söndag 23 juni 2013

Lionel Trilling: The Liberal Imagination

I förordet till nyutgåvan av Lionel Trillings The Liberal Imagination (New York Review Books Classics 2008 - originalutgåva1950), skriver Louis Menand:

“The first thing to say about The Liberal Imagination is that it is a cold war book, though it is by no means the last thing to say about it. It appeared around the same time as Arthur Schlesinger Jr.´s The Vital Center, Richard Grossman´s The God That Failed and George Orwell´s 1984 – books that belong to the case for a liberal anticommunism.

Trilling was certainly a liberal anti-communist. Orwell was one of his heroes: Trilling reviewed 1984 in The New Yorker (where he called the book ‘momentous’) and wrote an introduction to the 1952 reprint of Orwell´s exposé of Stalinist hypocrisy and brutality, Homage to Catalonia (…) Anyone likely to pick up The Liberal Imagination in 1950 would have understood it as a warning against the dogmatism an philistinism of the fellow-traveling mentality, and, later in his life, Trilling explicitly acknowledged that he had intended the collection to be an attack on Stalinism .”

Detta korta utdrag från förordet är erbjuder skäl nog att läsa boken. Jag ser i innehållsförteckningen att essäerna handlar om bl.a. Sherwood Anderson, Huckleberry Finn, Kipling, Freud, Kinsey-rapporten, F. Scott Fitzgerald, konsten och rikedomen, betydelsen av litterära idéer och en rad andra ämnen mellan himmel och jord.

Igår såg jag att Bruce Springsteen talade om vikten av att skildra det som skiljer ”den amerikanska drömmen” från hur den amerikanska verkligheten ser ut. Trillings essä Reality in America kanske också närmar sig den saken. Vi får se.

Kan förresten inte låta bli att nämna en fin mening i förordet, om att kulturen är en hund som jagar sin egen svans. Huvudet och svansen byter ständigt plats, och: ”Yesterday´s scandal is today´s sacred cow” - behöver man egentligen meditera kring särskilt mycket mer när man funderar på gårdagen och nuet?

lördag 22 juni 2013

Formulerat i ett mycket avlägset förflutet

Klicka på bilden för läsbart format
1979 gav jag ut en bok, (Nu börjar kriget! hette den, med utropstecken och allt) som hade denna baksidespärm. Det finns något rörande, men också upprörande med den. Jag arbetade tre år på en färgfabrik ute i Sege, två gånger i betkampanjerna på sockerbruken i Köpingebro och Arlöv, en gång på PLM i Malmö och på en annan färgfabrik där jag var så kort tid att jag inte ens minns namnet på den och sedan några år hos den tysk-schweiziska valskvarntillverkaren Bühler-Miag i Malmö där jag var vaktmästare. Nå, under de åren gav jag väl ut en handfull diktsamlingar och två romaner. Idag hade de aldrig ens lämnat skrivbordslådan. Men poängen är att dessa år på 1970-talet och en bit in på 1980-talet fick kritikerna att tala om mig, och en del andra, som arbetarförfattare. Vi slickade i oss, som katten lapar grädde. Men med perspektiv på saken så vet vi ju alla vilka de verkliga arbetarförfattarna var i vårt land. Många av dem lever i skamlig skugga, flera är bortglömda. Jag ville med detta bokomslags baksida bara påminna om den tid då barnen just börjat komma och det skulle dröja många år till innan barnbarnen gjorde det. Det var den blivande mediahuliganen Robban Aschberg som på bakgården till Oktoberförlaget (på Östermalm) i Stockholm tog bilden på mig, den användes för lanseringen av min bok Fabrik. På Oktoberförlaget var jag också med att göra denna illustra och idag rätt så extrema skrift.


Karl-Markus Gauss: De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn)

Karl-Markus Gauss
Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.

Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.

Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.

När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.

Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).

Hässleholmsförlaget Perenn har här publicerat en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.

I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.

Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).

Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.

Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).

Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.

När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.

De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.

Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.


fredag 21 juni 2013

Vinglar vidare efter midsommarfirandet

Foto: Astrid Nydahl
Ja, visst är det märkligt att man börjar diskutera nationaldagar. Det är kanske inte det första man tänker på till vardags. Men jag har bestämt mig för att fira midsommar så helt och fullt att jag förmodligen vinglar vidare ända in i morgondagen. Det finns ingen anledning att avstå en dag som denna, trots att både värmen och solskenet försvann. Efter att ha hoppat som en liten groda sätter jag mig med de andra till bords för sill och nubbe och samtal långt in i natten. Önskar er alla en trevlig midsommarafton. Fira den och skäms inte för någonting!

***

I den bok jag ger ut till vintern, Solitär i nyspråkets tid, har jag med en liten passage om språket och brottsligheten i Sopranos. När nu James Gandolfini, den oförglömlige, avlidit endast 51 år gammal kan jag inte låta bli att visa det avsnittet. Till minne av honom och hans magnifika rollgestalning:

"När söndagen kommer skingras nattens dimma. Under de svagt gulfärgade ljuskäglorna utmed byvägen samlas harar och katter. Nattens rådslag ska strax börja. Det är inte bara i Sopranos som lemmar huggs av och pengar drivs in. Också i den lilla skånska staden pågår den brottslighet som kallas "liten" bara för att den är så vanlig. "What the fuck" från Tony Sopranos läppar heter här "Vad fan" och uttalas med samma pöbelleende i mungipan. Vi bläddrar i lokaltidningarna och räknar samman veckans rån, överfall och inbrott. Vi klistrar in tidningsnotiserna i gästboken för att alla som kommer hit ska veta att det finns ett New Jersey också där man minst anar det. Katten somnar mellan pizzakartonger och cd-skivor med tysk hårdrock, ingenting kan längre gömmas undan; varje riff och varje diktcitat avslöjar vem du är, även om du klär dig i senaste Armanikostymen. Din förankring är ringa, ingenting av det du säger äger något värde utanför själva lätenas domäner. Ditt språk är falskt och dina vänner likaså. När söndagen kommer är lördagens maffia redan inne i drogernas glömska. Allt har skett. Och ingen har noterat det. Först med morgontidningens rubriker vet du vad natten burit i sitt sköte, och vad den framfött."

torsdag 20 juni 2013

Midsommarafton, den folkliga nationaldagen

Foto: Astrid Nydahl
Det pratades mycket om det den 6 juni, vår nationaldag. Det pratades om att svensken struntar i den dagen. Det pratades om att orsaken var en och enkel att förstå. Midsommarafton är i själva verket den svenska nationaldagen. Det är den historiskt förankrade folkliga fest då man gärna firar på svenskast vis av alla. Finns det fog att säga detta? Ja, det gör det.
"Midsommar betyder egentligen bara ’mitt i sommaren’, och ordet fanns redan i fornsvenskan (miþsumar). Mer exakt står dock midsommar för tiden när solen står som högst på himlen, sommarsolståndet. Det inträffar vanligen 22 juni. Midsommar kan också användas lite vidare om perioden kring sommarsolståndet. Men framför allt betecknar midsommar förstås den helg som infaller vid sommarsolståndet, midsommarhelgen och dess inledande höjdpunkt midsommarafton."
Så skriver Institutet för språk och fornminnen, det så kallade Språkrådet. Ja, så långt är vi ju med. Men kopplingen till den folkliga känslan och förankringen i att det också är nationaldag? I DN skrev Ingrid Hedström rätt så fint om detta:
" Så vad är det som mer än något annat förenar oss som bor i Sverige – om inte det flyktiga ruset av lycka när den långa mörka vintern äntligen är slut och dagarna blir längre? Liksom vemodet inför tanken att allt snart är slut, det vemod som får oss att när försommaren står som fagrast dystert säga ”Men snart vänder det”.
Redan 1641 skrev Lars Wivallius sin ”Klagovisa över denna torra och kalla vår”: ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara.” Det är ord vi kan känna igen oss i nästan fyra sekel senare, när vi för länge sedan glömt alla de svenska fältslag som vanns och förlorades under 1600-talet. Och det är därför vi borde fira nationaldag (givetvis med en extra ledig dag) i midsommarhelgen."
Men mer exakt? Finns det så att säga ett vetenskapligt belagt skäl, eller ska vi nöja oss med att förankra det i känslan?
"Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag. Nationaldagen blir ingen folkfest på befallning."
Så uttalade sig etnologen Jonas Frykman den 6 juni. Och det är ju ännu ett känsloargument, nog så riktigt. Den som gör en nätsökning finner snart att detta är vad som finns i argumentationsväg. De flesta träffar handlar om institutioners och butikers öppettider på nationaldagen respektive i midsommarhelgen. Och det är just detta jag finner särskilt intressant, det som sägs vara känsla är i själva verket en identitet.

