fredag 28 juni 2013

Tänkvärt av Erik Lundberg

"Vi ställer verktygslådan, unicaboxen, väskan, portföljen från oss och vill ha en pelargonia i fönstret. Vi avskyr de stora systemen. Vi kan läsa evangelierna men aldrig Kapitalet. Vi älskar det lilla – vi är småborgare inifrån och ut. Ingen behöver vara rädd för oss – vi avskyr all organisation och planering. Vi blir aldrig en rörelse, vi är nära den mark över vilken rörelserna går fram, vi hukar oss, kryper ihop, går undan och kommer i rörelse."

Ur Erik Lundberg: I förbigående (1973). Tack till Frederick





Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot

Foto: Ulrika W.
Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

torsdag 27 juni 2013

Denna dimma över staden

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

onsdag 26 juni 2013

Leda. Flykt. Melankoli

Janet Frame
"Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

Lee Konitz Body and Soul


Onsdag, mörker, regn, väntan

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.” (Fernando Pessoa)

tisdag 25 juni 2013

Medborgaren, makten och moskén kommer inom kort

Skolan som blev moské i Dudley, West Midlands, England. Foto: TN
I slutet av juli utkommer min nästa bok. Den heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.

Vardagsklädsel i engelska Sparkhill. Arbetarstaden som blev islamismens starka fäste. Foto: TN
Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Lina Ben Mhenni, tunisisk bloggare som jag berättar om i boken.
Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt. I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja.

De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Boken kostar 150:- inklusive frakt och kan förstås förhandsbokas med ett enkelt mail till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com


Jan Assmann: Monoteism och våldets språk (Daidalos, översättning av Svenja Hums och inledning av Ola Sigurdson)

Jan Assmann
Är det uppmaningen ”Inga andra gudar!” som skapar våld mellan människor, våld mellan olika religionstillhörigheter, eller är våldet själva språket – för att upprätthålla makt – som de stora monoteistiska lärorna präglas av i skrifterna?

Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld. Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de ”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men också av berättelser om våld?

Den tyske egyptologen Jan Assmann, född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av, bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna läsa mer.
”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade hotbilder.”
Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:
”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla och känsla av utsatthet.”
Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk missbrukas av politiska krafter.

Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras och religion. I allra farligaste mening.

Tack till Anders W.

Svenskarnas parti, nationalsocialismen och ambitionerna inför parlamentsvalen 2014

Flygblad från Svenskarnas parti
Man behöver verkligen inte vara en Expo-anhängare för att förstå det som DN och andra tidningar presenterar som en sensationell nyhet:
"Svenska högerextremister kraftsamlar inför valet 2014. Istället för ett gytter av små lokala nätverk är aktiviteterna nu koncentrerade till Svenskarnas parti med ambitionen att vinna kommunala mandat nästa år."
För en normalbegåvad svensk med tillgång till dator och internet är det inte ett problem att söka kunskap om detta parti. Det är bara att läsa på. Att de själv förnekar sin egen historia är inte konstigare än att Gudrun Schyman under hela sin partiledartid för vänsterpartiet förnekade att hon varit kommunist (trots det pinsamma faktum att hon hade sin historia i just Förbundet Kommunist). Döljer man sanningen om sin egen historia kanske man kan vinna några vilsna själar. Följer man linjen för Svenskarnas parti bakåt så upptäcker man väldigt snabbt vad det här är för rörelse. Om man tvivlar kan man läsa den nätsida som heter Realisten. Jag har följt den ett bra tag nu och samlat den kunskap som behövs för att man ideologiskt ska kunna avgöra var en politisk rörelse har sina främsta avsikter och mål. För Svenskarnas parti är det "rasrenheten" som är målet. Avsikten kan därför beskrivas som en agitation riktad mot varje form av avvikelse från detta mål. Varje människa som vill något annat är per definition en förrädare. Den "nationella socialismen" utgör det idémässiga fundamentet för partiet och vad det innebär vet de flesta av oss.

I de analyser som presenteras och som Expo kommer att redogöra närmare för i sitt nästa tidskriftsnummer, sägs det att Svenskarnas parti vill uppnå lokala politiska framgångar i Sverigedemokraternas efterföljd. Tanken är väl att människor ska ha svårt att skilja deras valsedlar åt, enligt samma logik som många invandrare i förorten Rosengård i Malmö sägs ha röstat på Sverigedemokraterna i tron att de lagt en socialdemokratisk röst. Eller på Skånepartiet för att de hade en bild av en slöjklädd Mona Sahlin tryckt i sin valpropaganda!

