Ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989

28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.

Parerga (spån, biprodukt) och Paralipomena (efterlämnade anteckningar) utgör inte bara ett komplement till ett livsverk, också det väsentliga uttrycker de ibland djärvare och på ett mer åskådligare än livsverket självt.

Hegel avskydde han, betraktade honom som en charlatan. Han upphörde inte att betyga sin vördnad för Platon och Kant, men på ett försiktigt avstånd. Goethe accepterade han motvilligt. Mot slutet av sitt liv besöktes han i Frankfurt av Ottilia, änkan till mästarens son, som inte aktade för rov att söka äventyr. Sexuellt var han lättantändlig, knyta band var han bra på, fästa sig kunde han inte.

Schopenhauer var en av artonhundratalets stora ikonoklaster – han raserade övertygande, men i den raserade världsbildens ställe byggde han inget väsentligt originellt. ”Har ni fortfarande behov av Gud?” frågade han ilsket en filosof som var hans rival. Den antropomorfa gudsbilden fann han förödmjukande – förödmjukande både för Gud och för människan.

Ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, utkommer förhoppningsvis inom den närmaste tiden på förlaget Tranan).

                            

Tack till er alla

Jag vill tacka alla som hjälpt till med en slant - en del av er med en mycket stor slant - inför  Hugos Amerikaresa. Det har kommit bidrag från flera olika länder och jag har gripen förmedlat de utländska insättningarna vidare till det spärrade konto som ska öppnas alldeles före resan. Alla ni andra har fört över pengar direkt till det kontot, och jag har fått kontinuerliga rapporter. Senast igår kom det ett kuvert från en läsare i Norge med tungt vägande norska kronor. Hugo själv är på gott humör, trots att man upptäckt nya problem med hans hälsa. Igår kväll ringde han mig och frågade om jag ville hälsa på honom på sjukhuset där han ska vara torsdag-lördag för en öronoperation. Det vill jag förstås, och när jag frågade om det var något särskilt jag skulle ta med mig svarade han: "Ja, Triangelchoklad" - vilket jag direkt tolkade som Toblerone. Det instämde Hugo i, därför att "Toblerone har trianglar i hörnorna". Så mitt i det tunga finns också glädjen. Tack till er alla! Jag kommer att rapportera efterhand. Resan går av stapeln i maj.

Ungerska människoapor och judiska slavhandlare - senaste nytt från Budapest

Ungrare med lamm?

Så, nu får vi äntligen lite kulturpolitik från Ungern:

"Media reports from Budapest said the government of conservative premier Viktor Orban had awarded Hungary’s annual Tancsics prize – the country’s highest journalistic award – to Ferenc Szaniszlo, a presenter for the pro-government Echo TV channel."

Jag läste om saken i The Independent men orkade inte bry mig. Men så gick jag tillbaka och läste igen:

"Other recipients included the musician, Janos Petras, lead singer of the group Karpatia, which is regarded as the house band of Hungary’s extreme right-wing and virulently anti-Semitic Jobbik party, and the archaeologist Kornel Bakay, who has claimed Jesus Christ was Hungarian and that the Jews were slave traders during the Middle Ages."

Jag tycker att man här kan se en medveten politik. Med reservation för att jag inte känner till de tre prismottagarna sedan tidigare kan jag konstatera följande:

1/ Ferenc Szaniszlo har gjort sig känd för antisemitiska uttalanden och för att ha kallat romerna i landet "människoapor".

2/ Janos Petras spelar i gruppen Karpatia som sägs vara "husband" till Jobbik.
 
3/ Arkeologen Kornel Bakay har tydligen hävdat att Jesus var ungrare och att judarna var slavhandlare under medeltiden.

Om vi tar det bakifrån kan vi konstatera att det förstås finns grävande arkeologer som utvecklar lika groteska teorier som grävande journalister gör. Vilket folk har inte velat att Jesus var en nära släkting? Å andra sidan verkar Kornel Bakay ha problem med att placera det judiska folket historiskt. Han har kört fast i den europeiska historieskrivning som innehåller allt mellan himmel och jord. Som ju alla vet slaktade dessa slavhandlare också barn och bakade bröd på deras blod. Huruvida de handlade med dessa barn - innan de dödats - är inte bekant för mig. Inte heller hur många brunnar de förgiftade för att begränsa kristenhetens omfattning.

Janos Petras får förstås spela för vem han vill. Och att han belönas som medlem i Jobbiks husband kan bara betraktas som att regeringen Orban inte vill smussla med vilka sängkamrater de har. Ferenc Szaniszlo å sin sida får väl representera den typen av mediala genombrott som vår tid är så full av. Vem av oss är inte människoapor - innerst inne?

Låneord i den egna tystnaden

"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur."

"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."

Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård)

Avsnitt fem Statsministern mördad, Luciabeslutet är fattat och invandringen från de muslimska länderna börjar öka. Jordbruket har blivit industri och förorterna blir getton

Idag torsdag utkommer Dispatch International med nummer 11. Där publiceras femte avsnittet av min artikelserie. Det gör det här i bloggen med. Sedan kommer nummer sex och sju samma torsdagar som i Dispatch, det vill säga nästa torsdag (21/3) och torsdag om två veckor (28/3). Viktigt att påpeka för den här serien - både bakåt och fortsättningsvis - är att den förstås inte gör minsta anspråk på att täcka in allt av vikt. Här finns varken den stora gruvstrejken 1969 eller studentrevolten 1968 med. Här finns inte ens Sverige inträde i EU diskuterat och inte heller valet om eurons vara eller inte-vara som svensk valuta. Se serien som ett försök till nedslag i händelser och epoker från 1945 fram till idag.

Med stor brutalitet slog hans militär ner Solidaritet.

1980-talet går stapplande in i det nya årtiondet. 1986 har Olof Palme mördats på öppen gata, och trots till synes massiva insatser tycks hela mordutredningen sjabblas bort. Landet styrs av en snabbinkallad Ingvar Carlsson, mer teknokrat och grå bakgrundsman än statsman. Hans regering ska leda landet den sista sträckan fram till valet 1991 då socialdemokraterna tappar fem och en halv procent av väljarstödet och regeringen Bildt tillträder.

Flyktingar kom under denna tidsperiod från Polen där militären redan 1981 slagit ner på folkets frihetslängtan. Vi tog emot dem med glädje, vi delade värderingar med dem och hade en förståelse för hur svårt de hade det under kommuniststyret. Många svenskar, också jag själv, gav fackföreningsrörelsen Solidaritet vårt stöd.
Flyktingar kom också från Libanon (främst palestinier), Iran (undan det muslimska prästväldet), Chile och Turkiet. Av fyra länder/nationaliteter som utmärker sig är det alltså tre som är muslimska.

