Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Cafe-Restaurante Martinho da Arcada i Lissabon. Lavering: Thomas Nydahl.
Det var där han hängde, Fernando Pessoa. Redan vid mitt första besök i Lissabon, 1983, besökte jag stället tillsammans med Carlos och Per. Det var högtidligt och ännu hade den stora turistanstormingen inte börjat. Man kunde i lugn och ro sätta sig vid ett av marmorborden, beställa in en lätt måltid och en flaska vin.
Idag är det omöjligt, det är bokstavligt talat kö in och om man lyckas få en plats blir man utkörd så snart man ätit färdigt. Sådan är turismen i Pessoas spår. Här sitter han själv tillsammans med Costa Brochado på Martinho da Arcada:
Är du intresserad av att läsa om Pessoa finns det en rad artiklar i min blogg om honom. Här, avslutningsvis, bara några ord av honom själv:
"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte
låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför
men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".
Det går en man i en backe. Backen leder upp till Ale stenar. Han har redan sin fars knyck över skuldrorna, han kommer att bli alltmer framåtlutad. Men han är ännu ung och går med spänstiga steg. Han är runt trettio år. Till vänster om honom går äldste sonen, till höger lite frikopplad och dansande äldsta dottern. Bakom honom går den näst äldsta dottern, den eviga rebellen. Han vet ännu ingenting om framtiden. Han ska bli far till ytterligare tre barn. Han ska få tio barnbarn. Han ska lämna allt det som kallas arbete och dra sig undan alla de sammanhang han längtade till som ung. Halva hans nuvarande liv hade gått. Han var redan då och förblir jag.
***
När han besökte platsen 2011 insåg han att sådana höjder var omöjliga att bestiga. Han återvände ner till hamnen. Han spejade ut över havet och bestämde sig: 2012 ska det göras. Och när det var gjort började det praktiska arbetet med att skapa en bok. Den är inne på andra rundan nu och en omslagsbild kommer vilken dag som helst att visas här i bloggen.
När han lägger ut den har det gått sextio år och tre månader sedan mannen på bilden föddes i Malmö (trots att han skapats i Tyringe av en leksakssnickare och en ung hemmafru). Han ser sig inte om längre. Han försöker ta varje dag som den kommer. Men boken kommer att ingripa i hans liv. Det närmar sig den dag då den ska tryckas. Först ska bara ett antal korrektur läsas. Är du nyfiken på hans bok kan du läsa mer här.
Man sitter där den kanske sista riktigt varma dagen. Man är ensam. Inga svenskar åker till havet i september. Man häller upp sitt kaffe och äter sin macka. Man är lycklig när svalorna svirrar.
Och så kommer man hem och finner nya sponsorer och blir lycklig, och när man är lycklig blir man övertygad om att det går hur bra som helst att ge ut sina böcker via bloggen. Och så gör man det.
Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:
”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”
Den nya volymen innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag. Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.
Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.
Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:
”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”
Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:
”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om
”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.”
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”
Också när man vet att Imre Kertész idag är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.
*
Också idag bjuder jag på Procol Harums A Whiter Shade of Pale, men den här gången i en symfonisk version. Procol Harum tillsammans med "Danish National Concert Orchestra and choir at Ledreborg Castle, Denmark in August 2006." Lyssna på hela. När kören kommer in är det mäktigt och vackert.
Det er en vis episode i Luton i marts 2009 om
igen. Disse skægaber kunne ikke vælge en bedre måde at gøre sig
forhadte på. Soldaterne må hade dem, pårørende til faldne ikke mindst,
og vi der ikke tror på Afghanistan-eventyret, men står bag vores
soldater, har det vel på samme måde. Man må lykønske dem med deres
taktiske bedrift. (Foto, anonymt tilsendt) Tack till Snaphanen.
Den här bilden hade Ekstrabladet från samma händelse. Om ni inte redan visste det, så visar den i alla fall hur en "dansk" taliban ser ut. Och stava kan han inte heller. Hög frånvaro från dansklektionerna?
