fredag 24 maj 2013

Gregor von Rezzori: En antisemits memoarer. En roman i fem berättelser. (Förlaget 2244, med förord av Péter Nádas, översättning från tyskan av Ulrika Junker Miranda).

Gregor von Rezzori (1914-1998).
När man får sig tillskickad en bok med titeln En antisemits memoarer så ter det sig naturligt att första reaktionen blir att lägga in en historisk ironi i den. Inte kan det väl finnas en författare som utan minsta ironi bekänner sig som livslång antisemit? Jodå, det kan det. Han heter Gregor von Rezzori och levde åren1914-1998. Född i sägenomspunna Bukovina, i det som då var gränstrakt mellan Rumänien och Ukraina, och platsen som Elias Canetti talat om som möjligheten att vara medborgare i fem olika nationer under en livstid. Således en trakt som flyttat mellan de olika maktsfärerna och statsbildningarna utan att röra sig en millimeter i geografin. Författaren hade en österrikisk adelsfamilj som trygghet och identitet. Det innebar att han utan minsta ekonomiska bekymmer kunde röra sig otvunget i hela den tyskspråkiga sfären, han studerade i Wien och bodde under andra världskriget i Berlin, men hade också  bopålar i Bukarest och mot slutet av sitt liv i Toscana.

En antisemits memoarer utkom i original 1979. Den innehåller fem fristående berättelser som tillsammans skapar ett slags romanstruktur. Berättelserna är inte kronologiska, egentligen rör sig författaren där mellan barndom och vuxenliv ungefär så som våra minnen sorterar det väsentliga. De är extremt intressanta, skrivna på en vacker, blomstrande prosa. Så vitt jag förstått har boken både prisats och fördömts runt om i världen. Man ska ju vara tacksam för att någon ger ut den på svenska, eftersom varje verk från den trakten och tiden bidrar till vår förståelse av vad som skedde mellan de två världskrigen och de stora katastroferna, och hur en människa som levde då ser på det skedda utifrån  ett högst individuellt perspektiv, von Rezzori är en man som varken ber om ursäkt för eller närmare förklarar sitt eget judehat, han bara bekräftar att det finns och berättar om det, detaljrikt och levande, som om det vore den naturligaste sak i världen.

Varje berättelse har en tillägnan, det första bär Claudio Magris namn. Péter Nádas säger att boken präglas av en ”raffinerad sensibilitet” och att han ”skriver om mänsklig drägg som om ingenting hänt. Han låter inte det förflutna färgas av senare tiders omstörtande händelser, och därför genomsyras hans genomarbetade sensuella skildringar inte heller av skam eller skuld, som annan tysk efterkrigslitteratur.” von Rezzori är enligt Nádas en man som vågade ta strid mot falsk förbrödring och som kunde säga: ”Det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren.” Nádas konstaterar att boken, trots sina stora, ibland underhållande kvaliteter, är en ”djupt frånstötande bok, som saknar motstycke i den tyska efterkrigslitteraturen”.

Så kika då på ett avsnitt ur denna märkvärdiga bok och se hur det ser ut:
”Liksom Galizien hade Bukovina varit en del av den kungliga och kejserliga monarkin Österrike-Ungern, och efter dess sammanbrott 1919 avträddes provinsen till Rumänien, medan Galizien tillföll Polen. Men när man talade om ’polska judar’, essensen av framfusighet och social äregirighet, menade man inte bara judar från Galizien, utan i lika hög grad Bukovina-judar. Hos oss vimlade det av judar (… ) Även när de inte var direkt oförskämda var deras beteende skandalöst (…) Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera (…) Man tyckte helt enkelt inte om dem, i varje fall tyckte man sämre om dem än andra medmänniskor.”
Så skriver von Rezzori. Och så tänkte han och hans far. Vi vet vad resultat blev. Och ju mer jag läser i den här boken, desto bättre tycker jag mig förstå varför. Det finns vissa avsnitt i boken som är rent fysiskt obehagliga, som när han berättar om lekarna i barndomen och den uppvaknande sexualiteten i tonåren, då de judiska lekkamraterna och flickorna ju är omöjliga för honom att komma alltför nära. Han gör det med en flickvän och det plågar honom. Inte kan en arier älska en judinna? Han försöker skämta bort det, men det är ett faktum att han är så nedsänkt i det gift som judehatandandet är,  att han inte kan frigöra sig från det.