Den sedvänja som förankrats folkligt, just för att den vuxit från generation till generation och därför kan sägas utgöra ett folkligt kännetecken är mer etablerad än en "folkfest på befallning" för att låna Frykmans ord. Här i huset tar vi oss gärna till havet 6 juni och ser när de vackra svenska flaggorna vajar i vinden. Men det är på midsommarafton vi samlas för att fira enligt traditionen. Och i den ingår förstås också maten och dryckerna.

Flaggbilden tog Astrid just på nationaldagen i år, på Landöns spets, allra längst ut där vi blickade ut mot Skånes enda skärgård och njöt av privilegiet att som fria människor få lov att sitta just där. Det arvet ska vi vara väldigt rädda om. Det finns krafter som helst av allt skulle se att det vore förbjudet, eller som vår statsminister säger, "inte okej" och "inte önskvärt" (det infantila språkbruket är numera också elitens, vilket gör den ännu mer föraktlig). Att försvara detta öppna och demokratiska levnadssätt ser jag som en människas främsta plikt. Det gör man i sättet man lever. Därför dansar jag gärna runt majstången på dagen och äter sillen på eftermiddagen och därtill tar den självklart immiga till.


Istrien, Bodil Zalesky och sammanträffanden

Bodil Zalesky är min första bloggvän. Är det hundra år sedan vi började kommunicera? Nej, ok då, det är kanske bara nittio. När hon skriver från Zagreb är det förstås alltid intressant, oavsett om det är kvällar med poesi och Londi, eller om det är läsningar hon gjort. I en alldeles färsk bloggpost handlar det om Poreč.

Ja, det är märkligt. Istrien lyser till då och då. Hela denna märkliga del av världen  där Kroatien, Slovenien och Istrien flammar upp som namn på en Balkankarta man kanske inte ens sett eller känner.

Jag hade detta i mitt barndomshem sedan pappa ordinerats av sin läkare att sluta sin löneanställning och istället måla figurativt där på Balkan för att återfå sin psykiska balans.

Nej, det är inte därför jag läser Bodils blogg. Men det är ett märkligt sammanträffande.

Från Malmö till Korcula och Dubrovnik. Från jag vet inte var i Sverige till Zagreb. Trådar löper alltid samman.

Och nu kommer jag till själva poängen. Från Bibliotekstjänst fick jag idag en bok att recensera. En "guidebook" i Bradt-serien, den som hyllats av Michael Palin med orden "Bradt Guides are expertly written" och som just denna gång har följande text på omslaget: "Istria. Croatian Peninsula. Rijeka. Slovenian Adrdatic."

Ja, så kan slumpen föra ting och människor samman. Den här bloggposten är för dig Bodil. Önskar dig en riktigt fin kroatisk midsommar!!! 

Och till alla mina dagliga bloggläsare - ni är ofta över tusen och just nu i juni är ni mellan 400 och 500 varje dag - önskar jag att varje midsommarblomma under era huvudkuddar ska ge er den mänskliga lycka som inte kan värderas i pengar och att resten av sommaren ska skänka sol, vila, stiltje, värme, vänner, gemenskap, god läsning, kallt vitt vin eller vatten, förväntan och tacksamhet. Ungefär så tänker jag när jag börjar midsommaraftonens förberedelser under torsdagen. Tack för den föregående halvan av 2013, den har varit sällsynt - tja vad säger man, intressant, livbringande, konfrontativ, lärorik, utvecklande och givande. 

onsdag 19 juni 2013

Onsdagens mellanmänskliga möten

Foto: Astrid Nydahl
Efter förmiddagens cykeltur till butikerna i centrum kände jag mig helt slut av kombinationen kyla och vind. De senaste dagarnas underbara sol och stiltje byttes idag till gråvädersstämning och 18 grader, alltså ingenting för artritstumma knän och händer. Och så föll regnet under cykelturen, men jag fick med mig vad jag cyklat in för, bland annat från apoteket.