Khomeini drev iväg flyktingar till Sverige

 När de katastrofala Balkankrigen börjat med Serbiens anfall på Kroatien 1991 utlöstes nästa stora flyktingvåg. De allra flesta som kom under 1990-talet är så kallade bosniaker (enkelt uttryckt bosniska muslimer, varav många är sekulära) som flytt det allt mer spridda kriget, där serber och kroater stred mot varandra på bosniskt territorium samt gemensamt angrep bosnierna 1992 – 1995, samt albaner från det allt mer spända Kosovo, där det åren 1998 och 1999 utvecklades till fullt krig och ett dramatiskt NATO-ingripande med flygbombningar av Serbien och de serbiska ställningarna i Kosovo.

Det långsiktiga problemet blev att människor från dessa länder fortsatte strömma till Sverige, trots fred och återuppbyggnad. Många av dem hade förstås hänvisat till familjeåterförening. Vi vet att just det ordet ska komma att användas flitigt också under 2012.

Strax innan, år 1989, fattade regeringen Carlsson ett beslut för att hejda strömmen, det har kommit att kallas ”Luciabeslutet”. Sverige skulle bara ta emot av FN definierade flyktingar samt människor med ”särskilt skyddsbehov”. Två år senare, när en borgerlig regering kommit till makten upphävdes beslutet. Carl Bildt var ytterst ansvarig för det, i sin egenskap av statsminister.

Bosnienkriget ledde till rekordstor flyktingström

UNHR-statistik säger oss, att mellan 1984 och 2003 sökte 458 880 människor asyl i Sverige. Det intressantaste för den period jag här skildrar, det vill säga fram till det att fredsavtalen sluts för de olika Balkanfolken – det skedde 1995 - 1999 -  är just siffrorna från de länder som var indragna i krigen. De största grupperna asylsökande under den här perioden kommer från forna Jugoslavien, 172 204 personer varav 52 598 från Bosnien - Hercegovina och 90 775 från Serbien och Montenegro och resterande antal från andra delrepubliker och provinser i före detta Jugoslavien. Hur många fick ja på ansökan? Migrationsverket svarar: ”I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.” Jag utgår därmed ifrån att drygt hälften av de sökande fick stanna i vårt land.

Låt oss kort titta på några andra samhällsförändringar som var både dramatiska och djupgående, även om de skett mer eller mindre i det tysta.  Något av de viktigaste var den totala avvecklingen av familjejordbruken som vid denna tid måste betraktas som en i princip fullbordad politik. Jordbruk hade nu blivit storindustri som med bidrag och regler styrdes från EU. Hur borde en oberoende nation hantera sitt jordbruk? Man kunde tycka att behoven för dagen och för krislagren skulle tjäna som måttstock för ett välmående jordbruk. Det kallades förr självförsörjning och sågs som högsta moraliska och politiska plikt. Idag är det blanketterna och stödordningarna från EU som styr både vad som odlas, hur det odlas och när marken ska ligga i träda, vilka djur man får respektive inte får ha och vilka mått stallarna ska ha. Bara stora företag klarar att hantera sådant. Småbonden kan rimligen inte göra det.

Så här små behövde gårdarna inte vara för att dö i vår tid.

En påtagligt intressant företeelse var debatten om ”finansvalpar” och snabba klipp som började 1987. Så här i efterhand tycker jag att man kan betrakta den debatten som ett uttryck för det vi nu kan konstatera som ett faktum, nämligen att de ökade klyftorna i Sverige då började synas på allvar. De rika blir oförskämt rika medan de fattiga blir allt fattigare. Med det syftar jag främst på alla de arbetslösa eller ensamstående svenskar som kämpar för att få pengarna att räcka till hyra, el och mat. De är många i vårt land. De har, som människor i asylkön, varken fri tand- eller läkarvård, de får inga laddade ICA-kort eller gratis busskort. De får snällt använda det som finns kvar när räkningarna är betalda.

Den statliga godhetsmoralen tog sig allt fler uttryck. Feminismen blev statsreligion. Också de gamla herrarna i partierna anslöt sig och klistrade ordet feminist i pannan på sig själva (och själva riksfeministen skulle så småningom Göran Persson bli).

Förorterna som byggdes på 1960- och 1970-talen blev alltmer etniska getton eftersom de svenska hyresgästerna valt att fly. Områdena präglades av klan- och gängstrider, narkotika- och vapenhandel, bränder och våldtäkter. Hur skulle det ha kunnat gå annorlunda?  Jag har själv levt i ett par storstadsgetton. Livet där är inte värdigt en normal familj. I samma takt som de svenska familjerna lämnade landets alla Rosengårdar, Rinkebyar, Gamlegårdar och Angeredar från syd till nord, fylldes de tomma lägenheterna på av flykting- eller invandrarfamiljer. Sverige skulle efter det aldrig mer bli sig likt.

Avsnitt fyra. 1970- och 1980-tal. Den politiska vänsterns totala dominans i medier och kulturliv. Djup industriell kris. Första stora flyktingströmmarna

Kockumskranen i Malmö. En sedan länge svunnen symbol.

Nu inträder en period i det svenska samhället som gör det både mer turbulent och polariserat. Det stora vänsteruppsvinget efter 1980 har dels fött en rad kommunistiska sekter där välkända, offentliga profiler är medlemmar, dels ökat denna vänsters dominans över massmedierna. I press, radio och tv sitter vänsteraktivister på tunga poster, i nio fall av tio är de kulturredaktörer, men deras åsiktshegemoni räcker långt utanför kultursidorna. Det väcker inte någon större uppståndelse att vara medlem i stalinistiska och maoistiska sekter som kfml(r) eller SKP. Skådespelaren Sven Wollter är fortfarande en av landets populäraste personer. Hans stalinism ventileras inte i press och andra medier. Det stora vänsterpartiet, VPK, närmar sig under CH Hermansson och senare under Lars Werner alltmer socialdemokratin i inrikespolitiken. Inte för inte kallas partiet skämtsamt för ”Kamrat fyra procent”. Utrikespolitiskt står de konsekvent på Sovjetblockets sida, även om de tillåter kritik mot alltför grova övertramp.

Vietnamkriget, som avslutas 1975, har radikaliserat en hel europeisk generation. Sverige utgör inget undantag. När Sovjet ockuperar Afghanistan 1979 sover den svenska vänstern. Det bildas ändå en solidaritetsrörelse av samma sort som den som grundades vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Denna rörelse består ofta av gamla vänstermänniskor som genomskådat retoriken och sett verkligheten i ögonen. När de demonstrerar mot Sovjetunionen händer det att gamla partikamrater ropar ”jävla antikommunister” åt dem. Den mediavänster som etablerat sig fortsätter dock att styra hela opinionsbildningen.