Det är onekligen intressant att studera det sektliv som utvecklas här i landet. Med egen erfarenhet av 1970-talets vänstersekter känner jag ju igen det mesta. Ett sektens grunddrag är att den alltid förökar sig genom delning. Om vi söker efter nätsektlivets karaktäristika kan vi gå till sidor som Avpixlat, Nationell idag, Nationell nu, Realisten, Swedish Defence League, Sweden Confidential eller Nordfront. Det rekommenderar jag bara i studiesyfte. Det finns säkert många av er som tänker att det är poänglöst att ge dessa sidor minsta uppmärksamhet. Den uppfattningen delar jag inte.
Mina studier av Black Country inför boken lärde mig att detta sektliv i själva verket är den utomparlamentariska politikens grundbult. I England spänner ett stort antal rörelser, partier och bloggar över det som kan sägas utspela sig mellan BNP och bloggen Harry´s Place, alltså en typ av ämnes- och områdesinriktad offentlighet som rymmer både de klassiska gangsterfasonerna och de intellektuella samtalen. BNP befinner sig längst ut på den kant som rymmer de allra svartaste traditioner, Harry´s Place på den andra, där samtalet och den milda analysen av ett krackelerande samhälle dominerar.
I min bok kallar jag en handfull av dem för "gatuopposition" av det enkla skälet att det är på gatan de syns. Då tänker jag på English Defence League, British Freedom Party, BNP, United Against Fascism, Muslims Against Crusades, Islam4UK, Workers Socialist Party och Respect, men det finns ofantligt många fler (och som ni ser tänker jag på rörelser som i en föråldrat världsbild skulle kallas både höger och vänster). De rörelser jag här namngav analyseras också i min bok.
I Sverige ser vi en vindkantring från SD över i gamla nationalsocialistiska strukturer som till exempel kallar sig Svenskarnas parti (att de är små är inget skäl att bortse ifrån dem). När de demonstrerar tar de tag i just de frågor som utgör grunden för människors oro, förvirring, rädsla och känsla av hemlöshet. Det handlar om allt ifrån etniska konflikter till flyktingpolitik. Men man bör ha Piratens klassiska ord i åtanke när man studerar dem, "Så fort jag skriver om en stoppnål så är det någon enögd jävel som känner igen sig." Med det menar jag att man naturligtvis inte delar grundsyn med denna sektens närvaro på gatan och på nätet, bara för att man intresserar sig för, försöker beskriva och aktivt analysera likartade ämnen.
Nog kan jag skriva om den fasansfulla könsstympningen i brittiska städer utan att få sektstämplar i pannan. Eller kan jag det? Jag blir alltmer övertygad om att människan söker enkla svar i svåra tider. Det är alltid enklare att kasta sten på andra, särskilt om man själv är lättjefull och inte orkar ta reda på fakta.
Men jag finner det komiskt att se hur de små sekterna idag kastar glåpord efter varandra. Deras motiv tycks ytterst vara att få göra anspråk på "den verkliga oppositionen" eller möjligen "den unika nyhetsförmedlingen" i dagens Sverige (se hur Avpixlat som små barn i sandlådan angriper Tryckfrihetssällskapet och hur de i sin tur förnärmat argumenterar mot Avpixlat. Men lustigt nog har man nu tagit bort den upphetsade texten och därmed alla de hundratals ännu mer upphetsade i sandlådan).
Vi resonerade nog så också, vi som var r-are eller maoister eller något tredje på 1970-talet. De verkliga revolutionärerna var vi och inga andra. Det är det jag känner igen, över hela det politiska fält som jag inledningsvis beskrev. Just därför är det så ofantligt viktigt att stå fri. Det jag skriver är bara mitt ansvar. Och i det jag skriver tar jag heller inget ansvar för det som sker i konfrontationen med den goda vänstern och liberalismen idag. Jag står möjligen snett bakom och beskriver men jag bär inga plakat och ropar inga slagord. Sektliv, nej aldrig mer. Har man en gång varit där gör man aldrig om det.
