onsdag 23 januari 2013

Ullmar Qvick: Dagen faller mot natten. En bok för obotliga romantiker (Norlén & Slottner)

Min gamle vän Ullmar Qvick har vid sidan av det egna diktandet mest skrivit fackprosa och gjort översättningar under ett långt liv. Som Sveriges ende nu levande albanolog har han utvecklats till ett enmans-universitet. Han bär den albanska nationens språkliga och kulturella historia på sina axlar, är därtill gift med en albansk kvinna och flitigt aktiv i albanska aktiviteter, såväl i Kosova och Albanien som hemma i Norrköping. Men Ullmar har sina rötter i Värmland, som folkskolelärare och flitig på alla de andra områden där han förvandlat hobby till vetenskap: i studiet av skalbaggar, i filatelin och i ”världsradiolyssning” som han började med i Kristinehamn vid 11 års ålder.

Det var för övrigt det som gjorde att han lärde sig albanska. När Ullmar och jag reste i Albanien 1978 berättade han om en äldre albansk man som frågat var han kom ifrån. Ullmar svarade sanningsenligt att han var från Sverige, varpå mannen skrattande sa: ”Mig lurar du inte, jag hör på din dialekt att du kommer från Skhoder” (en nord-albansk stad).

Nu utkommer han vid 78 års ålder med en bok som i skönlitterär form berättar om ett liv i världen. Bokens fiktive huvudperson känner man förstås igen från Ullmar själv, både i karaktärsdrag och i livsvägar.

Det finns ett gestaltningsproblem i boken, eftersom den rymmer många olika stilar och formspråk. Ullmar är angelägen om att med boken inte bara berätta skrönor utan också att få med hållningar om global politik och ekonomi. Det sker på bekostnad av fiktionen, och det tycker jag är synd.

Här finns ställvis några oerhört vackra kärlekstexter, den allra första inte minst som med sitt lyriska språk höjer sig i skönhet över livets solkigheter. Här finns också en rak och rörande prosa från dagens Sverige, där det faktiskt inte är konstigt att man möter Stalin och Stalín i samma text – ja, det är förstås två olika personer – och där Hells Angels och den svenska vänster han tar farväl av ryms i ett och samma samhälle. Man kunde kalla boken för en memoar, men det vore att glömma bort dess fiktion och historieberättande.

Här finns två andra bloggposter som har med Ullmars arbete att göra: här och här.

*

Här ser vi Ullmar fira den albanska självständighetsdagen 28 november 2009.
Uppdatering: På en sida om "invandrade författare" kallas Ullmar för "kosovoalban". Det är han inte. Han är värmlänning. Men sidan har en fin förteckning över en del av hans arbete, så den kommer här:

Egna verk:

Kosova : en politisk-historisk översikt. - 2. uppl. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1990. - 35 s. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 14)

Mera hjältemod än vete : [en dokumentärskildring om albanernas historia och samhällsliv under 1900-talet]. - Trelleborg : Drita, 2004. - 206 s. : ill. - ISBN: 91-631-5616-4

Översättare av:

Agolli, Dritero: Mor Albanien : poem. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1980. - 56 s. : ill. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 6). - ISBN: 91-85916-01-3
Orig:s titel: Nëna Shqipëri.

Egriu, Ibrahim: Gramatika suedishte : Svensk grammatik på albanska. - [Malmö] : [I. Egriu], 1995. - 136 s. : ill.

Pashku, Anton: Glöd. - Tollarp : Studiekamraten, 1996. - 69 s. - ISBN: 91-88576-49-3 Orig:s titel: Gof.

Beqiri, Ardita: Mitt hjärtas dagbok = Ditari i Zemrës sime. - Stockholm : Podium, 2000. - 132 s. : ill. - ISBN: 91-89196-24-4

Parallelltext på svenska och albanska 

Sheqiri, Rizah: Utan hem : var ska man bo? / [illustrationer: Sejdi Zeka ; övers. av Ullmar Qvick och förf.]. - Landskrona : Länsbibl. Sydost, cop. 2002. - 49 s. : ill.

