torsdag 15 november 2012

Markkriget står för dörren

Om det råder fullt krig när vi vaknar på fredagsmorgonen så bli inte förvånade. Jag har de senaste dagarna följt först den intensiva beskjutningen från Gaza in i södra Israel. Hamas har tagit på sig ansvaret för hundratals raketer på bara några dagar. Idag har människor dödats i Israel efter en Hamas-fullträff mot ett bostadshus i Kiryat Malakhi. I hela södra Israel har man fått känna av beskjutningen och tillbringar därför natten i skyddsrum i städer som Ashkelon och Beersheva. Och när Israel besvarat elden har palestinier dödats i Gaza. Men jag tänker inte, som i kriget 2010, sitta vid datorn och argumentera mot människor som beklagar sig över att Israel svarar. Svaret är självklart och det kan innebära ett markkrig inom kort.

Larmen går nu i kväll - alltsedan i eftermiddags - också i Tel Aviv. Det rapporterar bland annat Al Jazeera.

Jag kommer inte att publicera någon krigspropaganda i bloggen. Men jag kommer i den mån det är möjligt att försöka ge en saklig och kritisk bild av skeendet. Jag följer också The Telegraphs rapportering, som nu handlar om att Israel med all säkerhet gör en större mobilisering på runt 30.000 man.

Detaljer går jag inte in på, men jag rekommenderar läsning på följande sidor (den palestinska versionen kan man hämta i närmaste svenska dagstidning, så hade t.ex. DN i sin längre kvällsuppdatering redovisat 13 palestinska dödsoffer men inte med ett enda ord nämnt de israeliska):

ynet
Jerusalem Post
Times of Israel

Det finns förstås också många bra bloggar, jag kommer att fylla på med sådana efter hand. De israeliska källor jag här rekommenderar finns med därför att jag följt dem några dagar nu och fått tillförlitlig information.

De kommunistiska åren

De tidiga åren. 1 maj med kfml(r) i Malmö 1973. Jag till vänster vid Nordsjö Färgfabriks standar.
Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Stalinboulevarden i Tirana, Albanien 1978. Privatbilism var förbjuden, så de enda bilar man mötte var partispetsarnas, oftast svarta Volvo med vita gardiner på sidorutorna. Foto: T Nydahl
Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.




Motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är andens frihet – bara det.

Martin Amis
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”. 

I samma tidning skrev han den 10 september 2006:
“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stoltet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”
Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:
”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.” 
Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:
”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser. Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 
Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens, ”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”

Denna text finns i i sin helhet med i min nya bok Black Country. Är du intresserad av att veta mer om boken går du in via den bild och reklamtext som ligger överst i högerspalten.


onsdag 14 november 2012

Mellanrummet

Billnäs i Finland. Foto: Ulrika W.


Onsdagen är ett mellanrum. Det finns människor jag oroar mig för idag. Jag har inte fått ett livstecken trots upprepade försök, jag vet inte vad som hänt. Hur hanterar man en sådan oro? Jag går in i mellanrummet. Det finns inget alternativ. I mellanrummet hoppas jag hitta den sorts väntan som är uthärdlig. Jag gör det med öppet fönster som släpper in den mycket svala novemberluften. Dimman har nu nästan försvunnit över bygden. Den ni ser på bilden låg i morse över Billnäs-trakten i finska Västra Nyland. Dimslöjor är - liksom hårt snöoväder - ett fenomen som hjälper mig att komma in i mellanrummen. De hjälper väldigt konkret med sitt skydd mot omgivningen. De blir som vänligt installerade murar. Hoten finns kvar, men jag varken ser eller hör dem. Ingen människa är en ö - så heter det. Jag är benägen tro att det är precis tvärtom. Varje människa är en ö. Men det är när förbindelsen mellan de olika öarna skärs av som oron uppstår. Det solitära livet har också ett behov av de andra, vännerna, de människor man delar grundsyn med. De två människor jag just nu oroar mig mest för står i särskilt hög grad för just det i mitt liv. Jag ska försöka göra med den oron, så som jag dessa dagar gör med surdegsgrunden. Vad den kräver av mig är tålamod och väntan. Jag ser hur den bubblar idag och känner tillförsikt. Surdeg, tålamod och väntan i mellanrummet.

 

György Konrád: Antipolitik och Från Europas navel

Foto: Astrid Nydahl
György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
György Konrád: Från Europas navel ( 1990, Alba 1990 i översättning av Gabi Gleichmann)
"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."
Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det sägenomspunna som blev en myt tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:
"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."
Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man i alla fall läsa dessa två verk av György Konrád.


tisdag 13 november 2012

Årets reaperiod börjar den 20 november


REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT



Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ


Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare



Neil Young: Fredsförklaring (Norstedts, översättning av Patrik Hammarsten).