Sovjettrupper på väg ut ur Afghanistan.

Sverige genomgår än värre ekonomiska kriser. Den stora krisen i textil- och konfektionsbranscherna hade förvisso börjat redan på 1950-talet men den akuta krisen, då stora företag antingen flyttade utomlands eller lades ner för gott, kom sent på sextiotalet och in på sjuttiotalet. Krisen ledde till att osannolika 70.000 människor förlorade sina arbeten i en tidigare så vital näring.

Sedan kom varvskrisen, som fick ännu större återverkningar på svensk ekonomi och på hela samhällsstrukturen. 1977 försökte man med inrättande av Svenska Varv AB genom statligt ingripande rädda varven. Det gick förstås inte. Det byggdes mycket billigare båtar i Japan och Korea. I städer som Landskrona, Malmö och Göteborg försvann de varv som tidigare varit städernas profiler. Ett Malmö utan den legendariska Kockumskranen tedde sig osannolikt. Allt produktionsstöd till varven togs bort 1985 och branschens epok var över. Varvsnedläggningarna ledde också till att tusentals mindre företag, som fungerat som underleverantörer i varvsstäderna, fick stängas för gott. Skogs- och pappersindustrierna hade också en svår kris vid denna tid. 1970-talet var också tiden för den internationella turbulens som kallades ”oljekrisen” åren 1973-74. Oljestaterna visade för första gången musklerna, vilket också visade hur sårbart väst var.

Sverige genomled en tid av stora sociala problem. Arbetslösheten steg. Trots att löneutvecklingen var bättre i Sverige än i många andra länder fortsatte missnöjet att jäsa på arbetsplatserna. De vilda strejkerna blev ett nytt inslag. I samband med detta fick de lokala fackföreningarna för första gången sedan 1930-talet se en aktiv, kommunistisk agitation, som spädde på missnöjet och som fick människor att tala mindre om sina fackliga ombud och mer om ”fackföreningspampar”. Människor lämnade facket och stannade bara kvar i a-kassan. Nu hjälpte det inte att regeringen under hela 70-talet etablerade så kallade stödområden i landet. De stora statliga penningflödena saknade marknadsmässiga motsvarigheter. Problemet var förstås inte isolerat till Sverige. I hela Europa fick människor se fabriker förvandlas till ekande tomma ödehus som förföll och fick städernas ytterområden att se ut som övergivna zoner.

Flyktingarna från kuppens Chile blir från och med september 1973 ett nytt incitament för den vidöppna dörrens politik. Den svenska vänstern jublar över sitt nya fikonlöv. Victor Jaras sånger(X) går över landet som vore de väckelsesånger. Inte ett ord om fängslanden, förföljelser och tortyr på Kuba hör man, men Chile framställs som den värsta militärkuppen på jorden och alla som tar tillfället i akt att fly hälsas med öppna armar hit. Så blev det aldrig med Argentina, där militärjuntan härskade med betydligt värre metoder. Vänstern hade bestämt sig för att göra Chile till sin stora hjärtefråga. De hade de bästa sångerna och de vackraste flyktingkvinnorna. Allendes porträtt hängdes upp bredvid Marx, Engels, Lenin, Mao, Che, Castro och andra despoter. De flesta glömde bort att Allende mer hade varit en gråsosse i sin korta praktik. Han passade bara alltför väl in i den internationella bilden av en ny vänsterhjälte (han skulle senare få efterföljare i Nicaragua där de korrumperade Sandinisterna styrde).



Man kan på allvar tala om att samförståndslösningarna och Saltsjöbadsandan vid den här tiden för alltid är begravda. Arbetskraftsinvandringen är stoppad. Med den chilenska människoströmmen får vårt land för första gången en liten aning om vad som väntar. Ingen kan dock föreställa sig att hundratusentals människor ytterligare ska flytta in i svenska bostäder och leva på svenska bidrag. Men vad man framför allt inte kan föreställa sig är att de senare inflödena ska komma från en från oss så väsensskild kultur: islam.

(X) Jaras sånger spelades in i svenska tolkningar av Cornelis Vreeswijk - bland annat med Jag minns dig Amanda, som Jara själv sjunger här i videon, och sångaren själv fick en martyr-präglad hyllning med metafysiska övertoner av Mikael Wiehe. 

Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt tre. Arbetskraftsinvandringen. Första kristecknen.

Dåtidens textilindustri.

De kom från fattiga hem på landet. De hade levt i förhållanden som inte sällan gränsade till ren nöd. Deras hemländer var hårt drabbade av andra världskrigets härjningar, i Grekland också av fortsatta strider efter 1945. De var greker, turkar, jugoslaver av olika nationalitet (serber, kroater, albaner, bosnier med flera). De hade kanske inte ens sett en storstad förut. Men de hade värvats av stora svenska företag i sina hemländer, bland annat av Volvo.

Arbetskraftskommissionen organiserade rekryteringen av utländsk arbetskraft fram till 1967.

I en broschyr från Svenskt Näringsliv, Migration – så funkar det, heter det:

”Redan år 1947 började arbetsmarknadskommissionen rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike. På 1950-talet inriktades rekryteringen mot Västtyskland, Nederländerna, och senare också mot Österrike, Belgien och Grekland. Under senare delen av 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen av personer från dåvarande Jugoslavien. I stort sett varade epoken bara två decennier, det vill säga under 1950-talet och 1960-talet. Fram till 1968 hade Sverige ett öppet system för arbetskraftsinvandring som positivt bidrog till den svenska tillväxten och det svenska samhället. De som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talen arbetade mer, tjänade bättre och bidrog mer till det gemensamma än genomsnittsvensken. Många av dem valde också att stanna i Sverige. I slutet av 1960-talet uttryckte facket en viss oro över att invandringen skulle orsaka arbetsbrist. Därför infördes nya regler 1968.”

En finländsk arbetare, Raimo Saarainen från Vilmastrand som flyttade till Sverige 1969 för Volvo-arbete säger i boken Finska arbetare minns och berättar:

”Den första tiden fick jag bostad i barackerna i Torslanda. Det hade företaget ordnat. Vi var säkerligen över 100 människor som bodde där. Mest finnar, turkar och jugoslaver. Bara män, unga män.

Från Finland kom en mängd familjer, kvinnorna gick till textilindustrin och männen till den tunga tillverkningsindustrin. Från och med 1970 ströps alla former av arbetskraftsinvandring. Sveriges industri behövde inte fler arbetare och facket hade börjat oroa sig för och ge uttryck för det faktum att det uppstått en ogynnsam konkurrenssituation för svenska arbetare.

