torsdag 13 december 2012

Judenrein? Javisst.

Jag fann den här kartan intressant för att den berättar om en historisk aspekt av judiskt liv i Nordafrika och Mellanöstern. När staten Israel 1948 var ett faktum fanns det förvisso ett uttalat syfte att föra judar från dessa länder till landet Israel. Det är inget märkligt i det. Däremot förekom det förvisso också pogromer och fördrivningar. Länder som Algeriet, Irak och Egypten har haft stora judiska folkgrupper. De är sedan 1940-talet i praktiken utplånade, borta för överskådlig tid. Det finns gott om berättelser om judar som i samband med "den arabiska våren" försökt återvända till arabiska nationer. Särskilt minns jag en från Libyen där en jude i italiensk exil ville besöka sin barndoms synagoga i Tripoli. Han blev inte ens insläppt för ett kort besök, och när han försökte agera på egen hand blev situationen minst sagt obehaglig. 

Etiopien intar en särställning, eftersom Israel på 1980-talet genomförde en spektakulär och omfattande luftbro för landets judar. Den pågick 1984-85 under namnet Operation Moses. Jag befann mig i Tel Aviv och Jerusalem strax efteråt och besökte ett större flyktingläger vid Medelhavskusten där bara etiopiska judar befann sig. Det var en fascinerande dag som också innehöll gastkramande berättelser om hur de behandlats. I Israel var man, i alla fall vid den tidpunkten, övertygade om att de etiopiska judarna härstammade från en av de tidigaste judiska stammarna. Kartan är i sig skäl nog att läsa på om situationen i dessa länder, inte bara när det gäller judiska utan också kristna och andra minoriteter. Notera också antalet arabiska palestinier som idag lever i Israel. Det handlar om två parallella utvecklingar som starkt skiljer sig åt.



Tomas Venclova och Czesław Miłosz

Foto: Ulrika W.
Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czesław Miłosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czesław Miłosz. Hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Venclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”

Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem.

Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

(Denna text ingår i ett längre avsnitt i min bok Kulturen vid stupet) 

onsdag 12 december 2012

Mohamed Omar: Den syriska tragedin (Aguéli förlag)


Under lång tid har Mohamed Omar både studerat och skrivit om wahhabismen och dess roll i de bakslag som ”den arabiska våren” kan sägas ha medfört. Jag har i en tidigare texter behandlat de wahhabitiska och jihadistiska krafternas samspel med USA och europeiska krafter som vill se det egna, geopolitiska inflytandet som viktigare än den frihet som alltför ofta förväxlats med etablerandet av nygamla teokratier och shariastyre. Men Omar har också studerat hur dessa krafter ser ut i Sverige och i vilken mån de styr över enskilda moskéer och muslimska folkgrupper bosatta här i landet.

Resultatet är Den syriska tragedin, hans nyutgivna bok, den första efter att han lämnade islamismen bakom sig med skriften En opieätares bekännelser. 

Omar menar att mediebevakningen, både här och internationellt, ger en felaktig bild av det syriska inbördeskriget. Bilden av en despot som står mot ett frihetstörstande folk är förenklad och döljer väsentliga fakta. Han citerar poeten Adonis som talar om upprorsmännen som ”fundamentalistiska fascister” och ”rena fascister”. Den terror de bedriver mot civilbefolkningen omnämns alltför sällan och sätts aldrig in i sitt sammanhang.

Syrier bosatta i Sverige menar att tv-kanalen Al Jazeera präglat den falska bilden. Man får inte glömma att både Qatar och Saudiarabien driver på utvecklingen precis som de gjorde i Libyen. Religiös extremism går hand i hand med västerländska ledare som glömmer bort att islamisternas propaganda talar om  Assad som ”den otrogna staten” och att ”den fria syriska armén” består av allt från Al Qaida- soldater och terrorister till slipade politiker i exil.

Terrorn drabbar alla syrier, oavsett religion eller politisk åskådning. Bilbomber, självmordsbomber, väpnade angrepp och terror utgör ett dagligt hot mot det syriska samhället. Omar berättar bland annat om Salim I-brigaden som på en film ses gå in i en alawitisk by för att sätta eld på husen. Dessa alawiter räknas som ”otrogna”. Det är lätt att föreställa sig vad Salim I-brigadens och andra jihadisters seger i inbördeskriget skulle betyda för alla som inte har ”den rätta tron”. Assad är själv alawit, men Omar beskriver honom med stöd av Aron Lund utifrån andra kriterier:
”Syriens president, Bashar al-Assad, kommer från en alawitisk familjebakgrund, men Baatpartiets sekulära arabnationalistiska ideologi betyder mer än alawismen för hur han ser på världen. I sin bok Drömmer om Damaskus nämner Aron Lund att Assad är en kultiverad man som diggar jazz och gärna tar ett glas vin ibland.”
Jag delar Omars uppfattning om skillnaden mellan sekulära ideologier och religiöst totalitära ideologier, men jag vill understryka att som utvecklingen kommit att gå mot ett allt brutalare och allt våldsammare inbördeskrig, finns det knappast någon chans för Assad och hans anhängare att återgå till det gamla. Syrien måste få en regim som är, om inte demokratisk, så i alla fall präglad av öppenhet och fria val. Övergreppen som begås från såväl jihadistkrigarna som de syriska väpnade styrkorna har redan åstadkommit så djupa sår i folksjälen, att de knappast kan läka på kort sikt. Risken är väl stor att vi får en libysk situation också i Syrien, med en svag centralmakt och många olika lokala maktcentra som beväpnats av gud vet vem.

