José Eduardo Agualusa: Praktisk handledning i konsten av sväva (Almaviva, översättning av Marianne Sandels).

“Gonçalos förflutna började rämna vid bordet på en bar i Bairro Alto efter flera glas öl under sena natten, när skratten övergick i trötthet…”

“Paula studerade konst i Lissabon…”

Två citat där den portugisiska huvudstaden syns. Men texterna i sin helhet handlar inte så mycket om Lissabon, som om det som vuxit fram i dess ytterkanter, imperiets ytterkanter, imperiets lusofona städer, djungler, berg, människor. Det finns idag många portugisisk-språkiga författare som skildrar och speglar den världen. Den finns i Afrika, den finns i Brasilien, den finns - förstås - i Portugal.

Och i Uppsala finns den. Det är nämligen där förlaget Almaviva drivs av Marianne Sandels, filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet, översättare inte minst från portugisiskan, förläggare, kännare av medeltida trubadurdiktning och modern litteratur på de romanska språken.

José Eduardo Agualusa är flitigt representerad. Denna man som har fötterna lika självklart i Portugal som i Brasilien och Goa. Han finns på Almaviva med tre titlar: Dansa igen, Kreolska riket och En främling i Goa.

Den nya boken är inte minst intressant för att den består av noveller och korta berättelser ur många av den lusofona världens olika miljöer. Jag ska inte säga mer än att den är mycket läsvärd och lätt att skaffa. Till exempel här.

Bokmärket jag använder när jag läser portugisiskt har självklart Pessoas bild (tack Aleksandra). 

 

 

Några av mina böcker till reapriser

Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för). Jag kommer att ha dessa erbjudanden under ungefär en månads tid.

2013 års sommarrea gäller följande titlar:

Alla de andra som också skrev

Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Kön, klass och kultur

Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.

  

Sextio år senare

Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

Öland - en vinterresa

Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.

  

Den tysta zonen

Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel. 

 

Förensligandet

Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.

Inre frihet

Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt, icke-totalitärt och frihetligt. 

Ökenvandring

Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.

Fattiga vita. Öknamn förr och nu

Barnarbetare. De fanns då - och de finns nu.

Jag läser i TLS om "From Tobacco Road to Route 66: The Southern poor white in fiction" skriven av Sylvia Jenkins Cook:

"Poor whites. In her preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, river rats, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It suggests not only their geographical distribution and their changing characteristics and occupations but also the contempt in which they have been traditionally held."

Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra och skapa sig en egen identitet.

Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till lappjävel.

Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett var de kommit från  och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.

Den typen av fattigdom hör till vår samtid. Nu finns den. Inte bara förr.

Hudfärg? Etnicitet? Religion? Ideologi? Stam? Klan? Familj? Nog vet jag vad som har störst betydelse för mina egna överväganden. Det handlar aldrig om det som kallas "ras" och hudfärg. Jag har aldrig valt mina vänner eller låtit människor kalla mig vän utifrån vilka pigment de har. Jag har mer gemensamt med en sekulär arab som förstår islamismens faror än med en ideologiskt blind svensk som tror att islamismen är vägen till frihet.

Men i tankarna finns hela tiden öknamnen kvar. 

Dyster, jag? Jag läser Hemmets Journal!

Inte har jag haft en Hemmets Journal någonsin i mitt eget hem. Mamma och mormor läste den, den har ju funnits sedan 1921. Men dagens nummer har jag köpt. Se själv varför:

Inför USA-resan hade Hugo besök av två kvinnor från Hemmets Journal. Jag hörde att han tyckte om dem. När jag ser bilderna förstår jag att de var proffs och jag tycker att fotografen fångar Hugos väsen bättre än någon annan. Så ser han ut, den livsglade pojken, när inte Alströms syndrom fäller honom. Det är en sann glädje att se reportaget idag.

Sten Selander om hur kultur mumifieras och stelnar

I min samling äldre böcker finns den här pärlan, som jag fick i present av Per Helge för fem år sedan. Att läsa den är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:

“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”

Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:

“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”

Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att 

“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”

Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

Lars Gustafsson om "Judarna har vapen!"