De första tecknen på kris kom när olika industrigrenar lämnade Sverige och flyttar till Portugal och andra låglöneländer eller helt enkelt tvingades i konkurs i den hårda konkurrensen från lågprisländerna. Det handlade då inte minst om textil- och konfektionsindustrin. Städer som Landskrona och Borås drabbades hårt. 1978 tvingades Schlasbergs i Landskrona ställa in betalningarna på grund av likviditetsbrist. Tre veckor senare var konkursen ett faktum. Den 12 december samma år blev den sista arbetsdagen på Schlasbergs. Två andra textiljättar i Landskrona lades också ned: Carl Emond med 85 anställda (1970) och Emil Emond, 225 anställda (1973).

I skriften Borås stad berättas:

”Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten av 1900-talet. Ända in på 1960-talet sysselsatte textil och konfektion två tredjedelar av de industriarbetande i Borås.”

Den nya tidens vuxenstudier inrättades för de lågutbildade människor som ville börja om. 1968 infördes en kommunal vuxenskola, som skulle ge samma studieunderlag som ungdomsskolan och ge vuxna elever gymnasiekompetens. På 1980-talet förändrades den en smula och fick egen läroplan och hela 1990-talet betraktade man Komvux som ett ”arbetsmarknadspolitiskt instrument”. Bakom de högtidliga orden gömde sig det faktum att arbetslösheten var så hög att man bara genom att slussa in människor på Komvux kunde snygga till statistiken.

I Lärarnas historia berättar man:

”Flera reformer genomfördes därför på 70-talet för att underlätta för lågutbildade att delta i Komvux. Statsbidrag infördes för uppsökande verksamhet för de fackliga organisationerna, och statsbidraget för grundskolkurserna förstärktes. Arbetstagare fick laglig rätt till ledighet för studier, och ett särskilt studiestöd för vuxna infördes. Detta ökade förutsättningarna för dagundervisning och heltidsstudier.”

Här kan man skönja ett par olika politiska strävanden: dels en vilja att höja kunskapsnivån, dels det ovan nämnda ”arbetsmarknadspolitiska”. Man kunde om man vore optimist säga att detta kan se ut som en sen avläggare till folkhemsideologin. Om man är realist konstaterar man bara att denna utbildningsform å ena sidan hjälp till att ge många människor gymnasiekompetens, och senare att slussa in de människor som enligt typisk svensk terminologi kallas ”nyanlända”, det vill säga de som efter kursen Svenska för invandrare är mogna att fortsätta på just Komvux. Som ett sätt att snygga till arbetslöshetsstatistiken tycks det fungera alldeles precis så som makthavarna vill ha det också idag.

Slutligen några ord om det som kallades för ”Flyttlasspolitiken”.  Det var ju inte bara bondpojkar från södra Europa som flyttade till svenska industriorter för att få arbete och försörjning. Också här, i vårt eget land, gick flyttlassen. Begreppet om flyttlasspolitiken föddes 1966 med att flyttbidrag infördes för den som flyttade land och rike runt för att ta ett ledigt jobb. Tackade man nej kunde man bli avstängd från a-kassa och arbetsförmedling. Idag är flyttlasspolitiken en EU-fråga och i vårt eget land dumpas människor som arbetat ett helt liv, blivit arbetslösa i 55-årsåldern och inte kunnat hitta något nytt, i ett system som kallades FAS3 tills helt nyligen, då Reinfeldt och hans kamrater förstod att det ekade illa och döpte om det till ”sysselsättningsfasen”. Men saken är densamma. Människor dumpas. I sitt eget land. Det är dock en helt annan historia som får berättas i ett annat sammanhang.

Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt två: Bidrag, miljonprogram och ”full sysselsättning” – en epok med socialdemokratiskt styre.

Miljonprogrammet monsterområden.

1960-talet är tiden då vi påverkas av den nya och allomfattande socialpolitiken. Vi har fått både barnbidragen och bostadsbidragen. När unga och nya familjer ville sätta bo fanns det möjlighet att få ett bosättningslån på mycket förmånliga villkor. Det fanns bostäder att hitta, både i gamla dragiga hus med bara rinnande kallt vatten och i nybyggda förorter med helt moderna lägenheter. Jag minns själv hur jag med min nyblivna fru 1973 – vi båda lite drygt tjugo år gamla - åkte till ett större möbelvaruhus och köpte sängar, soffa och köksmöblemang till vårt första hem på trettonde våningen i ett av förortens höghus.

Vi levde i den fulla sysselsättningens epok.  Själv kunde jag gå direkt i arbete efter grundskolan 1968. När jag vantrivdes på en arbetsplats kunde jag sluta och efter ett kort besök på Arbetsförmedling redan några dagar senare ha ett nytt, okvalificerat jobb i butik eller fabrik. Det var de facto en tid, skarven mellan sextiotal och sjuttiotal, som innebar en stor frihet också för människor som saknade yrkesutbildning. Ett jobb kunde man alltid ordna.

Miljonprogrammet var i full och intensiv verksamhet. Begreppet täcker perioden 1965–1975. Ett riksdagsbeslut om programmet hade tagits 1965. Nu skulle det byggas bostäder över hela Sverige, såväl kommunala hyreslägenhet som köpelägenheter i bostadsrättsföreningar som HSB växte upp som svampar ur jorden. Mycket jordbruksmark togs i anspråk för såväl små och medelstora som jättelika förorter som fick landets storstäder och småorter att växa rejält.

Minns ni parollerna från 1960-talets valpropaganda; ”Full sysselsättning” och ”Ökad jämlikhet”? Det fanns något av George Orwells ”newspeak”(nyspråk) över dem. Ett språk som inte var riktigt tydligt i konturerna, som svajade och påminde om mjukt gummi. För inte hade alla jobb när man från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet sa att det rådde ”full sysselsättning” i Sverige. I själva verket var runt två procent av den arbetsföra befolkningen arbetslös. Men begrepp som dessa var oerhört populära under hela den första folkhemstiden. De hade gärna romantiska, och just ospecifika, budskap.

Enligt Svenska Akademien: var inte heller begreppet påkommet av den svenska socialdemokratin: ”President Roosevelt har uppsatt ’full sysselsättning’ som ett av USA:s förnämsta inrikespolitiska mål” citerar man från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 ⁄ 10 1943. Olof Palme sa i ett tal 1970 att ''om man på kortast möjliga sätt skulle försöka sammanfatta socialdemokratins strävanden under några årtionden skulle det säkert vara kampen för full sysselsättning.''