Dagen blev sedan lång med en kombination av städning och skrivande. Imorgon återförenas jag med A. som just nu sitter på tåget från Norrbotten. Efter att ha sett filmen Howl igår, om Allen Ginsbergs dikt och person, blev jag tämligen inspirerad och tog nu framåt kvällen bussen in till stan för några midsommarärenden.

Bussen in kördes av en för mig ny arabisk chaufför. Han var vänligheten själv. Stannade vid flera hållplatser och väntade in människor som kom springande. Leenden och vänliga ord. Vid centralsjukhuset steg en muslimsk kvinna på, själv draperad i tyger, med en liten flicka i vagn. Flickan klädd i rosa, jollrande som bara småbarn kan, fångade min blick och så började jag prata med flickan. Hon slutade jollra och bara tittade på mig medan saliven rann över underläppen och hon visade sina två små vita tänder. Mamman såg stolt och lycklig ut.

Inne på bolaget där jag köpte två flaskor portugisiskt rödvin till midsommarafton hamnade jag i en uppspelt kö, där en liten pojke bönade och bad att han också skulle få handla något. Den äldre mannen i sällskapet sa: ge expediten en krona så kan han väl i alla fall få en kasse. Jag snappade upp det och kastade en kasse i famnen på grabben som såg mycket förvånad ut. Allmänt skratt i kön och expediten som sa: skönt, nu fick han i alla fall något med sig hem från bolaget.

Bussen hem kördes av min vän Bekim. Vi diskuterade parlamentsvalen i Albanien som nu ska hållas den 23 juni. Flera nya partier ställer upp. Annars står striden - som den gjort sedan diktaturen störtades - mellan socialistpartiet och demokratiska partiet. Det lustiga med dessa två är att de styrs av genomkorrumperade män från Hoxha-diktaturens tid. Socialistpartiet är rentav ett reformerat kommunistparti och demokratiska partiet har Sali Berisha i ledningen (ex-presidenten som under diktaturåren var Enver Hoxhas livläkare). Nog förstår man att bara en minoritet av albanerna bryr sig om valet. Efter den mordiska Hoxharegimen är det ändå bäst att odla sin trädgård och försöka få ihop till hyra och mat. De EU-aspirerande  politikerna är förmodligen mest intresserade av den egna plånboken. Den "demokratiska" epoken i landets sena historia säger just detta och det är en minst sagt tragisk konsekvens av de nya villkoren. Jag ser att Utrikespolitiska föreningen, Palme-institutet och andra talar om den unga generationen som ett hopp för landet. Själv tror jag att ingen avgörande förändring äger rum ens i deras barns tid.

Utöver den albanska politiken, som intresserar oss båda, hann vi med en samtalsrunda om stadens alla apotek (ämnet är givet eftersom Bekims fru arbetar på ett av dem).

Så avslutades en onsdag med en serie mellanmänskliga möten. Och humöret svänger direkt.


Pressmeddelande/följebrev om min nya bok

När min nya bok mot slutet av augusti skickas ut till beställare/köpare, bloggare, nättidskrifter och en ytterst liten krets kulturredaktörer bifogas detta brev. Jag visar det här i bloggen idag för er som kanske ännu inte hört talas om boken, och för alla andra förstås. Priset på boken är 150:- inklusive frakt. Den är inte en så kallad "print-on-demand", det är aldrig mina böcker, den är tryckt på ett hederligt boktryckeri på bra papper och linnetrådsbunden så att den inte faller sönder under läsningen (formgivning, papperskvalitet, typsnitt med mera är identiskt med mina fyra senaste böcker utgivna genom bloggen) Är du intresserad av att göra en förhandsbeställning är det bara att skicka ett mail till adressen längst ner.


Pressmeddelande/följebrev. Ny bok i sommar! Thomas Nydahl: Medborgaren, makten och moskén. Betraktelser och anteckningar.

