Så har ännu en pärla av J.M.G. Le Clézio översatts till svenska, och tack vare Elisabeth Grates omsorg också utgivits (recensionsdag är på tisdag, men jag skriver om den nu).
J.M.G. Le Clézio föll över mig ett bra tag före Nobelpriset. Jag har läst allt som Grate utgivit och dessutom köpt på mig ett stort antal titlar antikvariskt. Tidigare texter om honom i min blogg finner du här, här, här och här.
Denna bok, utgiven i original 1992, är till det yttre en mycket anspråkslös sak. Den är bara 50 sidor lång. Men sedan jag delat upp läsningen på två kvällar fick jag ändå känslan av att ha varit med om en gripande berättelse av det slag man inte glömmer i första taget.
Berättelsen har två röster. Den första, som återkommer i ett andra avsnitt, är John från Nantucket. Den andra, som återkommer i bokens fjärde och sista avsnitt, är Charles Melville Scammon. Den senare har varit skeppare på Léonore. I januari 1865 har han seglat iväg i akt och mening att finna den plats dit gråvals-honorna kommer för att kalva. De seglar längs kusten i Baja California. Ombord har han den då helt unge pojken John.
Dessa två män har – som det tycks av egen fri vilja och en längtan efter jordisk rikedom – närmat sig det fasansfulla. Tack vare skepparen hittar de platsen där otaliga valar samlats för att kalva. Vattnet kokar av deras täta samvaro där. De harpunerar valar, dödar dem, för dem med sig. Men medan de arbetar hugger hajar in på de väldiga kropparna, och från himlen störtar de hungriga fåglarna. Vattnet förvandlas till blod, liv förvandlas till död.
Parallellt löper en annan berättelse som handlar om unge Johns förälskelse i en kvinna, Araceli, som de prostituerade mexikanska kvinnorna fått som slav av spanjoren Emilio (han som skaffade maten och spriten). Hon hade tagits till fånga av armén som sålt henne till Emilio. John kan inte kommunicera med henne, hon talar bara sitt eget språk. Men med ögonens språk finner och älskar de varandra.
De fyra texterna vävs samman till en sorgesång. Charles Melville Scammon tänker på den fråga som den unge pojken John ställde: ”Hur vågar man älska något som man har dödat?”
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 18 augusti 2012
Black Country. Min nya bok är nu färdig för produktion!
| Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl. |
Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?
Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.
Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.
| Kanaldistriktet där en gång industrierna låg. Nu mondäna restauranger, nattklubbar och lägenheter. |
Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.
Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.
Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.
Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.
Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.
För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com
![]() |
| Vardag i Sparkhill, ett av många islamiserade områden i Black Country. |
Boken kommer inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som beställer!
Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.
Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com
fredag 17 augusti 2012
Fredag. Fridag.
| Foto: Astrid Nydahl |
torsdag 16 augusti 2012
Bok, bokare, bokast...
| Huvudlös stork i skördetid. Foto: TN |
Nu därför en paus. En god fika och sedan en rejäl cykeltur. Paus, pausare, pausast.
onsdag 15 augusti 2012
Lyckan med läsare
| Gudsreklam på New Street. Foto: TN |
tisdag 14 augusti 2012
Det går riktigt bra nu!
| Bullring, ett av köptemplen i Birminghams centrum. |
måndag 13 augusti 2012
Uppdatering om min nya bok
| Birminghams nya centralbibliotek under uppförande. Ska invigas 2013. Foto: AN |
PS: Ni som anmäler er som köpare behöver bara uppge namn och adress, så återkommer jag senare med uppgifter om hur och när ni betalar.
söndag 12 augusti 2012
Min nästa bok är snart färdig för tryckning.
| Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia. Foto: Astrid Nydahl. |
Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?
Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.
Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.
| Kanaldistriktet där en gång industrierna låg. Nu mondäna restauranger, nattklubbar och lägenheter. |
Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.
Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.
Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.
Det blir en rejäl bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer.
Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.