Oseku, Shefki: Një lloj drite tjetër : poezi = Ett annat slags ljus : poesi på albanska i svensk tolkning. - 1. uppl. - Trelleborg : Drita, 2003. - 143 s. : färgill.
2. uppl. - Karlskrona : R. Sheqiri, cop. 2003. - 60 s. - ISBN: 91-974514-0-1
3. uppl. - Trelleborg : Drita, 2004. - 143 s.

Parallelltext på svenska och albanska
Abedini, Ibrahim: Sjöns smärta : poesi. - Landvetter : Abrahadim Ibrahim, 2003. - 64 s. - ISBN: 91-631-4648-7

Ullmar med det fria Kosovas första president, Ibrahim Rugova 2004.
Medarbetare till:
 
Albansk folkkultur : den mytiska hjältedikten, albanernas etniska historia samt frågan om det albanska folkets ursprung och familjen / [Ullmar Qvick, Andromaqi Gjergji ; översättning: Sven-Bertil Jansson, Ann-Marie Ramnerö]. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1987. - 35 s. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 10)

Urat tona / Riza Sheqiri, Ullmar Qvick, Ramadan Rexhepi ; ilustrimet: Burhan Misirli. - Stockholm : Statens skolverk, 1997-2001. - 2 vol.
Albansk text

Urat tona. Libër leximi për fëmijët shqiptarë në suedi = Läsebok för sverige-albanska barn. - Örsundsbro : CC:s bokimport [distributör], 1997. - 171 s. : ill. (vissa i färg). - ISBN: 91-88373-42-8

Urat tona. Libër leximi për të rinjtë shqiptarë në suedi = Lärobok för sverige-albanska ungdomar / Rizah Sheqiri, Ramadan Rexhepi, Shefki Oseku. - Stockholm : Liber distribution publikationstjänst, cop. 2000. - 216 s. : ill. (vissa i färg). - ISBN: 91-89313-47-X

Utgivare av:

Blickpunkt: Kosova : en broschyr om svek, brott och frihetslängtan : om albanernas kamp för rättvisa : fascism i vår tid - vad gör de intellektuella?. - Norrköping : Svensk-albanska fören., 1999. - 60 s.

Örnarna och bergen : albansk poesi / [i urval och övers. av Ullmar Qvick]. - 1. uppl. - Gävle : Rallarros, 1979. - 221 s. : ill. - ISBN: 91-85650-03-X


Åsikter. Brist på frihet

Måste jag ha en åsikt om allting? Räcker det inte att jag äcklas av sakernas tillstånd? Jag förstår numera inte vad en åsikt gör för skillnad.

Bara i de konkreta handlingarna och sammanhangen finns det en smula fog att öppna munnen, kanske inte ens då. Det tumult som pågår kanske inte ens leder till något bättre.

Att avstå från åsikterna och stilla betrakta skeendet. Att se dem för vad de är. Att inte skriva ut några frihetsgarantier.

*

Eller som E.M. Cioran skriver i Om olägenheten i att vara född:

"Fri är den som har insett det fåfängliga i alla ståndpunkter, befriad är den som har dragit konsekvenserna av det."

och:

"Jag avskaffade ord efter ord ur min vokabulär. När massakern var slut, överlevde ett enda ord: ensamhet. Jag vaknade överlycklig."

