Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Innebär inte de senaste hoten och dödslistan från al Qaida en radikalt försämrad situation för Lars Vilks och de andra som finns utpekade på listan? Jo. Vad sker för att hjälpa honom? Vilks har förvisso erfarit Jihad Jane, självantända ungdomar från Landskrona och konstintresserade, knivbärande al Shabab-män i Göteborg. Men att finnas med på en dödslista från al Qaida måste rimligen vara ett pinnhål högre på den islamistiska rörelsens evighetsmaskin.
Foto: T Nydahl.
Vi vet vad al Qaida är och inte är. Det som hänt i New York, Washington, Madrid, London och en oändligt massa platser i Afrika, Asien och jag vet inte var, är det al Qaida vi lärt oss känna igen som en mordmaskin. Men vi vet också – eller vi tror oss veta – att det inte handlar om en globalt samordnad struktur med ett enda övre skikt som ge order och direktiv. Al Qaida är med all sannolikhet en löst sammanhållen krets av likasinnade Jihad-krigare, som är redo att ingripa i vilken världsdel de önskar. Det innebär att Europa förstås inte går fritt. Och enskilda européer går förstås inte heller fria, särskilt inte om de riktat kritik mot islam, eller har uppfattats och tolkats som islamkritiker. Det är läxan vi måste lära oss, igen och igen och igen. Lars Vilks har skydd. De har de övriga personerna på dödslistan också. Lars Hedegaard finns inte med på listan, men han har utsatts för mordförsök och har också detta personskydd.
Inför den islamistiska terrorismen har vi två val: gömma oss och odla en trädgård eller att se fakta i ögonen och göra det lilla vi kan. Ja, det är inte mycket vi kan. Men vi kan försöka att tala, skriva och tänka i detta ämne. Varje ord, rad eller tanke innebär något litet. Litet betyder inte obetydligt. Vi talar, vi skriver, vi tänker. Vad kan al Qaida sätta emot det? Jag vet inte, men jag gissar att det enda de kan erbjuda är våld och mer våld. Hot, hat och våld är en brygd vi måste vänja oss vid. Dagligen. Men de människor som utsätts särskilt mycket måste få vårt stöd. Lars Vilks är en sådan människa. Så här kommenterar Vilks:
"En annan intressant nyhet är det senaste numret av Inspire Magazine. Två av de tre redaktörerna har man lyckats ta kål på men den tredje har fått ett nytt nummer. Här finns inspiration för den långtgående islamisten. I numret kör man som vanligt med aktuell dödslista och jag ser att intresset för min person inte har försvunnit. Faktiskt har en vacker placering i händelsernas centrum."
"Terrornätverket al-Qaida listar nu elva personer som legitima mål för mord. En av dem den svenska konstnären Lars Vilks. Listan publiceras i en engelskspråkig tidskrift på terrornätverkets sajt. Tidskriften startades den 1 juli 2010 och har sedan dess publicerat "goda råd" om hur läsaren kan utföra olika typer av terrordåd som att bygga bomber hemma i köket eller, som nu, hur man arrangerar trafikolyckor genom att hälla olja på vägbanan eller spränger en parkerad bil i luften. Tidskriften heter "Inspire Magazine", Tidskriften Inspirera."
Det många sorger människor bär på tycks väga så mycket mer än någonting annat. Just tyngden försätter oss i de tillstånd vi inte vill veta av. För att lätta på den måste vi stiga åt sidan, se vad som berör oss starkast och försöka handla utifrån det. Jag har de senaste åren kommit allt närmare min familj, alla de vuxna sönerna och döttrarna, alla barnbarnen. I den smärta och sorg som finns hos oss finns också motpolen så starkt närvarande. Jag tror inte att det är högmod att kalla den för kärlek. Det är en grym myt att man ska leva efter metoden "ensam är stark". Ensam kan man vara för att skydda sin tystnad, sin inre frid, sitt läsande och skrivande, sina promenader vid havet. Men det är tillsammans vi blir, om inte starka, så i alla fall mindre svaga, mindre rädda.