Det kom några musikerbiografier tidigare i år, de var så illa skrivna att jag inte ens orkade recensera dem. De fick mig att tänka på hur mycket bättre allt blir om musikern/kompositören själv skriver – i detta fall inom populärkulturen – med exempel som Bob Dylan och Patti Smith. Neil Youngs första bok är skriven i just den andan, av honom själv, utan att texten passerat någon professionell spökskrivardator. Just därför att det befriande att läsa boken som på svenska fått den fyndiga titeln Fredsförklaring (motsatsen skulle man förstås aldrig förknippa honom med), men som i original heter Waging Heavy Peace – A Hippie Dream. Originalet är förstås bättre, just för att det alldeles självklart sätter den västerländska hippieperioden som ram för Youngs liv och gärning. Den var bara en naiv dröm, men den fungerar som referens för en sådan berättelse om man själv befunnit sig i drömmens centrum.

Neil Young struntar i kronologi, ungefär som Dylan gjorde det. Befriande blir det att se hur händelser i det tidiga livet förbinds med nuet. Young är ju inte bara musiker och artist, han är framför allt en fantastisk poet i sina sångtexter. Sedan jag var i tonåren har dessa texter följt mig. Minns mina första år tillsammans med de andra pågarna på Jöns Filsgatan i Malmö, dit vi kom när vi lämnade föräldrahemmen. Sjutton-arton år var vi och After the Gold Rush (hans tredje skiva) snurrade minst sju kvällar i veckan, denna vackra, akustiska tonbild och Youngs ljusa, spröda röst – ack man önskar att det vore möjligt med ett återbesök till den tiden. Liksom då kunde man stämma in i första versens ord:

Well, I dreamed I saw the knights
In armor coming,
Saying something about a queen.
There were peasants singing and
Drummers drumming
And the archer split the tree.
There was a fanfare blowing
To the sun
That was floating on the breeze.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.



Men Neil Youngs självbiografiska bok stannar förstås inte i de tidigare åren. Tvärtom kastar den förbindelser fram i det som utspelade sig alldeles nyligen.Vill man möta en skapande människa som betydde mycket för oss som var unga på 1960- och 1970-talen ska man absolut läsa Fredsförklaring. Om inte annat för att den slutar med vardagliga, vackra passager som denna:
”Jag går tillbaka till min Continental och fortsätter till kaféet. Där svänger jag in, och på parkeringen får jag syn på Larry Johnsons Fordpickup från 1957. När jag stiger in på kaféet ser jag att Larry och Briggs sitter där och äter en sen frukost och dricker kaffe. Jag går bort till dem och sätter mig. Vi säger inte så mycket. David säger något om att Kirby har fått jobb på en studio. Kirby är väldigt händig och kan laga vad som helst, och dessutom är han väldigt snäll. Vi är glada för hans skull. Larry måste ringa ett samtal så han reser sig och går bort till telefonautomaten. Han ber oss beställa påtår åt honom när servitrisen kommer förbi. Briggs ser på mig och frågar vad jag har haft för mig.”
Där slutar boken. Han har lovat att det blir ännu en.



Fantasi eller verklighet.


Rasmusgatan i Malmö 1956. Ylva Nydahl på promenad med sina två söner, undertecknad gående till höger. Verklighet 1956 men idag inget annat än ett bedrägligt "fantasy-land". Så ser det inte ut 2012 och så kommer det aldrig mer att se ut. Vem blir lycklig av att inbilla sig det?
"Who knows, maybe dwelling in fantasy-land leads to more happiness than confronting reality world. Although when you find your neighbour´s sewage backing up into your basement, you propably wish you hade been less into self-sufficiency..."
När jag läste Stephen Browns ord i måndagens TLS slog det mig att det är en lysande sammanfattning av situationen i Sverige. Om man sitter nedsjunken med en fantasibild av sitt eget land kan man säkert också uppnå lyckotillstånden. Kvällstidningar, tv-underhållning och stadsfestivaler gör vad de kan, för att i samverkan med storköpen och galleriorna forma så nöjda människor.

Risken är väl annars bara den att man en dag får klarhet i de verkliga förhållandena. Man höjer av en eller annan anledning blicken och ser något annat. Ju äldre man är när det sker, desto större måste chocken bli. Så mycket bättre att studera, lära och dra några slutsatser som möjligen preliminärt är riktigare än fantasibildens.






måndag 12 november 2012

Tvångsläsning eller fri, stilla läsning

Foto: Astrid Nydahl
Läser samtidigt en handfull böcker och upptäcker att jag är inne i samma olyckliga och ytliga läsande som jag var på den tiden jag försörjde mig på recenserandet. Jag drar snabbt i bromsen. Börjar en ny vecka. Nu ska jag i lugn och ro ägna mig åt Anders Bodegårds nyöversättning av Gustave Flauberts Madame Bovary som jag började läsa under söndagen.