Lars Gustafsson skriver idag mycket intressant och positivt om Artur Szulc nya bok Judarna har vapen.

"Just före minnesdagen den 16 maj utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: "Judarna har vapen! Upproret i Warszawa 1943". Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial. Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern, och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller t-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida."

Min recension hittar du här.

Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz

Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957) Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju skrev om här i bloggen en gång för länge sedan – som skrivit bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”


Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.

Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.

Sina första erkännanden som författare fick han genom den expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten. Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.

Nog är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade. Märkligt är det, rentav.

Klas Lundström: Portugals vinter (Notis förlag, 2013)

Vardag i Lissabon. Foto: Lennart R.

Litteraturen på svenska om Portugal, dess kultur och historia, politik och ekonomi, är minst sagt begränsad. Därför tog jag mig an Klas Lundströms Portugals vinter (Notis förlag, 2013) med stort intresse. Problemet är att det inte är en bra bok. Lika bra att säga det direkt. Jag ska försöka förklara varför den inte är bra.

Lundströms idé att först berätta om Portugal utifrån fastlandsperspektivet och sedan utifrån Azorernas perspektiv är ju lysande. Det borde ha kunnat ge en dubbel bild av ett land som för många år sedan reste sig efter diktaturens plågor, öppnade sig både inåt och utåt, blev EU-medlemsstat och kunde bygga och renovera så att det påtagligt gagnade landet och dess medborgare. Nu läser vi mest om Portugal utifrån den europeiska krisens tecken. Vi ser att landet vid sidan av Spanien, Italien, Grekland och Cypern är i akut behov av hjälp och hur många av dess medborgare, också en förut välmående medelklass, inte längre är trygga i sina liv och på sina arbetsplatser. Arbetslösheten stiger, privatekonomin urholkas dramatiskt med både radikala lönesänkningar och nya skatteregler, människor förlorar sina bostäder och ansluter sig till de sedan länge befintliga soppköerna och till den allt mer tröstlösa tiggarskaran (inom parentes är jag förvånad över det djupsinniga filosoferande författaren ägnar Lissabons skoputsare, de har nämligen funnits där i alla tider, goda som dåliga och kan därför inte användas som symbol för den nu pågående krisen).

När Lundström citerar dessa människor, i Lissabon eller på andra platser, är det inte för att de har något viktigt eller anmärkningsvärt att säga, utan för att förmedla plattityder som en journalist själv kan hitta på utan att tala med en enda människa, som ”När euron faller tar raset med sig lönerna” eller ”Krisen har skapat en desperation”.

Istället för konkret analys av krisens orsakssamband får vi banala citat ur Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det är förvånande också för en vänsterskribent. Han borde kunna hitta texter som bättre än Lenins hundra år gamla tankar kan förklara eller belysa de internationella sammanhangen och vad det är som gör en global ekonomi i samspel med en eurozon till en problematik som idag ter sig om inte omöjlig så svårlöst. Lenin kan ingenting säga om den situationen, och när författaren citerar honom blir det också med rader som är tömda på djupare mening. 

Monopolkapitalismens epok är vi sedan länge bekanta med och den imperialism Lenin ser som dess högsta stadium ter sig i backspegeln också den alltför bekant. Det som behöver analyseras nu är just den världsomfattande och sammantvinnade ekonomins mekanismer. Vad är det som utlöser en djup ekonomisk kris i en världsdel med gemensam valuta? Varför är euron ändå starkare än dollarn? Vad är den egentliga förklaringen till de asiatiska superekonomiernas snabba och stora framgångar. Jag tycker inte heller att bokens andra halva, som utspelar sig på Azorerna, egentligen säger något väsentligt om relationen mellan ”moderlandet” och dess lilla ”koloni” (i själva verket en autonom ögrupp tillhörande Portugal). Den process som pågår på Azorerna skulle förtjäna en egen djupgående analys. Här blir den mest exempel på hur man i en text kan frammana bilden av ”den ädle vilden”, här i moderniserad form, som ett alternativ till ”en utvald manlig teokrati”- ett uttryck han använder när han ska beskriva Salazarepoken. Också det faktum att tiotusentals portugiser idag flyttar till landets före detta koloni Moçambique berörs ytterst lite. I själva verket är fenomenet så intressant att det hade förtjänat både en berättelse och en analys eftersom det hänger intimt samman med den ekonomiska krisen.