Den senaste veckan har varit omtumlande just i det avseendet. Alla ni som ställt upp för att hjälpa Hugo inför USA-resan gör mig rörd genom att ni visar en genuin mänsklighet, bortom det beräknande och kalkylerande. Även om jag själv inte ska med på resan betraktar jag det som en plikt att se till att den genomförs. Det blir det enda tillfället Hugo får att möta andra som fötts med den sataniska Alströms syndrom. Trots den tyngd som sjukdomarna innebär för honom har han en mild och livsglad personlighet. Få barn kan skratta så hjärtligt som han när vi träffas på födelsedagar eller vid andra tillfällen. Det är Hugo man hör och ser. Kanske är det nåden jag upplever när jag får vara tillsammans med dessa ättlingar. Kanske är det en alldeles obefogad nåd, men jag försöker hantera den med ödmjukhet och tacksamhet.
När jag stod vid Östersjökusten på Landön idag ven den kalla vinden runt kroppen. Kaffet i den vackra koppen och en nybakad croissant gjorde förmiddagen till det den blev. Det är på sådana platser jag hämtar näring till det vardagliga livet. Det är där jag hör vad jag själv tänker.
Alfons lämnade det jordiska livet, idag för sex år
sedan. Livets snabbhet kan förvisso jämföras med dödens malande närvaro i
våra tankar och drömmar. Vi hinner knappt registrera det egna
åldrandet. Vi måste mäta det mot barnbarnens liv. Men Alfons fick inte
ens börja skolan, det han drömde och längtade efter, eftersom neuroblastomen erövrat hans kropp.
Idag
minns jag Alfons med några rader ur Cees Nootebooms dikt Sista brevet
(från samlingen En staty av frågor, i översättning av Lasse Söderberg):
Jag arbetar då och då med min bok om barndom och uppväxt i Malmö på
1950- och 1960-talen. I själva skrivandet föds många minnen. Idag vill
jag visa lite av det som handlar om min pappa, Gösta Nydahl, och hans
liv i konsten.
*
Pappa undervisar barnen på barnhemmet i kvartersgården Vladimira Nazora 10 i Karlovac. Föräldralösa barn i åldrarna tre till arton år bodde där. Bilden ur hans bok Landet som icke är. Jugoslaviska anteckningar 1963 - 1995. Hemmet hade skapats av Pero Car och de inbjöd varje år utländska konstnärer att arbeta där. Pappa gjorde det fem år i rad. Vid hans sista besök låg barnhemmet i grus och aska efter en direktträff under det serbisk-kroatiska kriget.
Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och han visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.
Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap. Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.
När han skulle flytta in i ateljén fastnade han och jag med en mycket stor oljemålning i spiraltrappan, den var helt enkelt för stor och kilades fast mellan en trappavsats och taket. Efter många misslyckade försök sågade han den i bitar. Resten av de stora tavlor han målat i den förra ateljén fick tas upp med en vinsch som fanns på vinden. Pappa hade gjort en större svit oljemålningar med motiv från stradun i Dubrovnik, ett motiv som han också gjorde grafiska blad och skulpturer kring. En vanställd äldre man var tidningsförsäljare och han förekommer på många av de fina tuschteckningar pappa gjorde av honom. Han var på ett märkligt sätt sammanvuxen med tidningsbuntarna. Jag vill minnas att han hette Mateo.
Ett annat motiv som blev ett slags hemkänsla för mig, och säkert också för mina syskon, var de återkommande kaktusarna. Det fanns en varm och beskyddande, tät känsla i dem, samtidigt som de hade en hotfullhet med sina taggar. Jag undrade ofta över hur pappa själv förhöll sig till dem, och om de hade denna dubbla symbolik i målningarna.
Några av de karaktäristiska målningarna från Jugoslavientiden. De svartvita reproduktionerna ger förstås ingen rättvisa åt dessa oljemålningar. Ur ovannämnda bok.
Minnesvärd är särskilt ett av dessa större kaktuslandskap. I centrum ligger en mycket vacker, naken kvinna, hon sträcker ut sig i gräset och är omgiven av kaktusar. Men hon har inget ansikte. Jag undrade flera gånger om det var för att hon skulle förbli anonym för betraktaren eller om det fanns andra förklaringar. Den målningen hade jag gärna haft som ett minne av pappa, men den var borta när vi röjde i hans bostad efter hans död 2008. För mig får den en tung och effektiv symbolisk betydelse av det alltid outsagda, antydda eller nertystade i familjen. Det var som om vi alla helst hade varit ansiktslösa för att inte besvära eller genera varandra.
Kaktusarna och succulenterna från pappas målningar skulle senare i livet smälta samman med mina egna, som jag plockat med mig hem från Albanien, på andra sidan den järnridå som skilde Titos republik från Hoxhas. Och ännu några år senare skulle de kompletteras med liknande från Lissabon.