Foto: Ulrika W, Finland  

Uppdatering: jag konstaterar att Bjurwalds bok inte blivit den pk-mediala succé som jag förväntade mig. Här skriver Svenskan, och här Aftonbladet. Min blygsamma recension hittar du här.


tisdag 22 januari 2013

Tröstad av Lillefar


»Lillefar Stalin, se på detta/ hästen stapplar, ladan svankar/ utanpå stugan, hammaren och skäran/ inuti stugan, svält och död/ En far har ätit sitt eget barn/ partimannen slår och stampar/ och skickar oss till läger i Sibirien.«

(ur en ukrainsk barnvisa) 

Hur många västerlänningar vet idag att Stalin kallades Lillefar? Den trygga, varma och trösterika famn massmördaren kunde erbjuda fick i den kommunistiska mytologin sitt rykte. Stalin - den värste av alla kommunismens despoter - skulle vara varje sovjetiskt barns kloke ålderman. Och det spred sig, snart nog var han det i varje kommunistisk organisation. Frimärket ni ser här köpte jag i Albanien 1974 (texten R.P. Shqiperise betyder Folkrepubliken Albanien). Det utgavs till minne av Stalins nittioårsdag. Varje årsdag fanns det skäl att hylla Stalin. Han var trots allt den albanske diktatorn Enver Hoxhas store mästare och förebild. Jag har nu detta Stalin-frimärke uppklistrat på hård papp och använder det som bokmärke i det viktiga, tunga verket Kommunismens svarta bok. Ingenstans passar det bättre än där.

Ny recension av min bok Black Country: "en gammal mans betraktelse..."

Idag kom det en ny recension på nätet, skriven av Stewe:
"Black County är en gammal mans betraktelse av en trakts historia och nutid; där folkrörelser och genuin arbetarkultur blivit till apatiskt sönderfall och etniskt och kulturellt laddade motsättningar. Med avstamp i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England vandrar Thomas Nydahl genom dagens kvarter som svämmar över av uppgivenhet, analfabetism och misstänksamhet som när som helst kan slå över i våldsamma uttryck. Det är en plats han känner väl, och som har såväl historiska likheter som nutida problematik som hans egen uppväxtstad Malmö. Det är samtidigt ingen nationalromantisk eller naivt sentimental bild av hur tidens gång brutit ned en blomstrande trakt. Nydahl beskriver hur liknande motsättningar och segregering förr följde i spåren av de irländska immigrantvågorna, liksom hur gäng som The Sloggers och The Peaky Blinders stred om territoriet redan på artonhundrasextiotalet. Boken visar också på ett samhälle där individuella val hyllas och egoistisk självförverkligande prisas av de styrande krafterna, samtidigt som en ökad kollektivisering och ibland isolering utifrån etnicitet och religion lyft fram som något vackert och rentav önskvärt. En mångkultur som av Nobelpristagaren Amartya Sens kallas monokulturalism i pluralis, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur."

Steve Holm: A National Tragedy

Holm på Sverigebesök. Foto AN
En amerikansk vän, Steve Holm, skriver i sin blogg, Desert Graces, om vapenvansinnet i USA:
"Guns were commonplace in the community where I grew up and when I was a teenager I learned to use the rifles and shotguns that were in our home for target shooting and hunting. I wasn’t a particularly avid hunter but I participated because it’s what people did. It was like cheering for the Green Bay Packers, as natural as eating or drinking. I didn’t think much about the guns…they were just there.
"Later on I lived in Wyoming, and though I had not intended to be a hunter, I learned to participate in that annual fall ritual because nearly everyone in the congregation I served hunted. Many pick-ups had gun racks with visible rifles and nobody thought much about it. I certainly didn’t! It was during those years that I started hearing about gun control laws and realized that the whole subject was hugely controversial. Cars sprouted bumper stickers with all the catchy slogans like, “The West Wasn’t Won With A Registered Gun,” and “When Guns Are Outlawed, Only Outlaws Will Have Guns.” I started hearing about the National Rifle Association and learned that it was girding up for a huge battle to protect our Second Amendment rights."
När jag igår såg installationsceremonin för Barack Obama slogs jag av denna kärnfrågas totala frånvaro. Nu var Obama tillbaka på det gamla spåret igen, med ett omkväde, "We - the people", som bäddades in i fluffig retorik och vackra visioner. Steve Holm igen:
"Our president has signed executive orders to address this issue and legislation to control guns and ammunition has been proposed. Congress is currently posturing, something it does very well, but no one believes that anything meaningful can be passed. I suspect the pessimists are right. There’ll be all kinds of pontificating, misleading statistics will be quoted, people will flock to the gun shops to get more weapons, and the killing will continue."
"I hope I’m wrong on this. I support the legislation that has been proposed and I want it to pass. But human beings are funny. The NRA (National Rifle Association), through years of propagandizing, has established the context for the debate. Their slogans and bumper stickers have been taken to heart and accepted as revealed truth. Many people actually believe that more guns make our country safer. The 30,000 who died? Well, they say, just imagine how many would have died if we didn’t have so many guns! When passions run high, logic goes out the window!"


Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander)

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. Fabriksarbetare (bland annat på Fiats fabrik i Turin), aktivist i Lotta Continua, självlärd språkmänniska med bland annat hebreiska och jiddish på meritlistan, har utgivit ett tjugotal böcker, och Montedidio är den första som utges på svenska. När bokens berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel. Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen.

Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort. I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Hennes bröst som han får känna i sin hand, hennes hand på hans levande pojkkön.

Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Han försöker köpa henne, men sedan hon mött pojken bestämmer hon sig för att det måste få ett slut, om så familjen ska få möblerna beslagstagna eller de blir vräkta från bostaden. Hennes kropp tillhör bara pojken, hennes bröst är hans nu. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken:
”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”
Man skulle kunna sammanfatta denna vackra och gripande roman så här: Den spirande kärleken i första tonåren bildar ram runt fattigdomen, nöden och drömmen hos en fattig skomakare om att kunna flyga till Jerusalem på egna vingar. Med beröringen av varandras kroppar lär de två unga människorna sig något om det kommande livet. Deras drömmar förenas med andra människors drömmar, tillsammans tycks de kunna lyfta från de fattiga omständigheter de är födda in i.


måndag 21 januari 2013

Skånes historia i lättsam form


Författaren, journalisten och globetrottern Per Erik Tell är en av få skrivande människor som lyckas spänna över vitt skilda ämnesområden och genrer. Han har utgivit fantastiska reseskildringar, noveller, historieböcker, deckare, musikerporträtt, mat- och kokböcker. Att besöka hans blogg är att resa en smula i fåtöljen. Senast finns det en rejäl Indienresa skildrad, tidigare hans ettåriga boende i Argentina (som förstås också innehåller reseskildringar från de mest skilda miljöer i landet och grannländerna). Idag skriver han i lokalbladet om indisk film.

I hans lättsamma stil ingår inte minst den nya bok, Skånes historia från Ale stenar till Öresundsbron som han gjort tillsammans med konstnären Börje Berglund. För en skåning är det förstås en fröjd att bläddra i den och möta så skilda miljöer och människor som Barsebäck och Urianiborg, Peps Persson och Lars Vilks. Ändå skulle jag främst rekommendera den till icke-skåningar som tänker sig en resa ner i vårt landskap. Här finns handgripliga lockbeten och tips. Hör bara:
"Det är lätt att huttra i det kvällsljumma vattnet vid ett sensommardopp i idylliska Bosarpssjön."
Konkret geografiskt tips. Skriv in sjöns namn i reseplaneraren. Men läs också vidare för kriminal- och kulturhistoria:
"Här drogs kroppen av den 25-årige polismannen Tore Hedin upp i augusti 1952."
Vet du varför? Jaså inte, ännu ett skäl läsa boken.