Det förvånar mig också att Lundström nästan ingenting har att berätta om åren från 1974, från diktaturens fall fram till idag. Det är som om portugiserna just vaknat ur en nästan 30-årig dvala och nu ser att de är omständigheternas offer. Den bilden stämmer inte med verkligheten.  Men kanske blir det så om man som sanningsvittne betraktar det portugiska kommunistpartiets ordförande Fernanda Mateus, när hon säger: ”Fattigdomen i Portugal börjar i siffror hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre”. Detta svårtolkade citat kopplar Lundström till sina egna ord: ”Rabatten är redan ansad för en ny brun våg i Europa.” (Jag kan inte heller låta bli att påminna om att PCP var det mest rigida, sovjetvänliga partiet av alla i den västeuropeiska kretsen, knappast ens överträffat av våra norrbottenskommunister i APK).

Jag tycker att Lundströms bok är ett exempel på hur lätt det är att publicera texter om bara författaren har rätt åsikter. Citatet ovan indikerar det. Med sitt märkliga metaforspråk säger Lundström det rakt på sak, vad som väntar oss är fascism, igen. Ett vänsterförlag borde förstås ställa stora krav på de böcker de ger ut. Boken är bedrövligt redigerad och det som kallas Notis förlag borde ta sig en allvarlig funderare på huruvida man ska ge ut böcker om man varken förmår redigera eller korrekturläsa det man skickar till tryck. På nästan varje sida hittar jag – nej, hindras jag av – stavfel, korrekturfel och avstavningar som är extremt synliga, som ”Finan-/skrisen”, ”Un-dvika”, ”ryg-/gdunkarna” och bet-/vivla”. Lundströms egenkomponerade ord och uttryckssätt borde också ha diskuterats före tryck, som ”molntjog” (ska det vara molnsjok?), ”gå folk ut huse” (menar han gå man ur huse?), ”dimlass”, "det vill mena" (det vill säga?), "vajar som ett snöre" eller ”reser pekfingret” (det finns många fler förstås). Kanske kunde man kategorisera de senare som nypoetiska, men i varje journalistisk text av det här slaget framstår de mest som underliga.

Nu verkar ändå Lundström kunna en del om Portugal. Jag är därför övertygad om att han har kapacitet att skriva en bok som möjligen förklarar ett och annat istället för att ytterligare mystifiera det.

Handikappade barn och vuxna som lär sig

Jag har idag haft ett lärorik och fint samtal med en mamma till en handikappad pojke i tonåren. Hon berättade om sin kamp för sonens anständiga liv och jag berättade om Hugos och hans föräldrars kamp. Tror att jag idag fick en större förståelse för vad det betyder för dessa unga människor att kunna se sig själva i andra, att helt enkelt handgripligt förstå att de inte är ensamma i världen. Den handikappade pojkens mamma berättade vad det betydde för sonen att han fick se andra i hans ålder använda blöja. Det Hugo möter i Amerika sedan åtta dagar tillbaka är levande bevis på att det finns några hundra till i världen som inte bara har samma syndrom utan också rent fysiskt är lika varandra (och bär samma svarta, skyddande glasögon). Man kan förstå lidande både teoretiskt och praktiskt. När bägge kunskaperna faller på plats blir kunskapen större, så också för mig som genom datorn på långt avstånd betraktar och följer Hugo-familjen i Amerika, sker det en process som jag förhoppningsvis får nytta av framöver. På bilden samtalar Hugo med en ung flicka från Japan. Flickan heter Reina och det är ju ett passande namn för Hugo som av sin mamma ofta kallas för lille prinsen. Hugo och Reina delar syndrom, men uppenbarligen också något annat. Det får mina seende ögon att tåras, av tacksamhet och rörelse. Om Hugo kan man läsa i hans egen blogg och så kan man förstås gå in på Alströmsällskapets hemsida och följa vad som händer därborta.