”Den
förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet,
förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”
Så
skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och
sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela
denna dagboksvolym i Ulla Danielssons svenska översättning. Det är
nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara”
skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon
umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och
informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar,
utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning. De
drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både
strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av
alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag
The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make
Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. Det omfattar
perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates
förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates
själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att
publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min
aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor
i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma
som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella
konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om de
stalkers som förföljer och t.om. dödshotar henne.
Grunden
för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande,
umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring
litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir
vardagslivet självklart präglat av litteratur.
Oates
skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig
termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till
sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer
förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna
kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon
försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett
rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en
kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av
dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd
vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp
över den grova fysiska nivån.”
Under
de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta
verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv,
Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller
bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske
först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på
svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet
med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter
och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi. ”Meningen
med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. Denna
insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket
fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som
har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar
”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av
hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar
hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud
välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.
Nobelpriset
då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i
spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som
står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man
tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora
amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon
kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå
tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i
oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje
pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.
Idag, den 28 februari, är det Rare Disease Day. Jag skulle vilja visa er vad min dotter Malin skriver om sonen Hugo med anledning av det. Hugo är en av fem personer i Sverige som fötts med Alströms syndrom:
"Alströms Syndrom är en av de mest ovanliga syndrom som existerar. Hugo
är en av fem personer som lever med detta monster i Sverige idag, i
världen finns det sammanlagt ca. 800 diagnostiserade fall. Rare Disease
Day finns till för att sprida kunskap som kan hjälpa dessa barn som
Hugo, som har ett inneboende monster att ständigt kriga med."
Här kan man tala om ett mycket konkret exempel på näthat:
"The teachings of a radical preacher who is believed to have inspired
three Birmingham men convicted of planning a major terror attack are
still available on YouTube, MPs have warned. But quizzed by Midland MPs in the House of Commons, a YouTube
executive warned it was impossible to prevent the films being
distributed."
Det handlar alltså om den stora terrorrättegången i Birmingham. Herrarna som skulle spränga människor i bitar hade suttit och tittat på YouTube-predikanter för att stärka sig:
"Mr Winnick warned that YouTube was providing a platform for “any hate
merchant”. It followed the conviction of three men from Birmingham who
were found guilty of planning a massive suicide bombing campaign that
would have caused more deaths than the July 7 London bombings. The trio
that they will all face life in prison when they are sentenced in April
or May. Irfan Naseer, 31, from Sparkhill, Irfan Khalid, 27, from Sparkbrook,
and Ashik Ali, 27, of Balsall Heath, were found guilty of planning the
UK attacks after a 14 week trial at Woolwich Crown Court."
Så får begreppet näthat helt nya dimensioner. Läs hela artikeln för konkreta resonemang. Vi talar inte om hot eller aggressiva påhopp, utan om konkreta planer på massmord. De unga männen från Birminghams olika platser hade säkert fortsatt sitt förberedelsearbete också utan predikanterna på nätet, men förmodligen har de tjänat både som inspiratörer och moraliska stödjepunkter.
Idag har jag fått rapport om insamlingen till Hugos viktiga Amerikaresa. Inspirerad av en bloggvän som idag givit ett bidrag fick jag veta att 2/3 av det nödvändiga beloppet nu är insamlat. Därför vill jag vädja till alla mina blogg- och bokläsare om ett bidrag till honom. Små eller ej, det spelar ingen roll, varje krona är viktig för syftet. Längre ner i texten finns all information om syftet med resan, om Hugos sjukdom och hur man gör för att skänka en liten slant. Där finns också en Facebook-sida för ändamålet samt en blogg om Alströms syndrom och Hugo.Är något oklart går det bra att skriva till mig på thomas.nydahl@gmail.com för mer information.
*
Jag har berättat några gånger tidigare om mitt barnbarn Hugo. Han har
ett svårt sjukdomskomplex som heter Alströms syndrom. Han är en av tio i
Sverige som fått diagnosen. Här på bilden står han utanför Silviaskolan
i Hässleholm som är en specialskola för barn med hörselproblem eller
dövhet.
