söndag 16 september 2012

Ny information om min kommande bok.

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Först vill jag säga tack till er som tecknar er som sponsorer för boken. Utan er hade jag inte genomfört det här stora arbetet. Då hade jag traskat runt i förlagsvärlden och kanske fått ett svar om två år. Då hade boken inte känts alldeles aktuell. Så det var inget alternativ för mig.

För det andra vill jag säga tack till er som gjort en förköpsinbetalning. Ni är lika viktiga. Tillsammans med sponsorerna har ni säkrat Black Country-boken ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått hur det varit möjligt att göra så här. Det finns kollegor som med sorg konstaterar att de inte längre har någon förläggare. Det hade jag också gjort om inte experimentet med Kulturen vid stupet fallit så väl ut för två år sedan.

Jag går runt och tvekar om hur jag ska hantera den mediala världen. Ska jag skicka recensionsexemplar till en grupp utvalda medier eller ska jag bara låta boken tala om sig i bloggvärlden? Ytterst viktig fråga för mig, jag tar gärna emot era synpunkter.

***

Informationen om Black Country-boken säger annars att det färdiga korrekturet med bilderna inlagda når mig med posten inom två veckor, allra senast sista helgen i september. Det innebär att jag tar mig an läsningen direkt. Efter det kan sista handen läggas på inlagan och därmed göra den färdig för tryck. Medan det sker ska också omslaget färdigställas. Jag kommer framöver här i bloggen att visa er det fysiska korrekturet, så ni får en bild av hur bokens formgivning ser ut, och därefter förstås också det färdiga omslaget, med både fram- och baksida.

Fram till idag den 16 september har ungefär 150 exemplar av boken sålts, på det ena eller andra sättet. 41 personer har tecknat sig som sponsorer, nästan alla har betalt sin sponsorsumma. En grupp som motsvarar ungefär hälften av beställarna har också betalt in köpesumman. Det innebär att bokens kostnader är i hamn med råge. Det enda som återstår är en del förpackningsmaterial och kompletterande frimärken, som måste köpas in. Om gud vill och det är medvind kanske det rentav blir några hundralappar över till mig också.

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 41 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



lördag 15 september 2012

Ännu en arabisk höst? Javisst

Nu måste vi gå tillbaka där vi började för ett resonemang om politisk islam. Vi måste gå tillbaka till det sena 1970-talets iranska revolution och sakta närma oss det som kallas och förblir 11 september. Inte sant? Det som hänt sedan den 10 september 2012 lär oss läxan på nytt.

I den mediala offentligen får vi lära oss att någon gjort en film som ”kränkt” muslimer. Samma visa om igen. ”Kränkt” är lösenordet. Men ju mer jag funderar på hur man presenterade den ”arabiska våren” som en ”demokratisk revolution” och en de arabiska folkens längtan efter frihet, desto mer inser jag att det inte alls var vad det handlade om.

Vad handlar det då om?

Det handlar om ett uppror i profetens namn, ett uppror där islam, sharia, står i motsättning till de värderingar vi dagligen godtar som självklara men egentligen borde slåss för: yttrande- och tryckfrihet, personlig integritet, jämlikhet mellan könen, försök att lindra sociala motsättningar, fria och hemliga val till parlamentariska församlingar, sekulär lagstiftning – etc.

De som lägger en youtube-film i ena vågskålen har godtagit islamisternas världsbild. Det är så de vill få oss att betrakta världen. Men så ser den ju inte ut. Världen är ett pussel som aldrig går att lägga. Världen är en strid mellan förtryck och frihet, en strid mellan diktatur och demokrati.

När de arabiska massorna sätter byggnader i brand och mördar – ambassadörer och andra – så måste man nyktert betrakta det man ser.

Den ”arabiska våren” blev höst långt innan någon i den mediala offentligheten så ville medge. Nu kan vi konstatera att denna höst lett oss in i något som de frihetstörstande aldrig hade kunnat föreställa sig. Total frost, totalt haveri för varje frihetstanke.

***

Om det är något som ter sig relevant dessa turbulenta dagar så är det Samuel P. Huntingtons Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet, allt det som nu flimrar förbi på tv-skärmarna, alla de hatiska blickarna, lågorna som lyser upp himlen.
Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och västerlandet?