Dagar utan hunger

Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966.

I tidiga tonåren fick jag lära mig leva med ljuden och dofterna från anorexin. Nej, det fanns inget namn då. Det fanns kanske ingen kunskap alls. Men mamma reste sig från varje måltid för att spy på toan. De minnena är starkare än de flesta jag har från min barndom. Och jag minns vår ”husläkare”, han som bara skrev ut mer valium till henne, och jag minns hennes tänder som ruttnade bort av magsyra och valiumtorka. Hon dog när hon just fyllt 64 år. Min mamma blev ett segt, utdraget minne av lidande. Och när vi väl lärt oss namnet på den djävul som bosatt sig i henne glömde vi det aldrig. Vi såg hur hon skrumpnade samman till en fågelunge på dryga 30 kilo. Jag minns också doften, den fasansfulla, där hon avslutade sitt liv i fosterställning. Och jag minns alla sjukhus och rehabiliteringshem hon åkte till. Meningslöshetens färder.

Jag trodde jag skulle slippa se det igen. Men jag fick se det igen. I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.

Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som ihopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.

Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.

Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.

Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.

Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den människa i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den.

Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).

Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha 42 år kvar att leva, men var inte ens fyrtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.

Blånad. Tystnad. Varken Cohen eller fadon, Schubert eller Rachmaninov

Det (jag) höll på att brista helt. Det (jag) var nära att gå sönder. För att skydda mig själv byggde jag ett pansar. Inte ens Leonard Cohen gick det att lyssna till mer. Inte heller fadosångerna. Inte Schubert och Rachmaninov. Jag hade bara ett val, att stanna bakom pansarväggen. När jag satt därinne och hade uppnått det stadium då ångesten blivit synonym med sömn eller tung, tung vila gick det att vänta ut tiden. Det var inte lätt, det var riktigt svårt. Men om Cohen sjöng och bad eller fadons spruckna moll malde i min bröstkorg ville jag bara gråta. Också hos Schubert och Rachmaninov grät jag. Det de skrivit blev min egen smärta. Överförd.

You get pie in the sky when you die!

Med posten kom idag Pensionsmyndighetens beslut på hur mycket jag, utöver hundralappen i premiepension, får i halv inkomst- och tilläggspension i månaden. Före skatt blir den sammanlagda summan 3.070:- varje månad. Under posten utgående kan jag bokföra de årliga tandläkarbesöken, som innebär undersökning, borttagande av tandsten och röntgenbilder. Gjorde ett sådant just idag. Kostnad 950:-. Hur en människas budget ska fungera utifrån detta finns det väl ingen som förstår. Nu är jag i den lyckliga situationen att jag är gift och att jag har några små frilansuppdrag kvar. Jag har bestämt mig för att försöka vara rädd om de tänder jag har kvar i munnen. Många är utdragna sedan länge, jag har inte haft pengar nog att få in kronor och bryggor. Men de som pekar ensamma ut i munnen ska vårdas och därför går jag två gånger om året till min tandläkare (vi har känt varandra i snart 30 år). När jag fyller 65 om fyra år kan jag få något högre tack vare garantipension (men om något sådant finns kvar kan man ju inte vara säker på) och det faktum att Sveriges Författarfond bidrar med pensionstillägg till författare med lägsta pensioner. Så jag kommer i allt högre grad att tillämpa Lars Vilks råd för fattiga konstnärer. Sparsamhet i ena änden och tillvaratagande av det redan befintliga. Det var ingen tillfällighet när jag de senaste åren köpte på mig flera par ortopediska skor för att ha livet ut, inte heller att jag köpte fem par byxor på rea (och jag har hittills bara använt ett av dem). Vi får sjunga som Joe Hill: You get pie in the sky when you die! Här sjunger Pete Seeger och andra den:

Abraham B. Yehoshua: Kvinnan i Jerusalem (övers. från engelska Rose-Marie Nielsen, Brombergs)