Medborgaren, makten och moskén blir det sista jag under överskådlig framtid utger om islam och islamismen i bokform. Sedan 2006 har jag i en serie böcker behandlat ämnen som berör islam, islamismen och den ideologiska multikulturen, sociala och kulturella konflikter i samtiden, eller andra närliggande ämnen. Jag har gjort det i böckerna som tog sin början med trilogin Politisk geografi (Politisk geografi, Ökenvandring samt Kön, klass och kultur 2002-2005), Stormar och vilopunkter (2006), Alla de andra som också skrev (2009), Kulturen vid stupet (2011), Sextio år senare (2012) och slutligen Black Country (2012) som skildrade ämnena utifrån situationen i engelska West Midlands med Birmingham i  centrum.

Den nya boken samlar essäer och artiklar ur de föregående böckerna och helt nyskrivet material. Avsikten är att utifrån mitt personliga perspektiv, som omfattar såväl västländer som Sverige, Danmark och England som muslimska kulturer i Libyen, Palestina och Albanien, ge en bild av de historiska faktorerna och hur de påverkar och präglar den samtida utvecklingen.

Min nästa bok, som utkommer vintern 2013 – 2014, blir därför en markering om att jag tycker mig ha uttömt ämnena ovan. För den som läst mina böcker Förensligandet (2000), Den tysta zonen (2001), Inre frihet (2008) och Långsamhetens nej (2009) blir den ingen överraskning. Tvärtom ansluter den direkt till dessa och gör nedslag utifrån ett strikt personligt perspektiv på hur jag upplever livet i den allt mer nivellerade och förkvävande köpenskaps- och nöjeskulturen. Bokens arbetsnamn är Solitär i nyspråkets tid.

2014 är det fyrtio år sedan jag debuterade. Åren som gått sedan 1974 har jag utgivit ett drygt femtiotal egna böcker, översatt ett tiotal samt medverkat i många antologier. Mina texter har varit översatta till danska, portugisiska, engelska, belarus (”vitryska”), franska, albanska, polska, men då endast i form av enstaka texter i tidningar, tidskrifter och litterära antologier (prosa, poesi och facklitteratur). I bokform finns jag representerad med Sangen om savnet (1988) på danska, samt i den flerspråkiga lyriksamlingen The Last Wintertrip (2006).

En presentation av den nya boken hittar du här.

För mer information, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com



tisdag 18 juni 2013

Om svarta och vita och om fähundar

När jag mellan de härliga cykelturerna satt och bläddrade i kuverten med gamla bilder kom jag oundvikligen till de libyska. Som bekant reste jag i Libyen i april 1983. Den här bilden (klicka för helskärmsformat) har en särskilt betydelse för mig, eftersom den - bakom det som syns - berättar något om ras och rasism. Kvinnan jag poserar med i libyska gröna bergen (de stora konstbevattnade arealerna som i alla fall på den tiden försörjde landet med mat) heter Marsha Coleman. Hon var en av aktivisterna i efterdyningarna av amerikanska Black Panther Party. Det som ser ut som en högtidlig "revolutionär" scen är i själva verket något helt annat, nämligen frukten av några timmars skämtande om hudpigment och identitet under den långa bussfärden. Eftersom jag visste att Marsha var en svart panter berättade jag för henne att jag brukade kallas för rosa pantern, och vi enades om att en bild på de tvenne pantrarna skulle vara ett fint minne. Det är det. Det är mig kärt också därför att Marsha var en av de få amerikanska svarta deltagarna på seminariet i Benghazi som vågade och ville käfta emot de grovt rasistiska männen från svarta Nation of Islam (som leddes av den redan då djupt obehaglige Louis Farrakhan som betraktade sig som en arvtagare till Malcolms X:s idéer). Om jag satte mig vid Marshas bord för att äta och någon från den rörelsen redan satt där, då reste han sig i protest (det var alltid en han). Marsha skällde ut dem varje gång och försökte få dem att förstå att de betedde sig som klassiska rasister. Till mitt försvar hade jag också sydafrikanske Temba Sono som var medborgarrättsaktivist i Steve Bikos rörelse. Nej, jag tror inte på söndagsskoleromantik. Men jag tror, nej jag är övertygad om, att det är skillnad på folk och folk. Vissa människor är, alldeles oavsett sina hudpigment, fähundar. Andra är det inte. I Marsha mötte jag en varm och fin människa som jag sedan i många år brevväxlade med. En bild är inte alltid vad den synes vara.