Ökad jämlikhet var om möjligt ett ännu svajigare begrepp. Men få ifrågasatte att man kunde öka något som rådde eller inte rådde, nämligen jämlikhet. Olof Palme gav tillsammans med några andra ut en skrift i ABF-regi från Brevskolan 1969, den hette Ökad jämlikhet - för ett rättvisare samhälle.  Ändå kan man säga att 1960-talets statsbärande parti i högre grad än tidens ungdomsrörelser stod med fötterna lite stadigare på jorden. Inte var parollen ”Make Love – Not War” så särskilt mycket effektivare. "Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn" var en feministisk paroll man ofta hörde, vid sidan av ”Ropen skalla, daghem åt alla” under hela 1970-talet. Den som var kritisk mot dagis fick vid den här tiden löpa gatlopp i offentligheten, ungefär på samma sätt som dagens invandrings- och islamkritiker.

Att jag här uppehållit mig vid socialdemokratin beror enbart på att det var den som alltjämt styrde och på djupet präglade det svenska samhället och svenskarna. Det fanns en i sämsta mening inbyggd flockmentalitet i det kollektiva tänkande som utgick från mycket föråldrade idéer om partiers och rörelsers makt över ekonomi, kultur, företagande och medial offentlighet i form av press, radio och tv. Men man får för den skull inte glömma att 1960-talet också släppte fram sådana som Herbert Tingsten, som menade att ideologierna var döda och att politiken bara skulle fungera som en pragmatisk problemlösare.

Den här epoken präglades, liksom den föregående, av en mycket stor optimism. Det fanns både en framtidstro och en konkret skaparanda i Sverige. Människor verkade inte vara rädda för att satsa, trots att den förda politiken inte alltid gynnade småföretagande och annan mindre näringsverksamhet. Det var ingen tillfällighet att de riktigt stora företagens ledare uttryckte sitt gillande av socialdemokratin. Deras politik kunde fortfarande garantera lugn och ro på arbetsplatserna. Den sociala freden hotades inte.

Men detta skulle snart förändras i grunden. De nya tiderna skulle innebära att såväl freden som samförståndspolitiken hotades på allvar. 1970-talet bar på något helt nytt, ett uppbrott från den statligt proklamerade kollektivismen och en tid av stora omvälvningar. Den omfattande arbetskraftinvandringen hade pågått i mer än femton år och skulle komma att prägla hela landet.

Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt ett. Efterkrigstidens optimism

Här följer nu en text som är första delen av en sju delar lång artikelserie. Den började publiceras för snart fem veckor sedan. Ni får den i portioner här, eftersom jag numera skriver under eget namn i Dispatch International.

Per Albin Hansson (1885 - 1946). Folkhemmets statsminister

När ett stort krig tar slut tycks allt börja om från noll. Så var det förstås i ännu högre grad efter andra världskriget, det som också inneburit ett omfattande försök att förinta hela det judiska folket. Sverige var – utifrån skicklig statskonst som balanserade mellan de olika maktintressena – förskonat från de direkta krigshandlingarna. Vi vet vem som stod vid rodret när landet skulle styras in på den väg som ledde till det legendariska och ibland överdrivet rosenrött skildrade Folkhemmet. Det var socialdemokratin. Folkhemmets ideologiska grunder hade förklarats i Per Albin Hanssons ord:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

I detta korta utdrag ur hans tal, hållet redan 1928 men brinnande aktuellt efter 1945, fanns den socialdemokratiska folkhemstanken med ett starkt inslag av korporativism, samma tanke på klasslöshet och ”det goda hemmet” som den italienska fascismen presenterat. Skillnaden var förstås att politikerna i Sverige inte delade deras syn på hur landet styrs. Här skulle parlamentariska beslut utgöra grunden för samhällsbygget, fria val skulle avgöra vem som skulle sköta det. Ekonomisk tillväxt blev lösenordet. Den låg i hela folkets intresse. Det som gagnar industrin gagnar också folket, den tesen framfördes ofta av den senare finansministern Gunnar Sträng. Tillväxten skulle lägga grunden för hela den sociala sektorn.

Det starka samhället var en annan paroll. Det innebar konkret en stark statsmakt. Statliga företag ökade dramatiskt under andra hälften av 1900-talet, och tanken att på detta sätt frita folket från socialt och annat ansvar var politikens mörka baksida. Det blev en självklarhet att hävda sina rättigheter, men aldrig sina skyldigheter. Efter kriget och in på femtiotalet genomfördes viktiga reformer. 1948 infördes barnbidraget, som sedan kom att bli en självklar del av varje barnfamiljs månadsbudget. Ideologiskt sett var religionsfriheten som lagstadgades 1952 viktig, nu kunde man lämna det man kyrkligt sett hade fötts in i. Fyra år senare kom lagen om socialhjälp. Under hela tiden fram till mitten av 1980-talet kom denna att innebära en stor trygghet för människor med låga eller inga inkomster. Man kunde månadsvis uppsöka sitt socialkontor och kvittera ut pengar utan minsta krav på motprestation. Vi vet idag att missbruket var omfattande och att samtliga bidragssystem som grundlades i folkhemsbygget har utgjort stora frestelser både för kriminella och för mindre nogräknade personer. Bedrägerierna kom i ökande grad att avslöjas, vilket i sin tur ledde till minskat förtroende för bidragssystemen.

Ett mycket viktigt inslag i efterkrigstidens Sverige var andan av samförstånd.  Saltsjöbadsandan var inte bara ett vackert begrepp utan en stark realitet som utgick ifrån att LO och SAF 1938 slöt ett huvudavtal. Det avtalet skulle under flera årtionden komma att vara vägledande för all lönebildning och förhandlingar på både central och lokal nivå. Det ökade samarbetet mellan staten och enskilda företag var helt i linje med detta. Samtidigt utgjorde det socialdemokratiska partiet vid regeringsmakten en intimt sammanvuxen enhet med fackföreningsrörelsen. Arbetade man i industrin blev man mer eller mindre automatiskt anslutet till det gällande fackförbundet, och på det sättet också kollektivansluten till partiet. Den djupt odemokratiska och totalitära ordningen krackelerade sakta under 1970-talet för att senare helt försvinna. Det var alltför lik förhållandena och reglerna i de sovjetockuperade öststaterna för att i längden kunna försvaras.

Redan några år efter det katastrofala andra världskriget hade Sverige etablerats som folkhem och en rad europeiska länder kopierade politiken för egen del, som i de skandinaviska länderna och i Förbundsrepubliken Tyskland. Det såg ut som en idé som aldrig skulle lida nederlag.

Ålderns rätt - eller fel?