I ett terrorattentat på Scopusberget i Jerusalem, sommaren 2002, dödades bland andra en kvinna vid namn Dafna. Hon var vän med författaren Abraham B. Yehoshua, som satte sig och skrev romanen Kvinnan i Jerusalem till hennes minne. Denna roman har översatts från hebreiska av Hillel Halkin, som enligt författaren Amos Oz ibland får hans romaner att bli ännu bättre på engelska, och det är just från Halkins version Rose-Marie Nielsen gjort sin fina svenska översättning. Alltsedan jag första gången läste Yehoshua har jag slukat hans romaner, som ofta är stora, episka verk, som till exempel den senast översatta, Den befriade bruden, eller den tidigare De fem årstiderna. I det avseendet skiljer sig den här romanen rejält från tidigare verk. Den är snarast ett slags snabbläst, litterärt okomplicerad roman med prägel av thriller. Tempot är högt och det är omöjligt att hejda sig i läsningen, man vill ha nästa pusselbit ända fram till slutet.

Ty inbyggd i berättelsen finns gåtan: vem är kvinnan som hittas död efter ett terrorattentat? Hon ligger död på marken med ett lönebesked i handen! En tidningsmurvel spårar lönebeskedet till ett större företag som bland annat förser den israeliska armén med sitt dagliga bröd. Företagets ägare är också delägare i den tidning som vill publicera murvelns skandalartikel, som tycks gå ut på att företaget borde ha tagit ansvar för den döda kvinnan som ligger på bårhuset utan att någon frågar efter henne. Företagets ägare sätter en av cheferna att söka efter sanningen, han får snabbt veta att kvinnan heter Yulia Ragayev, att hon varit anställd som städare och att hon befinner sig i Israel på ett tillfälligt uppehållstillstånd. Chefen gör allt för att stoppa artikeln, som försöker skandalisera företaget.

Men vem är kvinnan? Är hon asiat? Är hon ryska? Vem har tagit henne till Israel? Jakten på sanningen börjar med att chefen lyckas få hennes nycklar av bårhuset, han tar sig till hennes påvra hem och letar. Yehoshuas omkväde i detta sökande är lika förbluffande som självklart: spelar sådana frågor någon roll när landet brinner och plågas? Förhoppningsvis säger läsaren emot honom, som jag själv gör när jag leds in på hans subtila spår mot något som liknar en sanning, både om den döda kvinna och om landets öde.

När invandringsmyndigheten lokaliserat kvinnans hemvist beslutar man att skicka kistan dit för att hennes son ska kunna närvara vid begravningen. Företagschefen förvandlas till emissarie och får följa kistan på flyget till den aldrig namngivna destinationen (som man dock snabbt misstänker vara någon gudsförgäten håla i Ryssland). Boken övergår i absurd komedi, när Israels kvinnliga konsul långt däruppe i norr tar emot emissarien, kistan samt murveln och hans fotograf. På sin resa till den döda kvinnans hemby passerar de en nedlagd kärnvapenbas och stannar kvar där ett tag, innan de återupptar resan. Mot slutet tar berättelsen en mycket oväntad vändning, vars moral möjligen kan tolkas som att Jerusalem, bokstavligt talat, är en stad som tillhör alla människor. Det är en blinkning som i sig är politisk dynamit i dagens Israel och Palestina.

Identitet, familj och äktenskap. Roger Scruton om hur grundläggande värden förstörs

Edmund Burke

I The Guardian skrev Roger Scruton för en tid sedan i frågor som har med identitet, familj och äktenskap att göra.

"Tory leaders have forgotten what Edmund Burke understood: true conservatives are driven by more than economics. As the Conservatives strive to heal the divisions in their party it must surely have occurred to them to wonder what the word 'conservative' really means, and why it has had, for so many British people over the past 200 years, such a positive resonance. The important lesson of the local elections is not that the party is losing appeal for marginal groups and floating voters – to whom it never appeals for long in any case. The important lesson is that the party has jeopardised the allegiance of its core constituents, those who willingly describe themselves as conservatives, and live according to the unspoken norms of a shared way of life."