För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com
![]() |
| Vardag i Sparkhill, ett av många islamiserade områden i Black Country. |
Boken kommer
inom kort att börja sättas och formges. Efter det väntar tre
korrekturrundor. Jag ska själv tillsammans med två vänner korrekturläsa
för att försöka göra den helt felfri. Medan vi korrekturläser bokas
datum för tryckning, bindning och paketering. Först efter det skickas de
färdiga böckerna med båt till Sverige, och levereras med lastbil till
mig. Det har varit lite olika långa tider för mina två tidigare böcker
som producerats på samma sätt, men jag vågar lova att det tar högst tre
månader för hela processen innan böckerna är skickade till er som
beställer!
Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion.
Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com
Saul Friedländer: Tredje riket och judarna.
Saul Friedländer: Tredje riket och judarna (Natur
och Kultur). Del 1: Förföljelsens år, 1933-1939 (översättning av Hans
Dahlberg). Del 2: Utrotningens år, 1939-1945 (översättning av Nille
Lindgren).
Ingen kan säga emot dessa tidens strömningar bättre än Saul Friedländer. Han föddes i Prag 1932, växte upp i Frankrike och är idag historieprofessor i Los Angeles och dessutom verksam vid universitetet i Tel Aviv. Hans namn förknippas med seriös forskning om tiden för den tyska nationalsocialismens barbari. Inte för inte fick han de tyska bokhandlarnas fredspris 2007.
Hans stora standardverk, vars första del utgavs i svensk översättning redan på 1990-talet, är nu komplett då det andra, nästan 900-sidiga bandet översatts.
Att läsa sig in i denna skildring av hur judehatet träder in i maktens boningar är framför allt en kuslig erfarenhet av hur små, små steg växer sig större för att sedan explodera i en orgie av våld och förintelse. Med tungt lastade sidor om 1933 förstår man hur den utvecklingen såg ut. Friedländer går ner i detaljerna. Berättar om varje enskild ny stadga som gör livet för judarna svårare och svårare för att slutligen helt avsluta det. Med konkreta personnamn, ortsnamn och datum får hans redovisning neonskyltens tydlighet. Här kan man inte värja sig med några ”å andra sidan…” eller några ”men…”. Allt är nämligen så entydigt att man blir överväldigad. Efter Hitlers maktövertagande ser man hur ett helt samhälle, inklusive kulturliv och kyrka, sluter upp och finner ariseringen nödvändig. Den tyska "renässansen" blir en del av vardagens självklarhet och forna vänner står plötsligt mitt emot varandra vid en avgrund. Det ”lämpar” sig inte att umgås med judar, oavsett om man är ett barn eller en fullvuxen person.
Ur denna nazistiska plattform växer sedan resten fram. Hitlers längtan efter ”livsrum” blir till ett europeiskt storkrig, och snart finner härskaren nya folkgrupper att förklara underlägsna och därmed bestämda för döden. Den tyska krigsmaskinen väller fram över ny mark. Länder ockuperas, kulturer läggs i spillror. Man kunde säga att det är en brist hos Friedländer att han inte berättar om romernas öde, eller om andra folkgrupper som blev offer för den ariska maktdrömmen. Men det är meningslöst att kritisera en bok för vad den inte är. Friedländers uppdrag är tydligt utsagt: han granskar Tredje riket och judarna.
Verkets första del slutar där åttio miljoner tyskar hyllar Hitler på hans 50-årsdag, den 20 april 1939. Judarna hade redan fått sin dom. Inte alla förstod vad den bestod i.
Del två skildrar ”utrotningens år 1939-45”. Jag märker att jag har rent fysiskt svårt att skriva ner den titeln. Ordet ”utrotningen” är så avhumaniserat och grymt att det blir frånstötande. Men ändå inser jag att Friedländer med det (i original ”extermination”) vill visa hur man från nazistiskt håll såg på det judiska folket. De utgjorde ett slags ”ohyra” som man var tvingad att utrota. Uppdraget var möjligen motbjudande, men det var nödvändigt.
Boken är indelad i tre avsnitt, som i tur och ordning berättar om terrorn hösten 1939-sommaren 1941, massmorden sommaren 1941- sommaren 1942 samt Shoa (det vill säga förintelsen) sommaren 1942 – våren 1945.