Det folkhem vi en gång i tiden levde i invaggade oss i tron på ett relativt trygg ålderdom. Ja, jag vet, det är länge sedan den tron föll sönder. Men varje gång jag hör något nytt om ålderspensioner eller andra frågor som har med den sista sträckan liv att göra blir jag både arg och häpen. Igår såg jag nyheten på tv, idag läser jag vad Svenskan skriver:

"Calle Waller, 75 år, från Knivsta, säger på sin uppblandade dialekt att han var tvungen att läsa om formuleringen flera gånger. –Det första jag kände var att jag inte kunde begripa det. Jag stannade upp och funderade och kände inom mig att någonting inte stämmer, så här kan man inte skriva. Utanför lägenhetsfönstret var hösten på väg mot vinter, och Calle Waller hade precis ätit lunch i köket när han satte sig bland papperstravarna i arbetsrummet för att granska ett beslutsunderlag från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV. Han lider av prostatacancer sedan nio år tillbaka, och ända sedan sommaren 2012 hade han i sin roll som Prostatacancerförbundets vice ordförande grubblat på hur myndigheten hade resonerat innan de kommit fram till att inte subventionera läkemedlet Zytiga, som är till för att ge mer tid på slutet till män med prostatacancer som inte längre går att behandla. I beslutsunderlaget avråder TLV från att subventionera Zytiga eftersom det inte ger tillräcklig hög livskvalitet och förlängd överlevnad för patienterna, i förhållande till hur mycket en Zytigabehandling kostar samhället. Det som Calle Waller reagerade på var dock en formulering som gömmer sig långt bak i rapporten, som förklarar att en subvention blir dyrare av att den genomsnittliga personen, i det här fallet 69 år, inte kan börja arbeta efteråt"

Läs nu också den cyniska och kusliga texten som Waller fick ta del av:

"För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader."

Myndighetstexter som denna skrivs i samma Sverige som gång på gång i den offentliga retoriken poserar som motståndare till alla former av rasbiologi och människolivskalkyler. Man mäter inte skallar, det är sant, men man sitter och räknar på huruvida en äldre människa, efter ett helt arbetsliv bakom sig, går med över- eller underskott. Man mäter på så sätt hela människor - gamla människor! - för att finna dem överflödiga. Det Sverige som nu öser med den största generositet på andra håll, anser sig uppenbarligen ha nått ytterligare ett steg framåt när man ställer en äldre människas sjukdom mot vad han eller hon bidrar med för "underskott" gentemot oss andra. Jan Myrdal skrev en gång att han ska ta geväret och gå ut i skogen när han vet att han inte klarar sig själv längre. Jag tror att det är en inställning med större bärighet än den som TLV ger uttryck för. De vill inte ha "förlängd överlevnad" - det vill inte jag heller, men jag vill banne mig inte bli en siffra i en sådan kalkyl om jag behöver vård och mediciner.

Ny bok om viktiga ämnen

Karl-Olov Arnstberg (professor i etnologi) och Gunnar Sandelin (socionom och journalist) är tunga namn i många olika frågor. Arnstberg läste jag för länge sedan i ämnen som hade med zigenarna/romerna att göra. Hans verkförteckning är imponerande lång och handlar om en mängd olika ämnesområden - det de flesta har gemensamt är fokus på kontroversiella sociala och kulturella frågor. Sandelin gjorde sig känd med en debattartikel 2008 om invandringen och journalistkårens märkvärdiga attityd till problematiken. Deras gemensamma bok Invandring och mörkläggning är på väg ut, och ögnar man igenom innehållsförteckningen förstår man att det blir en bok som det antingen hetsas emot eller som kommer att leva ett rikt liv på nätet men betraktas som icke-existerande i den tryckta dagspressen (med undantag för en och annan gubben-i-lådan som poppar upp och visar de vanliga korten om "rasism", "högerextremism" eller dumhet). Här kan ni läsa om boken, dess bakgrund och innehåll.

Vittneslitteraturen – exemplet Primo Levi

Idag kommer ytterligare en längre text jag publicerat under pseudonym i Dispatch International. Eftersom jag bestämt mig för att också där skriva i egen namn framöver kan jag visa er texten i sin helhet (tidigare har jag publicerat en kortversion av den i bloggen).

***

Vittneslitteraturen är i första hand förknippad med den nazistiska förintelsen av Europas judiska befolkning. Nobelpristagaren Elie Wiesel myntade begreppet. Men som tiden gått har begreppet också kommit att omfatta den kommunistiska Gulagvärlden i Sovjetunionen där miljoner människor dog och dödades, den maoistiska diktaturens massmord i Kina och fler sådana regimer vars politik också förknippats med folkmord, som Pol Pots Kambodja. Som vi sett har dessa folkmord präglats av både det aktiva dödandet och den medvetna svältstrategin (som ”Holomodor” i Ukraina1932-1933 och ”Det stora språnget” i Kina 1958-1962).

I december 2001 höll Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning i ämnet. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:

”Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”

Idag står vi som bekant inför en vittneslitteratur som är så omfattande att den inte bara är svåröverskådlig, den är i princip omöjlig att orientera sig i. Därför tror jag att man att först och främst ska läsa de omvittnat litterärt största arbetena. Hur vi väljer dem är förstås en läggningsfråga, och vilka referensramar vi har.

Den nazistiska förintelsen födde ett antal författarskap. Det är tveklöst så. Den författare jag här skriver om, Primo Levi (1919-1987), har själv sagt att om han inte deporterats från ett italienskt fångläger för partisaner till Auschwitz-Monowitz 1944, så hade han aldrig ens tänkt tanken att börja skriva. Han var vetenskapsman. Och det var i den egenskapen en levande Primo Levi kunde användas av nazisterna, och sedan han ”godkänts” började han sitt slavarbete som kemist i lägret.

Det skedde onekligen en förskjutning av kvalitet för en svensk läsekrets när Primo Levi debutbok översattes till svenska 1988. Den heter Är detta en människa? och i original utkom den i Italien 1947. Upplagan var liten, intresset för hans bok litet. Sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Det anmärkningsvärda med boken är att den, med Levis egna ord, ”inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.”

Han menar att hans verkliga drivkraft var att uppnå en inre befrielse. Skrivandet har, också i förhållande till de nazistiska massmorden, en psykologisk djupverkan. Man blir sin egen psykolog i författandet. Primo Levi kan fortsätta arbeta som kemist. Utåt sett lever han ett normalt och vardagligt liv, han bildar familj och blir pappa. Men det är ett faktum att han med sin första bok har belyst det inträffade – som verkligen fanns långt bort från normaliteten - på ett unikt sätt, han hävdar människans rätt att förbli människa också i lägret. Där lärde han sig vikten av att tvätta sig, även om vattnet var smutsigt, att putsa skorna fast ingen begärt det, att gå rak i ryggen. För att, säger Levi, ”hålla oss levande, för att inte börja dö.” Han visste förstås att de som visade tecken på att ha gett upp skickades bort för att dö.