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och deras allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle, om han levt idag, fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan överallt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den fundamentalare frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen den senaste tiden har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat?

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

***

Nästa gång de muslimska massorna stormar västerländska byggnader så fundera på den grundläggande frågan huruvida deras vrede beror på en bok, en teckning och en film – eller om deras hat och förakt för västerländska värderingar är själva grundproblemet. Det är just det jag menar att det beror på. I muslimska kulturer är det en självklarhet att familjen och släkten väljer vem man ska gifta sig med, de bestämmer när den unga flickan ska stympas i underlivet, och när och hur man ska återupprätta hedern när den väl är kränkt. Så fungerar inte vår del av världen. Våra motsättningar och problem ser helt annorlunda ut. Den som tror att man kan medla med islamister har inte förstått det. Mot islamister kan man endast kämpa. Orden betyder så lite i den kampen. Men de är lika viktiga. De avgör vår väg. De avgör kanske rentav vårt öde.

PS: Det jag här skriver tycks Nima Gholam Ali Pour instämma i på Newsmill. Tack till Anna B. för tipset.

fredag 14 september 2012

Fredagar, fridagar. Lars Vilks talar från New York och jag funderar på vem man lierar sig med - och varför

Tosteberga hamn. Foto: AN
Jag träffade en av mina gamla bygrannar - han berättade att de sålt huset och flyttat till grannbyn. Jag måtte vara döv och blind för den närmaste omgivningen för jag har varken hört eller sett några flyttbestyr. Vi talade om åldrandet och krämporna och som vanligt bjöd han mig på lite berättelser från förr. Det är värdefullt att lära känna byn genom de äldre människorna, de som levde här när det var ett utpräglat jordbrukssamhälle. Deras berättelser tar aldrig slut. Varje gång får jag en ny liten pusselbit av byns historia och människorna som levde här.

Jag skulle ut och cykla i solen och så pratade vi om ovädret som förväntades under fredagen. Bra, sa han, då får den bli en vilodag.

***

Torsdag kväll såg jag Lars Vilks föreläsning för SION i New York. Den innehöll väl inga direkta överraskningar och vad man än tycker om hans närvaro där - jag har inget att invända, det är bra att han låter sitt work in progress fortgå -  kan man konstatera att han talade med sin egensinniga humor i behåll. Damerna och herrarna åt ur handen på honom. Hans ironier undgick ingen, trots att hans engelska är rätt så bedrövlig. Jag skrattade gott vid flera tillfällen och min beundran för Lars Vilks fick sig sannerligen inga stötar av föredraget.

En helt annan sak är det med Geller-gänget. De tycks på fullt allvar tro att president Obama är kommunist och därtill mannen bakom Muslimska Brödraskapets maktövertagande i arabvärlden. Geller själv uttrycker det så här:
"Egypt was an ally, a good solid ally before Obama overtly and covertly worked to overthrow him with the Muslim Brotherhood"
Är klimatet i USA sådant, eller är det bara vulgärrepublikanernas världsbild som återspeglas i denna mening? Den visar att hon är oförmögen att förstå vad som utlöste de omfattande protesterna i Egypten, som efter långa och vindlande turer ledde fram till att Mubarak avsattes. De rörelser som underifrån leder till radikala förändringar kan man inte bortse ifrån. Geller tror förmodligen att allt som sker enbart äger rum uppe i det blå, i Vita huset och andra regeringsbyggnader. Med en sådan syn på sociala och politiska förändringar blir man oförmögen att förstå de strömningar som utlöses av fattigdom, sociala och kulturella spänningar och inte minst - som i fallet Egypten - konsekvenserna av långvarig korruption och nepotism. Att just Muslimska brödraskapet så skickligt kunnat suga upp detta missnöje säger något viktigt om den rörelsen. Just därför ska den inte underskattas. Den växer både i omfattning och inflytande i hela den muslimska, arabiska världen.

Läs därför Per Gudmundsons artikel här. Den ger en komplexare och betydligt mer användbar analys av de senaste dagarnas händelser. Salam Karams debattartikel i Svenskan ger också en hel del att fundera på, till exempel om skillnaderna mellan olika islamistiska grupperingar i just Egypten.