Jag inser rätt snart att man kan använda Friedländers arbete som ett rent uppslagsverk. Det rymmer nämligen det mest grundläggande man behöver veta om nazismens år vid makten. Han drar upp de stora linjerna samtidigt som han är ohyggligt noggrann med detaljerna. Han leder oss bokstavligt talat in i de judiska familjernas vardagsrum, för att vi ska förstå hur processen såg ut. Andra bandet har dock en större tyngdpunkt lagd vid de centrala makternas huvudfigurer, deras politik och militära överväganden. Därför blir här Stalin en lika viktig aktör som Hitler. Det pågick ett smutsigt spel mellan de tyska och sovjetiska regeringarna, vilket skildras ingående. Hitler spelade skickligt på den antijudiska stämningarna, och Friedländer konstaterar:
”Om judarna var den osynliga länken som förenade kapitalismen och bolsjevismen så kunde en stormflod av i all oändlighet upprepade anti-judiska angrepp som framställde kriget som ett judiskt krig, ett krig som judarna startat för att bevaka sina egna intressen, påverka den utländska opinionen och underblåsa antagonismen mellan å ena sidan Storbritannien och USA, och Sovjetunionen å den andra (…) Den förnyade hätskheten i den anti-judiska kampanjen efter Stalingrad hade sin egen inneboende logik.”
Vi vet hur det slutade. Vi vet i stora drag varför det slutade så. Saul Friedländers verk ger oss all den grundläggande kunskapen.
Låt mig avsluta med ett kort citat. Det kommer från Hermann Göring som den 12 november 1938 sa: ”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland".
Uppdatering: intressant understreckare i Svenskan idag i samma ämne.
lördag 11 augusti 2012
Vid Hammarsjön
| Cykel- och gångstigen utmed sjön. Till höger, bakom betongfundamenten och grönområdet ligger den nya, kraftigt förstärkta vallen som skyddar staden från vattenmassorna. Här kan du läsa om stadens vallar och historia. |
Jag vandrar där och låter den friska luften från sjön svalka mig. Sitter sedan på en bänk, glor mot fjärran holmar och himlar, ser ormens skinn ligga torkande på en sten, noterar att jag för första gången ser stenen som markerar den gamla stadsgränsen. Jag häller upp en kopp kaffe och njuter av doften som blandas med den friska, lätt kylda luften.
Tystnaden bryts bara av cyklister, joggare av flanörer. Men ingenting tar bort friden, den strålar från växter och vatten.
| Port till vattenslussystemet där avrinningen sker. |
Bilder: Astrid Nydahl
Rabbi Jonathan Sacks om multikulturalismen
I mitt arbete med Black Country-boken har jag ägnat mycket kraft åt att försöka skildra hur olika representanter för samhälle, kultur och religion ser på den multikulturella ideologin. Så låt mig visa hur de brittiska judarnas företrädare, rabbi Jonathan Sacks beskriver problematiken:
”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom.
Det första folk som prövade multikulturen, holländarna, var också det första folk som ångrade den. Princeton-sociologerna Paul Sniderman och Louk Hagendoorn fann att holländarna förespråkade tolerans och var motståndare till multikulturalism. När de tillfrågades vad skillnaden var, svarade de att toleransen bortser från skillnaderna medan multikulturen gör stor sak av dem vid varje enskilt tillfälle.
Multikulturalismen är en del av ett större europeiskt fenomen av moralisk relativism, en doktrin som blev inflytelserik som ett svar på förintelsen. Man menade att moraliska ställningstaganden var tecken på ”en auktoritär personlighet”. Moraliska ställningstaganden betraktades som första steget mot fanatism. Men moralisk relativism är i själva verket nådaskottet för civilisationen. I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.
Där står vi idag. Extremisterna får all uppmärksamhet och rubrikerna, och de blir förebilder för unga människor. Eftersom det saknas en nationell identitet som de kunde känna lojalitet med, blir det aldrig fråga om en prövning. Fenomenet som tidigare var ovanligt är nu vida spritt i Europa, nämligen att barn till invandrare är mer fientliga gentemot värdlandet än deras föräldrar var, och de känner sig mer främmande för dess värderingar.”
Lennart Sjögren: Den stora munnen (Bonniers)
I
litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin
bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här.
Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte
bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som
litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje
bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i
medvetandet om förgängligheten
Lennart
Sjögrens bok Den stora munnen, är inget undantag. Men det speciella
med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över
födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot
den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken
och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen.
Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element
från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga
kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet
delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt
levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen.
”I
ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i
en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan
att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och
saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att
se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser
vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga.
Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den
andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen
helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som
orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?
Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.
Den stora munnen är en
tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med
sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en
sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når.
Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:
”Allt
jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen
högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar
mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om
tystnaden före vinden.”
Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.
fredag 10 augusti 2012
Det armeniska folkmordet.
![]() |
| Armenier som bränts levande av turkiska soldater i Sheykhalan, 1915 Foto från Genocide Museum. |
"Barnen skonades inte, allt i enlighet med den förfärliga kollektivskuldslogik som Henry Morgenthau tillskriver Taalat Pascha och som går ut på att de som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Alma Johanssons vittnesbörd från barnhemmet i Mush illustrerar väl logikens tillämpning i verkligheten: 'Jag gick till mutessafiren och bad honom visa barmhärtighet åtminstone mot barnen, men det var förgäves. Han svarade att de armeniska barnen måste förintas tillsammans med sin nation. Alla människor omkring oss togs från vårt sjukhus och barnhem. De lämnade oss med tre personer ur tjänstefolket. Under dessa förfärliga omständigheter brändes Mush ned till grunden.' En av folkmordets utforskare använder just behandlingen av de armeniska barnen för att peka ut en kvalitativ skillnad mellan folkmordet och de hamidiska massakrerna på 1890-talet..."Det mesta som Karlsson dokumenterar i sin bok var nyheter för mig. När ett svenskt förlag ger ut en sådan bok borde den väcka ett ramaskri. Jag har förvisso läst en och annan recension och en understreckare i Svenskan, men såvitt jag kan erinra mig har boken inte ens kopplats till den (fåfänga) turkiska drömmen om ett EU-medlemskap. När jag tänker på hur omvärlden tvingade Tyskland till en uppgörelse med det förflutnas stora förbrytelser, så förvånas jag över med vilken mildhet samma omvärld behandlat och fortsätter att behandla Turkiet, dess politiska elit, militära makthavare och intellektuella medlöpare. Vi vet att människor förföljs, dras inför domstol och till och med mördas för att de ens talar om det inträffade. Att läsa Karlssons bok är att själv lära sig orsakerna.
Jørgen Leth: Kunsten at gå på gaden. Tekster fra tresserne (Gyldendal. Redigeret og med efterskrift af Lars Movin).
Jag har haft anledning att skriva om Jørgen Leth många gånger förut. Han finns med i min bok Kulturen vid stupet och jag har skrivit om honom i bloggen. Idag utkommer årets tredje bok av och med honom. Tidigare i år, i samband med hans 75-årsdag kom Samlede digte och den fina memoarboken Et hus er mere end en ting, tredje bandet i sviten Det uperfekte menneske.
Men i ärlighetens namn ska nämnas att han gett ut två andra verk under året, Netop gentagelsen er det smukke. Samtaler om cykling med Rolf Sørensen, samt Vi sidder bare her. Ord og musik.
Och så får man förstås inte glömma filmen Det erotiske menneske. Den skriver jag om här, samtidigt som jag lagt ut min essä om honom från Kulturen vid stupet.
Boken som kommer ut idag är rena godisbutiken för oss som älskar Leth. Här ser vi den unge författaren, journalisten och diktaren i full frihet. Gång på gång ser jag hur texterna i den pekar fram mot resten av livsverket. Resetexterna, inte minst de från Polen, är ruskigt bra. Socialreportage och estetiska resonemang i samma andetag. Ömsinta människoporträtt. Saklighet och kritik. Det finns där alltihop.
Redan 1960 kommer han till Polen och skriver med upptäckarens ögon om detta land som på femton år rest sig ur krigets aska och återuppbyggt sin huvudstad;
Med alla dessa års perspektiv vet vi också att den sovjetiska armén stannade kvar i många år, och att först ett folkligt uppror så småningom kunde befria Polen från den kommunistiska tvångströjan.
Boken är indelad i avdelningar som avgränsar både ämnen och metoder. I journalistik-avdelningen möter vi en ung Leth som vill gräva fram och presentera samtidens författare, filmregissörer och såväl jazz- som popmusiker. Bara att få läsa hans artiklar om The Beatles första konserter i Danmark är oerhört befriade. De ger mig ständiga återblickar till det som var barn- och ungdom i mitt eget liv.