I dagens upplaga av Realisten (som jag inte länkar till) skriver man om att både föräldrarna och barnen i så kallade blandäktenskap är både fulare, fetare och dummare, att de ljuger och har högre frekvens av könssjukdomar (vilket i själva verket är en beskrivning av trasproletariatet, ett socialt segment som existerar i alla länder och befolkningar oavsett hudpigment). Den sortens "forskning" tycks nu pågå både i USA och i Europa. Andra ytterst frekventa ämnen är "avslöjanden" om "judiska" affärsmän och mediamänniskor, runstenar, nationalistiska hårdrockgrupper och "nya avslöjanden" om kommunismens historia, förmedlade från amerikaner som redan är världsberömda för sin extremism (som David Duke, vars klassiker är den numera välbekanta kopplingen mellan "judar" och kommunism).

Jag återgår till vad jag hävdat länge: vår tid är "ras" och "religion". Som om inga framsteg alls hade gjorts de senaste femtio åren förväntas vi nu seriöst diskutera med människor som hävdar rasargumentets giltighet och religionens anspråk på styrande sanningar. Det är en ohygglig tragedi att vi är tillbaka på ruta noll. Men det har, som bekant, sina konkreta orsaker i vår livs levande verklighet. Rörelser som Svenskarnas parti idag och i nästa val, men också som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning imorgon. Vad man än tror om framtiden, så ljus är den inte. Dårarna på bägge sidor frihetens rike gör sitt bästa för att störta oss i fördärvet. Den ena sidan består av den politiska och mediala klassen, den andra av rörelser som menar att rännstenen och hatet ska leda framåt.

Vill du läsa vad jag tidigare skrivit i ämnet, vill jag rekommendera denna artikel om Gyllene gryning, och denna om det totalitäras frestelse.


Antisovjetismen och närmandet till maoisterna - ur Mitt liv som kommunist, fler fragment

Jag talar vid en demonstration mot Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien. Malmö sent 70-tal
Den här sommaren arbetar jag med en ny bok som möjligen kunde kallas "Mitt liv som kommunist - eller hur man lär sig känna igen den totalitära tanken". Det jag skriver om just nu spänner över åren 1971 till 1981. Det här avsnittet handlar en del om varför rätt många i min krets helt bortsåg från den traditionella vänstern och istället hamnade hos de små vänstersekterna som alla var avknoppningar från VPK. Antisovjetism alltså!

***

En ny period av lättnad kom när vår första dotter M. föddes den 12 september 1975. Hon var bara en liten flicka när vi sålde lägenheten med påtaglig förlust och bosatte oss på Westregård, i en gammal statarlänga i närheten av Marsvinsholms slott. Jag levde i illusionen att det skulle bli mycket bättre.

Fabriken hade jag lämnat. Jag var nu kontorsvaktmästare på Bühler Miag i Malmö och pendlade med grannen H. som var receptionist hos Malmöpolisen och Bengt Göran, socialdemokratisk fritidspolitiker (som sedan blev riksdagsman och avled allt för ung) som var maskinritare på samma företag. Det blev många mörka morgnar och mörka eftermiddagar i bilen den vintern. Lyckan för mig var tystnaden, möjligheten att ge sig ut med barnen i naturen, närheten till havet vid Svarte, och så friden i huset då jag kunde sitta och skriva. Min Facit Privat blev då redskapet för min prosadebut, Fabrik, som utkom på Oktoberförlaget 1976. Då hade vi närmat oss denna maoistiska sekt därför att vi fann den mindre dåraktig än den förra. Det var förstås en felsyn men vi lärde känna sympatiska och rara människor.

Den hösten skulle bli Centerpartiets största parlamentariska tid. Det märkliga var att partiets riksmöte hölls just i Svarte. Torbjörn Fälldin visste vilka vindar som blåste och i riksdagsvalet den 19 september 1976 blev det en rejäl seger som förde Sveriges första borgerliga regering till makten sedan 1936. Den socialdemokratiska betongsossemakten var bruten och de institutioner, organisationer och maktorgan som byggts på ett till synes evigt regeringsinnehav fick se sig besegrad av segerrusiga Fälldins parti som fick drygt 24% av rösterna, och tillsammans med moderaterna som fick 15,59% och Folkpartiet (11,06%) kunde de bilda regering.

