tisdag 19 februari 2013

Världens hjärtslag

Foto: Astrid Nydahl
När Samuel P. Huntingtons bok om civilisationernas kamp utkom skrev jag att den är en av de viktigaste fackböcker som översatts till svenska (därför att den möjliggjorde både reflektion och debatt). Jag menar fortfarande att det förhåller sig så, men undrar om inte Världens hjärtslag av den franske filosofen Alain Finkielkraut och hans tyske kollega Peter Sloterdijk mycket väl kan kvalificera sig som en parhäst i det avseendet. De säger nämligen något grundläggande om Huntingtons arbete: "Någon clash är inte hans mål, utan hans mardröm", han får inte läsas som en manual för strid, tvärtom: "han uppmanar Västerlandet att inte ingripa i andra kulturers affärer."

Nå, när nu denna kärnfråga är klargjord, så uppstår och återstår alla de andra. Och på den punkten delar filosoferna inte Huntingtons grundsyn. Tvärtom tycks de mena att vi i högsta grad måste formulera, argumentera för och vidareutveckla vad det är vi menar med demokrati och frihet. Att göra det är per definition att lägga sig i Den Andres liv och affärer.

Ett problem som vi européer brottas med, säger de, hör samman med kolonialismen, uppgörelsen med den och därmed upptäckten av Den Andre: att se dennes lidande blev en "vit mans börda" för andra gången. Nu var det inte längre menat som en kolonial suck utan som en självuppgörelse, och i förlängningen det som filosoferna menar urartade till den omvända rasismen:
"Följaktligen är bara en rasism möjlig: den vite mannens rasism. Han ensam bär skulden till våld och utstötning. Han ensam yttrar avskyvärda ting och begår gemena handlingar."
Om man godtar ett sådant tankemönster, och det menar Finkielkraut och Sloterdijk att vi gjort, så kommer despoter som Mugabe inte att passa in i schemat. När den gamle frihetskämpen med rasistiska argument satt Zimbabwe i brand, tvingat de vita bönderna i exil, plundrat landet och skickat ut sitt folk i hunger och nöd, då tiger västintellektuella av rädsla för att åter bli "den vite mannen".

I denna analys har de tunga argument från Doris Lessing, som i sina analyser av händelseförloppet kommer till den entydiga slutsatsen:
"Hur många brott har begåtts i namn av det politiskt korrekta? En mördare kan undgå att dömas om han är svart. Det är vad som skett med Mugabe under flera år."
De två filosoferna kan resonera utifrån Lessings självupplevda insikt: den omvända rasismen gav Mugabe möjlighet att genomdriva sina brott! Vilken historisk ironi!

Man skulle kunna säga att detta är ett slags plattform för de frågor som diskuteras i Världens hjärtslag. Boken handlar i högsta grad om de tabubelagda ämnen som sedan några årtionden präglar Europa i allmänhet och ett land som vårt eget i synnerhet.

Alltså: kan man diskutera kvinnlig omskärelse utan att vara rasist? Kan man resonera om kulturella värden, kollektiva normer och sociala koder utan att bli anklagad för att vara reaktionär? Kan man, för att bara ta ett ytterligare exempel ifrågasätta den politiska vänsterns projekt utan att bli betraktad som högerpolitiker?

Oavsett om jag tar fler exempel eller inte, så tror jag mig ha ett svar på den här typen av frågor. Svaret är kort och det lyder helt enkelt: Nej! Man kan inte göra det, därför att man då bryter mot ett eller flera tabun.

Finkielkraut och Sloterdijk menar att vi lever i en epok som bara är en spegelbild av romarrikets gladiatorspel: deras blodsunderhållning motsvaras idag av "en permanent världsutställning, ett planetariskt snabbköp med rikedomar, tjänster, kulinariska traditioner, men också religioner, visdom, kultur, politisk verksamhet", ja säger de, "till och med extremismen lyder hädanefter under turismen".

Vad menar de? Jag tror att de menar, att vi är mera tv-tittare än människor, att vi i högre grad är konsumenter än medborgare.