Intervjuerna i boken är mycket intressanta. Personer som Jan Myrdal och gamle Gnistan-redaktören och slavisten Stefan Lindgren säger vad man förväntar sig att de ska säga, men de gör det med mycket viktiga och tämligen obekanta infallsvinklar. Så pekar Myrdal på Saudiarabiens roll i kriget, och säger att Saudierna betraktar det som sin kamp att med svärdets hjälp sprida wahhabismen som började på 1700-talet. Lindgren påminner om att Muslimska brödraskapet har ”ett långt förflutet av samarbete med amerikanska och brittiska underrättelsetjänster. Det var mycket aktivt under Nassers regim på 1950- och 60-talen.”

Ännu intressantare finner jag Omars samtal med syrier boende i Sverige vara , som Ali Malla som bildat en grupp kallad ”Skynda till Syriens försvar” och Ayed Ahmed som är aktiv i arabiska kulturkretsar. Ayed får frågan om något gott kommit ur den arabiska våren, och han svarar: ”Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution (…) För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet.”

Fadia Restom är en syrisk kvinna bosatt i Jönköping, och det finns i hennes berättelse en liten smula ljus, som när hon säger: ”Jag orkar för att jag måste göra det. Det gör så ont att se mitt land förstöras. Hur allt vi kvinnor kämpat för i hundra år bara krossas framför ögonen på mig. Dessutom  med västvärldens hjälp, de som påstår att de bryr sig om kvinnors rättigheter.” Hon har inga tankar på att låta dessa framsteg försvinna i krigets hat och eld.

Mohamed Omar har skrivit en bok som kan användas som introduktion till helt andra analyser av det syriska inbördeskrigets orsaker, än de gängse och i nyhetsfloden förbiflimrande bilderna och dess ytliga försök att ersätta analys med sensationer. Eftersom han själv varit inne i islamismen så vet han vad han talar om.Hans glimtar från sådana, svenska, miljöer är både skrämmande och viktiga att ta del av. Det finns hos Omar många trådar man kan ta tag i för vidare studier och förhoppningsvis en bättre förståelse för vad som händer.

Uppdatering: jag stänger nu av kommentarfunktionen för detta inlägg. Vill inte att mitt seriösa försök att läsa Omars bok i bloggen ska smutsas av en massa oväsentligheter och personangrepp.

Ravi Shankar är död

Läser att Ravi Shankar har avlidit. Det är länge sedan hans elev George Harrison gick bort. Till minne av båda dessa musikaliska snillen visar jag idag en sång de gör tillsammans, Prabhujee:



Ur OBITUARY BY OLIVER CRASKE citerar jag detta stycke som berör både Shankar och Harrison:
"The connection with George Harrison from 1966 took him temporarily to a level of superstardom. Thereafter he spent increasing amounts of time in the West, but he never lost his roots, and was shocked by how superficially Indian culture was portrayed by some. Happily, after the hysteria died down he retained a long-term international following of serious enthusiasts, which continued to grow. Probably his most long-lasting achievement was to establish this new audience outside India for hundreds of other Indian musicians who followed in his footsteps. This assisted musicians from other countries too; Harrison later called Shankar ‘the Godfather of World Music’.He remained lifelong friends with Harrison. In the early 1970s they collaborated on two albums and toured the USA together. They also organised the Concert for Bangladesh in 1971, the forerunner of all charity concerts, which highlighted the plight of Shankar’s fellow Bengalis during the liberation war. Thereafter both were considered heroes by Bangladeshis. They worked together again on later projects, in particular the 1997 album Chants from India, and Harrison co-produced the excellent box set retrospective Ravi Shankar: In Celebration."
Oliver Craske is a writer and editor. He was an invaluable resource and provided additional narrative for Ravi Shankar’s autobiography, ‘Raga Mala.’


tisdag 11 december 2012

Öland - en vinterresa

Vi åker söderut, genom Albrunna och Grönhögen. Vinden tilltar i styrka och när vi passerar Ottenby för att fortsätta mot östra sidan börjar snödrivorna krypa ut över vägbanan. Dagen tickar sig fram, minut för minut, medan vi förflyttar oss i ett tempo som ingen kunnat förutse när en gång jorden bröts fram här för första gången. Bilen äter asfalt. För varje tugga den tar förflyttar vi oss upp, först genom Sandby, förbi Gräsgård och så småningom är vi framme i Stenåsa. Vi stiger ur bilen, från Östersjön kastar sig de kraftiga vindarna emot oss, sliter bildörrarna ur våra händer. Vi hukar och knäpper om oss, drar ner mössorna och tar på extra vantar när vi vandrar in i det vi tror ska möta oss som en naturbokhandel. Allt är förstås stängt. Det vi annars är vana att möta här ligger i vinterdvala. Vi återvänder till vår kupa av blålackerad plåt. Bilen skyddar oss mot himmel och hav, mot kyla och snö. Vi sätter oss i våra säten på nytt, motorn spinner och så börjar hon äta asfalt på nytt. När vi nu kör söderut på den västra sidan hemåt har snön nästan tagit hela vägbanan, det återstår bara en smal sträng för oss att färdas på, och vid varje möte måste vi nervöst se till att inte stanna. Att stå still på denna plats, just denna dag, hade inneburit att resan varit slut. Väl hemma vid huset igen drar vi ett djupt andetag och ler mot varandra.
 