Han orkar på sin höjd med ett par dagar i veckan, då han åker dit med
sin assistent. Men Hugos problem är så många fler. Han är på väg att
förlora synen och har en rad andra systemsjukdomar, som epilepsi och
förstadium till diabetes. Övervikt och hjärtproblem ingår också i
sjukdomsbilden.
Nu har han fått sitt livs chans att komma ut på långresa med familj och assistenter. Det ska nämligen hållas internationell Alströmkonferens i USA (7th International Family Conference, Research Clinic, and Scientific Symposium, Plymouth, Massachusetts, USA May 9 -13, 2013).
Hugos mamma Malin har en Facebook-sida
där hon samlar in pengar till resan och vistelsen. Vill ni skänka en
slant kan ni göra det till Hugo Asplund så här: Swedbank. Clearingnummer
8313-9 Kontonummer 524013956-7
Vi i familjen bistår förstås, men det blir stora kostnader. Men resan
dit är mycket viktig eftersom den ger Hugo en chans att för första
gången i livet träffa andra barn med Alströms syndrom.
Silviaskolan fyllde tjugo år för en tid sidan och fick då besök av
drottning Silvia. På bilden hälsar hon på Hugo, som efteråt berättade
att han "först var blyg, men sedan gick det bra."
Ingen missade förstås Malmömoskéns inbjudan till Lars Vilks. Men har människor också sett att inbjudan är tillbakadragen? Varför skedde detta undrar förstås vän av ordning. Låt oss en stund begrunda fakta och se hur spelet ser ut.
I hela den muslimska världen är de dubbla budskapen standard. Det är
inte bara imamer och moskédirektörer som använder den taktiken. Också militära och politiska ledare inom islam använder den. I
princip går den ut på att vända det leende och inbjudande (!) ansiktet
mot fienden och hans offentlighet. Då blir budskapet entydigt: vi har här att
göra med en mild, fredlig och generös tradition. Samtidigt tvingar den
till militans, aggressivitet och oförsonlighet när den vänder sig till
hemmapubliken.
Arafat var i politikens värld en mästare på detta. Han kunde stå i
amerikansk tv och tala om ”the peace of the brave” och samma vecka från
ett podium i Ramallah förkunna att det totala kriget var enda vägen
fram. Nu är förvisso våra lokala moskéföreträdare inte taktiskt skolade i
det avseendet. De blottar också sin ytlighet i kontakten med omvärlden.
Det finns ickemuslimska rapportörer som förmår avkoda budskapet. Det
budskap som erbjöds senast var kopplat till kravet på en ursäkt.
På
samma sätt vände sig de iranska mullorna – i samförstånd med de
brittiska imamerna – till Salman Rushdie med ett erbjudande om
förlåtelse. Om han tog första steget, bad om ursäkt och visade på sin
personliga återkomst till islam. Han gjorde som de sa. Men de blev
förstås inte nöjda. I den nya självbiografiska boken Joseph Anton
berättar Rushdie att det är den enda sak han djupt ångrar under alla
åren han levt under fatwans ok. Man skulle kunna sammanfatta det med en
liknelse: om du erbjuds en god kaka från imamen ska du inte äta den, för
det som ser ut som russin är i själva verket giftampuller som påverkar
inte bara tänkandet utan slutligen också andningen. Det är syrefattigt i
den världen och det lilla syre som finns vill de inte dela med oss
otrogna hundar.
Uppdatering: eftersom den här bloggposten utsätts för små attacker vill jag förtydliga, och det är också det som Vilks själv gör, genom att länka till vad Skånskan skrev:
"Men när SkD frågar Bejzat Becirov så är inte tanken att skicka någon formell inbjudan till Vilks."
Den inbjudan man via TV4 lät sända Vilks är således också formellt tillbakadragen.
Det
mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är
födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska
medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av
att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars
hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det
land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra
länder.
En del av dessa människor har genomfört
spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker
förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i
själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i
Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera
hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och
”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte
alls förhöll sig så.
Men jag tänker också på de
framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som
finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma
attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skrev
detta satt ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn. Vi vet att ett antal nordiska
konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt
ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer
och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa
krafter?
Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken
har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en
tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den
sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska
samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten.
Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med
de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att
säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de
mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok
visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut
från svensk horisont.
En annan viktig sak i boken är
att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en
svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från
Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför
att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en
krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig.
Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där
brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.
Boken
avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund
i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att
en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska
terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell
med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till rättssaken i Köpenhamn där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats (och senare också fällts för omfattande förberedelser till terrordåd).