President Roosevelt sa i ett tal att vi kunde hävda vissa friheter: rätten att vara fri från fattigdom, rätten att vara fri från fruktan, yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är fyra grundpelare för ett civiliserat samhälle. Men ställ dem mot vår samtid, hur klarar de sig då? Allt fler européer sjunker ner i fattigdom, vi fruktar gatuvåldet och de ökade sociala spänningarna, yttrandefriheten hotas hela tiden, och sist men inte minst: Jihad är raka motsatsen till religionsfrihet, Jihad är det stridsrop som vill förbjuda och förtrycka alla religiösa uttryckssätt som inte tillhör islam. Roosevelt hade haft alla skäl till oro, och det är detta slags oro som författarna formulerar, ibland drastiskt, oftast tänkvärt och hela tiden med ett stort allvar som manar till eftertanke.

Sist vill jag kommentera deras resonemang om den europeiska politiska vänstern. Eftersom jag själv på 1970-talet började mitt vuxenliv inom extremvänstern har jag ett starkt behov av att försöka förstå vad det är som lockar unga människor in i det totalitäras frestelser. Finkielkraut och Sloterdijk erbjuder många ingångar för sådan förståelse. De menar att frestelsen består i vårt behov av underkastelse, vi vill ingå i något som är större än vi själva. "Vi får inte glömma", säger Sloterdijk, "att vänsterradikalismen är en förlorarnas mytologi. Ju mer man förlorar, desto mer rätt har man".

Kan det vara så, att i en förlorarmytologi också känslan av rättfärdighet och godhet blir så stor, att den i sig skapar förutsättningarna för en tystnadens, anpassningens och den politiska korrekthetens kultur? Om det förhåller sig så, kan det också vara lättare att förstå varför Sverige utvecklat en så obehaglig kultur, där det fel sagda och det fel tänkta blir föremål för ett slags sociala och kulturella domstolsförhandlingar. Diskussionen är borta. Bara domarna finns kvar.


Michel de Montaigne: Essayer. Band 1 - 3 (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Henrik Tikkanen hade en liten krumelur i Ansikten och åsikter från 1980. Där skrev han:
”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”
Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:
 ”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”
Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.

Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september i år. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992.

I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.

Jan Stolpe:
”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”
I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.

Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.

Montaigne i essän Om fåfänglighet:
”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”

När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.

Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:
”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”

Lägerspråk

I tredje delen av den nyutgivna tegelstenen Tre böcker skriver Primo Levi om lägerspråket. Den tredje boken heter De förlorade och de räddade:
"Gemensamt för alla läger var ordet Muselmann, muselman, som var benämningen på en fånge som var extremt utmattad, försvagad, nära döden.Två förklaringar har lagts fram, båda föga övertygande: fatalismen och förbanden runt huvudet som kunde liknas vid en turban."
Levi går senare också in på hur glidningar i begreppen kunde spåras till olika språk, som det tyska ordet fressen:
"... ett verb som på god tyska bara används om djur. Istället för "ge dig iväg" sa man hau´ab, imperativ av verbet abhaunen; på vanlig tyska betyder detta 'hugga av', men på lägerspråk var det detsamma som 'dra åt helvete, försvinna'. Det hände en gång att jag i god tro använde detta uttryck (Jetzt hauen wir ab) när jag strax efter krigsslutet skulle ta farväl av några tjänstemän hos bolaget Beyer efter ett affärssamtal. Det var som om jag hade sagt 'nu drar vi'. De tittade förvånat på mig: uttrycket hörde till en annan stilnivå än det föregående samtalet, och det är inget man lär sig på språkkurser. Jag förklarade för dem att jag inte hade lärt mig tyska i skolan utan i ett läger vid namn Auschwitz; det uppstod en viss förvirring, men eftersom jag hade rollen som köpare, fortsatte de att behandla mig hövligt."
Nog kan man lära sig något av denna erfarenhet. Man kan till exempel fundera på om inte varje mänsklig erfarenhet - läger eller lägenhet - bidrar till den konkreta förändringen. Förändring är en sak, förvandling en annan. Kan man förvänta sig att en människa som genomgått helvetets alla kretsar ska tala som om någonting vore "normalt"?