Så fortsätter det, uppslag efter uppslag, infall efter infall, upplysning efter upplysning. Ett sista citat:
"Lars Vilks har fortsatt bygga på Nimis och gjort sitt yppersta för att utmana och irritera, både byråkrater, islamister och den etablerade konstvärlden. Efter rondellhundar och Muhammedkarikatyrer ses Vilks själv som Nimis - för mycket - och fler tror sig kallade att följa denne Nimis Nemesis. Innan sista avsnittet är sänt vet ingen riktigt hur det står till i Kullamannens hus, vem som är god och vem som är ond..."
Just det, citatet är hämtat ur det kapitel som heter Kullamannen (han som i sagorna vaktade över sjöfarten i Öresund). Läs och lär! Bläddra och njut!


söndag 20 januari 2013

Skuldbördan.

Ian Buruma
Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan? I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. I såväl politiken som religionen tycks den ändå spela en stor roll. När Albaniens premiärminister Mehmet Shehu ”självmördades” på ett centralkommittémöte i Tirana på 1980-talet, visste hela hans familj, frun, sönerna och döttrarna, att det var ute med dem. En av hans söner studerade i Uppsala. Han kallades hem och visste naturligtvis vad som väntade. Den stalinistiska varianten av arvssynden tillämpades.

I Ian Burumas bok Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Burumi går ju inte in i dessa frågeställningar för att anklaga en tysk född 1968 eller en japan född 1975 för att vara skyldiga till de stora krigsförbrytelserna. Vad han gör är att granska deras effekter på barnen och barnbarnen. Det han finner (i uppdaterade eller nyskrivna avsnitt i boken) är minst sagt fascinerande, inte minst i det tyska fallet, där defensiva och nödvändiga insatser i krigsplågade regioner eller nationer fördöms av en majoritet som använder ordet fred som om det vore en religiös ritual.

Hitlergenerationens massmord har fått dessa unga tyskar att missförstå till exempel de militära ingripandena i Bosnien och Kosovo. De jämför dem med Tysklands angreppskrig. Nå, Tyskland deltog ändå i det som med en lustig eufemism kallades "fredsframtvingande åtgärder" (och som väl i en annan epok hade kallats intervention). Landets regering hade förnuftslösningar att erbjuda.

Hemma i byn där jag bodde fram till 1996 fanns det en man som alltid varnade för ”den tyska revanschismen” och ”tyska militärer”. Han var övertygad om att ett enat Tyskland skulle gå till militärt angrepp och krossa oss alla. Jag argumenterade emot honom, men höll alltid i minnet att betydligt skarpare hjärnor, också i förbundsrepubliken drog samma slutsats.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Det anser jag vara ett minimum av anständighet.

Samma idé vägleder mig i umgänget med människor från andra krigs- och/eller ockupationsdrabbade länder, oavsett om de är kroater, serber, albaner, palestinier, israeler, sydafrikaner, fransmän, marockaner, österrikare, danskar, afghaner, portugiser, spanjorer, ukrainare, vitryssar eller något annat.

Krigen drar förbi. Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.


lördag 19 januari 2013

Landön lördag

Havskallt. Landön var alldeles särskilt ogästvänlig idag. Isen, den sylvassa vinden, omöjligheten att stå på annan plats än bakom ett hus i lä.

Landön är ett av två självklara helgmål. Kaffe, något litet att äta, vatten. Och så dubbla strumpor, mössa, dubbla vantar. Man ser hur isen griper tag i vattnet och oroar sig en smula för den båt som ligger kvar där.



Foto: Astrid Nydahl



Halvbildningens diktatur

Jag klär mig varmt och vandrar ut i kylan. För varje steg jag tar ökar värken. Varje dag är ett åldrande och en tilltagande brist. Det som föds färdigt att använda blir med åren alltmer oanvändbart. Men i samma stund jag bestämde mig - det kan väl vara sju eller åtta år sedan nu - för att aldrig beklaga mig över världsliga ting som värk och låga inkomster, förvandlades också något av det inre tillståndet. De verkligt angelägna sakerna kom i förgrunden: barnens och barnbarnens hälsa, sättet vi lever, både i det privata och i det kollektiva, samhälleliga.