Jag har en ansenlig hög med böcker som just nu mest ger mig dåligt samvete. Men i samma stund jag drar i bromsen återkommer frågan om jag verkligen måste skriva om allt som sänds till mig. Nej, det finns inget sådant tvång. Jag får ta de riktiga pärlorna, som igår med den portugisiska lyrikantologin. För övrigt är plikterna gentemot de nära vännerna och familjen viktigast. Det kände jag starkt under lördagskvällen då vi var på fest hos ett av barnbarnen som fyllde arton. Många människor, härligt fria diskussioner, många skratt och en värme man bäst kan känna hos och med de sina.

Läsandet får aldrig vara ett tvång. Ändå såg det ut att bli det igen.

Bara jag själv kan skruva tillbaka tiden till det ögonblick då jag först bestämde mig. Det kan vara tre år sedan. 


 

söndag 11 november 2012

Det finns stunder...

Foto: Astrid Nydahl
... och just en sådan stund drog in som ett svart moln över mig idag. Det har varit för mycket av det pompösa, det stora, det krävande, tillsammans med andra människor, vid festdukade bord eller en ständig ström av kommunikation. Framför datorn, skrivande och skapande; bara så känner jag att det fungerar. Jag menar inte på nätet. Jag menar i de nya texterna, och jag menar i det som nu gått från skapande-fasen till den fas som kan beskrivas som den färdiga bokens väg ut bland läsarna. Men jag är så trött och så nedstämd att jag skulle vilja ansluta mig till skogsfolken, dra iväg så djupt in att inga stadsljus kan synas mellan mörkerstammarna. Eller så vill jag vara vid en kuststräcka där det på sin höjd finns tomma sommarhus. Hur hanterar man den känslan? Jag vet inte. Jag vill varken se svenska nyhetsprogram eller höra någonting av populärkulturen. Jag vill inte finnas i den världen. Jag vill vara i det tysta mörkret. Läsa, vila, sova.



Ana Luísa Amaral/ Nuno Júdice/ Vasco Graça Moura: Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva förlag, introduktioner och översättning Marianne Sandels)


Ny portugisisk poesi i en antologi med Vintergatan på omslaget – kan en bok vara mer välkommen nu i november, när det täta mörkret lägger sig tidigt också här nere i Skåne? Jag har förstås följt Marianne Sandels länge, ja alltsedan hon utgav den klassiska antologin Smaken av oceanerna  som kom 1983. Hennes eget förlag, Almaviva, har med den nya boken utgivit elva titlar från den portugisisk-språkiga världen, med prosa och poesi från miljöer och människor i bland annat  Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique, och så förstås hennes egen ”Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla …" Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100–1350. På förlagets hemsida presenteras den unika boken så här:
”Under medeltiden skapades lyrik som blev starkt inspirerande för århundraden framåt. Trubadurer och andra diktare var verksamma i länder som motsvarar de nutida Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Bland de mest begåvade återfinns en rad kvinnor som framträdde i jagform. Emellertid simulerade männen gärna en ”kvinnlig röst” – ofta med stor skicklighet. Dessutom har många anonyma dikter bevarats där en kvinna talar i jagform – men det är omöjligt att avgöra om författaren var man eller kvinna.  Boken har ett rikligt urval texter i översättning från occitanska (provensalska), franska, italienska och galicisk-portugisiska. Läsaren kan följa den mångfacetterade och ambivalenta gestaltningen av kvinnans röst. De ca 20 illustrationerna har nära anknytning till kulturlivet 1100–1350. Omslagsbilden återger en vinjett ur den berömda samlingen av trubadurlyrik Cancioneiro da Ajuda.”
Den nya boken bjuder på tre mycket fina poeter. En av dem, Vasco Graça Moura, är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi:

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären

heter det i dikten det säkra stället.
 
Moura, Júdice och Amaral. Bilder från förlaget Almaviva.
Antologins första medverkande är Ana Luísa Amaral. Sandels kallar hennes lyrik ”svindlande, halsbrytande”. Det är något alldeles särskilt att försjunka i hennes språk och det är lätt att hålla med om Sandels karaktäristik. Amaral skriver i dikten Avgrunder av drömmande:

Allt det bästa som finns i en byrålåda:/näsduk, papper,/ en kvist lavendel/ i fritt fall/ Avgrunder av drömmande/ eller av lakan,/ studier i kärlek,/ ibland,/ tidningsurklipp/ Det väldiga stormötet/ i en byrålåda:/ en frånvarande talare,/ en knappnål som hetsar upp/ folkmassor/ En väldig triumf/ av kaos och färg/ sammanhållet inom lådans trä/ (med glöd)