(Texten och bilden är hämtade ur boken Öland - en vinterresa som jag och Astrid Nydahl gjorde för ett antal år sedan. Inte kunde man låta bli att tänka på den, vid nyheterna och bilderna från dessa dagars snöinferno just på Öland)

För eventuell beställning av boken, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Samma text finns, liksom resten av manuset, översatt till tyska:

Wir fahren nach Süden, in Richtung Albrunna und Grönhögen. Der Wind hat an Stärke zugenommen und als wir an Ottenby vorbeikommen, um nach Osten weiterzufahren, beginnen die Schneewehen über die Straße zu kriechen. Der Tag tickt vorwärts, Minute für Minute, während wir uns in einem Tempo bewegen, das noch keiner vorhersehen konnte, als diese Erde hier zum ersten Mal an die Oberfläche gebrochen wurde. Das Auto frisst Asphalt. Mit jedem Happen, den es verschlingt, bewegen wir uns weiter, erst in Richtung Sandby, dann an Gräsgård vorbei, und so allmählich kommen wir in Stenåsa an. Wir steigen aus dem Auto. Von der Ostsee werfen sich die kräftigen Winde gegen uns, reißen uns die Autotüren aus den Händen. Geduckt knöpfen wir uns ein, ziehen die Mützen herunter und ein Paar Handschuhe extra drüber, während wir in etwas hineinwandern, von dem wir annehmen, dass es ein Naturbuchhandel ist. Alles ist natürlich geschlossen. Alles, was wir gewohnt sind, hier anzutreffen, liegt im Winterschlaf. Wir gehen zurück zu unserer blaulackierten Blechglucke. Das Auto schützt uns vor Himmel und Meer, vor Kälte und Schnee. Wir setzen uns aufs neue in unsere Sitze, der Motor schnurrt und beginnt aufs neue Asphalt zu verschlingen. Nun, wo wir südwärts an der Westküste entlang heimwärts fahren, hat der Schnee beinahe die ganze Fahrbahn eingenommen. Es ist nur noch ein schmaler Streifen übrig, auf dem wir uns entlangtasten und an jeder Kreuzung sehen wir nervös zu, ja nicht stehenzubleiben. Steckenzubleiben an so einem Platz, an so einem Tag, das würde das Ende dieser Fahrt bedeuten. Wohlbehalten zurück am Haus, nehmen wir einen tiefen Atemzug und lächeln einander an.

Översättning: Keri

Dalrymple om antikvariaten

Det sista antikvariatet i min hemstad har slagit igen. Nu finns inte den underbara möjligheten kvar. Frågan är när den oberoende bokhandlaren ska göra det. Kommer han att klara sammanslagningen av Bokia och Akademibokhandeln? Det hoppas jag, även om jag själv numera inte köper några böcker. Idag kan ni läsa Theodore Dalrymple i Telegraph om antikvariaten:
How many hours, among the happiest of my life, have I spent in the dusty, damp or dismal purlieus of second-hand bookshops, where mummified silverfish, faded pressed flowers and very occasionally love letters are to be found in books long undisturbed on their shelves. With what delight do I find the word ''scarce’’ pencilled in on the flyleaf by the bookseller, though the fact that the book has remained unsold for years, possibly decades, suggests that purchasers are scarcer still.
Och:
Alas, second-hand bookshops are closing daily, driven out of business by the combination of a general decline in reading, the internet and that most characteristic of all modern British institutions, the charity shop. Booksellers tell me that 90 per cent of their overheads arise from their shops, and 90 per cent of their sales from the internet. Except for the true antiquarian dealers, whose customers are aficionados of the first state and the misprint on page 287, second-hand bookshops make less and less economic sense.
Läs hela hans artikel här.

När man sedan läser om den här undersökningen så undrar man ju om det alls behövs någon som säljer böcker i framtiden. Man måste ju kunna läsa för att ha någon glädje av dem. Och DN:s rubrik kan inte dölja hur det står till med just de kunskaperna. Svenskan tar tjuren vid hornen och säger redan i rubriken vad det handlar om: fjärdeklassare läser sämre!


måndag 10 december 2012

Per Bergström och Oskar Ekström (red.): Fria ord på flykt (Rámus)


Systemet med fristadsförfattare är etablerat i Sverige och Rámus förlag har nu samlat sju av de författare som bott här i exil. Förutom medverkan med egna texter i boken samtalar de med sju svenska kollegor. De medverkande författarna är Svetlana Aleksijevitj (Belarus), Parvin Ardalan (Iran), Faraj Bayrakdar (Syrien), Li Jianhong (Kina), Taslima Nasrin (Bangladesh), Anisur Rahman (Bangladesh) och Zurab Rtelishvili (Georgien). De samtalar med Jesper Bengtsson, Ingrid Elam, Henrik C. Enbohm, Pär Hansson, Ulrika Knutsson, Ola Larsmo och Jenny Tunedal.