Efter tre häften med dikter och en roman från fabriksarbetarlivet blev jag den 1 januari 1977 invald i Sveriges Författarförbund. Det är den enda organisation jag varit trogen i alla år.

Själv levde jag partilös men i sympati med Sverige Kommunistiska Parti som i valet fick 17.309 röster, vilket var försvinnande lite i jämförelse med Vänsterpartiet Kommunisterna som under Lars Werner fick 4,75% av rösterna. Kamrat fyra procent kunde dock inte hjälpa sossarna kvar vid makten. Den här gången förändrades Sverige. Vårt lands enpartistats-strukturer såg ut att svaja för första gången i mitt liv. Kanske skulle man inte tvångsanslutas till socialdemokratin om man var med i facket? Kanske skulle inte partiet följa en från vaggan till graven, via Kooperativa förbundet och andra rörelseägda företag fram till den kooperativa begravningsbyrån Fonus, samt under sin livstid försäkra sig hos Folksam, prenumerera på morgontidningen Arbetet och Vi för kulturens skull.

SKP var ett anti-sovjetiskt parti. Ett parti som i ord och handling visade sitt avståndstagande från både sovjetkommunismen och hela det förtryckarsystem som byggts upp i östra delen av Europa. Istället vårdade SKP banden med det kinesiska kommunistpartiet, Albanska Arbetets Parti och några andra som inte entydigt fanns i den sovjetiska intressesfären (som statsbärande partier i Nordkorea, Vietnam och Kampuchea, samt med hela den rörelse som kallades marxist-leninistisk och omfattade allt från djungelgerillor till skandinaviska kommunistpartier). Det som attraherade mig var det anti-sovjetiska. För mig var Sovjetunionen ett gigantiskt nätverk av förtryckarmakt, ett imperium som ville styra och ställa över en stor del av världen. Albanien framstod som en liten försvarslös miniatyrstat där socialismen byggdes i gemenskap. Jag reste i landet vid flera tillfällen, både på några kortare resor om fjorton dagar, och en senare, månadslång 1978 då jag också var Svensk-Albanska föreningens platsrepresentant i Durrës. Att jag då levde i en kombination av bedrägeri och ett ännu större självbedrägeri blev synligt först efteråt. Om jag nu demonstrerade mot den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien, deltog i solidaritetsarbete med Charta 77 och i demonstrationer mot det sovjetiska angreppet på Afghanistan - hur var det då möjligt att jag lät mig luras av den albanska formen av stalinism - hoxhaismen?

SKP hade bokhandeln Oktober i en kedja över landet. I Malmö låg Oktoberbokhandeln nästan längst söderut på Södra förstadsgatan där den gatan i en spets förenas med Bergsgatan vid Fiskartorget. Jag fick anställning där. Eftersom jag redan då ansågs väl bevandrad i litterära ämnen gjorde SKP ett undantag från regeln som sa att alla anställda måste vara partimedlemmar. Jag valdes in i partiet våren 1978. I Albanien, bara några månader senare, skulle dramatiska skeenden utvecklas. För mig personligen skulle de innebära att jag uteslöts från det parti jag just blivit invald i. Och därmed stod jag också utan jobb i Oktoberbokhandeln när jag återvände till Malmö från Tirana.



måndag 24 juni 2013

Mitt liv som kommunist - några små fragment från en bok under arbete

Den här sommaren arbetar jag med en ny bok som möjligen kunde kallas "Mitt liv som kommunist - eller hur man lär sig känna igen den totalitära tanken". Det jag skriver om just nu spänner över åren 1971 till 1981. Det jag lägger ut här handlar framför allt om 1973, det år då jag 21 år gammal blev pappa för första gången och på grund av en valaffisch gick ur den stalinistiska sekt jag tillhörde.