Jag
skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget
hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns
förgreningar i Sverige ser ut.
Jag läser Maria Svelands nya hatbok och förbluffas över vilket genomsjukt land jag lever i. Hon och jag talar, skriver och läser på samma språk. Ändå känner jag mig som en främling inför varje mening hon skriver. Hennes bok är inget annat än en pamflett i den militanta manshatarrörelsens tjänst. I svensk godhetsindustri har denna rörelse en framträdande plats. Sveland skriver in den i sin självklara roll, som "ett motstånd" i en "högljudd" opposition mot alla former av samtidskritik (ordet högljudd är hennes eget).
Vad Svealand i sin bok konsekvent bortser ifrån är polariseringen i Sverige som vuxit fram ur multikulturideologin och det ekonomiska, politiska och kulturella lättsinne som präglat våra länder under lång tid. Polarisering mellan människor uppstår när den tidigare gemensamma moraliska och etiska plattformen krackelerat. Multikultur innebär per definition relativisering (allt går, allt duger) och i dess spår följer misstänksamhet, fientlighet och till slut också de öppna våldshandlingarna som går från individnivå till en större social och politiskt nedbrytning. Istället för att analysera detta kastar Sveland in sitt Breivik-kort. Det är så fult det kan bli därför att det påstår sig bevisa att varje människa som säger sig vara oenig med den rådande ordningens ideologiska överbyggnad är en potentiell terrorist och massmördare. Fulheten kan inte ens graderas… den är bortom allt vett. Men så ser svensk politisk ”debatt” ut. Svelands version är fulare än de flestas. Hon utgår nämligen ifrån att alla sociala problem beror på att männen - vi män - förklarat krig mot kvinnorna (hennes tes är lätt att sammanfatta: den som är kritisk mot feminismen är en kvinnohatare).
Boken utges av Leopard förlag på den där dagen ni vet, 8 mars, och den kommer att hyllas som det bästa som skrivits i ämnet. Tro mig. Jag lärde mig efter en annan bok från samma förlag, som sades handla om Danmark men som i själva verket var en "antirasistisk" projektion. Den blev en präriebrand som svepte fram över Sverige, tog alla priser som gick att ta och blev en bästsäljare (ja, det är så de uttrycker sig, den nya tidens tryckpressnissar). Jag lovar, det kommer att bli likadant med Sveland. Invänta 8 mars och avläs reaktionerna så får ni se.
PS: Svelands debutroman kom 2007 och heter Bitterfittan. Med en sådan titel tog hon en självklar ledarroll i den svenska offentlighetens feministelit.
"All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse." Mark Twain
Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den
ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man
hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag
tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga
gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag
råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades
övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och
Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men
ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med
fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om
stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld
och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i
gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med
gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk
kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade.
Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag
inte.
Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer
rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i
Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i
Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har
gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har
aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min
äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll
fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi
vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av
mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets
gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana,
i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.
Det som skrämmer
mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra
och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet,
konsumerandet och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran
som störst för varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i
brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham
har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig
rejält rädd.
Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den
kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den
"nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss.
Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara
en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man
konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå
tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels
torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt
det som hör samman med postmoderniteten och dess moraliska och etiska relativism ("jag visste inte att man inte får våldta en kvinna" sa en man till sitt försvar i en engelsk rättssak alldeles nyligen, han hade fostrats i sin madrasa och fått lära sig att en kvinna tar man om man vill det). Att man kan få på flabben i en
gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer
för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den
erbjuder mig.
Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark utgiven roman.
Eufemismernas
tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas
för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i
en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna.
Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och
slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå
förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion:
nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge
den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den
övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan
kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom
rännstenen. Vi
som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och
konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i
skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar
sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk.
Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.
Som otrogen har man en enda övergripande plikt: att ge de hotade och förföljda helhjärtat stöd. Något alternativ gives inte. Om vi tiger är vi medskyldiga. Börja att läsa Lars Vilks,Geert Wilders, Lars Hedegaard, Aayan Hirsi Ali och fortsätt sedan utforska kontinenten som den kraften består av.