Ibland är det inte facklitteratur som ger den främsta inblicken i historiska skeenden. En antisemits memoarer är en skönlitterär bok som exemplifierar detta.

torsdag 23 maj 2013

Gårdagens kvällsnyheter i bloggen

New York. Foto: A.N.
Jag skrev igår kväll två texter i bloggen som jag gärna vill framhålla också idag. Den första handlar om förortsupploppen och den kan du läsa här. Den andra handlar om det kvartal jag medarbetat i Dispatch International och varför jag bestämt mig för att sluta med det. Den hittar du här.

Med tanke på terrordådet i London igår och vad som följde på det borde jag skriva en större sak om det, men jag vet inte om jag orkar eller förmår just nu.


Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd (Bonniers)

Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.
Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter.

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”.

Från Wikipedia: ”Gulag = "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger". Det saknas allmänt accepterade uppgifter om antalet döda i lägren, och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. NKVDs egen statistik påstår att det aldrig var mer är 2,5 miljoner fångar samtidigt i Gulag, och ger ingen direkt skattning av döda. Andra källor gör gällande att stor andel dog i transporter och fängelser innan fångarna anlände till lägren. Robert Conquest skattar till cirka 1 miljon döda per år i lägren för tiden 1939-1945, medan Solzjenitsyn, som är av yrket matematiker, baserat på egna observationer kom fram till en dödlighet på 1 procent per dag, vilket kan förmedla känslan för magnituden, men anses som orealistiskt om det extrapoleras till hela GULAG-systemet. Samtidigt i till exempel ett läger som Magadan identifierade man bara 583 överlevande av 12 000 polska fångar.”


onsdag 22 maj 2013

Ett kvartal med Dispatch International.

Från och med veckans nummer avslutar jag mitt skrivande i Dispatch International (DI). Det blev min kortaste medverkan i en tidning sedan jag i mitten på 1970-talet började mitt frilansande. Jag började skriva i Dispatch under pseudonym av det enkla skälet att jag inte ville utsätta mig för risken att få besök av de goda och toleranta som gärna bankar in sitt budskap i människor med sten och batong. Men jag ångrade mig snabbt och sedan dess har jag varje vecka skrivit under eget namn. Det var det enda rimliga. Om man gömmer sig därför att man hyser uppfattningar som inte resten av landet tål så ska man tiga. Jag valde och väljer alltjämt att tala och skriva i eget namn.

Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt. Men det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party.

Jag ska inte exemplifiera. Den som är intresserad hittar naturligtvis dit på nätet. Det finns inte en enda länk i denna bloggpost, av det enkla skälet att jag inte länkar till nationalsocialistiska eller fascistiska sidor på nätet. Men som upplysning kan jag nämna att också svenska nationalsocialister har skrivit beundrande om detta amerikanska parti.

Vad skrev jag i DI? Det var ganska harmlöst material jag publicerade. Det mesta handlade om litteratur. En serie behandlade JMG Le Clézios författarskap. En helsida handlade om Etty Hillesum och Zenta Maurina. Jag skrev också om några färska debattböcker, bland andra Maria Svelands Hatet. Jag recenserade Artur Szulc fina bok om det judiska gettoupproret i Warszawa. En artikelserie som gick under pseudonymen Nils Andersson handlade om Sveriges historia från 1945 och framåt.

Men jag tog mig också an några böcker som redaktionen sände mig: Paul Gottfrieds War and Democracy, Lyle H. Rossiter, Jr. The Liberal Mind. The Psychological Causes of Political Madness och David Hamiltons Culture Wars (och jag tänkte när jag läste dem att de knappast var så intressanta att de förtjänade den uppmärksamhet de fick, men det var redaktionens val). I den engelskspråkiga litteraturen valde jag bland annat själv att skriva om en ny debattbok om vänstern och invandringen till Storbritannien av David Goodhart, The British Dream. Successes and failures of post-war immigration. Det boken betraktar jag dock som extremt viktig.

Jag granskade den grekiska, nationalsocialistiska rörelsen Gyllene Gryning. Jag skrev kritiskt om Henrik Arnstads nya bok om fascismen.Och viktigast av allt: en större artikel där jag försökte reda ut begreppen fascism och rasism, därför att jag är trött på hur de slentrianmässigt används som skällsord.

Samtliga dessa texter kan ni hitta i min blogg.