Sakta tillbaka till livet under dagen

Ännu en Woodbrokebänk. Foto: Astrid Nydahl
Jag besegrade svartsynen idag genom att cykla ett par mil. Det var befriande. Andningen återkom. Seendet blev mildare. Jag kunde dammsuga ett halvt bibliotek och sätta min surdeg. Jag kunde le åt blommorna på altanräcket.

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en." Så skev Albert Camus i Anteckningar, 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund).




Tisdagsfundering på Woodbrokes parkbänk

Foto: Astrid Nydahl
Varje dag som börjar med koltrastsång och solsken ter sig som en anakronism. Hur skulle jag kunna ta vara på en sådan dag? Jag, den sämst lämpade.

måndag 17 juni 2013

Lars Vilks i stormens öga. En skapande solitär

Lars Vilks på Krudttønden i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl
”Allt är en fördel.” Lars Vilks

Varje gång några av barndomens klasskamrater såg något de inte förstod kom frasen ”Abstrakt landskap i blått”. Den titeln hade de sett på en av pappas målningar och de tyckte att det var vansinnigt roligt. De hånfullt elaka skratten minns jag fortfarande. Jag försökte försvara pappas måleri men liksom mobbning kan ta sig många olika uttryck kan ren obildning göra det. Pappa målade ju också vad man då och nu kallar ”föreställande”, landskap, porträtt och annat. Och mot slutet av sitt liv förenade han det abstrakta med det konkreta. Under hela min uppväxt blev jag immun mot argumentet ”det där är väl inte konst” och dess tvilling ”det där hade väl ett barn kunnat göra”. Och som vuxen har jag haft svårt för installationskonsten utan att för det skull påstå att vem som helst hade kunnat göra den. Under det senaste årtiondet har installationerna mer och mer kommit att bli happenings som varit lite svåra att hantera som annat än tecken i tiden. Men jag är ju varken bildkonstnär eller konstkritiker. Litteraturen är mitt område.

Lars Vilks på Kullaberg. Foto: Lennart R.
En konstnär som väl blev internationellt omtalad för sina rondellhundar, Lars Vilks, hade ju sedan många, många år ett grundmurat rykte som envis byggherre. Jag har så länge byggena Nimis, Arx och Ladonien pågått på Kullaberg beundrat detta stora och alltjämt pågående enmansprojekt. För mig är Vilks en av de stora solitärerna, en man som frågar sitt eget samvete om råd, och aldrig några politiska eller konstnärliga organisationer eller konstaplar. Därtill beundrar jag hans förmåga att binda samman det intellektuella med handgriplig skaparkraft. Har man själv tummen mitt i handen men ibland ändå lyckas träffa rätt på datorns tangenter får man vara nöjd. Vilks är lika förtrogen med hammaren som med penseln.

Jag har bara mött Lars Vilks två gånger. Den första gången var i Köpenhamn i vintras, där danska ”Lars Vilks Komiteen” arrangerade ett möte som bjöd på hans bildsatta föreläsning, samt kortare introduktioner av de danska konstnärer och intellektuella som tagit initiativet till stödkommittén. Den andra gången var över en privat middag här hemma, med en handfull vänner. Det intryck jag fått och får av honom förstärker min bild av hur en solitär agerar när det stormar. Detta kräver dock en inre frid och ett stycke trygghet. Lars Vilks tycks hantera både de fysiska dödshoten och konstvärldens fördömanden med samma lätta leende. Därtill är han en vänlig och mycket god samtalspartner. Hans intellektuella grund är det alltför få som känner, men han är fil.dr vid Lunds Universitet och var åren 1997-2003 verksam som professor i konstteori på Konsthögskolan i norska Bergen. När han diskuterar konsthistoria vet han vad han talar om.