Alldeles i min närhet finns det hela tiden en flock av glädjedödare: de befolkar inte minst mediavärlden, de är på sin höjd halvbildade, de vet inte hur man skriver svenska och de saknar varje form av ambition bortom det som roar eller möter en lust och längtan. Just för att de hela tiden har ambitionen att roa sig blir de glädjedödare. Den verkliga glädjen måste födas i allvaret, den måste födas där för att omständigheterna är sådana att de gynnar glädjen. Jag klär mig varmt. Jag läser. Men det räcker inte alltid för att hålla undan halvbildningens diktatur.

Foto: A. Nydahl

fredag 18 januari 2013

Rwanda som lärdom

Philip Gourevitch
Philip Gourevitch: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer (Atlas, översättning av Henrik Gundenäs)

Jean Hatzfeld: Antilopernas list (Weyler förlag, översättning av Karin Lidén)

Det är aldrig svårt att skilja på rätt och fel när man har att göra med ett folkmord, säger författaren Philip Gourevitch i sin bok om det som hände i Rwanda. Men där, liksom i fallet med den nazistiska förintelsen av judarna, gäller det att lyssna till människors berättelser. De sönderstyckade kroppar som låg och skräpade i byggnader och marker året efter folkmordet var ju inte något bevis på dödandets omfattning. Tio döda säger inte så mycket om tusen döda, och tusen döda inte om en miljon. Men de överlevandes berättelser kan bli en sammanfattning: i Rwanda beräknas upp till 1 miljon människor ha mördats på några månader. Hackade till döds av machetes och spikklubbor. Det viktigaste skälet till folkmordet var att regimen ville göra landet ”tutsi-fritt” på samma sätt som nazisterna ville göra Europa ”jude-fritt”, och därmed, som termen löd ”rent”. Föreställningen om den rena nationen hade hutu-regimen inte uppfunnit själva, den har en lång och väldokumenterad historia.

Jean Hatzfeld
Kyrkans roll tas upp till granskning i Gourevitchs bok, och det är kusligt att läsa om hur människor lurades att ”söka skydd” i kyrkor, där de sedan mördades av rasistiska politiker och deras mobb. Men författaren är noga med att påpeka att denna mobb var välorganiserad och att ett folkmord alltid måste planeras i detalj för att kunna genomföras.

Frankrikes och FN:s roll hade förtjänat en rejäl redovisning här, men jag nöjer mig med att säga, att det Gourevitch berättar får mig att i ännu högre grad tvivla på de europeiska statsmän som tvår sina händer. President Mitterands son var djupt involverad i den smutsiga hanteringen och FN hade inte enbart rent mjöl i påsen. Det som därför hos Gourevitch blir till en berättelse om det internationella samfundets totala likgiltighet – eller i värsta fall medverkan – är hos Jean Hatzfeld något annat. Styrkan i Hatzfelds bok ligger i de enskilda berättelserna ute i byarna. Den berättelse jag aldrig kommer att glömma handlar om hur människor, dag ut och dag in, springer i skogen för att undkomma mördarna. Deras strategi är samma som antiloperna använder. Av 6.000 människor som sprang så överlevde 20 individer!

Varje vittnesmål är unikt. Varje drabbat tutsie berättar om de fasansfulla dagar massmorden pågick. Och deras röster varvas med de från fängelserna frisläppta hutumännen som har så många liv på sina samveteten. Hatzfeld säger att folkmordet i Rwanda är unikt, inte minst i det avseendet att omvärlden tvingade offer och förövare att kort tid efteråt bli ”goda grannar” igen.