(översättningarna är gjorda av Barbro Andersson)


måndag 18 februari 2013

Asle Toje: Rødt, hvitt og blått - Om demokratiet i Europa (Dreyers Forlag, Oslo)

I Weekendavisen har Kai Sørlander anmält Asle Tojes nya bok Rødt, hvitt og blått - Om demokratiet i Europa. Boken har alltså utkommit i Norge och just nu finns det inget som talar för att den översätts till svenska, så jag vill visa er på några passager i anmälan (som finns på nätet bara för WA:s prenumeranter):
"Det moderne demokrati er primært vokset frem i den europæiske kultur. Her har man opbygget en række nogenlunde velfungerende samfund, som giver deres borgere en elementær politisk ligeværdighed, og som sikrer dem de friheder - såsom ytringsfrihed, forsamlingsfrihed og religionsfrihed - der hører uløseligt sammen med den politiske ligeværdighed. Vi, der lever inden for disse demokratiske samfund, kan let glemme, hvor vanskelig en opgave det har været at opbygge dem. Man kæmpede en kamp, som man ikke på forhånd kunne vide, at man ville vinde. Befolkningen skulle opdrage sig selv, således at man var sikker på, at flertallet ville have vilje og evne til at opretholde grundlaget for, at demokratiet fortsat kunne fungere. Og på vejen var man igennem både varme og kolde krige. På den ene side imod fascismens fører-dyrkelse, og på den anden side imod socialismens tro på, at staten skulle overtage ejendomsretten til alle produktionsmidler."
Som bakgrundsteckning tycker jag att detta resonemang fungerar bra. Här har vi en plattform för de generationer som föddes efter andra världskriget. Men med det har vi uppenbarligen inte nöjt oss. Vi har kastat oss in i det ena experimentet efter det andra. Som om "den nya människan" återigen skulle uppfinnas, bortom fascismen och kommunismen.
"For det første et eksperiment, hvor man i teorien vil gøre EU til et superdemokrati, som skal omfatte de nationalstatslige demokratier, men hvor man i praksis snarere har skabt et bureaukrati-og domstolsstyre. For det andet et eksperiment, hvor man i teorien går ud fra, at de europæiske demokratier kan bære konsekvenserne af de indre politiske stridigheder i resten af verden, og at de faktisk vil kunne integrere alle de mulige asylansøgere; men hvor det i praksis er et åbent spørgsmål, om de nu også kan løse den opgave uden at knække halsen. Disse eksperimenter har sat demokratiet i nationalstaterne under pres. Generelt presses det af bureaukratiet i EU, som bestemmer en stor del af lovgivningen. Og Menneskerettighedsdomstolen gør det umuligt at føre en demokratisk asylpolitik, som også tager hensyn til landets egen evne til at integrere de tilkomne flygtninge. Hvor langt et land skal bevæge sig ind i EU-fællesskabet, og hvor mange asylansøgere det skal acceptere, er helt centrale demokratiske spørgsmål, som ikke har noget entydigt svar, og som der ganske naturligt må være demokratisk uenighed om."
Som sagt: ingen har idag några svar på de frågor som den hotade demokratin ställer. Vi tycks snarare bli allt yrare för varje nytt experiment. Vi vill tro att det ska gå bra, men att tro räcker som bekant inte.
"Det er i dette politiske klima, at Asle Toje, forskningsdirektør ved Det Norske Nobelinstitut, har skrevet sin bog, som er en reportage fra den europæiske virkelighed. Han besøger forskellige byer spredt over kontinentet og skriver om de problemer, som han konfronteres med. Hermed får han sat fokus på en lang række aktuelle dilemmaer og deriblandt også dem, som eliten gerne har villet nedtone: De indvandrertunge forstæder og fremvæksten af parallelsamfund. Socialdemokratiets nedtur og velfærdsstatens modsigelser. Arbejderklassens forfald og opkomsten af en underklasse på bistand. Multikultur og bandekrige. Nationens status, og hvorfor borgerne i de europæiske lande ikke føler sig som europæere. Ungdomsarbejdsløshed og demografi. Kristendommens svækkelse og kunstens ligegyldighed."
Vad är det då Toje kan erbjuda med sin bok?
"Videnskaben og filosofien må man hente andre steder. Hos Toje får man kun en simpel sund fornuft, som er åben for såkaldt almindelige menneskers naturlige bekymring for en social forandring, som de - ofte med god grund - føler truende. Og det er ikke så lidt i disse tider."
Man får bestämt ta och läsa den boken.


Måndagens första text

Foto: Astrid Nydahl
Det fanns ingen ursäkt alls. Varje människa som i ord, musik, scenisk framställning eller konstnärligt gestaltning uttryckte något annat än den gängse meningen fick förstås betala sitt pris - det höga. Ursäkten vi sökte var av sådan art att den fick oss alla att rodna. För fel sätt att gestalta utdömdes alltid högsta böter.