Jag kan, av det enkla skälet att jag saknar kunskapen, inte recensera hans bok ART. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten som förlaget Nya Doxa gav ut 2011 (men jag läser den förstås med stort intresse). Här möter man på flera ställen det som jag tror många förknippar Vilks med, möjligen för att de hört honom säga det, nämligen tesen som utgår ifrån George Dickies institutionella konstteori som hävdar att ”det som konstvärlden kallar för konst är konst.” Här finner vi en sluten krets. Det gäller alltså att av konstvärlden – själva den slutna kretsen – bli erkänd och godkänd för att det man som konstnär skapar ska kallas konst. Jag har hört många lustiga kommentarer om Vilks konst. En av de värsta kom från den upphöjde konstgurun Sune Nordgren som för sin lokaltidning Kristianstadsbladet sa att han fann Vilks arbete vara ”hets mot folkgrupp”. I kö har å andra sidan de stått som i kulturprogram på tv fått säga att ”Vilks är en dålig tecknare”. Så den slutna kretsen öppnar sig inte för honom.

Galleriets bild inför utställningen
När han den 6 juli har vernissage i Malmö för sin nya serie målningar är jag övertygad om att två kategorier kommer att bege sig dit redan timmarna före vernissagen: den ena gruppen består av vad vi kan kalla anhängarnätverket, de män och kvinnor som vill sola sig i glansen från Lars Vilks status som en samtida rebell, den andra gruppen består av de uslingar som kallar sig ”antifascister” och som med ägg, stenar och glåpord gör allt för att försöka slå sönder det demokratiska samhällets grundstenar yttrande- och tryckfrihet. Till den första gruppen räknar jag förstås inte de faktiska vännerna till Vilks, och jag tänker då inte minst på den danska stödkommittén som gör ett fantastiskt arbete.

Det är däremot min stora förhoppning att en tredje kategori människor ska besöka utställning, nämligen de som är genuint intresserade av Vilks konst och som därför också vill bilda sig kring sambandet mellan konsten och politiken, mellan den konst och litteratur som vägrar gå i ledband med den ena eller andra politiska eller religiösa rörelsen å ena sidan, och å andra sidan mellan de olika politiska idéströmningar som vill antingen försvara eller hindra friheten. Lars Vilks är ett ypperligt exempel på den solitära konstnären som går sin egen väg. Hans bok är därtill ett imponerande teoretiskt arbete som visar att han vet vad han vill och att stegen han tar är noga övervägda.
”Konstnärlig kvalitet rör sig enligt trestegsmodellen urskiljas, väljas och bekräftas. Ju mer en konstnärs nätverk utvecklas desto fler och starkare blir möjligheterna att gång på gång förflytta sig i en spiral uppåt med ökande kvalitet” 
skriver han i sin bok. Det är uppenbart att Vilks under dessa årtionden av islamistisk terror, fatwor, mord och mordförsök kommit att ingå i ett nätverk som menar att konsten måste stå på barrikaderna. Alldeles oavsett sådana nätverk hade hans samtida konst betraktats som en del av en social och kulturell rörelse i tiden, en rörelse man mycket väl kan jämföra med en barrikad, eftersom den vägrar godta att det sekulära samhället viker sig för religiösa mörkermän. Just därför har Vilks kommit att bli en symbolgestalt för både nätverket av anhängare och nätverket av hatare. Det är han nog tämligen ensam om att kunna hantera, både konkret med sin milda ironi, och strategiskt utifrån sin position som dödsdömd man med ständig livvaktsbevakning.


Från rödsvart till vitt, stilla på väg mot inget mål

Jag intervjuar Yoram Kaniuk i Tel Aviv 1982. Privat foto
Det kommer alltid en natt eller en morgon när varningsklockor ringer. De har ringt i mig vid flera tillfällen under våren och försommaren men jag har ignorerat dem på samma sätt som man kan ignorera en alltför tidigt ställd väckarklocka. Men idag tog allvaret över från lättsinnet. Från och med idag får det vita ersätta det rödsvarta. Den pågående katastrof som kallas livet fortsätter oavsett vad jag säger, skriver eller tänker.