Som den konspirationsteoretiker Geller är har hon också skapat en ny term för medierna, ni ser det här:
"The enemedia never informs the American people how Obama worked from early on in his presidency to bring the Muslim Brotherhood to power."
Skulle argumenten tryta kan man alltid slå ihop två ord och skapa ett nytt: enemedia. Jag tycker att det är signifikativt för hur Geller-gänget fungerar, och hur de hanterar språket. Geller är i första hand en propagandist. Kanske är hon rentav en bra sådan. Men jag betackar mig för den sortens anti-islamister. Om man vill bekämpa rörelser och ideologier som hotar friheten kan man inte göra sig till spegelbilder av dem. Man måste stå fri, både i fysisk mening och i idémässig.

En viktig fråga att ställa sig när det gäller de blodiga angreppen på amerikanska beskickningar de senaste dagarna, är huruvida dessa alls kan kopplas till en "kränkande film" eller om de tvärtom var planerade sedan länge för att äga rum just på elvaårsdagen av 11 september-attackerna?

Ändå säger jag tack till Lars Vilks, det var en flott och knackig föreläsning du gav och jag ser gärna om den om jag vill bli på gott humör.


torsdag 13 september 2012

Information om Black Country-boken

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.

Senaste information om Black Country-boken säger att det färdiga korrekturet med bilderna inlagda når mig med posten inom två veckor, allra senast sista helgen i september. Det innebär att jag tar mig an läsningen direkt. Efter det kan sista handen läggas på inlagan och därmed göra den färdig för tryck. Medan det sker ska också omslaget färdigställas. Jag kommer framöver här i bloggen att visa er det fysiska korrekturet, så ni får en bild av hur bokens formgivning ser ut, och därefter förstås också det färdiga omslaget, med både fram- och baksida.

Fram till idag den 13 september har ungefär 150 exemplar av boken sålts, på det ena eller andra sättet. 41 personer har tecknat sig som sponsorer, nästan alla har betalt sin sponsorsumma. En grupp som motsvarar ungefär hälften av beställarna har också betalt in köpesumman. Det innebär att bokens kostnader är i hamn med råge. Det enda som återstår är en del förpackningsmaterial och kompletterande frimärken, som måste köpas in. Om gud vill och det är medvind kanske det rentav blir några hundralappar över till mig också.

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 41 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



Upploppen i arabvärlden. Som man sår...

De våldsamma upplopp som nu skakar Tunisien, Egypten och Libyen indikerar en helt ny, men föga överraskande utveckling av "den arabiska våren". De islamistiska regimer som installerades med hjälp av amerikanska och europeiska krigsinsatser har antingen blundat för eller aktivt understött de extremistiska krafterna som de närt vid sin barn. Jag syftar här inte bara på Muslimska brödraskapet utan också på de väpnade jihadister som ingår i al-Qaidas nätverk. I DN talar man idag om att "Libyska säkerhetsstyrkor hävdar att man identifierat demonstranter från radikala Ansar al-Sharia vars symbol är Koranen korslagd med en kalasjnikov." USA skickar nu krigsfartyg till vattnen utanför Libyen. Sedan ambassadören mördades ställdes man inför en helt ny situation.

Jag ber er läsa två texter idag. Den först finns här, och handlar om den egyptiske bloggaren Kareem Amer, som igår besökte Köpenhamn. Den andra kan man läsa här, och den berättar om det aktuella skeendet. När jag skriver detta har man börjat storma USA:s ambassad också i Jemen. Det finns all anledning att med kritisk blick följa den dramatiska och farliga utvecklingen. Inte minst hur de islamistiska regimerna hanterar och förhåller sig till upploppen i de egna länderna kommer att bli avgörande.

PS: Också Daily Mails översikt är läsvärd, inte minst för bildmaterialet. Helle Merete Brix skriver om den egyptiske bloggaren, här. 


onsdag 12 september 2012

Stockholm Lisboa Project: Aurora

Här bjuds det ”fado,polska and beyond” försäkrar omslaget till Stockholm Lisboa Projects nya cd, den tredje i ordningen. Sångerskan Liana är inte med längre, hon har slagit in på nya vägar, och hon ersätts av fantastiska Micaela Vaz som tidigare också sjungit traditionell fado. Gruppen består annars, som alltid, av Sérgio Crisóstomo, Filip Jers och Simon Stålspets.