Vi trodde på fullt allvar att det Sverige vi fötts i alltjämt var Sverige. Det var det inte.

Det var ett socialmoderat lyckorike som hade för avsikt att lindra all världens plåga, som om den skulle låta sig mildras från Malmö till Uppsala och från Ravalpindi till Kabul och Mogadishu. Vi bjöd in dem alla, bugade i passkontrollen och sa: "Här kan ni bo, all inclusive". Vi slutade leta efter ursäkten. Vi somnade, mätta men alls inte belåtna. Vi anade att det fanns en annan verklighet - möjligen under huvudkudden. Men hur vi än letade fann vi bara luftbubblor och vinkorkar.

Det var gott så och vi gick in i den nya veckan leende, och ingen såg att vi hade klämmor i kinderna som gjorde leendena så breda. Vi var, vi fanns, vi finns.


söndag 17 februari 2013

Snart slut på nya boken

Kyrkogård i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl
När jag kom hem från Köpenhamn låg det en större beställning på Black Country-boken i mailen. Jag började räkna vad som finns kvar i lager. Drog bort den beställning jag fått, samt fem ex. jag måste ha i arkivet. Summan blev blygsam: jag har endast 45 exemplar kvar av boken. Det är över all förväntan. Boken har sålt och jag har fått många helt nya läsare. Det är föga troligt att jag låter trycka en andra upplaga, till det saknas pengar. Men vi får se hur snabbt de resterande går åt.

Sedan jag för ett antal år sedan lade ner mitt företag och lämnade pressvärlden helt har jag egentligen bara betraktat mina bokutgivningar som en på hobbyverksamhet baserad nödvändighet. Jag vill bara att det ska gå jämnt ut, så att kostnaderna balanseras av försäljningen. Nollsummespel är i min smak. Jag är inte momspliktig och jag försöker inte trixa med skatteavdrag och andra trista räkneövningar. Tvärtom är jag glad att ha lämnat allt sådant bakom mig. Jag lever på den halvtida sjukpensionen och från och med 1 juni i år börjar jag ta ut förtida halv pension. Därmed är jag pensionär på heltid, använder de små slantarna med både förnuft och måttlighet och vägrar sätta mig med frimärkssamlingar eller medlemskap i PRO. Skriften fortsätter vara min uppgift. I den andas jag som en fri människa.

Jag vill passa på att tacka alla som köpt min bok, som läst den och som i många fall också skrivit om den. Att boken svinats ner av två skånska dagstidningar betraktar jag idag som en bekräftelse på den gamla tesen att det är "bättre att vara ökänd än okänd". Också svinerierna bidrog till bokens spridning. Till och med biblioteken började höra av sig, trots att boken inte ens skickats till Bibliotekstjänst.

Jag arbetar nu med en ny bok och om medvinden håller i sig kan den kanske utkomma till hösten. Den kommer att innehålla allt jag skrivit om islam och islamism under femton års tid, allt från reseskildringar i muslimska länder och miljöer till läsningar av den senaste litteraturen i ämnet. Om materialet håller vet jag inte. Men det verkar så.

Christoph Andersson: Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget (Norstedts)

Christoph Andersson skriver i sin nya bok om Stasi och Sverige under kalla kriget. Det var en både farlig och spänd tidsepok. Andersson visar med sina omfattande källstudier, intervjuer och sin skarpa överblick hur svenskt handlande visavi DDR såg ut. Det var både suspekt och fyllt av dubbelspel.

Carl Algernon var krigsmaterielinspektör och blev genom sitt jobb en av aktörerna i svenska Bofors-affärernas mörka vrår. En dag på 1980-talet lämnade han kontoret för att ta tunnelbanan hem. När tåget till Ropsten körde in på stationen föll Algernon baklänges och dog omedelbart.

Krigsmaterielinspektionen, där Algernon arbetade, har till uppgift att granska vapenexporterande företags agerande. Andersson menar att Bofors hade ingått en ”ohelig krutallians” med DDR. Tidigare hade Bofors legalt exporterat till Iran. Men när shahen störtades och islamisterna grep makten förändrades situationen. DDR är snabba att etablera goda relationer med Khomeini, den nye verklige makthavaren i Teheran.