Sedan i lördags gäller Skånetrafikens sommarkort. Med det åker jag vart jag vill, hur många gånger jag vill och kors och tvärs efter eget humör. Så från och med i eftermiddag sätter jag mig på bussen och ser solen lysa över fälten. Kanske hoppar jag av i en byhåla eller en stad för att söka ett café där jag kan lyssna till varningsklockorna och ändå försöka behålla lugnet. Jag är sannerligen ingen resandets man - rakt tvärtom - så det blir smådoser. Men varje dos är redan betald, fram till den 15 augusti.

I natt började jag läsa Camus-boken Algerian Chronicles och den lovar fortsatt stram hållning i det att den förmedlar allvaret till mig. Utan allvaret tar lättsinnet helt över - och man är förlorad.

På bilden ovan gör jag min första intervju med den israeliske författaren Yoram Kaniuk. Vi satt i restaurangen på Beit HaSofer (Författarnas hus) i Tel Aviv. Jag träffade honom några år senare igen. Han är nog den israel som gjort starkast intryck på mig. Fullständigt befriad från nationella klichéer, frispråkig och med en tung livserfarenhet som han inte bara förmedlade utan också drog ovanliga och kloka slutsatser av. Att han var en lysande författare behöver jag knappast tillägga. I förra veckan tog cancern honom. Anita Goldman skrev ett fint porträtt av honom i Expressen:
"En av hans sista vitt omtalade offentliga handlingar inträffade endast två år innan hans död, då vann han den juridiska kamp han startat för att bli befriad från den judiska religionen, genom att få ändra religionstillhörigheten i sitt identitetskort från "judisk" till "ingen religion". Han hade under många år varit upprörd över det ökande religiösa inflytandet över israelisk politik och samhälle och var extra känslig eftersom han var gift med en ickejudisk kvinna och hans barnbarn därför hade registrerats som utan religion. Utslaget blev en konstitutionell milstolpe i Israel, där distinktionerna mellan nationalitet, etnicitet och religion har oerhörda politiska implikationer."




söndag 16 juni 2013

Bjørn Nørgaard om yttrandefrihetens villkor. Exemplen Lars Vilks, Salman Rushdie och andra i historiskt perspektiv

Lars Vilks föreläser. Foto: A. Nydahl
Bjørn Nørgaard är en av de danska konstnärer som framträtt tillsammans med Lars Vilks, senast nu på föreläsnings- och diskussionsmötet Kunst og Tabuer i Köpenhamn, arrangerat av den danska "Lars Vilks Komiteen". Bjørn Nørgaards hållning är intressant principiell och hans försvar för de individer som lever under dödshot därför präglat av just denna hållning, som utgår från principen och inte den dödshotade personens egenskaper. Bara så kan man försvara grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Av samma skäl har jag försvarat och fortsätter att försvara människor vars ståndpunkter och idéer är mig främmande. Friheten kan inte graderas. Den är en och odelbar.

Bjørn Nørgaards föredrag publiceras nu i danska dagstidningen Information. I texten fastnade jag särskilt för detta:
"De sekulære liberale demokratier, vi siden oplysningstiden har opbygget især i Vesten, er allerede betalt med blod, sved og tårer, fra Sokrates over Galilei, Bonhoeffer og tusindvis af andre. Overalt i verden, hvor mennesker kæmper for at udbrede det fælles sekulære rum for frie ytringer, bliver der stadig betalt en høj pris. Fanatiske ideologiske og ofte religiøst funderede personer og grupper – for den svenske kunster Lars Vilks’ vedkommende muslimske fundamentalister, men i andre tilfælde kristne fanatikere eller andre mere eller mindre forvirrede sjæle – har udviklet et indædt had til vores sekulære frie demokrati og fabler om at vende tilbage til kalifater, andre religiøst styrede samfund og diverse obskure totalitære systemer. Vi, politikere, intellektuelle, kunstnere, videnskabsfolk og enhver borger, der mener, at et åbent demokratisk sekulært globalt rum med retssikkerhed og ytringsfrihed er forudsætningen for, at vi kan udvikle en fælles fremtid for kloden og mennesket, må åbent i det globale rum – i hvad vi end laver, hvor vi end er, på hvilket niveau det end måtte være – konstant og hele tiden tage kampen for disse værdier."