De trakterar så många instrument att det nästan är omöjligt att nämna dem alla. Ändå kan jag slå fast att de olika munspelen, fiolen och stränginstrumenten utgör den musikaliska grunden. De rör sig så fritt och ledigt både i traditionen och i det egna materialet. Här finns José Afonsos fina Tu Gitanas till den urgamla texten om zigenaren som ombeds spå framtiden, Alain Oulmans Vagamundo skriven för fadons drottning Amália och Havet stormar som på portugisiska fått namnet En tu puerta – sången som Micaela upptäckte utan att veta vad den handlade om. Det visade sig vara en inspelning med Lena Willemark hon hört och gripits av. Här sjunger hon den underskönt på sitt eget språk.

Här finns mer traditionellt material, men nog blir jag allra gladast över Simon Stålspets Instead of Facebook och hans Björkhalling.  Några polskor rundar av den musikaliska resan, men innan dess har jag njutit av skivans höjdpunkt, Vitorinos fina melodi Senhora Maria till en traditionell text om kvinnan som  letar efter den perfekta maken. Musikaliskt är detta en oerhört väl sammanhållen skiva. Den lägger redan från första fraserna fast en vilsam, melankolisk stämning där instrumenten och rösterna befinner sig. Trots tempohöjningar i danserna förblir intrycket just detta, att melodierna, sångerna spunnits av en och samma tråd. Det är den tråden som är det unika med Stockholm Lisboa Project.



Bengt Ohlsson: Margot (Brombergs)

Att läsa politikerbiografier som är spökskrivna är något av det värsta som finns. De stannar på ytan och gräver sig på sin höjd neråt med en falsk röst. Just därför är det så befriande att läsa författaren Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström.

Hans röst är inte bara hans egen, den vågar och vill också vara egensinnig, särpräglad. Ohlsson skriver bättre än de flesta och hans talang lyser över hela denna bok. Margot Wallström är väl den ledande socialdemokrat som inte bara sossar älskar. Hennes person har tilltalat oss svenskar, och det finns naturligtvis inga enkla förklaringar till det. Själv tror jag att det är en kombination av ödmjukhet och sakkunskap. Hon varken uttalar sig eller skriver om sådant hon inte kan.

Hennes väg får mig också att tänka på gamla tiders sossar, de som hade rötterna i arbetarklassen och själv kände villkoren. Sådana finns nästan inte alls längre, majoriteten av såväl socialdemokratiska som andra partiers riksdagsledamöter är politiska broilers som gått via ungdomsförbunden in i politikens toppskikt. Det är kanske en av de viktigaste förklaringarna till varför de blir både blinda och döva för vanliga människors villkor.

Margot Wallström skiljer sig. Hon kommer från en norrländsk arbetarfamilj. Hon har gått den långa vägen från ideellt arbete i tonåren och hela vägen från Kåge, via Karlstad till riksdagsplats och ministerposter i Stockholm och därifrån ut i världen, först som Sveriges EU-kommissionär i Bryssel åren 1999 till 2009, och sedan 2010 som FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konfliktsituationer. På hennes dörr i FN-skrapan står det i klartext:”Office of the Special Representative of the Secretary General on Sexual Violence in Conflict. Suite 333.”

Bengt Ohlsson släpps in i både privatlivet och FN-uppdragets olika rum. Han kan lyssna och anteckna. Och han kan intervjua Margot om detaljer och berättelser. Hon ger honom ett stort förtroende, och det tar sig ibland rörande uttryck som läsaren häpnar över. Och banne mig, om de inte också bekräftar det intryck man har av henne.

Det finns egentligen bara ett litet problem med den här boken. Ohlsson lägger med jämna mellanrum in en text som bryter mot bokens löpande historia. Det är utdrag ur en eller flera rapporter om våldtäkter i krig. Texterna är fasansfulla i sin kalla och sakliga beskrivning av vad som sker. Hade hela texten legat som appendix sist i boken hade det fungerat bättre, och man hade som läsare ägnat den mer uppmärksamhet. Nu fungerar den bara som irritationsmoment som bryter Ohlssons berättelse om och med Margot Wallström. På samma sätt hade jag önskat att de två gråa bilderna som avslutar boken hade funnits på ett rejält bildark i bättre kvalitet.