I september 1980 började emellertid kriget mellan Iran och Irak. På Bofors och i DDR insåg man att tiden var kommen för att tjäna de riktigt stora pengarna.

Något senare fick Olof Palme i uppdrag att medla mellan Iran och Irak. Medan kriget pågick behövde Iran vapen och därför inleddes det spel som omfattade ett ”tredje land”. Lösningen blev att Sverige – illegalt och på omvägar – försåg DDR med ”ersättningsprodukter” för de vapen och det krut som de hade sänt till mullornas krig.

I juni 1984 träffades Olof Palme och Honecker i DDR. De log ikapp och talade förstås om ”fred och nedrustning”. Men det bara någon månad senare skulle man på högsta nivå – Palme personligen? - tillåta export av svensk kärnvapenteknologi till DDR!

När så Palme mördades tillsatte man i DDR en egen mordkommission. Anderssons bok berättar ingående om de olika spåren. DDR planterade några som också spreds av svenska medier.

Cats Falck jobbade på SVT:s Rapport och sysslade med information som ska ha handlat om hur amerikansk högteknologi med svensk hjälp smugglas till DDR. I november 1984 försvann hon spårlöst tillsammans med Lena Gräns och de båda hittades i maj 1985 döda i en bil på botten av Norra Hammarbyhamnen. Vad skulle en programsekreterare ha för roll i ett storpolitiskt spel? Någon alls? Det verkade inte troligt, men Cats Falck ska ha undersökt smuggling av högteknologi. Christoph Andersson talar i sin bok med människor som läst Cats Falcks anteckningar. Han intervjuar människor i hennes familj och forna arbetskamrater. Nog går det några kalla kårar längs ryggraden när man tänker tanken att de två kvinnorna helt enkelt avrättades och fördes över kanten i sin bil, där de satt döda under tiden fram till dess de av en slump hittades.

Som bokens titel säger handlar den inledningsvis om en helt annan affär, Operation Norrsken som går tillbaka till nazi-tiden och hur förbindelserna mellan gamla nazister, Sverige och det DDR såg ut. Men här finns fler berättelse och boken ger i sin helhet en skrämmande bild av Sverige och svenskt agerande under några av kalla krigets svåra år.

Uppdatering:

Med anledning av kommentar av Björn vill jag här förtydliga vad det handlade om. ASEA hade fått en order värd 300 miljoner, i vilken ingick sex datorsystem med amerikanska komponenter. På  sidan 137 och framåt berättar författaren hur Sovjet och dess lydstater kunde kringgå vapenembargot. Genom Sverige fann de lösningen och det var denna minst sagt skumma handling som Cats Falck var på spåren. Det handlade om s.k. VAX-datorer som den amerikanske tillverkaren skeppat via Sydafrika. De kommer sedan vidare till Täby, där de efter ett halvt år gick med lastbil över Östersjön till Sovjetunionen. Detta är en snårig historia som tar stor plats i boken. För den som vill veta mer kan jag bara rekommendera läsning, fram till den punkt då berättelsen når de ASEA-tillverkade högtryckspressar som i DDR ska användas för framställning av kärnvapen. De kallades QIH20. ASEA får tillstånd från Statens kärnkraftsinspektion och senare från regeringen Palme.