Intervjun med Mick Jagger, gjord redan 1965, är en viktig pusselbit in i den populärkultur som också skulle påverka så många unga människor att det nu, fyrtiofem år senare framstår som ett mindre mysterium. Jagger säger att han känner sig som en berömmelsens fånge, och att han tänker syssla med något helt annat ”når det ikke er sjovt mere”, och med övertygelse förkunnar han att Rolling Stones inte
Det är onekligen ett fint perspektiv man får på saker och ting, när man läser ett sådant uttalande först nu. Vem kunde tänka sig Mick Jagger eller John Lennon göra något helt annat?
Och när jag ser hur han möter författarna, inte minst poeterna, i Danmark tänker jag på, att de är unga men redan formade till de konstnärer man möter långt senare i livet, många av dem nu döda sedan länge: Thorkild Bjørnvig, Uffe Harder, Ole Sarvig och Ole Wivel, bland andra.
I samtalet med Jørgen Gustava Brandt (1929-2006) hävdar denne:
Uffe Harder (1930-2002) slår ett slag för möten med läsarna och säger:
Sist i avsnittet har redaktör Movin valt ut fjorton recensioner skrivna av Leth, där han bland annat tar sig an Henrik Nordbrandt, Kirstens Thorup och Inger Christensen (diktsamlingen Det). Om Det skriver han:
Det skulle ju visa sig att Leth hade rätt. Diktsamlingen Det är idag en självklar del av en nordisk, poetisk kanon.
Och att här finns en hel svit recensioner av balett hade jag inte väntat mig. De är mycket intressanta.
Avsnittet om resorna är bokens höjdpunkt. Där tar oss reseskildraren med till Spanien, Polen, olika afrikanska och sydamerikanska länder och miljöer, samt till den tidens högsta hippie-dröm: Nepal. Det är skoningslöst uppriktiga texter om de västerlänningar som iklädda såväl hippiens som turistens skepnader våldförde sig både kulturellt och handgripligt på människor vid Himalaya i sökandet efter Shangri-la. Dessa texter tar oss också med till Tibet och norra Indien, där fientligheten mot utlänningar är särskilt påtaglig. Boken innehåller sist ett antal skönlitterära texter samt Leths samtal med den legendariske tävlingscyklisten Ole Ritter.
I sitt förord till boken skriver Leth:
Så kan man se på sitt unga, skrivande liv, utan all högtidlighet, men i medvetande om de årens formande betydelse. Jag menar att den här volymen kommer att bli viktig i Leths verkförteckning. Inte som kuriosum eller arkivexempel, utan därför att den består av så fantastiska texter, som alla erbjuder något av vikt för en Leth-läsare. Det förblir jag.
Men i ärlighetens namn ska nämnas att han gett ut två andra verk under året, Netop gentagelsen er det smukke. Samtaler om cykling med Rolf Sørensen, samt Vi sidder bare her. Ord og musik.
Och så får man förstås inte glömma filmen Det erotiske menneske. Den skriver jag om här, samtidigt som jag lagt ut min essä om honom från Kulturen vid stupet.
Boken som kommer ut idag är rena godisbutiken för oss som älskar Leth. Här ser vi den unge författaren, journalisten och diktaren i full frihet. Gång på gång ser jag hur texterna i den pekar fram mot resten av livsverket. Resetexterna, inte minst de från Polen, är ruskigt bra. Socialreportage och estetiska resonemang i samma andetag. Ömsinta människoporträtt. Saklighet och kritik. Det finns där alltihop.
Redan 1960 kommer han till Polen och skriver med upptäckarens ögon om detta land som på femton år rest sig ur krigets aska och återuppbyggt sin huvudstad;
”Warszawa er en mærkelig by. Den er ny og dog ikke ny. Da russiske tropper for femten år siden stod foran ruinerna, var der slet ingen by mer (…) Nu er en ny levende by vokset op, og det er helt forbløffende – og gribende – at bykernen er genopbygget ganske korrekt, som den var før krigen.”
Med alla dessa års perspektiv vet vi också att den sovjetiska armén stannade kvar i många år, och att först ett folkligt uppror så småningom kunde befria Polen från den kommunistiska tvångströjan.