Under utforskningen kan man med fördel lyssna till Jane Birkin i en arabiskt smyckad version av Elise:
Nu när Black Country ligger bakom mig funderar jag på de reaktioner boken väckt. I veckan som gick kom en viktig dom. Målet gällde den trio från Sparkbrook i Birmingham som planerat ett dåd som vida som skulle övertrumfa 7 juli-attentaten i London. Bevisen mot de åtalade var överväldigande. I svenska medier har man väl inte hört något om saken, så jag länkar här till konkreta upplysningar om graverande omständigheter. Notera särskilt att man framhäver det faktum att ingen tipsade polisen om vad som pågick. Männen var välkända i området och deras familjer visste att de fick terrorutbildning i Pakistan, men med sin tystnad skyddade de männen och deras planläggning. Nå, det jag funderade på i det här sammanhanget är varför budbäraren - i det här fallet jag - utsätts för lögner, förtal och hån när han berättar om dessa miljöer. Är det så att all brottslighet som har med muslimer och islam att göra är bannlyst från svensk offentlighet? Jag blir mer och mer övertygad om att det förhåller sig så. Just därför finns det all anledning att fortsätta skriva om fenomenet.
För övrigt vill jag bara tipsa om den här artikeln, med anledning av gårdagens diskussioner här i bloggen om de olika musiktraditionerna:
"We went over to America last March and met with
someone from NBC and I was talking about Birmingham, and reeled off 30
names of artists from the city, and he was astonished. Americans tend to think everything from the UK is from
London but I encouraged them to come over to see Birmingham and they
did – with some filming at the library."
Dagens musik blir The Moody Blues, gruppen som bildades i Birmingham 1964. Här ett fint gammalt klipp av Nights In White Satin:
Merseybeat, vad säger det er? Eftersom Black Country-boken snart är slutsåld har jag skissat på nästa bok i samma genre. Med all säkerhet får den titeln Merseyside eller Merseybeat. Jag vill göra en liknande reportagebok om Liverpool, landskapet där och de industriella, kulturella och sociala traditionerna och rötterna.
Min vän och kollega Per Helge har redan visat på några av poeterna i den traditionen. Den här antologin presenterar tre av dem: Adrian Henri, Roger McGough, och Brian Patten. Så här beskrivs boken hos Amazon:
"In the summer of 1967, Tony Richardson of Penguin Books took a chance.
Then Penguin's Poetry Editor, he devoted number ten of the highly
prestigious Penguin Modern Poets series to three unknown young writers
from Liverpool. The Mersey Sound, featuring the work of Adrian Henri,
Roger McGough and Brian Patten would become the biggest selling poetry
anthology of all time. A Gallery to Play to is an intimate account of
the lives and careers of the poets Adrian Henri, Roger McGough and Brian
Patten. With unparalleled access to the three writers, Phil Bowen has
written an indispensable book for anyone interested in British poetry,
popular culture and society over the last forty years. Originally
published in 1999, this revised edition includes new interviews with
Brian Patten and Roger McGough."
Redan 2006 medverkade jag i denna antologi som Sjöfartsmuseet i Göteborg
utgav i samband med en utställning. Jag skrev om Lissabon-musiken,
fadon, medan Lennart Persson tog sig an Liverpool under rubriken "Gick i
land med skivor från Amerika".
Det är en sida av saken. Den andra är just den popmusik som blev känd över världen som Merseybeat. Vi minns ju alla The Beatles, men det var så många fler grupper i den här rätt så milda, gitarrbaserade musiken, vilket ju markant skilde den från hårdrocken med rötterna i Birmingham, vilket Lennart Svensson påpekar i en artikel i sin blogg idag, om bland annat min bok:
"The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country
är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i
skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var
som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs
soundet som skapades av Beatles, Herman's Hermits med flera. Och i
Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg
på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad.
En tung rockstad. Blytung").
Det finns intressanta fakta att gräva fram kring denna musikkultur. Liverpool som hamnstad gav de rätta förutsättningarna. De musikaliskt begåvade grabbarna hängde i hamnarna och fick av sjömän som seglat från USA möjligheten att både köpa gitarrer och det allra senaste i skivväg. Så det är ingen tillfällighet att Lennon, McCartney och de andra från de ofta fattiga hemmens rum tog steget ut i stora världen - och lade den under sig. Se på den fina gamla videon med bilder från den tidens Liverpool och med sång av just Gerry & The Pacemakers i You´ll never walk alone:
Poesin fanns för övrigt också i dessa det tidiga 1960-talets sånger:
Gerry & The Pacemakers - Ferry cross the Mersey
(1964 on top number 8 in UK)
Life goes on day after day
Hearts torn in every way
So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
People they rush everywhere
Each with their own secret care
So ferry 'cross the Mersey
and always take me there
The place I love
People around every corner
They seem to smile and say
We don't care what your name is boy
We'll never turn you away
So I'll continue to say
Here I always will stay
So ferry 'cross the Mersey
'cause this land's the place I love
and here I'll stay
and here I'll stay
Here I'll stay
*
Det är förstås på sin plats att påpeka att Steve Winwood kommer från Birmingham. Han är så långt man kan komma från hårdrocken. Om inte annat kan man prova här:
Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis).