Det finns många aspekter på bokens rika innehåll som man kan lyfta fram. Men det som överskuggar annat är förstås de enskilda författarnas berättelser om hemlandet och situationen för alla som vill använda just ”fria ord” i sin gärning. Det handlar om människor som fått betala ett högt pris för sitt skapande, och det handlar om människor som inte ens släpps tillbaka in i hemlandet efter en fristadsvistelse i Sverige. En sådan är kinesiska Li Jianhong som berättar om hur myndigheterna trakasserat hela hennes familj och hindrat henne att komma hem. Hennes situation är en helt annan än den vi får se genomlyst av årets Nobelpristagare Mo Yan. Han är upplyft och hyllar censuren. Hon är en verksam intellektuell som straffas av censuren – och enpartistaten i stort – för att hon försöker skapa litteratur. Hennes egen text om moderns död är mycket gripande. Den avslutas i Sverige med att Li Jianhong besöker den kinesiska ambassaden i Stockholm för att få ett pass för hemresa till att delta i avskedet av modern. ”Än idag har de inte gett mig något svar”.

En annan fascinerande berättelse står iranska Parvin Ardalan för. Hon var fristadsförfattare i Malmö under 2010 och bor fortfarande där. Hennes första till svenska översatta bok, Har du sett en kvinna?, utkom i fjol. Parvin Ardalan skriver i sin egen text:
”Att skriva i exil innebär att begripa den nya givna identiteten. Skrivandet ter sig vara fönstret som öppnas mot en ny verklighet där man kallas för exiliranier av en del och problematisk utlänning av andra som vill osynliggöra och isolera dig… Och min penna dansande på pappret söker det sanna jaget bortom allt som jag här och nu kallas för. Författaren i landsflykt kan inte enbart vända sig till det förflutna, utan är tvungen att samtidigt betrakta nuet för att kunna dra slutsatser.”
Gång på gång under läsningen tänker jag på det faktum att jag själv lever och verkar under omständigheter som för dessa fristadsförfattare måste uppfattas som extremt gynnsamma. Ja, jag är privilegierad. Även om jag inte delar mitt lands offentlighetssyn och i ännu högre grad misstror den svenska självbilden så är jag fri att formulera en kritisk tanke. Jag är fri att använda mina ord.

Fria ord på flykt är en mycket angelägen bok som jag läst med tacksamhet och ödmjukhet. Jag vill avsluta med några ord av den syriske poeten Faraj Bayrakdar. Han säger så här till Jenny Tunedal:
”När jag kom till Europa och till Sverige började jag förstå innebörden av frihet. Jag fick uppleva den på riktigt och jag blev då sorgsen över att folk här inte tänkte på sin frihet (…) Varje dag måste jag erinra mig att frihet är något viktigt, jag kan inte hantera friheten som något vardagligt, den får inte bli så alldaglig och normal att jag glömmer bort att den finns.” 
Det är uppfordrande ord. Det finns skäl att försöka leva efter dem.

Herta Müller har skrivit ett mycket intressant förord. Det har också Ida Börjel gjort. Porträttbilder och andra foton i boken är tagna av Cato Lein.

Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina

Zenta Maurina


”Varje epok har sin kärlekens filosofi”
(Zenta Maurina)

Varje konstnär bär, medvetet eller i det undermedvetna, på ett slags kunskap om att det skapade – i text, ton eller bild – har en betydelse för läsaren, åhöraren eller betraktaren. Hur pass mycket ett konstverk betyder kan bero både på konstnärens intentioner och mottagarens förmåga och intresse. Vad som bestämmer vår förmåga att ta till oss ett verk kan inte entydigt beskrivas, faktorer som kön, ålder, nationalitet, bakgrund och politisk uppfattning kan, tillsammans med andra, alla spela in. Hur vi närmar oss ett konstverk kan också avgöra om det blir en flyktig bekantskap eller något av bestående värde.

Utifrån två litterära livsverk, sådant det tagit sig i uttryck i dagböcker, vill jag visa hur avsikten är så tydligt uttalad att den också kan uppfångas långt efter det att upphovskvinnorna gått ur tiden. Mina två läsningar utgår ifrån den holländska judinnan Etty Hillesum (1914-1943) och den lettiska författarinnan Zenta Maurina (1897-1978).

Båda skrev dagböcker, Hillesum av privata, närmast av nöden påtvingade skäl, Maurina för publicering vid sidan av de övriga verken om bland andra Dostojevskij. Båda dessa kvinnor slutade sina liv långt ifrån födelseorten, Hillesum i det av nazisterna upprättade dödslägret Auschwitz, Maurina i först svensk och sedan tysk exil. Hillesum dödades för att hon var judinna och hade inget val. Maurina valde däremot att frivilligt lämna det land som Sovjetunionen under Stalin ockuperade och höll i ett järngrepp ända fram till 1990-talet, då imperiet föll. Hennes val skulle bestämma resten av livsverket.

Etty Hillesum skrev:  ” Somliga kroppar bär jag med mig som blomknoppar och låter dem slå ut i full blom i mitt hjärta. Andra bär jag med mig som bölder tills de öppnar sig och varet rinner ut (...) Om jag lider för de värnlösa är det väl samtidigt också för det värnlösa som finns hos mig själv? Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat?”, och ”Man ville gärna vara ett plåster på många sår.”