Jag förflyttar mig till den tid då det mesta verkade möjligt. Redan då kunde jag stå i ett mörkt hörn på diskoteket, betraktande, begrundande och bara insläppt då de verkligt epokgörande sångernas sjöngs. Men jag har nu, sedan länge, hängt av mig allt utanverk och bara lyssnar:
Den här mannen talar med en annan man i Wolverhampton, konstapel vägvisare. Foto: Astrid Nydahl
Gamle mannen: Hur har du burit dig åt, du reste till Black Country i maj och nu säger du att en 300-sidig bok är färdig?! Det går bara inte ihop, har du snott materialet? Den här mannen: Jag har byggt min bok sedan 2006, uppdaterat och skrivit dummys sedan 2008, och när stipendiefrågorna var besvarade skrev jag hela vintern och våren 2012 före resan. Resten har tillkommit perioden juni - augusti vid skrivbordet, långa och intensiva arbetsdagar. Nöjd?
Gamle mannen: Jag är nog skeptisk ändå, du har kanske bara googlat och kopierat fakta.
Den här mannen: Så här långt är det ju rätt snälla anklagelser. Jag väntar mig mycket värre när boken är ute. Jag blir säkert kallad både det ena och det andra. Därför är min bok också byggd kring alla myter, legender, halvsanningar och lögner som jag möter i vardagen - det jag ska anklagas för har jag slipat argumenten mot både i min läsning, mina studier, mina resor och de många timmarna av skrivande. Gamle mannen: Man har aldrig roligare än man gör sig heter det. Jag undrar: du har väl det aldrig mer trivsamt än när du sitter i elfenbenstornet med de andra rättshaveristerna. Jag är besviken på dig. Trodde att du ville se framsteg och frihet. Den här mannen: Jag tar ett glas portugisiskt rödvin nu. Sedan går jag in i tystnaden, som består av korrekturläsning. Tids nog får vi se vem som är besviken på vem.
Den israeliska modellen och skådespelaren Orly Weinerman har skrivit brev till Tony Blair. Hon vill ha hjälp att befria sin älskare sedan 2005, Saif al-Islam Gaddafi. Hon tycker att det är orättvist att han sitter fängslad och riskerar dödsstraff "bara för att hans pappa begick brott". Det tycks ha undgått henne, smidigt och lätt, att just äldste sonen var en av terrorregimens värsta bödlar. Han hade personligen så mycket makt att han stod redo att ta över styret i landet. Är det ren dumhet från hennes sida eller spelar hon på Blairs "vänskap med sonen"? Kanske vet hon precis vad hon gör, även om det är föga troligt att Blair vill visa sig mer i samband med Libyen.
"Saif worked closely with Mr. Blair before he was captured. The two are old friends."
"The fact that Saif was prepared to involve himself in a loving
relationship with a Jew is a measure of how open and civilized he is,"
she told the tabloid. "He judged people for what they are, not what
people perceive them to be. Saif never made an issue of my religion or
the country I came from."
Ni som följer min blogg vet att jag alltid med stor glädje läser Karl Aage Rasmussens musikböcker. Här i bloggen har jag skrivit om två: hans Richter-bok och den om Mahler.
Inför hundraårsdagen av John Cages födelse - redan på onsdag - fick jag från Gyldendals förlag i Köpenhamn Rasmussens bok Tilfældighedernes spil - veje til John Cage. Även om jag inte suttit mitt i ett stort korrekturarbete med min egen bok, så vet jag inte om jag hade hunnit läsa den här boken på två dagar. Förlagen är ibland överdrivet optimistiska när de sänder ut recensionsexemplar. Men jag ville i alla fall tala om att boken finns, och om någon är intresserad av Cage vågar jag gissa att det här är bra. Det säger jag därför att jag aldrig läst något av Rasmussens hand som varit ointressant.
Prov på Cage? Detta är inte representativt, men så är det också ett tidigt verk (som jag tycker om, vilket jag inte gärna säger om hans avantgardistiska saker):
Det finns inte så många svenska författare som jag följt sedan ungdomsåren. En av de få är Ove Allansson. Han är en av de trägna som ständigt återkommer till livets hårda villkor, dess orättvisor och elände. Men han gör så mycket mer, utifrån sina erfarenheter, inte minst som sjöman, har han skapat oförglömliga skrönor och underhållande berättelser. Humorn och värmen finns alltid med. Sedan debuten med Resan till Honduras 1967 har han utgivit ett mycket stort antal verk: romaner, novellsamlingar, fackböcker, sånger och dikter. Jag har faktiskt läst hela hans författarskap.