***

M:s födelse den 13 maj 1973 var och förblir den största revolutionen i mitt liv. Många tankar tvinnades samman om den verkliga innebörden och vad han skulle betyda för mitt och för vårt gemensamma liv. Vi var ju alltjämt kommunister. Bysten av Stalin prydde vår bokhylla. Den inramade affischen av en milt leende Lenin hängde över sonens första spjälsäng. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik men just perioden då han föddes gjorde jag min värnplikt på staben FO11 i Malmö. Det var min smala lycka. Varje morgon tog jag mig civilklädd från Motetten på Lindängen till centrum, där staben låg mitt emot lyxvaruhuset NK. Som värnpliktig hade jag matkuponger för fyra måltider om dagen. Vi på staben gick egentligen bara till restaurangen för att äta lunch. Resten av kupongerna löste vi in hos två ställen: dels restaurangen där vi åt på Engelbrektsgatan, dels på vuxenutbildningen på Ystadsgatan. På restaurangen tog jag ut det i tobak och cigaretter, på vuxenutbildningen i form av kött och andra råvaror. Vår frys var alltid full av en förunderlig blandning matvaror och tobak. Vi var båda rökare och tyckte att vi hade det bättre än annars. Vi hade bostadsbidrag och ett särskilt barntillägg som alla värnpliktiga föräldrar fick. Och vi kunde ofta bjuda våra röda kamrater på den tidens fredagslyx, lövbiff med pommes frites och mellanöl.

Skulle sektlivet bytas mot familje- och yrkesliv? Allt stod skrivet i stjärnorna. Vändpunkten var ändå nära. I riksdagsvalet 1973 distribuerade kfml(r) en valaffisch som vi skulle sätta upp i bostadsområdet. Partiet skulle komma att få drygt åtta tusen röster, en överväldigande majoritet av dem i Göteborg, som under Frank Baudes tid som partiledare var det verkliga fästet, på varven och fabrikerna. Affischen föreställde en mycket muskulös arbetare med kulsprutegevär, snett till höger bakom sig ännu en människa med gevär samt en kvinna med groteskt muskulös arm höjd med knuten näve, den gamla och alltjämt använda Röd Front-symbolen. Deras vapen var riktade mot en tungt beväpnad härskarklass med en mur av poliser framför sig. Där gick gränsen för mig. Jag hade de närmast föregående åren betraktat mig som pacifist, jag hade ansökt om vapenfri tjänst men sakta glidit över i den röda föreställningen om att den väpnade revolutionen var vägen fram till socialismen. Min kluvenhet upphörde inför ett konkret exempel på våldsromantik. Rubriken på affischen var ”Fram mot den socialistiska arbetarrepubliken”. Och så det som fanns med överallt och alltid: ”Klass mot klass”.

Mina invändningar togs inte väl emot. De var, som man sa om alla invändningar, ”småborgerliga”. Ja, vid närmare eftertanke var de just detta. Kanske var det ändå inte som maskingevärsskytt jag ville leva, kanske hägrade något helt annat, ouppnåeligt. Mitt sektliv hade sprickor och det noterar jag med glädje idag, fyrtio år senare. Sprickorna gjorde det möjligt att se en del av galenskapen. Den affischen fick mig att sakta, men allt säkrare närma mig den punkt då det var dags att ta farväl, även om jag hängde kvar i periferin så länge B. var medlem.

En tidigare text på liknande tema finns här.

Hans-Georg Gadamer: Konst som spel, symbol och fest (Dualis, översättning och introduktion av Pehr Sällström)

Hans-Georg Gadamer blev 102 år gammal (levde 1900-2002)
Konst – vad ska det vara bra för? Hans-Georg Gadamer börjar sin framställning med att påminna oss om att ”frågan om konstens berättigande är inte bara ett aktuellt, utan även ett mycket gammalt tema”. Han pekar på sitt eget arbete Platon och diktarna från 1934 där han visar att Sokrates undervisning medförde att konsten ”ställdes inför kravet att motivera sin legitimitet”. Några sanningsanspråk var inte längre självklara.

Innan dess har översättaren Pehr Sällström i en lång och vägledande introduktion fört läsaren fram till en förståelse av Gadamers metod och resonemang. Hela hans bok är grundad på en föreläsningsserie. Det märks i hans ton, som hela tiden är pedagogiskt resonerande.