Etty Hillesum
Som judinna fick hon på sin egen hud och med sina egna ögon, i födelsestaden Amsterdam erfara och se sitt folk plågas. Hon plågades själv. Varje dag, varje liten handling och varje försök att komma någonstans i staden påminde henne om vem de nya och verkliga herrarna var. Makten hade tagits ifrån holländarna. För landets judar hade den blivit ett direkt dödshot. Men i sin övertygelse om det vi banalt kallar för ”livets mening” tyckte hon att hon konkret kunde bistå sitt folk, inte i någon allmän och högre mening utan alldeles konkret som individ. Hon bar kanske på ett överflöd av kärlek som hon kunde dela med sig av, som vore den bröd och plåster.

I essän Att gå inför sin inre blick (Coniunctio 2/2002) skriver Märit Andersson Naef: ”I vår tid, när egot tycks fäkta i hysterisk dans och människor allt mera sällan lägger örat till marken för att lyssna till evigheten, saknar jag vildsint den självständiga hållningen”. Hon menar att Hillesum dragit en slutsats av sin personlighet, som innebär ett slags självständighet. Hillesums vilja att dela sin kropp med männen – som bröd – har ingenting med sexualmissbruk att göra. Rakt tvärtom har hon, som självständig människa med ett slags grundövertygelse om meningen, bestämt sig för att det är en fungerande strategi i en tid då en övermakt vill utplåna hela hennes folk. Brödet blir motsatsen till förintelsen, kroppen och sexualiteten en motbild till vapenmaktens och hatets dominans. Man får inte glömma att hon karaktäriserar sig själv på samma sätt, hon är som de andra en värnlös människa och det är i den egenskapen hon ger åt andra vad hon själv har.
Etty Hillesum tycks under åren då hon mognade som kvinna ha haft två viktiga inspirationskällor. Dels var det farfadern som varit holländsk rabbin, dels var det psykoanalytikern, flyktingen från Berlin, Julius Spier, som trots att han var avsevärt mycket äldre än hon blev föremålet för hennes förälskelse och erotiska fantasier.

Hillesum berättar om hur snaran dras åt för judarna i Amsterdam. Hon lyckas förmedla känslan av hur ett diffust opersonligt hot kryper allt närmare, för att först bli synnerligen personligt och sedan ett direkt dödshot. Deportationen följer vi också i de brev från henne, som bevarats och finns med i den engelska utgåvan. Hon skriver bokstavligt talat ända fram till döden. Den delade hon med miljoner andra judar. Det som skiljer henne från majoriteten är att hon förstod ögonblickets vikt och redan från allra första början skrev ner vad hon såg och hörde. Samtidigt är hennes dagböcker en laddad redogörelse för intimiteter och förälskelser. Hon är en passionerad ung kvinna som tar sig an livet med både glädje och allvar. Hennes dagböcker ger en mycket god bild av det dagliga livet i en europeisk storstad, sedan Hitler fattat sina beslut och den nazistiska krigs- och mordapparaten satts igång. I det svenska urvalet kan man bland annat läsa:

"Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt (...) Man måste ha kraft att kunna lida ensam och inte plåga andra med sin egen ångest och sina egna bördor”, och: "Det är utan tvivel den totala förintelsen. Men låt oss bära den med värdighet." Här blir Hillesums förhållningssätt tydligt. Trots den hotande undergången vill hon för egen del, och därmed också för sina medmänniskor, hålla huvudet högt. Bara i värdighet kan man vandra den sista biten liv tillsammans.

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

 Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag nämligen en tanke om kropp, själ och kärlek som inte är olik Hillesums. Skillnaden dem emellan är möjligen språklig, i det att Maurina uttrycker det filosofiskt som Hillesum har sagt på ett mer omedelbart och prosaiskt sätt. I Maurinas text lyder tanken: ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). Jag ser framför mig Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött. Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen och hos Hillesum en judisk tanke som här förenas i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp.

Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”

De sista kända orden av Etty Hillesum finns på ett vykort som hon sände från uppsamlingslägret Westerbork, före tågtransporten till Auschwitz. Stilenligt skriver hon: ”Vi lämnade lägret sjungande…” In i det sista tycks hon ha föresatt sig att vara både bröd och plåster för sina marterade medfångar. Det som väntade dem alla var ankomsten till den tyska fabrik som enbart producerade lik och aska.

(Detta är ett kapitel ur min bok Kulturens vid stupet, som kom hösten 2011)

söndag 9 december 2012

Det började så vackert - och vintersnön fyllde vägarna efter dansen

Foto: Astrid Nydahl

Kristianstad Arena ikväll. Mitt första besök nånsin i detta groteska skrytbygge som redan går med stor förlust.

Kristianstadsflickorna (som jag inte visste något om, jag har ju vuxit upp med legendariska Malmöflickorna) bjöd på Lucia- och Julfest. På väg in i lokalen kunde man ta med sig program och clementin. Det gjorde jag. Och humöret var gott.

Det började så vackert med dubbla Luciatåg som kom in från två håll, sammanlagt ett fyrtiotal tärnor. Traditionell sång, levande ljus som fladdrade i den släckta lokalen. Fullsatt, förväntansfullt. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. Mitt barnbarn Ella var med i den femte programpunkten, som innehöll dans till traditionella sånger. Jag gladdes att se henne, lycklig och huvudet längre än de flesta av generationskamraterna. Ljusfest är alltid ljusfest. Men nog vill jag ifrågasätta att arrangörerna tyckte att det var nödvändigt med dunkande rockmusik på högsta volym så snart dansarna kommit in i puberteten. Det liknade ett antagningsprogram till nästa säsong av Fame - vackert klädda var de, flickorna, och de dansade säkert bra också, men allt jag hörde var basen som åt sig in i magen och hjärnan, fram till den punkt där ångesten utlöstes.