Jag var mycket ung när jag mötte Ove på en författarkväll i Malmö. Han besökte Kirsebergs bibliotek och läste. Jag var en ung hetlevrad revolutionär som älskade den svenska proletärlitteraturen. Han bemötte mig vänligt och jag minns kvällen med värme. Kanske också för att den var ovanlig, i vår krets umgicks vi mest med ”klassiker” och teorier. Vi var bra på att rabbla citat. Ove var något helt annat, en äkta berättare och läromästare.
Jag ska inte gå närmare in på vad hans böcker betytt för sjölivet och de fackliga initiativen, för det finns så mycket berättat om det i just den bok jag nu visar er. Det är Ove Allanssons bastanta memoarbok – 442 tättryckta och breda boksidor - som han nu utger, 80 år gammal men alltjämt skrivande. Under livets gång har Ove och jag haft kontakt, deltagit i projekt tillsammans (Rallarros stora sjötema), jag har vid två tillfällen intervjuat honom, den senaste mycket utförligt för en bok jag skrev, och vi har framför allt bytt böcker och skickat brev och på senare år mail till varandra. När jag slår upp hans bok och börjar läsa blir det därför också en resa ner i den politisk-litterära historia jag de senaste fyrtio åren delat med Ove.
Han berättar så mycket som jag känner igen. Han från sitt vänstersosse-perspektiv och jag från mitt numera namnlösa. Det roliga är att se hur det går en röd linje i hans gärning, från de böcker han skrev som skapade debatter, som ledde till förändringar för sjöfolket, till de fackliga aktioner han deltagit i inom litteraturkretsen, både lokalt i Göteborg och nationellt i Sveriges Författarförbund. Också i dessa sammanhang finns hans fina och finurliga humor med.
Det skulle bli svårt att gå in i detaljer i denna bok. Den är så ofantligt rik på mänsklig erfarenhet, på mellanmänskliga möten och både framgång och motgång i olika avseenden. Men det jag fäster mig allra mest vid är hur hans humör präglar alltsammans. Och så noterar jag – trots att jag visste det förut – hur stor hans kärlek till bluesen och jazzen är. Tacksam är jag dessutom att få dela den portugisiska fadon med honom.
Finge jag ge några råd till er som kanske inte läst honom än, så skulle jag rekommendera ett par av hans böcker: Svarvarns första sommar som kom 1977, det är en varm och vacker kärleksroman, New York Blues från 1981 som jag hade så goda timmar med och kanske särskilt ur hans senare produktion Den sorgsne trubaduren från Fogo, utgiven 1992, och Blues för Maria, hans senaste roman från 2008, där hans egen långa kärleksrelation med hustrun Ia säkert bidragit med många detaljer. Vill man läsa om honom kan man antingen gå till Allemans djävul, en bok om Ove Allanssons författarskap, redigerad av LÅ Augustsson, eller min egen Kön, klass och kultur, där den rätt så omfattande intervjun finns med.
Man behöver varken vara sjöman, svarvare eller bokanjär(x) för att tycka om Ove Allansson. Det räcker så gott att man är en läsande människa. En bokslukare, nyfiken på världens berättelser och erfarenheter.
(x) uttrycket är Oves och finns med i en av hans romaner.
Med värkande rygg började jag dagen och insåg att det var dags för ett rejält mellanslag. Det blev det. Med kaffe och rågbröd med ost och sallad. Först i Tosteberga där getingarna var alltför aggressiva. Det gick inte att sitta där vi brukar sitta så vi gav oss ut på en av stenpirerna.
Tosteberga. Foto: AN
När det var fullbordat gick färden till Landön där man i skydd och lä bakom strandskogen kunde sitta alldeles vid vattnet med kaffet. Det gjorde inte ryggen bättre, men själen! Sedan vi kom hem har jag arbetat med korrekturet. Imorgon går det iväg för en ny runda. Snart kommer omslaget - också här i bloggen.