Situationen är absurd, och med sin mosaik av röster visar Hatzfeld hur denna absurditet ser ut. Hans styrka är också, att han refererar till den nazistiska förintelsen, genom att låta enskilda judar berätta om sin erfarenhet. Likheterna är slående. Lisa Rosenthal berättar t.ex. att förintelsen inte bara berövade henne hemmet och uppväxten, den berövade henne också tron på Gud. Just det senare berättar både tutsier och hutuer om. Var fanns gud medan massmordet pågick? Det klassiska teodicéproblemet fick förnyad aktualitet.

Det är de jordnära, skriande och fasansfulla berättelserna av människor som var där, som överlevde och som för alltid ska bära på såren, som gör starkast intryck i dessa två böcker. En man i Gourevitchs bok säger att ”den rwandiska kulturen är en rädslans kultur” och att folkmordets förutsättning var att tutsierna redan innan det startade ”blivit dödade under så lång tid att de redan var döda”. Och ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att det är mördarna själva, så som de berättar i Antilopernas list, som ger de viktigaste och mest skrämmande förklaringarna till det som skett. Insikten om det gör det sannerligen inte lättare att vara människa.


En president att lita på

Man ska ta Muslimska brödraskapet på orden. Orden här nedan uttalades av den blivande egyptiska presidenten Mohamed Morsi i ett tal 2010:

"Dear brothers, we must not forget to nurse our children and grandchildren on hatred towards those Zionists and Jews, and all those who support them. They must be nursed on hatred. The hatred must continue"
Att "hatet måste fortsätta" har man ju förstått sedan länge. Det tar sig nya eller nygamla uttryck varje dag, och är det något som den "arabiska våren" lyckats med så är det att frilägga detta hat. Inget hyckleri längre, bara klara besked.

*

Också i samtidens ungerska fängelser tycks man vara mån om att vårda judehatet:
"Éva H. claimed that “because of [her] religion there was a weekly inspection of her cell … they made [negative] remarks about her books, they poured garbage in the middle of the cell that included [her] personal belongings and told [her]: ‘clean it up, Jew!’” Apparently they told her that if her rabbi keeps visiting her they will not be able to save her from “falling out of her bed and hurting herself.” She also claimed that the doctors in the jail tried to drug her. She talked about Rivotril, a drug used primarily for the control of epilepsy but also effective as a sedative. According to Éva H. there were times when it was 59°C  (130°F) in the 6x6m cell housing four women."
Jag är förstås inte insatt i själva saken, förstår inte riktigt omständigheterna, men finner det minst sagt anmärkningsvärt att man behandlar en ännu inte dömd fånge på det här sätter. När man skriker clean it up, Jew! så har man redan gått över gränsen.

Här kan vi se ett gäng som uppenbarligen lärt sig läxan av Morsi:




torsdag 17 januari 2013

Paul Auster: Vinterdagbok (Bonniers, översättning av Ulla Roseen).

När Paul Auster är bra, då är han riktigt bra. Det var länge sedan jag läste en Auster så inspirerad och inspirerande som i den här vinterdagboken. Här finns essäisten och berättaren samlad i en och samma person. Och bättre än så här är det inte mycket samtidslitteratur som blir.

Det finns en fin balans mellan barndom, formande vuxenår och nutid i Austers berättelse. Den är inte upplagd som en traditionell dagbok, utan mer som fritt strövande i minnenas värld. Jag tycker mycket om hans sätt att koppla olika händelser och skeden till varandra, till exempel då han skriver om sin egen panikångest och försöker se var den har sina rötter.

Auster har ett (händelse-)rikt liv bakom sig. Det utspelar sig på en mängd olika platser i USA (han berättar om 21 olika ”permanenta adresser från födsel till nutid, även om permanent knappast verkar vara rätta ordet”). Men också Paris har en avgörande betydelse för honom eftersom han bodde där ganska länge. I Paris är han alltjämt den utfattige poeten som försörjer sig på att skriva för olika tidskrifter i USA, som New York Review of Books. Han bor på bedrövliga platser och försöken att dela liv med en flickvän havererar mer än en gång. Auster söker tröst hos prostituerade. Han skildrar dem med stor ömhet och respekt.