Vi reste oss, tackade för oss, bad om ursäkt för tidigt uppbrott och försvann ut genom dörren.

Genom snöröken vandrade vi sedan till stans enda engelska pub, Bishops Arms, bredvid Trefaldighetskyrkan. Lokalen fylldes på efterhand som tågen på andra sidan gatan ställde in sina avgångar. Också på puben blev det traditionsrikt med fish´n´ships och den alltid så goda ölen London Pride. Missade avsiktligt en buss hem och fick sitta en hel timme till i deras vackra bibliotek, i läderfåtöljerna med Irish Coffee.

Resan hem slingrig och slirig, snöröken fyllde vägarna med drivor. Busschauffören parerade skickligt. Bara vid ett par tillfällen fick han gå ner i hastighet för att möta nästa tillfälle som fygen (fyken? fåken?) ställde till det. Det var så länge sedan sist att jag inte ens minns begreppet vi använder i Skåne. Men blåste till drivor gjorde den.

Hemma. Stillhet. Samtal i telefon med femåriga Ella som var så nöjd med dagens dans. Men mest av allt med klänningen hon fått efteråt, rosa precis som hon önskat sig.



Christopher Caldwell om det nya Europa.

New Street. Foto: TN

I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning, tog Christopher Caldwell inledningsvis upp Powells tal (Rivers of Blood som analyseras i en längre text före detta avsnitt i min bok. Anm.TN) och dess kontext. Caldwell är krönikör i Financial Times och medverkar också i The New York Times Magazine och Weekly Standard. Han är bosatt i Washington D.C. men är en flitig Europaresenär. Han ser i sin bok utvecklingen både med icke-europeiska ögon och med den kunniges utgångspunkt.

Caldwell konstaterar att Powell håller sitt tal bara två veckor efter det att Martin Luther King mördats och kravaller brutit ut i flera amerikanska städer. Ett halvt år senare håller Powell ännu ett tal, nu för en Rotary-klubb i London, där han varnade för, att om invandringen fortsatte på den utstakade vägen, så skulle
”hela städer i Yorkshire, Midlands (…) domineras av eller helt få en afro-karibisk befolkning (…) I hela dessa områden kommer ursprungsbefolkningen, Englands folk, som kärleksfullt betraktar detta land och dessa områden som sina, att ha fördrivits – Jag använder med avsikt det mesta neutrala ord jag kan hitta (…) Englands folk kommer inte att stå ut med det.”
Caldwell hävdar att all brittisk diskussion om invandringen sedan dess har handlat om huruvida Powell hade rätt eller inte. Men man har, säger han, blandat samman två olika tolkningar av ordet rätt – den moraliska meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade också en klassmässig klyfta gällande vilken av dessa två tolkningar som är politikens viktigaste. De politiska eliterna, säger Caldwell, fokuserar på frågan om huruvida Powell hade moraliskt rätt. Mediatäckningen av hans tal gick helt emot honom. Men den folkliga opinionen fokuserade på huruvida han rent faktiskt hade rätt.

Och i det avseendet hade han rätt, bortom varje tvivel. I sitt Rotarytal chockade han åhörarna med att säga att den icke-vita befolkningen i Storbritannien skulle öka från en miljon till över 4,5 miljoner år 2002 (den nationella folkräkningen 2001 fastställde antalet till 4,635,296 personer). I 1970 års valrörelse sa han till väljarna i Wolverhampton att ungefär en femtedel eller en fjärdedel av deras stad och Birmingham skulle bestå av invandrade från samväldesländerna och deras ättlingar (enligt folkräkningen 2001 blev de i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%). Hans prognoser skulle visa sig stämma förbluffande väl.

Caldwell säger att vanliga britter ”älskade Powells Birmingham-tal”. Han fick enorma mängder brev från britter som uttryckte stöd, hela 100,000 de första tio dagarna, och då sägs endast 800 av dem ha uttryckt kritik mot honom. Powell hade dock fel på en avgörande punkt, säger Caldwell. Om engelsmännen inte kunde acceptera den diagnostiserade invandringen då – mellan 1968 och 1970 – har det visat sig att man nu, på 2000-talet, i väldigt hög utsträckning har gjort just det. Jo, säger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nämner både så kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel – men utvecklingen har inte ”fått floderna att skumma”. Vad var det då han misstog sig på? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”. Den allt dominerande moraliska stämningen i efterkrigstidens Europa, präglades av ånger inför två historiska missdåd, kolonialismen och nazismen:
”Det är sant att Storbritannien, ensamt bland de västeuropeiska länderna, saknade anledning att känna ånger för att ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha betraktat fascismens övervåld två eller tre årtionden tidigare. Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrån, världshistoriens största imperium, vilket fått många människor att känna sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade öra för ångerns sorgesång, och förstod inte att hans samtida hörde en annan sorts musik”.

New Street. Foto: TN
”För Powell”, säger Caldwell, ”var massinvandringen till Europa inte en fråga om individuella invandrare som ’letade efter ett bättre liv’, som det bekanta uttrycket lyder. Det var frågan om en organiserad massa som krävde ett bättre liv, en önskan med helt andra politiska konsekvenser.”