Utsikt mot Skånes enda skärgård, från Landön 3 september 2012. Foto: AN
När jag meddelade att
min bok om West Midlands och Birmingham var färdig, skrev jag att det
behövdes 30 sponsorer för att säkra utgivningen. Det är därför en stor
glädje för mig att konstatera att jag fram till nu har fått dryga 40
stycken. Bland dessa finns de mest olika människor man kan tänka sig,
ungefär hälften av dem trogna läsare som alltid återkommer och de
resterande både för mig okända människor och andra som positivt
överraskat mig med att ställa upp.
Jag
har kunnat betala för sättning och formgivning i förskott, samt köpt på
mig den stora mängd frimärken som krävs. När arbetet sätter igång i
veckan som kommer vet jag av erfarenhet att det är svårt att ange exakt
tid för hela arbetet. Här följer nu den ursprungliga texten
om boken, för er som ännu inte sett den, och för andra som kanske vill
ha en ödmjuk puff och anmäla sig som köpare eller sponsor.
***
Vart
är Sverige på väg? Vart är Europa på väg? Låt oss titta på ett engelskt
landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som
händer med England, Sverige och resten av Europa.
Min nya bok heter Black
Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West
Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas
brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som
underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom
de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.
Därmed
tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den
börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med
2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska
förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar
påbörjades i juli i år.
Min rundresa i landskapet under
11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och
samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.
Jag
fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första
Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var
Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar
de två.
Boken är en hybrid mellan
socialreportage, essä och politisk debattbok. Det blir en rejäl bok. Det
mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Astrid Nydahl bidrar med bilder.
Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.
För
det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två
exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra
tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner.
Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå
tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com
Boken
kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre
korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa
för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas
datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de
färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till
mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker
som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre
månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som
beställer!
Ni som vill köpa boken kan teckna er för ett exemplar.
Priset
är 250:- per exemplar inklusive frakt inom Sverige. Beställer du två
exemplar är det totala priset 400:- Om du beställer från annat land inom
Europa är priset 300:- per exemplar inklusive frakt.
Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com
När jag steg upp i förmiddags sken solen så vackert över arbetsbordet.
Sedan igår förmiddag läser jag ett första korrektur i pdf-filen på datorskärmen. Det gör jag i väntan på det första papperskorrekturet som också ska ha hela bildmaterialet inlagt. Av korrekturet förstår jag att boken kommer att bli runt trehundra sidor tjock.
När man lämnat ifrån sig ett manus uppstår tomheten och tvivlet. När manuset kommer tillbaka i satt form blir man plötsligt varse felen. Jag har nu tre gånger läst igenom hela korrekturet och upptäckt ett trettiotal saker som ska korrigeras. Jag läser på skärmen men skriver för hand vad jag upptäcker det som sedan ska skrivas in i papperskorret.
Under den kommande veckan inbillar jag mig att vi ska vara färdiga med första rundan. Sedan väntar de två andra. Just nu är jag mest nyfiken på hur bildmaterialet kommer att fungera (49 bilder bli det).
Barbara Demick:Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).
Först
några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man
litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa
redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag
mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte
något annat påtalas).
På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege,
en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här
boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och
namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!
Om
man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för
läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha
uppdaterat Demicks uppgifter.
Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times.
I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i
Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och
återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea,
har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra
trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid,
som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande
absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot
befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den
dystra framtid som väntar folket.
Tomhetens busstrafik.
Den
omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på
1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som
2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter
årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk -
livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla,
och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast
beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta
marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den
vidare.
Just dessa fenomen skildrar Demick ingående.
Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i
dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om
vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur
nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande
människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av
näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också
särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i
famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka
eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao,
post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen,
förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida
föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor,
ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid
bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan
elförsörjningen havererade.
Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung
uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet -
teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en
särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska
regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan
har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen
framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att
den borde analyseras mer ingående.
Kvinnor köar för mat.
När
nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea
blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med
propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt
över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att
anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas
flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är
berättigade till.
De flyktingberättelser som Barbara
Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan
förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan
innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då
också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden
stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska
“socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas
Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i
Pyongyang. Att Baby-Kim tillåter lekparker, högklackade damskor och liknande förändrar förstås i grunden ingenting.