Men betrakta detta som randanmärkningar, för det här är verkligen en bra politikerskildring. Den har en genuin röst i Ohlsson och den återger med trovärdighet Wallströms röst.

tisdag 11 september 2012

Nikolai Grozni: Wunderkind (Förlag 2244, översättning av Niclas Hval)

Nikolai Grozni i samtal med Lauren Elkin, MM.
”Men hur skulle jag orka bära förnedringen att förlora mot ett gäng härmapor och trögtänkta charlataner som inte tyckte det var något skillnad på att spela Chopin och att kasta diskus eller läsa matematik? Som dessutom tyckte att Chopin var som alla andra dödliga, fast kanske lite besatt och med gammaldags smak?” (Wunderkind, s. 152)

Under hela den sovjetkommunistiska eran utkom många verk – ofta underjordiskt publicerade – som med burlesk humor skildrade och drev med det politiska systemet. Nu utkommer en roman skriven av Nikolai Grozni, född 1973, då systemet redan börjat visa ålderskrämpor. Han är född i Bulgarien, har levt som munk i Indien och skriver på både bulgariska och engelska. Hans roman börjar 1987, han är femton år gammal. I jag-form berättar om han systemet, som för ryssarna innebär att de hade ”de längsta dvärgarna och de snabbaste klockorna”. Lokalen för denna uppsluppna och roliga roman är "Musikskolan för begåvade barn".

Groznis stil är en märkvärdig blandning av sakligt prosaberättande och passionerade hyllningar till bildningen och kulturen. Men det är också en ständig påminnelse om hur tunn den linje är som skiljer den skapande människan från den som försvunnit bortom förnuftet. Varje kapitel bär namn efter ett musikaliskt verk, inte sällan är det Chopins. Berättaren har ett problematiskt förhållande till lärarna och medstudenterna. Konflikterna är inte alltid personliga utan färgas av det politiska systemets ständiga lögner.

Nog minns man sådant man själv sett i de socialistiska staterna: uppvisningsmusiker, uppvisningskonstnärer, uppvisningsdansare… som mekaniska dockor rörde de sig på de offentliga scenerna och när man kom från utlandet tvångsmatades man med denna kultur som ”betalats av de socialistiska arbetarnas brödraskap, av fabriksarbetare, sophämtare, doktorer och maskinister”.  Så kunde de uttrycka sig, kulturens politruker, de som nya generationer från Belgrad till Minsk, från Tallin till Blagovesjtjensk vid den kinesiska gränsen inte ens hört sina föräldrar tala om, dessa kontroll- och maktmänniskor som med sina ideologiska fängelsesystem krossade så många under diktaten och den kvävande socialrealismens klimat.

 Nikolai Grozni gestaltar det ovanligt fint, med både distans, humor och en uppenbar kunskap om hur det förhöll sig i landet där han föddes och växte upp. Artisten Patti Smith har uttalat sig om romanen och sagt att dess prosa är ”som om en konsertflygel vore hans infernaliska skrivmaskin." Det kan man lätt instämma i.




Black Country - en bok om ett engelskt landskap som kunde ha varit ett svenskt.

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Bara en dummy - men ungefär så här kommer bokens framsida att se ut. Jag håller er uppdaterade framöver. Efter detta väntar ett korrektur med samtliga bilder. Bokens väg är förvisso lång, men den är påbörjad med råge. Den blir runt 300 sidor tjock.

***

Är du intresserad kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 39 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?
Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



måndag 10 september 2012

Lura hösten med kaffe i viken

Idag lurade jag hösten. Satte mig vid Hammarsjöns inbäddade och lugna plats, den som heter Ekenabben. Kaffe, tigerkaka, tystnad. Inget annat under en timmes tid, sedan kom gänget på EU-moppar och trodde de förstörde för mig. Det gjorde de inte, jag hade hunnit insupa friden och tog den med mig. Högsommardagen , med landets högsta temperatur, den 10 september.



Tre albanska poeter

3 Albanska poeter/ 3 Poetë Shqiptarë. Ismail Kadare/ Frederik Reshpja/ Ali Podrimja. I svensk översättning av Shqiptar Oseku (Tidskriften Drita, med stöd av ABF för Sydvästra Skåne, Trelleborg 2011).