Efter ett längre resonemang om ”Hegels djärva anspråk” kommer han fram till frågan om vår samtida konst och ”den attack” som det utsätter vår självförståelse för. Han säger rentav att beträffande musiken som skapas, så skulle den få honom att ”helst taktfullt vilja tiga” om han själv vore den musiker som skulle framföra musiken. Tillbaka till bildkonsten säger han att man med säkerhet kan slå fast att alla former av självklarheter ter sig omöjliga, eftersom det nu från betraktaren krävs ”en aktiv prestation” för att förstå det vars ”konturer framträder på duken”.  I musiken ser vi hur ”den fullständigt nya vokabulär av harmoni och dissonans” bryter mot den klassiska traditionen och allt detta, som till synes är obegripligt kastar sig filosoferna över. ”Ty för sådant”, säger Gadamer, ”som ingen annan förstår tycker sig filosofen vara väl ägnad.” Den glimten i ögat gillar jag och följer honom därför gärna i det fortsatte resonemanget.

Det finns ett antagande hos honom som jag tror är alldeles riktigt, nämligen det faktum att vad vi upplever i nuet, i vardagen, i själva verket är ”samtidigheten av det förgångna och framtiden”. En sådan tidsbild kan te sig ansträngd men är väl egentligen självklar. I bästa fall bär vi arvet med oss varje dag. Och vi vore blinda och döva om vi inte anade framtiden.

Inför bokens tre rubriker, spel, symbol och fest, tar han ett steg tillbaka och inskärper i läsaren att begreppet, ordet ”konst”, är tämligen nytt. För tvåhundra år sedan hade det inte kunnat användas, då man ju sade ”de sköna konsterna” om det han resonerar kring. Idag är ordet ”konst” synonymt med de sköna konsterna.

Konsten som spel är, säger Gadamer, ”något elementärt i människors liv”. Men det speciella med människans lek och spel är att de alltid innehåller element av förnuft. Konsten som symbol går tillbaka på det tekniska begreppet tessera hospitatis i grekiskan, det som berättar om hur man bryter en skiva i två och själv behåller den ena delen, medan gästen tar den andra med sig. ”Antikens motsvarighet till legitimationen” utbrister Gadamer och sätter fingret på symbolens betydelse. Konsten som fest förknippar han med människans erfarenhet av det festliga och av firandet. I vardagens inramande av festligheter och firande skapas årsrytmen, själva tidsindelningen. ”Extremerna långtråkighet och driftighet bestämmer tiden på ett och samma sätt, nämligen som ’utfylld’, antingen med intet eller med något.”

Gadamer undrar om inte en av våra förvillelser är att man lägger fast normer, till exempel när man kanoniserar en kompositörs eget framförande av verket eller av en auktoriserad inspelning, eftersom man ju i själva verket, också vid ett återuppförande, ”härmar” det som redan framförts. Och så kommer det: ”Varje reproduktion – varje högläsning eller deklamation av en dikt, varje teateruppförande, vid vilket aldrig så stora mästare i mimik och recitationskonst eller sångkonst uppträder – förmedlar en sant konstnärlig erfarenhet av verket först när vi med vår ’inre öra’ förmår uppfatta något annat än det som i verkligheten utspelar sig utanför våra sinnen.”

Sammanfattningsvis säger Gadamer att alltsammans handlar om huruvida vi förmår dröja kvar hos konstverket, ”tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar”.

Att vistas i dessa föreläsningstexter är för mig som att stiga in i en helt ny värld, full av både utmaningar och hinder. Det finns i ordets verkliga mening obegripliga saker här. Men vad vore livets läsningar värda om vi bara svalde dem utan reflektion och eftertanke?

Boken är alldeles nyutgiven och finns bland annat här.

Måndag - igen

Varje steg jag tar är ett steg tillbaka. Enda framkomliga vägen är att sitta stilla.

söndag 23 juni 2013

Val i Albanien idag. Köpta röster och skottlossning eller vägen in i EU?

Gjirokastër. Foto: TN
Finns det något skäl till optimism när man i Albanien idag går till val? Jag fick från albansk håll en liten rad som säger rätt så mycket:
"Att vänta förbättringar är för albanerna med nuvarande system som att stå på järnvägsstationen och vänta på båten...."
Hur så? De ytterst kortfattade nyhetstelegrammen säger inte så mycket. Men de antyder något viktigt:
"Anklagelser om röstköp och fusk med vallängder har också förekommit inför valet och dagen inleddes på värsta tänkbara sätt."
Här finns förstås det största problemet i ett land som gått från stenhård diktatur över anarki och inbördeskrigs-liknande tillstånd till en "demokrati" där diktaturens gamla män finns med och drar i trådarna. Men just denna förmiddag känns det akuta problemet allra värst:
"En person ska ha dödats och en person ur det styrande demokratiska partiet har skadats i samband med dagens val i Albanien, uppger polisen enligt AP. Skottlossningen ska ha ägt rum vid en vallokal i nordvästra Albanien."
Våld i samband med parlamentsval kan få vem som helst att avstå. Och i det albanska fallet är det dessvärre många andra faktorer som får människor att fatta just det beslutet. Den innersta kretsen kring diktatorn Enver Hoxhas forne livläkare, nuvarande premiärministern Sali Berisha hoppas förstås att valet ska bli en milstolpe på vägen till EU. Jag tror att den drömmen är illa förankrad i verkligheten, men man kan aldrig veta. Att valet idag skulle gå rätt till är kanske också det en orealistisk dröm. Järnvägsstationen och båten alltså...