lördag 16 februari 2013

En ros röd som blod - påminnelse om de saudiska massakrerna i Bahrain

Foto: Astrid Nydahl
Jag fick syn på en grupp unga muslimska kvinnor i Köpenhamn i fredags. De stor vid en liten utställning och några rödvita flaggor vajade vid ett bord. Från Bahrain kom de och de ville på tvåårsdagen av upprorsförsöket i Bahrain påminna om vad som skett där. Jag stannade och samtalade med de beslöjade kvinnorna. Vi förstod varandra. De var mycket sympatiska och lågmälda. En av dem räckte mig en röd ros och sa tack. Jag blev väldigt rörd av detta och det minsta jag kan göra är att berätta vad som stod i flygbladet jag fick:
"Revolutionen i Bahrain blir ofta kallad för 'den bortglömda revolutionen'. Det är den enda av den regionala 'arabiska våren' som det nästan aldrig skrivs om i världspressen."
Så berättar de att upproret startade den 14 februari 2011. Den 9 mars var det runt halva Bahrains befolkning, 400.000 människor, som demonstrerade och krävde grundläggande demokratiska reformer.
"Några dagar senare begärde Bahrains härskare säkerhetshjälp från Saudi-Arabien och deklarerade tre månaders undantagstillstånd."
Mängder av människor avskedades från sina jobb, greps, torterades och dömdes till livstids fängelse. Drygt 140 män, kvinnor och barn dödades. Allvarligast av allt är att hundratals skadade människor tvingats gömma sig av rädsla för att bli gripna. De får inte den läkarvård de behöver.
"Den nuvarande vardagen präglas av protester och demonstrationer, där kvinnor, män och barn deltar aktivt och riskerar livet i hopp om att få frihet och demokrati."
Det som kom att kallas "den arabiska våren" är sannerligen en sorglig historia. Den saudiska interventionen i Bahrain visade inte minst vad de wahhabitiska härskarna har att erbjuda. Det är sharia och våld för hela slanten. Islamisterna har inte heller sina egna att erbjuda minsta frihet eller demokrati. Det de erbjuder är samma gamla öken- och klanfilosofi, där Koranen får symbolisera det skrivna ordet och en totalitär statsmakten den enda och självklara "ordningen". Med den röda ros jag fick vill jag påminna er om det, och samtidigt visa er flygbladet:

 Flygbladet var undertecknat Bahrain Human Rights Defenders.


Hotelliv och människomöten

Foto: Astrid Nydahl
Hotelliv är numera ytterst ovanligt för mig. Sist jag bodde på hotell var i Birmingham i maj 2012. Men det var ju heller inget hotell i vanlig bemärkelse utan en lägenhet vi hyrde av ett företag som har hus både i Birmingham och London, där de hyr ut små eller större lägenheter för korta eller längre uppehåll. Men i fredags kom vi till Köpenhamn och ett hotell där vi bott många gånger. Det har säkert bytt ägare fyra-fem gånger och nu var det åter en ny. Adressen avskräcker många, men inte mig. Tvärtom trivs jag bra på Istedgade, där hotellet ligger bara ett stenkast bakom Hovedbanegården. Utsikten mot gården från rummet på andra våningen är magnifik, särskilt så här i den blå timmen. Det märkliga med sådana bakgårdsrum är att det är knäpptyst och man kan inte förstå att man befinner sig mitt inne i centrala Köpenhams hektiska kvarter.

Foto: Thomas Nydahl
Och man kan förstås också vila benen i lobbyn medan man väntar på andra människor.

Farshad Kholghi. Foto: Snaphanen
Farshad Kholghi var en av flera anledningar till de två dagarna i Köpenhamn. Han tillhör den grupp som bildat Lars Vilks-kommittén. Jag har länge haft ett gott öga till honom. Han arbetar som skådespelare och föredragshållare. Han är iranier och har levt i många år i Danmark. När fatwan mot Salman Rushdie kom tänkte han "vad rör det mig?", men tio år senare insåg han att det familjen flytt ifrån 1984 - mullorna, fatworna och islamismen - hunnit i fatt dem. Plötsligt var islamismen en realitet i Skandinavien. Vart skulle de nu fly? Varken USA eller England var några alternativ. Så det bästa är förstås att stanna i Danmark och där höja sin röst. Det är just vad han gör. På bilden berättar han och introducerar Lars Vilks.


fredag 15 februari 2013

Köpenhamn. Första korta rapporten

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl
Lars Vilks föreläste igår. Det blev inga kravaller, inga människor skadades och det sades inga elakheter. Varför? För att hans föreläsning ägde rum i Köpenhamn (i Malmö hade den med största sannolikhet orsakat så kallade "anti-fascistiska" motdemonstrationer - som om en föreläsning vore en "demonstration" - med ruttna ägg och tomater). Visserligen var säkerheten på högsta nivå. Utanför lokalen - Krudttønden på Østerbro - vaktade en handfull poliser och inne i lokalen blev vi alla kroppsvisiterade av danska säkerhetspolisen PET, och Lars Vilks hade sina Säpo-vakter med. Av det drog vi samma slutsats som Mikael Jalving gjorde från scenen: vi befann oss i Köpenhamns säkraste lokal. Och som vi var i denna stad fanns det förstås en bar öppen där man kunde inhandla öl, vin och andra drycker. Inte ett glas var torrt.