Det finns en entusiast vid namn Shefki Oseku i Trelleborg som skänker oss översättningar av samtida albansk poesi. Den nya antologin presenterar fylliga urval från en av den albanska litteraturens mest kända gestalter, nämligen Ismail Kadare från Gjirokastër i södra Albanien.

De två andra är Frederik Reshpja som levde i den nordalbanska staden Skhodër och Ali Podrimja från Kosova.

Själv hade jag inte hört talas om eller läst Frederik Reshpja. Hans förnamn förbryllade mig, men efter att ha konsulterat Sveriges enda albanolog, Ullmar Qvick, vet jag nu att det inte alls är ett ovanligt förnamn i det framför allt katolska Skhodër (staden som under diktaturen hyste världens enda ateist-museum). Reshpja levde åren 1940-2006 och han blev utsatt för mycket hårt förtryck under Hoxha-diktaturen. Han skrev poesi för både barn och vuxna.

Sedan säkerhetstjänsten Sigurimi slagit sina klor i honom fick han sitta sjutton år i fängelse. Svårt medtagen och psykiskt sjuk släpptes han till ett liv i rännstenen. Han vägrade tro på uppgifterna att regimen fallit. Han levde de sista åren av sitt liv som hemlös, och hans sista diktsamling, utgiven i Tirana 2004 hette symptomatiskt Vetmi (Ensamhet). Trots sin sociala isolering hålls han för att vara en centralgestalt i den albanska poesin.

Ismail Kadare är rikt representerad på svenska som romanförfattare. Hans dikter har tidigare förekommit i antologier, men här ges han stort utrymme. Kadare hade en särställning under diktaturen, och myten säger att det berodde på att diktatorn själv tyckte om honom. Vissa av hans böcker nådde inte till tryckeriet, men i stort var han en av den albanska prosans viktigaste representanter under diktaturen. Han lever sedan länge i Paris men gör täta återbesök i födelselandet. Kadare föddes 1936 i samma stad som Enver Hoxha, nämligen Gjirokastër.

Ali Podrimja, antologins tredje diktare, kommer från den före detta jugoslaviska provinsen Kosova. Han föddes 1942 och skrev redan vid 18 års ålder dikten Kosova, som blev ett slags frihetssång för unga människor i provinsen. Han har skrivit en gripande diktsvit om sin sons kamp mot och död i cancer, och i denna bok finns den med. Samtliga dikter i boken trycks både på albanska och svenska.

söndag 9 september 2012

Black Country-boken. Färdigt omslag och komplett innehållsförteckning

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Bara en dummy - men ungefär så här kommer bokens framsida att se ut. Jag håller er uppdaterade framöver. Efter detta väntar ett korrektur med samtliga bilder. Bokens väg är förvisso lång, men den är påbörjad med råge. Den blir runt 300 sidor tjock.

***

Är du intresserad kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 37 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?
Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



Förnyad energi?

Vid Hammarsjön. Foto: AN
När man en söndag inte riktigt lyckas starta det fysiska maskineriet, finns det flera sätt att få tillbaka energin. Valde en av de finare idag. Med croissanter och kaffetermos blev det en bänk vid Hammarsjön. Att sitta där med kaffet när en riktigt mild bris kommer över vattnet är som att sakta och behagligt väckas till något bättre. Människor går, springer eller cyklar förbi, flera av dem säger några vänliga ord. En timme senare är jag tillbaka hemma och ser mig om efter det som måste göras. Och så gör jag det.


Agneta Pleijel: Litteratur för amatörer (Norstedts)

Med sin nya bok tar sig Agneta Pleijel an de fina betydelserna av ordet amatör redan i titeln, de som bland annat stavas älskare och vurmare. Med hela denna långa erfarenhet av litteraturen, den sträcker sig från en läsande barndom på sjukhus, över olika redaktörskap och ett eget omfattande författarskap, kan hon med gott samvete samla något av det bästa hon skrivit om andra i denna bok.