Ämnena har alltså varit många. Jag har inte skrivit för att bekräfta någonting, utan för att fortsätta på den inslagna väg som mina läsare dagligen kan följa på min blogg (eller i mina böcker). Behov av bekräftelse finns inte. Däremot finns det behov av röster som säger emot, människor som vägrar stämma in i kören. Dit vill jag gärna räkna mitt eget skrivande.

Det finns ingenting i mitt liv som kräver av mig att jag ingår i en kör. Varken den statsunderstödda korrekthetens kör eller den anti-jihadistiska kören. Jag läser, tänker och skriver efter eget huvud. Det vill jag gärna fortsätta med. När frälsargestalten i Life of Brian säger till folkmassan att de måste tänka självständigt ropar den i kör: ”Yes, we are all individuals” och då skrattar vi. Egentligen borde vi gråta, för det är en extremt tydlig bild av vad bristen på kritiskt sinnelag leder till.

Jag säger gärna positiva saker också. DI har som första tryckta tidning på svenska publicerat en rad intressanta artiklar om islamismen och den multikulturella mytens förlamande effekt på europeiska nationer. Jag har känt att det varit högt i tak. Till exempel kunde jag publicera en stor text om republiken Kosovas väg till frihet, utifrån en bok av James Pettiffer, världens främste kännare av albanska förhållande, trots att den anti-jihadistiska rörelsen globalt sett är positiv till den serbiska nationalismen (därför att den är ortodoxt kristen) och negativ till den albanska (eftersom den i huvudsak är muslimskt förankrad). Inte minst viktigt att påpeka: tidningens arvoden låg några hundralappar över vad normalsvenskt kultursidesarvode är sedan många år tillbaka.

Jag avslutar mitt skrivande i Dispatch. Tro bara inte att de innebär att jag avslutar mitt skrivande i de ämnen jag där berört. Rakt tvärtom.

Det brinner i förorterna och toleransens förkämpar klagar på ordningsmakten.

Foto: Thomas Nydahl
Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag läser nu med förundran vad som skrivs efter tre nätters alltmer spridda bränder och upplopp. Det största problemet för media- och politikerklassens tycks vara att ordningsmakten försöker återställa ett uthärdligt tillstånd, vilket förmodligen de allra flesta människor bosatta i dessa områden längtar efter. När de boende talar om scener som får dem att minnas Irak och Afghanistan skrivs det "debattartiklar" om poliser som använder ett nedsättande språk. Nå, vilket är hönan och vilket är ägget?

Själv uppväxt i en förort och boende i en förort med min familj fram till 1982 (då jag inte bara tröttnat på Bellevuegården, Lindängen och Nydala utan på hela Malmö) kan jag inte erinra mig att vår "maktlöshet", vårt behov av "att ha någonstans att vara" eller eventuellt "värmen" fick oss att elda upp bilar, hus och hem eller kasta sten och krossa rutor. Jag har alltför intima band med det fattigfolk som bor i förorterna för att köpa så billiga argument. Det som förvånar mig är att kultursidorna - från Sydsvenskan i Malmö till Expressen och Aftonbladet i Stockholm plus oändliga rader lokala avnämare - med sådana argument tror sig "förklara" eller ens "analysera" situationen. De är kanske livrädda för att någonting av getto-, etnifierings- och särartskulturens bräckliga ideologibygge ska rasa. Jag tror att varje utbrott av besinningslöst våld för oss allt närmare avgrunden, både på de orter där det nu sker och i ett större riksperspektiv.

PS:I vanlig ordning har vår "statsminister" uttalat starkt fördömande. Vid gårdagens presskonferens fällde han dessa ord: "Låt oss tala klarspråk. Detta är inte okej." Får mig att minnas hans försenade reaktion på självmordsbombaren i julhandeln, då samme "statsminister" sa: "Detta är inte önskvärt". Det är den infantila kulturens ledarskap vi ser, en kultur som tror sig kunna ha roligt och skratta livet igenom, även om det brinner. Man bara väntar på att hela regeringen klär sig i basketkepsar.