Trots de båda poeternas fina bidrag, håller jag ändå tredjepersonen, Nuno Júdice, för att vara den intressantaste. Han är professor vid Universidade Nova i Lissabon och har ägnat sig åt bland annat trubadurkonungen Dom Dinis (1261-1325). Hans starka förankring i de lissabonska miljöerna och stämningarna försätter mig genast i ett poetisk tillstånd och jag längtar så starkt tillbaka till allt det jag sett och erfarit där, i den vita staden vid floden Tejo:

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet/ som ännu inte torkats av, det är som om du/ inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen/ som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts/ till sista droppen, och kastar håret bakåt/ så att eventuella skuggor skingras

Så heter det i dikten I Lissabon, den som slutar så här:

Utan att veta/ varför, bevarade jag bilden av dig och har den/ i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,/ som om du hade bett den att hålla det hemligt.


Det är en fantastisk antologi som rymmer dessa tre stora poeter. Jag kan förstås inte göra den minsta rättvisa med korta citat, utan bara rekommendera den för omgående läsning.

(Bokens omslag visar galaxen Vintergatan fotograferad i Tänndalen, Härjedalen, januari 2012 av Per Magnus Hedén.)




lördag 10 november 2012

Mellan sömnen och sömnen



När jag stiger upp denna lördag vet jag att det bara är för att vänta på nästa natt. Det som räddar mig undan tidens dårskap är just sömnen. I natt har jag drömt att jag alltid och överallt gick runt och sjöng Barnatro. Hur är det ens möjligt att barndomens sånger uppträder genom den egna personen i en dröm? Mamma sjöng varje dag dessa sånger när hon maniskt städade sig från rum till rum. Barnatro.

Men jag kunde aldrig anpassa mig till den. Det spelade ingen roll att jag omgavs av Missionsförbundet på mammas sida och Frälsningsarmén på pappas. Inte heller att jag gick i söndagsskola och konfirmerades och försökte vara en SMU-scout hjälpte. Jag hade en motvalls-gen i mig redan vid födseln. Är det därför jag reagerar med instinktiv avsmak när jag ser hur religiösa rörelser åter dominerar världens riktning?

När Jan Myrdal på 1970-talet skrev att framtiden skulle komma att präglas av "ras och religion" skrattade jag. Det tedde sig fullständigt otänkbart - då. Nu vet vi bättre. Så ser striderna ut, också i Europa. De mellanfolkliga sammandrabbningarna är just "ras och religion" i den tappning som Huntington pekade på, "civilisationernas sammanstötningar". Som framtidsprognoser kan båda dessa beskrivningar fungera. Och vi som vägrar låta oss inlemmas i de religiösa eller nationella ideologierna, som rentav vägrar vara del av de totalitära tankefängelserna, och som vägrar ta ord som "ras" i våra munnar, vi har bara ett hopp och det är nattens sömn.

Fotnot. Hur så?

Israelisk film, är den bekant? Vi såg Joseph Cedars gripande Fotnot, som just släppts på dvd i Sverige. Hur sammanfattar man en så gripande film? Låt mig säga så här. Det är en urgammal tradition som står i centrum, Talmudforskningen. Eliezer Shkolnik är huvudkaraktären i berättelsen.

Hans forskning ses det ner på. Och det är ingen tillfällighet att det blir hans son Uriel som tilldelas Israelpriset. Men sonen vill inte spela med i detta onda drama. Han lyckas faktiskt få detta, som är en kombination av missförstånd och elakt spel, att vändas till faderns fördel. Det blir alltså Eliezer som trots allt får priset. Men det kommer att kosta, både på familje- och samhällsplanet.

Det var länge sedan jag såg en film som förenade djupgående filosofiska och teologiska frågor med kallhamrad samtidspolitik.

Den israeliska kontexten är förstås avgörande. Men det inte det Israel som dagligdags figurerar på svenska nyhetssidor. Tvärtom är det ett Israel som för vidare de traditioner som så länge levde i Europa, före nationalsocialismen.Kan en människa ägna sig åt att studera traditionen utan att mördas? Det finns inget entydigt svar på den frågan.

Men filmen Fotnot försöker i alla fall berätta för oss om hur svår vägen till uppriktighet och ärlighet kan vara. Det tycks alltid stå en elak fan i vägen för människor som strävar i den riktningen. Om de är teologer, filosofer, politiker eller bara vanligt skitfolk spelar ingen roll. Konsekvensen blir alltid densamma.





fredag 9 november 2012

Mitt barnbarn Hugo och assistenterna

Mitt barnbarn Hugo, som föddes med Alströms syndrom, har en stor tillgång i sina fantastiska assistenter. Här ser ni honom med H, den av assistenterna jag träffat allra mest. Hon utför ett mirakulöst arbete. Idag skriver Hugos mamma Malin, min äldsta dotter, om honom och assistenterna. Läs hennes berättelse här.