Birgitta Trotzig
 Här samsas recensioner och essäer, föredrag och intervjuer, skrivna mellan tidigt sextiotal och det sista textblocket, om Birgitta Trotzig som täcker åren 1975 – 2011. Just detta block, med en lång och fascinerande intervju med Trotzig, bjuder på några av bokens verkliga höjdpunkter. Ett annat block avhandlar Tomas Tranströmer.

Hon har gjort en fin mix av ämnen, tider och platser. Själv vistas jag mer än gärna i läsningarna av sådana som Zbigniew Herbert, Witold Gombrowicz och Czesław Miłosz, men också det som finns samlat i avdelningen Kollegialt, där bland annat en gripande text om Peter Weiss och Karin Boye kastar mig tillbaka till tiden för publiceringen - och läsningen - av Peter Weiss mäktiga trilogi Motståndets estetik.

Peter Weiss
Ett avsnitt behandlar en sak som har mycket att göra med litteraturen ur ett annat perspektiv, nämligen det tryckfrihetsmässiga. Jag vill särskilt uppehålla mig vid det, eftersom det är av central betydelse för varje skrivande och läsande människa idag.

Det handlar om Jan Myrdal, mannen som inte tål minsta lilla påpekande om sådant som sker i Sverige (och utgör brott mot en eller annan lag), men som med lika friskt humör ömmar för några av historiens värsta massmördarregimer (vars laglöshet är regel nummer ett). Här blir man intill obehagets gräns påmind om något som hände i Svenska PEN-klubben för länge sedan. Ursprungligen handlar det om en konflikt som ägde rum 1989, då Pleijel i egenskap av ordförande hävdade organisationens huvudprincip, den som Myrdal inte bara bröt emot utan vid upprepade tillfällen hånade: yttrande- och tryckfriheten. Detta ledde till en motion som krävde Myrdals uteslutning.

Till Myrdals försvarare som krävde högt i tak var det självklart att Pleijel frågade ”Hur högt?” Hon menar att ett av de stora problemen är det dubbelspråk som Myrdal använder. Det måste tolkas och dechiffreras. Och det är sannerligen inte lätt för människor som inte tillhör eller tillhört den maoistiska vänstern (vilket jag själv gjorde fram till 1979). Artikeln, som publicerades i Svenska Dagbladet i mars 1997, då Myrdals förakt för yttrandefriheten åter ”diskuterats” hade rubriken ”PEN har snart inget tak kvar”, och Pleijel avslutade med orden:

”Detta är en skamlig historia. Bara flathet och bristande språkkunskaper kan förklara varför inte uteslutningskravet stod på agendan 1989, redan mycket sent, eller långt tidigare.” 

Nu är Myrdal 85 år gammal, men de blindaste av hans anhängare driver redan Jan Myrdal-sällskapet som ett försvar mot angrepp och polemik. Att man där delar ut ett årligt Lenin-pris säger det mesta om villkoren. Man behöver inte ha läst mycket Myrdal om Stalin, Mao och Pol Pot för att förstå allvaret i det Pleijel skriver. Att hennes text finns med i boken är välgörande.

Själv lämnade jag Svenska PEN för ett antal år sedan - jag invaldes i januari 1987, då Lars Grahn fortfarande var ordförande - därför att jag såg hur organisationen under Björn Linnells ledning blev alltmer ointresserad av att också vänsterradikala regimer och organisationer utsätter andra för hot och våld. Liksom för Expo - som har en rent organisatorisk förbindelse till Stiftelsen Natur och Kultur (och som delar ut stipendier och priser till "de goda" - alltid) där Linnell finns - tycks sanningen alltid vara den att "de goda" är vänsterradikala och "de onda" representeras av resten av mänskligheten.

Det är en outhärdlig svart-vit attityd som bidrar till att dagens samhälle tycks oförmöget att diskutera "godhetens" hot mot just yttrande- och tryckfriheten. Vill man stå upp också för de människor som censureras, förföljs, misshandlas, fängslas eller mördas av "det godas" representanter duger i alla fall inte Svenska PEN idag. Det finns därför något viktigt att lära av det som Agneta Pleijel skriver.

***

PS: Den utlösande faktorn som ledde till att jag lämnade PEN var att Expo på sin hemsida uppgav att PEN var en av organisationens sponsorer. Jag ville verkligen inte med min medlemsavgift bidra till att finansiera Expo.