För de engelsmän som delade Powells syn, kom det kanske allra tydligast till uttryck i West Midlands, där motståndet mot invandringen samlades under parollen ”Keep Black Country White”.

Caldwell menar att vi måste nyansera och förstå att invandringsvågorna i Europa är av minst två slag. Många européer, säger han, flyttar till och/eller mellan olika EU-länder. Det är inte en immigration, utan en inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han säger att runt 10% av alla människor i dagens Europa i ett eller annat avseende är att betrakta som migranter. Också tidigare utvandringsländer som Irland och Spanien har idag en invandringsnivå som befinner sig ungefär där andra europeiska länders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.

Det han vill belysa med sin bok är något helt annat, nämligen ”invandringen från icke-europeiska länder och kulturer. För att ytterligare förtydliga, så handlar den om vissa problem skapade av icke-européers önskan att bosätta sig i Europa för gott, de problem som hänger samman med multietniska och mångkulturella samhällen.” Han pekar särskilt ut den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror att han instämmer i Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa kommer att bli en del av västra arabvärlden, av Maghreb”. Madrids borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón sa 2006 att islam ”inte är och inte heller vill bli mångkulturell”. Med grundläggande kännedom om islam och islamism kan man istället konstatera att denna religion/kultur/politik befinner sig i en utveckling som kräver inte bara inflytande och deltagande i invandringsländerna, utan de facto makt över institutioner och samhällsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal avslutar Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt väsentligt. Han menar att ”européer vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth och mindre om Montaigne och Goethe.”

Längre fram i betraktelsen diskuterar Caldwell utvecklingen från slutet av 1950-talet till idag. När invandringen från länder som Turkiet började också i de nordeuropeiska och skandinaviska länderna, var det väl inte någon som hade trott att ”det ett halvt århundrade senare skulle finnas tusentals moskéer över hela kontinenten”. Hade européerna vetat det, säger han, ”skulle de aldrig ha tillåtit det”. Skillnaden mellan den tidens migration och den som pågår just nu är ändå mycket stor. Majoriteten av dem som kom till norra Europa, från länder som Turkiet, Jugoslavien, Grekland (och Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta. De flesta som idag kommer är för det första muslimer (från Irak, Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det andra hamnar dessa människor i mindre eller högre grad i befintliga getton, där det förstås vare sig finns jobb att få eller vägar in i majoritetssamhället. Gettot här i Sverige definieras först och främst som en plats där man, tack vare ekonomisk rundhänthet från myndigheterna, klarar sig alldeles utmärkt utan att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda svensk krona. Minnesvärda är de ord som en ung irakisk kvinna, Fatima Obaid, fällde om Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller något annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö.” Jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara annorlunda i de av islam dominerade brittiska städerna. Där kan man också stortrivas, eftersom de är precis som städerna i Pakistan, Bangladesh eller andra muslimska majoritetskulturer.

Men den kanske viktigaste aspekten är ändå den som Caldwell pekar på: islamiseringen av samhället, särartsintressets växande inflytande och så småningom dominans, och bristen på öppen diskussion och debatt. Stämplingen av islamiseringens kritiker började för länge sedan men tilltog radikalt i och med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen 2010, men användes inte bara mot dessa nationalister utan också mot var och en som yppade kritik mot islamismen som politisk-religiös ideologi.

Särskilt noterade jag efter denna period hur också kritiska människor beskylldes för att vara SD-anhängare och/eller medlemmar av detta parti. Oberoende kritiker betraktades som en omöjlighet. Eller så användes denna ”Guilt by association”- teknik för att omöjliggöra den oberoende kritiken av politisk islam. Att stämplingens främsta redskap – ”islamofobi” – myntades av Ayatolla Khomeni så sent som 1979 tycks inte ha bekymrat den opinion som vill slippa höra kritiska röster. Den har också bidragit till att samhällsklimatet övergått i grovt tillyxad demonisering, efter att den norske terroristen och massmördaren blev en del av det kollektiva medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden. Det råder väl ingen tvekan om att vi får se fler och kanske ännu mer spektakulära terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen skulle ”regleras” av sådana kriser, skulle det innebära att vi frivilligt gick in i den totala stumhetens epok. Och det i sin tur skulle leda till att de totalitära och våldsamma ideologierna fick ett ännu större spelrum.

Den pakistanska moskén i Dudley. Foto: TN
I ett kapitel om ”etniska kolonier” berättar Caldwell om Trevor Phillips, ordförande för Commission for Racial Equality i Storbritannien, som 2005 varnade för att landet gick ”sömngångaraktigt mot segregationen”. Han påpekade att isolationismen var särskilt stor bland etniska pakistanier och bangladeshier, och att deras frivilliga isolering i getton hade tredubblats sedan 1990-talet. Några av de undersökta städerna var Bradford och Leicester där man räknat med att ungefär femton procent av befolkningen lever i sådana områden. Phillips fick förstås på tafsen för sin ”pessimism”. Intressant att notera är dock att de argument som användes mot honom hade sina källor i en kulturell lobby som hellre än fakta och siffror använde känsloargument och så att säga ”tänkte bort” problematiken. En brittisk regeringsrapport, publicerad 2001 efter våldsamma sammandrabbningar mellan vita och pakistanier i landets norra delar, citerade en brittisk man med pakistansk bakgrund som sa: ”När jag lämnar det här mötet ikväll går jag tillbaka till mitt hem och ser inte ett enda vitt ansikte förrän jag återvänder hit om en vecka.” Segregationen är ett faktum, och det hjälper inte att man möter invandrare i deras roller som servitörer eller i serviceyrken för att tänka bort faktum. De européer som oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sådana som Trevor Philips, människor som arbetat hårt för att åstadkomma harmoni mellan folkgrupperna. Till det ställer Caldwell en serie frågor, förvisso retoriska men nödvändiga: ”Vems är felet till denna isolationism? Är den påtvingad eller självvald? Är det segregering eller självsegregering? Var de infödda rasistiska och kyliga? Eller var nykomlingarna overksamma och våldsamma?” Svaren ger sig ofta alldeles själv, för den som har ögon och öron öppna och som inte räds att dra slutsatser som varken får eller kan uttalas offentligt i dagens Europa.