Foto: Snaphanen
Nu är det ju så att en handfull människor i Danmark - de representerar ett brett politiskt och kulturellt fält - bildat en stödkommitté för Lars Vilks. Jag skrev om dem när de påbörjade sitt arbete. På torsdagskvällen hade de sitt första offentliga möte. Det var en märkvärdig blandning av människor från tre länder i en mer än fullsatt lokal. Främst danskar - förstås - men också ett norskt gäng och en handfull svenskar. En av norrmännen var Hans Rustad från Document.no och han skrev en väldigt fin text om arrangemanget:
"Vilks står alene på sce­nen, bok­sta­ve­lig og i over­ført betyd­ning. Han hol­der opp et speil for offent­lig­he­ten, spe­si­elt den mediale og kul­tu­relle eli­ten, og spei­let for­tel­ler dem at dom er i ferd med å bli tokiga: man kan ikke ustraf­fet bøye seg for voo­doo hvis man er kunst­ner. Den etter­gift, den inn­røm­melse som trus­lene repre­sen­te­rer, vil lang­somt för­lama den kunst­ne­riske evnen: den för­la­ming er syn­lig så lenge Vilks hol­der på med sitt pro­sjekt, han blir et brenn­punkt for den. Pro­ses­sen kom­mer selv­føl­ge­lig til å pågå selv om Vilks skulle for­svinne en dag. Det er ikke ham der set­ter den i gang. Han syn­lig­gjør den bare."
För oss blev detta första chansen att möta en större grupp danskar som funnits som samarbetspartners under så där fem-sex år. Den främste av dem är min numera nästan dagligen samtals- och samarbetsbroder Steen på Snaphanen. Vi två har främst kanske en gemensam plattform i litteraturen. Han är en mycket fin fotograf och jag använder ofta hans bilder här i bloggen. Mina texter finner också sin väg till Snaphanen där jag fått en mycket stor läsekrets.

Bland de andra jag mötte, hälsade på och/eller samtalade med under kvällen fanns författaren och journalisten Mikael Jalving, författaren Helle Merete Brix (som står för samordningen i Lars Vilks-kommittén), teologen och viceordföranden i danska Trykkefrihedsselskabet och redaktören för tidskriften Sappho, Katrine Winkel Holm, hennes far, prästen, teologen, författaren och före detta Folketings-ledamoten Søren Krarup, Barbro Bergner från Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet, konstnären och journalisten Uwe Max Jensen, Filippa från Malmö, de två ledamöterna av Lars Vilks-kommittén, Jaleh Tavakoli och Farshad Kholghi. Och många fler, förstås.

Att arrangemanget ägde rum på årsdagen av fatwan mot Salman Rushdie var förstås ingen tillfällighet. Lars Vilks har också ett pris på sitt huvud.

Mikael Jalving (till vänster) och jag diskuterar med Barbro Bergner i en paus. Foto: Steen, Snaphanen
Sappho har lagt ut en liten film. Och danska TV2-nyheterna sände från arrangemanget medan det pågick. Jyllands-Posten rapporterade, bland annat detta:
"Krudttønden meldte om fuldt hus, og enkelte måtte endda undvære foredraget, da der simpelthen ikke var plads. Selvom der var mulighed for at debattere med Lars Vilks, var de fleste tilskuere mødt op i ren sympati for at høre hans historie. De fandt hans situation urimelig, og der var egentlig ikke så mange spørgsmål."
Foto: Thomas Nydahl
Trots att jag delar skånsk hemvist med Lars Vilks var detta första gången jag mötte honom. Det blev ett fint möte med gott samtal som lovar mer. Att bortom den svenska censurkulturen möta människor man delar någon form av grundläggande mänsklighet med är alltid lika uppmuntrande och befriande.

Här skriver Lars Vilks själv om kvällen.

Jag återkommer förmodligen med mer. Men jag stannar här så länge. Använd länkarna jag gjort, så får ni mer att läsa och/eller se.


Fredag, en stilla fortsättning

Foto: Astrid Nydahl
Fredag i Köpenhamn. Fortfarande Köpenhamn. Jag sitter, ligger och står. Men mest av allt vandrar jag, från gränd till gränd, från hav till sten, från hus till hus. Ett café får mig att stanna till, en whisky, en kaffe och en croissant. Ska jag återvända hem under fredagen? Sådana frågor får sina svar först efteråt.