Det intressanta här menar jag vara det faktum att Scruton beskriver en process som sedan bra länge pågått också här i Sverige, då de "konservativa" politiska partierna seglat iväg från sin egen historia och därför förlorar stödet från sina forna anhängare. Någon outtalad vilja att dela en gemensam norm för hur man bör leva sitt liv finns förstås inte, varken i Torys krets eller i Moderaternas. Ett skred pågår och det blir synligt också i samhällets minsta kollektiva enhet: familjen. Scruton kopplar den frågan till den som handlar om en nations gränser och hur immigrationen ser ut, både till sin karaktär och till sin omfattning.

"The primary institutions of civil society – marriage and the family – have no clear endorsement from our new political class. Most importantly, our parliament has, without consulting the people, handed over sovereignty to Europe, thereby losing control of our borders and our collective assets, the welfare state included. In its attempt to address the economic legacy of Labour's spendthrift policies and the widespread abuse of the welfare system the party has the full support of its traditional constituency. Nevertheless, it seems unaware that in the hearts of conservative voters, social continuity and national identity take precedence over all other issues. Only now, when wave after wave of immigrants seek the benefit of our hard-won assets and freedoms, do the people fully grasp what loss of sovereignty means. And still the party hesitates to reverse the policies that brought us to this pass, while the old guard of Europeanists defend those policies in economic terms, seemingly unaware that the question is not about economics at all. "

Scruton fortsätter genom att anknyta till den engelska, lantliga självbilden som en viktig beståndsdel av medborgarnas identitet:

"For two centuries the English countryside has been an icon of national identity and the loved reminder of our island home. Yet the government is bent on littering the hills with wind turbines and the valleys with high speed railways. Conservative voters tend to believe that the 'climate change' agenda has been foisted upon us by an unaccountable lobby of politicised intellectuals. But the government has yet to agree with them, and meanwhile is prepared to sacrifice the landscape if that helps to keep the lobbyists quiet. Conservatives believe, with Burke, that the family is the core institution whereby societies reproduce themselves and pass moral knowledge to the young. The party has made a few passing nods in this direction, but its only coherent policy – sprung on the electorate without forewarning – is the introduction of gay marriage. Sure, there are arguments for and against this move. But for the ordinary voter the family is a place in which children are produced, socialised and protected. That is what the party should be saying, but does not say, since it is prepared to sacrifice the loyalty of its core constituents to the demands of a lobby that is unlikely to vote for it."

Sättet som Scruton här beskriver den konservative brittens bild av familjen är i mina ögon varken särskilt anmärkningsvärd eller kontroversiell. Jag började själv mitt vuxenliv med att leva i ett minikollektiv med två andra unga män. Men inte betraktade jag oss som en familj! Familjen kom när jag gifte mig och blev pappa för första gången. Att just min familj misslyckades har jag svårt att koppla till dagens utbredda uppfattning om att familjelivet är förtryckande, inskränkt och förminskande. Jag tror tvärtom att familjelivet är och kan vara just den sociala och personliga plattform som behövs för ett anständigt liv. Eftersom jag har lång erfarenhet av just ett sådant familjeliv efter det första, misslyckade, vågar jag hävda att Scruton här är inne på det grundläggande. Man bör akta sig för att göra sina egna misslyckanden till åtråvärd norm. Att Scruton skriver om ämnet i samband med sina observationer av de forna konservativa krafternas urlakning och förfall gör det bara ännu intressantare. Min egen gissning är att alla europeiska partier som tycker sig vara i samma familj av "konservativa", kommer vi mycket snart att se som förvandlade till ännu ett kluster av socialliberala eller socialdemokratiska maktapparater. Ja, jag tror rentav att vi redan ser det. Mer eller mindre villigt.

Uppdatering: min egen attityd till "det konservativa" består egentligen av en fråga: vad är det i våra nuvarande samhällen som förtjänar att "konserveras"? Den frågan hänger också samman med min grundläggande kritik av den nationalromantiska kretsen (SD och andra), som tror sig kunna återvända till ett drömmarnas folkhem. Det förflutna är för alltid förlorat. Det som skulle konserveras är redan söndermalt, uppätet, förbrukat, förstört... Och framför oss ligger en tid av nya våldsamma konfrontationer och konflikter.