Hugo några dagar efter hemkomsten

Hugo och mamma Malin äter glass i Amerika.
Mer om Hugos Amerikaresa, lärdomar, erfarenheter, goda och dåliga nyheter. Jag vill gärna visa er. Det är faktiskt ganska gripande berättelser som kommer nu, några dagar efter hemkomsten.


tisdag 21 maj 2013

Till minne av Anders Eliasson

Foto: Tony Lundman, Stockholms Konserthus
Jag läser idag att tonsättaren (komponisten?) Anders Eliasson har avlidit. Han föddes 1947 och blev bara 66 år gammal. Förutom att lyssna till hans musik tycker jag att man ska läsa Mikael Strömbergs ord från 2010: "Eliasson & Ängeln", därför att han där citerar ur sin egen, då femton år gamla text:
"Jag minns mitt första möte med Anders Eliasson väldigt väl. Hur stark musiken gjorde honom och hur hjälplös han föreföll utanför musiken. Såhär skrev jag då, för femton år sedan: 'Uppsluppen moll. Ett harmoniskt tillstånd bortom dur och moll. Det förekommer ibland i östeuropeisk och nordisk, särskilt finsk, musik. Och det finns ofta i Anders Eliassons musik. Låt det genast bli sagt: Anders Eliasson är komponist och inte tonsättare. En komponist sammanställer musik och ägnar resten av tiden åt att vara konstnär, medan en tonsättare sätter sig ner vid pianot från första stund och fäster noter på papper i realtid – i ett skede då många av landets kulturinstitutioner vacklar i besluten om det är ungdomen, pensionärerna, abonnenterna, dåtiden, nutiden eller framtiden man bör satsa på – och P1 bestämmer sig för att spela såpopera i 340 avsnitt. Just då, bör man lyssna till något så otrendigt som Anders Eliassons musik."
Det som särskilt fascinerade mig i denna text var följande:
"Hemmet i Gamla stan är garanterat datorfritt. Utan telefonsvarare. I rent uppror skaffade Eliasson nyligen den tyngsta skrivmaskin han kunde hitta, en Remington."
Det där är ju drömmen. Jag var sist i hela kretsen att skaffa dator. De sista åren före datorn hade jag gått över från Facit privat till en elektrisk skrivmaskin av samma märke. Det blev jag aldrig vän med.

I Svenska Rikskonserters fantastiska skivserie Caprice - som jag samlade i många år  - utkom den här skivan med musik av Eliasson. Den bestod av 1970-talsverk av honom och släpptes som CD 1990. De fyra verken på skivan är Canto del Vagabondo, Canti in Lontananza, La Fièvre och Disegno per Quartetto D´Archi.
"Jag längtar till bysantinska Finland. Bort från den svenska nepotismen. Till ett annat land – som kanske inte existerar – men där tystnad och öppenhet råder."
Eliassons världsbild är ålderdomlig. Han är en av dessa tvärstubbar i åkern som vägrar spela med i rollspelet som uppstår så snart fler än en människa är församlade. Särskilt i ett litet land som Sverige.
"Roller är hyckleri. För egentligen bär alla människor omkring på samma identitet. Objektivitet uppstår först när du är så subjektiv som möjligt!"
Han är gammalmodig nog att fördöma 60-talets modernister för att ha plottrat sönder musiken. En gammalmodig humanist som tror på ödet och en osynlig makt. En antik tragöd som fortfarande filar på sina kära ackordtyper, den doriska (gudomliga) och den lydiska (mänskliga). Han gillar till och med föreställande måleri.
"Jo, ytterst handlar det om exil. Har jag någon talang så är det att inte passa in någonstans."
I denna exil kunde Eliasson komponera musik som denna:






Hisham Matar: Ingen i världen (övers. Marianne Öjerskog) och Analys av ett försvinnande (övers. Lena Torndahl)

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag. För ett antal år sedan kom Hisham Matars roman "In the Country of Men" ut och nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln "Ingen i världen", och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas "Revolutionskommittén" rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän.

Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slem typ från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om.

Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

***

Hisham Matar följde upp med en roman som har fadersfigurens försvinnande som tema. Som bekant var det samma mystiska händelse som allt kretsade kring i debutromanen Ingen i världen. Men den här gången, i Analys av ett försvinnande (Forum, översättning av Lena Torndahl) är det inte Libyen och Kaddafis diktatur som namnges. Allt handlar om ”regimen” i ett anonymt arabiskt land. De platser där handlingen explicit utspelar sig är Kairo, London (och andra brittiska platser) och olika städer i Schweiz.

Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.

Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).

Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.

Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.

Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.


måndag 20 maj 2013

Förr och nu - fascismen på återbesök

På 1970-talet skrev jag en hel del i Klassekampen, som då var organ för norska AKP(ml), alltså ett så kallat broderparti till svenska SKP, kinesiska kommunistpartiet och det albanska AAP (plus minst hundra partier till, både statsbärande och i marginalen existerande sekter).

Vad Klassekampen är idag vet jag inte så mycket om, mer än att den gått från maoism till allmänvänster. Jag vet att det inte finns något AKP(ml) mer, och att den rörelsen, grundad i Lenins, Stalins och Maos läror, ersatts av en form av vänstersosse-rörelse. Men det är mindre intressant just här. Det intressanta för mig är vad det blivit av "de ledande kamraterna" som man kallade dem då. Ordförande för det norska partiet var då Pål Steigan. Idag är han, som de flesta av oss, en annan människa. Idag ser han det som alltför få vänstermänniskor ens vill eller förmår se. Han ser den muslimska extrem-högern. Läs här:
"Det islamske ekstremhøyre, finnes det? Saudi-Arabia og Qatar bruker hundrevis av millioner dollar på å spre sin svært spesielle versjon av islam, nemlig wahhabismen. Dette dreier seg ikke bare om misjon i vanlig forstand. Dette handler om politikk, og det handler om imperialistiske økonomiske interesser. De autokratiske og reaksjonære oljeregimene bruker religionen som brekkstang for sine egne økonomiske og maktpolitiske interesser. Folk får nå tro hva de vil, hvis de bare lar andre gjøre det samme. Jeg skal ikke blande meg inn i de teologiske diskusjonene. Men i det øyeblikket religionen begrunner politiske krav, paroler og strategier, er jeg og enhver annen fullt meningsberettiget."
Här finns en bra utgångspunkt för fortsatt diskussion. Nu läser jag Steigans blogg framöver och tackar Karl Malghult för det värdefulla tipset. 

Härliga tider, korrekturtider

Igår fick jag det första korrekturet för min nästa bok, Medborgaren, makten och moskén. I förra veckan hade jag laddat inför det och köpt hem en ny toner till min laserskrivare. Glad i hågen började jag skriva ut korrekturet. Väl kommen till sidan 105 började skrivaren låta som en gammal skördetröska och inga fler papper kom ut. Det gick, trots ihärdiga försök, inte att åtgärda, så nu får jag lämna in min gamla trotjänare och se om den går att reparera. Tills vidare skriver jag ut på en bläckstråleskrivare (inte alls min melodi med dessa färgpatronslukande monster). Men det är ändå härliga tider! Det finns få saker som är så stimulerande som att läsa korrektur. Plötsligt ser man på papper hur de kommande boksidorna ska se ut. Och man upptäcker alla orimliga formuleringar, stavfel och ofta också rena tankefel. Jag började igår kväll. Ord för ord, rad för rad. Boken lär vara tryckt och redo för försäljning alldeles i början av hösten. Den blir ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt. I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.



Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadaré hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in den i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkliga steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med cubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar. Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadaré fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det ett ställe där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadaré; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadaré kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av hans verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadaré tolkar minsta blick och ansiktsdrag av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadaré i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadaré var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadaré föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien. När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadaré kan inte förstå hennes entusiasm:
 ” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn. - Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av... - Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting. Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva. - Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt. Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.” Jag säger att jag är besviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv. - Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”
Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadaré.

För att förstå Kadarés situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning, The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

(Texten är hämtad från min bok Kulturen vid stupet. Den kan man fortfarande köpa här i min blogg, se till exempel här. Kulturen vid stupet kostar 150:- inklusive frakt.)

söndag 19 maj 2013

Från Hugos mamma till er läsare

Ett tack och en hemkomsthälsning i dubbel bemärkelse från Hugos mamma hittar ni här.  Hennes text börjar så här:
"Fulla av intryck, sorg och glädje har vi återvänt till ett Sverige som har försommarens doft och hemmaljud. Trötta och med jetlagens frossa, hela och trasiga som aldrig förr. Vi kom hem där borta på andra sidan Atlanten, vi kom hem i den samvaro, de tårar och i den oerhörda glädje det är att leva i en familj som finns spridd över världen."
Jag hoppas ni vill läsa hela.