Livsvägen är också vägen till ett författarskap. När livet därför så småningom tycks uppnå balans och stabilitet – i mötet med hustrun Siri Hustvedt – kommer också skrivandet in på nya vägar. Berättartekniskt gör han ungefär som Salman Rushdie gjorde i Joseph Anton. Han skriver aldrig jag utan du: "Hon skrattade mer än jag gjorde..." står det alltså inte, utan "Hon skrattade mer än du gjorde". Jag är inte så säker på att det är så lyckat men medger att man, precis som med Rushdies bok, glömmer det när man är inne i berättelsen.
”Hon skrattade mer än du gjorde, hon var friare och mer utåtriktad än du var, hon var varmare än du var, men allra längst nere i botten, på den innersta punkt där ni båda var förenade med varandra, kände du att du hade mött en annan version av dig själv – men en version som var mer utvecklad än du var, hade större förmåga att uttrycka det som du behöll inkapslat inom dig, en sundare människa. Du dyrkade henne, och för första gången i ditt liv dyrkade den dyrkade personen dig tillbaka. Ni kom från totalt skilda världar, en ung lutheransk flicka från Minnesota och en inte så ung jude från New York, men bara två och en halv månad efter ert slumpmässiga möte den tjugotredje februari för trettio år sedan bestämde ni er för att flytta ihop. Fram till dess hade varje beslut du fattat rörande kvinnor varit fel beslut – men inte den här gången.”
De berättelser som tecknar olika porträtt av familjemedlemmar är gripande. Både Austers egna föräldrar, hans svärföräldrar och andra i familjen har sina platser i berättelsen och de framträder som levande, eller avlidna, personer vars betydelse för hans egen liv inte ska underskattas. Jag kan inte heller avstå från att säga, att det långa avsnitt i boken där han berättar om alla sina 21 boplatser inte står personskildringarna efter. Han har en skarp blick för arkitektur, landskap, materiella omständigheter. Man kan egentligen bara avsluta med de ord som Auster avslutar sin bok:
”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.”
Så här bedöms boken i Svenskan.

Fattig eller bara ynklig?

Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl
Ja, det brusar i hela mediavärlden när Janne Josefsson gjort nytt reportage. Själv mediterar jag över begreppet fattigdom. Nog vet jag vad det innebär att ha dåligt med pengar. Det vet mina barn och barnbarn också. Men vi har tak över huvudet, hela kläder och mat på bordet. Mitt yrke har givit mig ett välfyllt bibliotek som jag alltid delar med mig av i familjen. Men fattigdomsbegreppet får mig att minnas en mamma som var med på ett föräldramöte i Tollarp på 1980-talet. Hon kom till mötet körandes sin fabriksnya Volvo. Och när vi diskuterade ekonomi sa hon: "Det är så eländigt nu att jag knappt har mat att sätta på bordet."

Själv har jag 357:- på kontot idag. I just konsumismens epok - köpa nytt, köpa nytt! - är det svårt att hålla huvudet kallt. Vad är det som säger att man måste ha de senaste tekniska prylarna om man har lite pengar? Varför denna jakt på nya mobiler och i-pods? Varför denna jakt på tatueringar och hårfärg och konsumtion på kredit?

Själv klagar jag inte, eftersom jag har allt det där jag behöver. Imorgon kommer pensionspengarna, då betalar jag en räkning eller två och fyller på kylen med matvaror. Nej, jag tror inte att jag är "bättre än andra" för att jag inte klagar. Men jag har i alla fall lärt mig slå dövörat till för konsumismens predikningar och lockrop. Imorgon är det examen för min äldsta dotter som i mogen ålder blir socionom. Det jag gratulerar henne med är bättre begagnat men fint nog ändå. Allt är relativt här i världen och man behöver varken vara en upprörd Alakoski eller en frågande Josefsson för att förstå.