Den andra boken, Fristen, utkom i original 1963 och i svensk översättning 1991. Då stod intresset för Levis författarskap på topp. Han blev mycket omskriven i Sverige, böckerna fick många läsare och diskussionen kom alltmer att handla om det som gör honom så speciell, vetenskapsmannens ton, hans saklighet och noggrannhet. Fristen är något så absurt som en ”reseberättelse” om vägen från lägren tillbaka till Italien. Missförstå mig inte. Jag menar med det bara att bokens berättelse hela tiden befinner sig i rörelse. Den ter sig oändlig också för läsaren. Dess väg är minst sagt en omväg, där de från Auschwitz rör sig genom östra Polen och in i Sovjetunionen, nästan hela vägen upp till Minsk där den vänder söderut igen, ner i Rumänien, västerut genom Ungern och Österrike, för att slutligen komma in i norra Italien och hela vägen ner till Turin. I boken finns en karta över resan.

Den kartan upphör aldrig att fascinera mig, eftersom jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att göra resan i vår tid, i moderna tågvagnar, med friska och fria medpassagerare. Och när jag tänkt den tanken har jag återvänt till Levis verklighet. Prövningarna måste ha varit oändliga, där de sjuka, utmärglade, märkta människorna tvingas resa genom en av kriget förödd världsdel, genom aska och damm, där allt tycktes befinna sig vid avgrundens kant. Varför heter då boken Fristen? Boktiteln är samtidigt sakligt korrekt och psykologiskt fasansfull. Denna resa blir de facto en frist mellan verklighetens Auschwitz, som de lämnar bakom sig, och det som sedan ska förfölja Primo Levi och medfångarna resten av livet, ”Auschwitz i huvudet”. Hur skulle de överleva den fasan? Levi berättar om den återkommande dröm han hade när han väl återkommit till Turin, en dröm där allt upplöses i grånad och intet och han inser att han är tillbaka i lägret och att hans minnen och erfarenheter aldrig kommer att bli trodda.

Det får mig omedelbart att tänka på de historierevisionister som idag inte bara förnekar att massmorden ägde rum, utan därtill kränker offren genom att håna dem, direkt eller indirekt. Att förneka att den nazistiska förintelsen ägt rum är en tankeskola av samma karaktär som The Flat Earth Society. Samtidigt kan man inte rycka på axlarna åt tokigheterna, eftersom de kan få fäste i nya generationer, när vittnena alla är döda. Primo Levi skrev böcker som man bör kunna använda också för dessa människor.

Den tredje boken är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den utkom 1986 och publiceras nu för första gången på svenska. Den innehåller 10 texter, där kanske den näst sista är av speciellt intresse, eftersom den redovisar hans brevväxlingar och diskussioner med tyska medborgare. Några vill bekänna sin skuld men ljuger ändå om vem de egentligen var under Hitlerepoken. Några förnekar bestämt att antisemitismen var ”populär”. Men det finns andra. Han citerar ur breven, bland annat ett från M.S. i Frankfurt som avslutar med dessa ord: ”Jag skulle önska av hela mitt hjärta att många av mina landsmän läste er bok…”

De kanske mest anmärkningsvärda slutsatser man kan dra, är att diskussionerna leder fram till den kloka insikten att man varken kan hata eller döma ett helt folk för något som diktaturer gör i detta folks namn. När vi idag ser judehatet blomma på nytt, i Europa, Ryssland och i USA är det hög tid att ta Primo Levis böcker på allvar, läsa dem på nytt, diskutera vilka de lärdomar är som vi kan använda. De övervintrande nationalsocialistiska gruppernas förnekelse av förintelsen är förvisso ett problem, men den verkliga farliga anti-judiska agitationen och aktiviteten – inte minst i Sverige – kommer från olika islamistgrupper. De är inte bara de mest extrema grupperna bland salafister och al Qaida-anhängare som sprider den. Islamismen som antisemitisk kraft är både bredare och mer omfattande än så. Jag kan bara rekommendera er: läs Primo Levi, när nu chansen genom nyutgivningen finns, läs och lär av hans vittnesmål och klokhet.

Bokverket som behandlas i artikeln:

Primo Levi: Tre böcker (Bonniers förlag 2013, 670 sidor). Verket består av:
1/ Är detta en människa? Översättning av Ingrid Börge.
2/ Fristen. Översättning av Ingrid Börge.
3/ De förlorade och de räddade. Översättning av Barbro Andersson.
Bokens förord har skrivits av Göran Rosenberg.

Sista chansen att köpa Black Country-boken

Nu finns det endast 20 (tjugo) exemplar kvar av Black Country-boken. Jag kommer inte att trycka en ny upplaga. Man måste vara nöjd med projektet som började så bra med över fyrtio sponsorer och många förhandsbeställningar. Boken har sedan sålt hela vintern, både till privatpersoner och institutioner. En hel del har det väl gjort att den fått många och genomgående positiva recensioner på nätet i Sverige, Danmark och Norge (de två utskällningarna från en morgon- och en kvällstidning gjorde förstås sitt till, också den som blir ökänd väcker uppenbarligen en nyfikenhet, det kunde jag se dagarna efter respektive recension när försäljningen steg igen).

Istället för att trycka en andra upplaga satsar jag krafterna på höstens bok som nu har den preliminära titeln Islam mellan moskén och makten. Det blir en bok där jag utifrån mina egna erfarenheter av resor i muslimska kulturer resonerar konkret om båda svenska och internationella belysningar av problematiken. Boken kommer också att innehålla ett urval av det viktigaste jag skrivit om islam och islamism de senaste fem åren.

Är du intresserad av Black Country-boken kan du bara skicka mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Vem är rasist? Vem är fascist?

Jerusalem-muftin Amin al-Husseini i samtal med Adolf Hitler

Det finns en anti-islamistisk rörelse i Europa idag, den är ett faktum. I olika publikationer, hemsidor och bloggar på nätet men också tryckta på papper som Dispatch International, formulerar den sig. Få av dessa, seriösa publikationer använder ett upphetsat eller grovt språk. Läser man norska Document.no finner man en lågmäld, nästan sober, framtoning. Detsamma gäller Sappho.dk i Danmark (och vill jag tillägga: Snaphanen.dk som blivit ett forum också för svenska skribenter).

Ändå vet vi att såväl liberala som extremvänsterpublikationer i Sverige kallar dem för ”rasister” och ”fascister”. Det är därför på sin plats att reda ut begreppen.