Söndag, regn, stillhet och frid

Foto: Astrid Nydahl
Vaknade tidigt idag. Ett ljud jag älskar: plaskandet av ett intensivt regn mot gatan utanför mitt sovrumsfönster. Öppnade det och lät det stå på glänt när jag somnade om. Vaknade sedan till en fint sval mellandag. Allt står stilla idag, träden och flaggorna, det är tyst nere i byn och bara koltrasten insisterar på att sjunga. Idag fyller Hugo åtta år, men han lär knappast orka med något kalas. Jag bidar min tid inför den kommande veckan som enligt almanackan är befriande tom. Inga plikter. Bara några småsaker som ska göras och för övrigt sommarläsning.

En rent praktisk sak: ni som beställer reaböcker av mig bör observera att reapriset endast gäller de böcker som finns på reasidan (dit man kommer om man klickar på den översta lilla boxen högst upp i bloggens högerspalt). Du kan också komma till reasidan genom att klicka på denna länk. Övriga böcker som finns i högerspalten och som inte finns på rea-sidan ingår inte i rean. Är du intresserad av dessa övriga titlar så hör av dig, ett lågt pris kan jag alltid komma fram till.

Poesi och söndagar

Poesi och söndagar hör ihop på något konstigt sätt. Tar med mig tre samlingar ut i det gröna. Joakim Beckers häfte I mitt huvud: och andra dikter får mig redan på omslaget att studsa till. Vad gör kolonet där? Mannen med hund är en träskulptur gjord av Torbjörn Skabe och den utmärker sig särskilt med något fördolt och mystiskt, vilken dikterna inte kan sägas göra. Först läser jag förstrött och tänker att jag inte riktigt når in i vad som möjligen döljer sig i dem, men efterhand förstår jag att det inte finns något sådant att hitta.

När jag läser dikter som dessa:

"Åren de går.
Men det gör
inget.
Jag hinner
ifatt."

och

"Jag går
men jag vet
inte varför
Därför fortsätter
jag"

så ser jag mest av allt obegripligt ointressanta rader. Poesi blir det aldrig. Snarare just banaliteter förklädda till vardagliga aforismer. De får egentligen aldrig en personlig prägel.

Det är synd, för jag tycker att Magnus Grehn tidigare på sitt förlag givit ut intressanta saker, som John Bennett och Irving Stettner. Ska han ge ut svenskt i framtiden tycker jag att nivån måste höjas rejält. Det finns fina poeter i vårt land som saknar förläggare. Han borde ta sig an dem!

Med Serendips loggbok förflyttar jag mig till en exil-iransk krets. Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran och har sedan 2006 bott i Sverige. Hon har utgivit en serie diktsamlingar i svensk översättning. Den här är översatt till svenska av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. Detta är poesi som talar till mig, jag dras genast in i den vackra och smärtsamma känsla den förmedlar:

"Dina moln är fortfarande gömda.
Drömmarna går längs villovägen.
Men med denna klena himmel går det att
rita en åra i en droppe.
Vi står upp
och havet vaknar
i trädets blod."

Så heter det i dikten Ett vykort till våren. Som avslutande två rader i en kort, namnlös dikt heter det:

"Jag står ensam i förvillelsen
för att kunna vara din adress i flykten"

och med dem kan jag identifiera mig, alldeles oavsett adress och flyktorsak. Poeten blir här en förmedlare av både landsflyktens och den inre exilens tillstånd. Det är starkt och det bär hela vägen från poetens hand till läsarens hjärta.

Sohrab Rahimi som översatt Serendips loggbok finns här i ett eget större urval, översatt till svenska av honom själv och Kristian Carlsson. Urvalet heter Den ofrånkomliga resan och rymmer ett urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012. Rahimi föddes 1962 i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1986. Jag läser i dikten Den halvfärdiga boken några rader som genast placerar mig i diktarens geografiska och inre landskap:

"Poeten vill ta semester från marginalen
och resa till texten, till den oavslutade boken
Han vill att hans tystnad ska tolkas som fred
även om kriget har ätit upp hans rötter."

Och i Luften mellan mig och tomheten:

"Luften mellan mig och tomheten
en hand vilsen mellan raderna
en tid av gröna blad från alla år
ett vitt avstånd
en ljus och tydbar symbol
svart"

Det är komplikationen och osäkerheten som gör dessa dikter starka. Jag tvivlar inte en sekund på poetens skrivna väg genom livet.