När Peter Luthersson och Anders Mortensen för fem år sedan utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel,
kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt
artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin
samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller
redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket
väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna
kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av
större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och
kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras
på det sättet.
När redaktörerna återkommer med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog,
så känns den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande.
Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med
den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av
hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller
Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen
Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.
Här
finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om
den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför
mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i
Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men
det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv,
publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar
kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det
är vår egen samtid han skriver om.
"Men den kritik som
merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött
rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några
allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen,
som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet,
som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte
behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i
ett resonemang, det är det hela."
Sedan nämner han en
kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då
skriver Malmberg som kommentar: "... för att kalla Spengler okunnig
måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag
svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."
Detta
hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt
säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det
något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen
koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker
publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett
offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt
färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de
stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på
utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade
säkert haft kloka ord också om det eländet.
Det finns, ska jag genast medge, två typer av böcker som är svåra att skriva om. Det finns djupverkande och allvarliga böcker man bär med sig genom livet, de som förtjänar att kallas litteratur. Man recenserar inte sådana böcker, inte numera, därför att man helst vill leva med dem alldeles ifred.
Men så finns det också böcker som är om inte lättsmälta så i alla fall genomlysta från första sidan och vars berättelse egentligen inte kommer så mycket djupare än i själva sidvändandets bekräftelse på vad man förväntar sig. Jag tycker att de är mycket svåra att skriva om. Och Pierre Szalowskis roman Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är just en sådan bok. Man kan berätta vad den handlar om, man kan ha synpunkter på teknisk uppbyggnad och annat. Men att skriva om den på ett djupare plan än så blir mycket svårt.
Boken utspelar sig i isstormens Kanada 1998. Allt börjar med det skilsmässobesked som en liten grabb får året innan. Han blir så förtvivlad att han vänder sig till himlariket med en brinnande dröm om att någon mäktig ska förhindra föräldrarnas separation. Att han därmed tror sig utlösa isstormen blir bokens bärande tema.
Från söndagen den 4 januari 1998 till och med fredagen den 9 januari samma år – och med en liten knorr nio år senare – får vi följa dessa människor genom elavbrott, nya bekantskaper, oväntade konstellationer och en sidoblick på det akvarium som givit boken den märkvärdiga titeln och som är ryssen Boris själva livsprojekt. Varje kapitel avslutas dessutom med något som kunde likna en textens moralitet, alltför ofta en tämligen banal liten mening som ”Finns det något vackrare än kärlek?”, ”Vad ville himlen egentligen?” och ”Jag hade inget bättre för mig”. Man kan i det sammanhanget också konstatera att författaren helst driver berättelsen framåt med hjälp av replikerna. Det sker på bekostnad av gestaltningen samtidigt som det övertygar mig om att detta istället hade kunnat utvecklas till ett underhållande filmmanus!
Gång på gång kommer jag på mig själv med att leta efter den gömda betydelse som boktiteln kan tänkas ha. Men den är inte gömd, den är bara som bortglömd för att då och då dyka upp i iakttagelser som att fiskarna vänder simriktning vid låga temperaturer eller att de rentav simmar nära varandra, parvis. Om det ska vara en iakttagelse som går att överföra till de för isstormen kurande människorna vet jag inte, men det ligger nära till hands.
Förutom några riktigt väckelselyckliga skildringar av manlig, homosexuell kärlek finns det förstås andra utstickande toppar i berättelsen. Som när Boris och Julie hamnar under en stor, fallande och av is mycket tung gren. Han ovanpå henne och hon osannolikt sjungande mitt i olyckan fram till det att räddningen kommer (som när Boris skriker Help! och hon fyller i med verserna från den tidiga Beatles-sången). Ja, det är sådant jag kommer att minnas av den. Och det räcker inte för att uppbåda någon riktig läsglädje.
