sådan, at alle lande producerer samtidskunst. Det kan man f. eks. se på dette års kunstbiennale i Venedig, hvor man til trods for kritik holder fast i de nationale pavilloner. Prisen til den bedste pavillon gik i år til Angola. Samtidskunst fra ikke vestlige lande har naturligvis intet med disse landes kulturelle baggrund at gøre. Det moderne kunstbegreb er blevet eksporteret, og ikke vestlige kunstnere er uddannet i Europa eller USA for at kunne producere korrekt samtidskunst.« 

Hvilke interesser og værdier ligger bag fiktionen om, at alle kulturer har deres egen kunst?

»Den mest almindelige teori om kunst blev skabt med romantikken og modernismen og udgik fra den forestilling, at kunst er noget naturgivent med geniernes højdepunkter. Senere med postmodernismen fik ideen om kunst som en social konstruktion vind i sejlene, og dermed blev definitionen på kunst forenklet til, hvad de kunstneriske institutioner kalder kunst, altså det institutionelle kunstbegreb. Denne forenkling blev imidlertid problematisk, da vi trådte ind i den multikulturelle æra i 1990' erne. Da blev man nødt til af politisk korrekte grunde at vende tilbage til den gamle teori om, at alle kulturer har deres egen kunst, mens man beholdt det institutionelle kunstbegreb ved siden af. Det er man fortsat nødt til at have for at kunne legitimere, hvad der i dag kan udnævnes til kunst.« 

Du er kritisk over for disse kunstbegreber og har sagt, at kunst er tabu - er det din definition på kunst?

»Moderne kunstteori bygger på to teorier, der modsiger hinanden. At diskutere det er i praksis tabuiseret. Hvis man bare er en smule kritisk, regnes man for politisk ukorrekt. Jeg opererer ikke med et bestemt kunstbegreb, men er interesseret i et begreb, der kan beskrive, hvad kunst er. I mine øjne er kunst ikke en trussel mod magten i samfundet, den kommer meget sjældent udenfor gallerierne. Kunst handler om, hvem der skal have magten i kunstverdenen«.

Barnen och glädjen

Eftermiddagen har jag ägnat mitt barnbarn Alma-Lee som fyller nio år idag. Med prunkande grönska, doftande blommor i den vilt välvuxna trädgården, och med många glada barnröster kunde hon stolt ta emot kusiner, mostrar, kompisar, mormor och morfar (just det, jag!) och andra till ett längre kalas. Jag fick henne att för ett ögonblick posera framför vulkan-tårtan som är tradition i familjen, innan hon rusade iväg igen. På presentbordet dominerade böckerna, men där fanns förstås också musik, smycken och annat som var både till nytta och nöje.

I mitt gamla hem i Sätaröd ägde kalaset rum, huset där nu en av mina döttrar bor med sina tre egna flickor Alma-Lee, Vera och Lykke. Så att besöka dem är också alltid lite som att komma hem. Allt är välbekant.

Med Hugos storasyster Ebba, också hon Amerikafarare i våras, satte sig Alma-Lee vid kalasbordet.

Lille Hugo var också med, och jag har inte träffat honom sedan han var med på Alström-konferensen i USA, och jag fick en varm kram med kindpuss av honom, och med händerna sökte han, som alltid över mitt ansikte och frågade om jag hade riktigt långt skägg nu igen. Han blev inte besviken över att det var alltför kort för att hamna i tomte-kategorin. En fin fredagseftermiddag är avverkad och jag kan med gott samvete lägga upp benen för vila över helgen.