(Detta är ett utdrag ur min nya bok Black Country. Är du intresserad så klicka på bokomslaget i bloggens högerspalt, då kommer du till en informationssida om hur du kan köpa boken)

Söndag med barnbarnsdans och snö

Foto: Astrid Nydahl
Jag fortsätter på den inslagna vägen. Söndagen möter mig med snöoväder och jag trotsar ovädret för att se ett av mina barnbarn dansa med Kristianstadsflickorna. Det blir bra. Och från Köpenhamn hälsar mig Snaphanen med detta påpekande: "H.C.Andersen siger i dagbøgerne: Jeg er mæt af dage. Idag."

lördag 8 december 2012

Friden, tystnaden, lördagen

Vägen in till Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl
Jag är så trött på politiken. Vad jag än tänker eller skriver finns det alltid någon som säger att jag har tänkt eller skrivit fel. Så nu gräver jag ner mig i bysnön eller vintervätskan...just nu är den ett importerat spanskt rödvin.

Åkern där vi bor. Foto: Astrid Nydahl

När det blir minusgrader och en viss ton klingar skiter jag i allt annat. Det gör jag just nu och jag tänker inte tala alls om världens tillstånd. Det är ju så, att när jag skriver om Mellanöstern, så gör jag det inte för att polemisera mot någon annan. Jag gör det därför att jag kanske snubblat över ett korn någonstans och funnit att kornet ifråga kanske borde betraktas.

Jag är trött. Det är lördag. Jag föraktar det som kallas mänskligheten. Jag vill inte tillhöra den. Jag önskar att jag vore en utom-mänsklig varelse. Det finns något annat som jag alldeles oförskämt ägnar mig åt: mitt eget tillstånd. När jag gör det ber jag inte om ursäkt, jag bara gör det. Nu, denna kväll. Nu.

Solen gick ner. Människorna pladdrade. Foto: Astrid Nydahl





Robert Fisk: vem var först att använda kemisk krigföring i Mellanöstern?

Hama 1982


Robert Fisk har skrivit ännu en glimrande artikel om skeendet i Mellanöstern. Nu handlar det om hoten från president Obama och fru Clinton angående syriska gas- och giftdepåer för krig.

Fisk konstaterar att det var USA (och Tyskland - förstås, skriver Fisk) som försåg Saddam med sådana stridsmedel som han använde i Iraks krig mot Iran. Men han diskuterar också ett gammalt rykte.

Det handlar om att Assad den äldre skulle ha använt sådana stridsmedel mot sitt eget folk i samband med upproret i Hama 1982. Fisk var på plats, och han skriver:
”Not a single soldier I saw in Hama carried a gas mask. No civilians carried gas masks. The dangerously perfumed air which I and my colleagues smelt after chemicals were used by our (then) ally Saddam against Iranian soldiers in the 1980s was not present. And none of the dozens of civilian survivors I have interviewed in the 30 years since 1982 ever mentioned the use of gas. But now we are to believe that it was used. And so the infantile new fairy tale has begun: Hafez al-Assad used gas against his own people in Hama 30 years ago. So his son Bashar may do the same again. And wasn’t that one of the reasons we invaded Iraq in 2003 – because Saddam had used gas against his own people already and may do so again?”
Så kommer vi till frågan om vem som var först att använda gas i Mellanöstern. Svaret är inte överraskande men så här lyder det:
”And by the way, which was the first army to use gas in the Middle East? Saddam? Nope. The Brits, of course, under General Allenby, against the Turks in Sinai in 1917. And that’s the truth.”

Lördag i vinterlandskapet

Foto: Ulrika W.
Vaknar till ännu en snödag. Det är så svindlande vackert här ute nu. Och mer, bättre, vackrare lär det bli imorgon.

Stor glädjedag var det i familjen igår. Min äldsta dotter har fått stipendium för att kunna delta i seminarium om Alströms syndrom i USA nästa sommar, min äldste son fick femårigt arbetsstipendium från författarfonden, liksom han sambo fick ett ettårigt. Det fick också  en annan ung människa i litteraturens värld. Jag delar deras glädje fullt ut. Själv lever jag denna vinter på vad bokförsäljningen givit. Den har gått över all förväntan.

Innerst inne hoppas jag på att vi blir helt insnöade natten mellan söndag och måndag. Jag slipper be om ursäkt för att jag helst befinner mig här inne. Baka surdegsbröd, laga en god lammiddag, dricka ett gott vin. Läsa. Kanske skriva lite. Det är livet när det är som bäst.