"It started many years ago/ out of the Black Country/ the seed became the embryo/ for everyone to see." Dessa rader från en sång av Judas Priest (1988) citeras i dagens recension som bland annat också innehåller detta: "Jag vill inte låta som en elitist när jag hyllar Nydahls stilvilja. Men sådant måste till för att vinna kulturkriget (...) dagens kritiker av en ansvarslös invandringspolitik måste också ta plats i något slags finrum. Kritiken måste vara vältalig, ha verkshöjd." Och tidigare i den två helsidor långa artikeln (ej på nätet) kan jag läsa: "Först som sist: Nydahl skildrar Birminghamregionen i dystra färger. Och han ser inget ljus (...) Världen av idag är krisartad, men de problem vi har är primärt mentala låsningar, som svårigheten att debattera frågor som invandring. Regimen, i Sverige så väl som i England, har gjort detta till en fråga av religiös, tabupräglad natur. Men det är inte religion att ha åsikter om invandringen. Det är en ekonomisk och social fråga (...) Nydahl har skrivit en nödvändig bok om tillståndet i en region i centrala Englands inland." Lennart Svensson i Nya Tider 22 februari 2013.
Och som lite grädde på moset några siffror om pressens liv:
Sydsvenskan: - 6 500, 104 500. Skånska Dagbladet: -2 600, 26 900. Norra
Skåne: - 1 000, 16 500, Helsingborgs Dagblad: - 2 200, 72 600, Svenska
Dagbladet: -10 800, 175 200. Göteborgs-Posten: -14 800, 201 500. Total
TS-upplaga för 2012 är 2 552 700 exemplar. Det är -4,6 procent jämfört
med 2011. Sedan 2009 har upplagan minskat med 3,5 procent årligen.
Det finns inga uppgifter för DN, Expressen och Aftonbladet redovisade här. Men siffrorna talar för sig själva.
Idag fick jag en utsökt bokgåva av min vän Anders W. i Finland. Leszek Kołakowski var en av det kalla krigets främsta filosofer. Alvar Alsterdal talade ofta om honom, eller rättare: skrev om honom i breven till mig (och som jag samlat i boken En centraleuropeisk afton).
Hur många filosofer och/politiker vågar man i den nya Europa kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna hade bloggen inte räckt till. Men är det inte så att tongivande mediafigurer idag ter sig som c-varianter av något som en gång fanns?
Vad är den upphöjde Per Svensson annat än en parodi på 1960-talets folkpartister? Vad är Helle Klein annat än en in- och tilltrasslad och alldeles för sent uppstånden variant av suffragettrörelsens kvinnor? Vad är Per Wirtén annat än en sökmotor bakåt i tiden, och vad är Ann Heberlein annat än en veckotidningsdam som tycks tilltala varje kulturredaktör? De ständigt skrattande och underhållande kulturredaktörerna ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer, vi är tysta från Svenskan till GP, från HD till Skånskan och från Norrländska Socialdemokraten till Hallandsposten. Det viktiga är trots allt att vi skrattar. Att vi är underhållna.
Jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna. Än mindre förstår jag c-kritikerna i lokalpressen, de som går under efternamn som Karlsson, Polvall, Enander, Eriksson, Hoff och tusen andra uppblåsta men utbytbara. Kanske är alltsamman bara en parad inför begravningen av den svenska offentligheten (press, tv... allt)? Jag börjar tro det.
Även om nu den svenska pygmékulturen är pressande så finns det alternativ. Rent fysiskt kan jag möta dem i Köpenhamn. Där finns några som skulle kunna göra gigantanspråk. Men framförallt vill jag möta dem i litteraturen, musiken, konsten och filosofin.
Och det finns det förstås lite varstans i Europa. Ändå kan jag inte låta bli att främst tänka på de redan bortgångna som betydde så mycket. Vad är vi utan Havel? Vad är vi egentligen begåvade med? En hel rad akademiska tänkare som aldrig ingriper i det sociala och politiska livet. Vad är en Habermas mot en Havel? Vad är en Žižek mot en Camus? Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.
Nu drar jag täcket upp till hakan. Jag har en god Grönstedt hemma. Smuttar och läser mig in i bokgåvan, Is God Happy? med essäer som Totalitarianism and the Virtue of Lie, The Marxist Roots of Stalinism, Crime and Punishment, Our Merry Apocalypse.