Uppdatering.

Här information från Ullmar Qvick om det inträffade:
"Den mördade är en sympatisör till Socialistiska rörelsen för integration och sårad är en kandidat för Demokratiska partiet. Polisen anklagas för passivitet när de fick anmälan om oroligheter, socialistledaren Rama och ledaren för LSI (Socialistiska rörelsen för integration) Meta har uttalat starka anklagelser mot Berisha beträffande det inträffade. Laç (uttal: Latch) ligger söder om Shkodra, fattigt område, befolkningen blandat katolsk och muslimsk. Möjligen är det ett särskilt svårt läge i Laç socialt-ekonomiskt. Såg och hörde just Meta, aktiv i politiken för socialisterna sen 1991, som inte hade så mycket att säga tyckte jag, sedan f.d. presidenten Bamir Topi, f.d. biolog, är medlem i PD och aktiv för integrationen i EU. Han uppmanade folket att gå och rösta, att inget skulle hindra dem. Han uttryckte stor sorg över vad som hänt.  Bråk har det varit även i Mamuras."
Uppdatering 2.

Uppgiften har funnits i medierna under våren, men här finns de nu i Guardian idag:
"Tony Blair is expected to pop up in more unfamiliar territory after this weekend if, as expected, Albania's Socialist party emerges victorious in Sunday's elections.
The Albanian opposition has lined up Blair to offer advice on reshaping the government in the rough and tumble world of Balkans politics.
The Socialist party leader, Edi Rama, met Blair at the former prime minister's office in Mayfair last month. A formal contract has not been drawn up, but Rama expects Blair will advise on modernisation and reform to kickstart the impoverished country's stalled bid for European Union membership. Video footage of the meeting shows a smiling Blair telling Rama: "I will be very happy to help you, I am very interested in your country."
Rama, a former mayor of the capital, Tirana, said: "If we win, we will be very happy to work with [Blair] and to listen to him and to make the best out of his advice on reshaping the government and reshaping politics and policies here in Albania. Our party is very much inspired by and connected to the vision and way of thinking about things of New Labour and Tony Blair."
Blair, whose Government Advisory Practice has similar agreements in Colombia and Brazil, "was very clear in saying he wants to help and I trust him", Rama added."
Om man är stenrik, som Blair, ökar förutsättningarna för att den privata förmögenheten ska växa så mycket att den förlorat all relevans för ett människoliv och de behov som uppstår. Särskilt äcklar det mig att Blair, som är ökänd för sina arvoden, ska berika sig ytterligare på det fattiga albanska folket. 16 miljoner pund ska han ha fått under 2012 för liknande rådgivning åt president Nursultan Nazarbayev i Kazakstan.

Uppdatering 3.

Sista söndagsrapporten från Ullmar Qvick:
"Enligt en sen opinionsundersökning har vänsterkoalitionen med socialistpartiet  vunnit valet med 52-56% av rösterna. Demokratiska partiet skall ha fått 33-37% av rösterna, PDIU 1.5-3.5%, Republikanska partiet 1-3%.  Ett par andra nya partier har fått 1-3% enligt undersökningen."
Min egen sista kommentar:

Om den här sena undersökningen håller sig en vecka framöver kan man nog dra följande slutsats: det reformerade kommunistpartiet kommer alltså tillbaka till regeringsmakten tillsammans med andra som betraktar sig själva som "vänster". Korrumperade åldringar får regera tillsammans med korrumperade ynglingar och Tony Blair har säkrat ännu några miljoner pund till sin privata förmögenhet. EU är ett mål som får fortsätta vara en hägring för Albanien. Optimister kommer säkert att tolka resultatet helt annorlunda.