Boken är indelad i avdelningar som avgränsar både ämnen och metoder. I journalistik-avdelningen möter vi en ung Leth som vill gräva fram och presentera samtidens författare, filmregissörer och såväl jazz- som popmusiker. Bara att få läsa hans artiklar om The Beatles första konserter i Danmark är oerhört befriade. De ger mig ständiga återblickar till det som var barn- och ungdom i mitt eget liv.
Intervjun med Mick Jagger, gjord redan 1965, är en viktig pusselbit in i den populärkultur som också skulle påverka så många unga människor att det nu, fyrtiofem år senare framstår som ett mindre mysterium. Jagger säger att han känner sig som en berömmelsens fånge, och att han tänker syssla med något helt annat ”når det ikke er sjovt mere”, och med övertygelse förkunnar han att Rolling Stones inte
”er min tilværelse om nogle år. Ingen skal tro, at jeg er så naiv at tro, at jeg kan blive ved med at synge sådan, som jeg synger nu.”
Det är onekligen ett fint perspektiv man får på saker och ting, när man läser ett sådant uttalande först nu. Vem kunde tänka sig Mick Jagger eller John Lennon göra något helt annat?
Och när jag ser hur han möter författarna, inte minst poeterna, i Danmark tänker jag på, att de är unga men redan formade till de konstnärer man möter långt senare i livet, många av dem nu döda sedan länge: Thorkild Bjørnvig, Uffe Harder, Ole Sarvig och Ole Wivel, bland andra.
I samtalet med Jørgen Gustava Brandt (1929-2006) hävdar denne:
”Digte er til for at vække slumrende sjæle, skærpe deres kritiske evne, deres nysgerrighed.”
Uffe Harder (1930-2002) slår ett slag för möten med läsarna och säger:
”Personligt mener jeg, at når man har udgivet en bog, så er det konsekvensen, at man er indstillet på at svare på folks spørgsmål og altså stå til ansvar for den handling, man har gjort.”
Sist i avsnittet har redaktör Movin valt ut fjorton recensioner skrivna av Leth, där han bland annat tar sig an Henrik Nordbrandt, Kirstens Thorup och Inger Christensen (diktsamlingen Det). Om Det skriver han:
”Det hér kan ikke riktigt blive en anmeldelse. Jeg har læst Inger Christensens ny bog Det, men jeg er ikke færdig med Det. For mig er Det slet ikke en bog, man sådan kan lægge ned foran sig og sige: Det var den bog, det var sådan og sådan, og nu til den næste. Det er nemlig en af sjældne bøger, som laver et kæmpekrater i det litterære øjeblikbillede – og som giver én mærkelige dage, man ikke kommer urørt fra.”
Det skulle ju visa sig att Leth hade rätt. Diktsamlingen Det är idag en självklar del av en nordisk, poetisk kanon.
Och att här finns en hel svit recensioner av balett hade jag inte väntat mig. De är mycket intressanta.
Avsnittet om resorna är bokens höjdpunkt. Där tar oss reseskildraren med till Spanien, Polen, olika afrikanska och sydamerikanska länder och miljöer, samt till den tidens högsta hippie-dröm: Nepal. Det är skoningslöst uppriktiga texter om de västerlänningar som iklädda såväl hippiens som turistens skepnader våldförde sig både kulturellt och handgripligt på människor vid Himalaya i sökandet efter Shangri-la. Dessa texter tar oss också med till Tibet och norra Indien, där fientligheten mot utlänningar är särskilt påtaglig. Boken innehåller sist ett antal skönlitterära texter samt Leths samtal med den legendariske tävlingscyklisten Ole Ritter.
I sitt förord till boken skriver Leth:
”Altså, den selvforelskede Jørgen Leth er blæst omkuld af det arbejde han lavede engang.”
Så kan man se på sitt unga, skrivande liv, utan all högtidlighet, men i medvetande om de årens formande betydelse. Jag menar att den här volymen kommer att bli viktig i Leths verkförteckning. Inte som kuriosum eller arkivexempel, utan därför att den består av så fantastiska texter, som alla erbjuder något av vikt för en Leth-läsare. Det förblir jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