Foto: Astrid Nydahl

Det føles først
som var du menneskene fjendtlig -
din tomme mund
fortæller os kun det som staar
i boblens lyse kugle
et sekund - og brister

Ole Wivel


torsdag 14 februari 2013

Torsdag, äntligen torsdag

Foto: Astrid Nydahl
Torsdagen har stått skriven som en lättnad i almanackan ett tag. Köpenhamn förstås, staden där jag har mina rötter och dit jag alltid kommer för att få syre, samtal och samvaro. Det blir en speciell torsdag, en mycket speciell torsdag. Väl hemkommen får jag berätta. På återseende i bloggen.

Foto: Astrid Nydahl

Hvor smiler fager den danske Kyst
og breder favne, naar solklar Bølge
og sommerskyer og Skib med Lyst
staar Sundet in i hinandens Følge
og Kronborg luder
ved Sjællands Port
mod hvide Skuder -
hvor lyst! Hvor stort!

Johannes V. Jensen

onsdag 13 februari 2013

Jörn Donner: Mammuten. Efterlämnade handlingar (Bonniers)

”Hur det förhåller sig med den intellektuella friheten i ett sådant land är en annan historia. Det finns vissa tecken som tyder på att den nivellering som gått under namn av marxism och albanism stöter på vissa svårigheter i den del av befolkningen som skaffat sig mer kunskap och därmed hunger efter andra värden än de som fasställts i kamrat Hoxhas skrifter. Det är omöjligt att köpa en utländsk tidning i Albanien.”

Så skriver Jörn Donner efter ett besök i Albanien 1987. Lägg nu särskilt märke till den retoriskt eleganta knorren på stycket. Genom att helt sakligt konstatera att det inte går att köpa utländska tidningar i Enver Hoxhas socialistiska paradis har han också meddelat läsaren något ytterst väsentligt om förhållandena. Det citerade stycket finns med i Donners memoarer, Mammuten.

Jörn Donner har ett åttioårigt liv bakom sig och han har länge, mycket länge, varit en av det svensktalande Finlands främsta kulturpersonligheter. Verksam inom filmens, litteraturens och politikens värld har han satt sina spår i de flesta kultursammanhang, också i Sverige. Ljumma känslor har han aldrig framkallat, antingen har man älskat eller hatat honom. De senaste tio åren har jag läst allt av honom jag kommit över och tyckt väldigt mycket om det. Inte minst hans essäistiska böcker och biografin över Diktonius är framstående verk.

När han nu skrivit sina memoarer är det självklart att det blev i tegelstensformat, på hela 1079 sidor + ett omfattande, avslutande bildark med bilder från olika epoker i Donners liv.

Verket är upplagt dels som en berättelse, där huvudpersonen heter J. och berättaren Fredrik Kock, dels som en dagbok där Jörn Donner talar med egen röst. Innehållsmässigt är det en gripande och starkt engagerande bok.

Den spänner över ett omfattande fält från privatlivets intimiteter över skvaller och sjukdomsbeskrivningar till djupt seriösa, essäliknande texter i viktiga ämnen. Jörn Donner bjuder på sig själv, har humor men också en allvarlig infallsvinkel på allt som handlar om liv och död.

Jag vill avsluta med dessa hans ord:
”Ingen tankepolis har hittills lyckats få mig att avstå från att drömma och tänka på svenska.”


Litteraturen - den enda platsen

"90. Ljus och skuggor. Böcker och andra nedteckningar de författar betyder olika ting för olika tänkare: den ene har i sin bok fört samman de ljusglimtar han lyckats stjäla till sig och ta med sig ur en uppflammande insikts strålar; den andre visar bara skuggorna, de grå och svarta efterbildningarna av det som dagen innan byggdes upp i hans själ."

Det säger Nietzsche i Den glada vetenskapen (Symposion 2008, översättning av Carl-Henning Wijkmark).

"244. Tankar och ord. Inte heller sina tankar kan man helt återge i ord."

Oavsett om det är ljusglimtarna eller skuggorna man fäster på papper innebär de alltid en mycket blek och ofullständig efterbildningar av de verkliga tankarna och infallen. Den skrivna texten, lär jag mig av Nietzsche, är alltid en fattig återklang. Det vi djupast bär inom oss är och förblir omöjligt att förmedla. Och det hjälper aldrig att ta till höga tonlägen eller utropstecken. Trots detta förblir litteraturen den enda plats där vi kan finna små fragment av verklig vikt. Vi finner dem inte någon annanstans.