Vad är en rasist? Historiskt sett finns det ett tydligt och skarpt avgränsat sätt att beskriva rasisten: det är en människa som (negativt) särbehandlar en annan människa utifrån hennes hudfärg eller nationalitet. Rasismen kom inte minst till uttryck under den koloniala epoken. Men rasismen skulle förskjutas åt ett annat håll, både som fenomen och begrepp. I Sverige talade vi om ”omvänd rasism” när till exempel Zimbabwes diktator Mugabe lät fiendeförklara, bränna ner deras gårdar och slutligen fördriva landets vita farmare. I mindre skala använde vi begreppet för att reagera mot (positiv) särbehandling, som när en invandrare fick en tjänst enbart utifrån det faktum att han eller hon var invandrare.

Vilken är poängen med att anklaga en anti-islamist för att vara rasist? Islam är en religion, inte en ras. Islamismen är en politisk kraft som fötts inom islam och har Koranen som sin stridsskrift. Om jag kritiserar kristen fundamentalism för att vara fientlig mot homosexuella eller för att på sekters vis skada människor – kallas jag rasist då? Nej, då är jag alldeles självklart en religionskritiker. Det kallas jag även om jag särskilt kritiserar metodistkyrkor i Afrika, som är kända för att vara slutna och fundamentalistiska. Trots att kritiken drabbar svarta människor kallas den inte rasistisk. Tvärtom applåderas den som en del av upplysningen och det moderna projektet.

Varför blir kritiken av islam och islamism då rasistisk? Jag menar att det hänger samman med den djupt irrationella föreställningen att människor som kommit till Sverige från andra länder per definition går fria från kritik. Att kritisera islam och islamism blir rasism just för att kritiken drabbar en invandrare eller flykting. Men kritiken av kristendomen drabbade ju många enskilda människor. Många bland dem kunde känna sig kränkta. Det spelade ingen roll, de fick ”ta kritiken” som det hette. Varför kan inte en muslim ”ta kritiken” om han eller hon föreställer sig ett liv i Sverige. Är det rentav så att rasist-anklagelsen är avsedd att sätta munkavle på en kritisk diskussion? I så fall används ordet på ett sätt som är såväl språkligt som socialt felaktigt. När Uppdrag granskning i SVT på nytt reser runt i svenska moskéer skildrar de en värld som är så inskränkt och så föråldrad att den håller individer kvar i okunskap och förtryck.

När samma fenomen beskrivs av anti-islamistiska medier borde det vara lika självklart att lyssna till dem – utan att låta rasist-kortet komma upp som ett hinder. Det är inte rasism att kritisera islam och islamism. Det är i själva verket raka motsatsen eftersom kritiken inte riktas mot någon specifik nationalitet som tillhör islam. Kritiken riktas mot en religion och en ideologi, inte mot en nationalitet, en hudfärg eller en språklig tillhörighet.

Fascismen då, hur är det med den? Fascism är idag och sedan lång tid ett skällsord som används mot de människor man tycker allmänt illa om. Att få etiketten ”fascist” stämplad i pannan innebär förstås att man för all framtid har förpassats in i mörkret och tystnaden. Ingen diskuterar med en fascist. Vad är en fascist, är det en människa som är kritisk mot den stora invandringen eller mot islam och islamism? Naturligtvis inte.

Fascismen definieras historiskt utifrån några centrala faktorer:

Den bygger på en samhälls- och ekonomiordning som har korporativa lösningar, det vill säga organisatoriskt samarbete mellan ägare och medarbetare i företag, och mellan samhällets olika sektorer. Detta ska ske i en strikt hierarkisk ordning under en stark ledare. Militarismen är intimt förknippad med dess nationalism. En kultur som dyrkar den fysiska styrkan, ”skönheten” i den manliga styrkan och det moderliga föredömet i familjen är väsentliga delar av dess estetik. Likriktningen i kultur och medier som styrs av en censurmyndighet är påtaglig.

Ungefär så skulle jag vilja definiera fascismen. Vi såg den praktiseras i Italien under Mussolini. Men man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. Det är därför inte fel att tala om vänster-fascism. Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Att kallas fascist för att man är islam- och islamismkritiker är, liksom rasist-anklagelsen, fullständigt missvisande. Dessa kritiker står i opposition till fascismen. Den totalitära traditionen inom islam står föga förvånansvärt i själva verket närmare fascismen än demokratin. Historiskt har den också lierat sig med fascismen, som när Jerusalems stormufti Haj Amin el-Husseini inledde sitt samarbete med Hitler och de tyska nationalsocialisterna, eller som när våra dagars islamister knutit kontakter och samarbetat med Italiens ny-fascister under Alessandra Mussolini. Det som ofta förenar dessa politiska och religiösa krafter är en gemensam fiende: det judiska folket.

Den anti-islamistiska rörelsen i Europa är också en kraft mot antisemitismen. Judehatet som frodas i många nationalistiska smågrupper, inte minst i Sverige, har ingen som helst plats i publikationer som Dispatch International, rakt tvärtom.

Sammanfattningsvis kan man säga att de anklagelser som riktas mot olika publikationer och individer som argumenterar mot islam och islamism utgår ifrån ett vulgärpolitiskt missförstånd.

Skälet till det står antagligen att finna i det faktum att Sverige under hela efterkrigstiden präglats av en offentlighet som enbart diskuterat och tagit avstånd ifrån fascismen och nazismen som de såg ut i Italien och Tyskland, men som ofta tigit eller bortförklarat när det gällt kommunismens brott, både i det väldiga Sovjetimperiet och i länder som Kina, Vietnam och Kambodja. Att vara ”anti-fascist” i Sverige är lika självklart som att solen går upp om morgonen. Att vara ”anti-kommunist” är däremot inte lika fint. Det kan till och med vara ett problem och innebära social stigmatisering. Vi har en mängd svenska intellektuella som stämplats av det skälet. Minns Sven Stolpe. Eller för den delen Per Ahlmark. Att vara ”anti-islamist” blir i den svenska offentligheten uppenbarligen problematiskt, och eftersom offentligheten en gång för alla, och särskilt efter 11-septemberattackerna, bestämt sig för att sådan aktivitet ska stämplas som ”rasism” och/eller ”fascism”. Som ni märker har jag här mot slutet satt samtliga ideologiska strömningar inom citattecken. Skälet till det är att jag tror, att de framför allt är ägnade att förvirra. Hade de varit klargörande hade vi inte behövt diskutera saken.

Rasismen har sin plats i historien. Fascismen och kommunismen sina. Att använda begreppen som skällsord innebär att man tömmer dem på sitt verkliga och livsfarliga innehåll.