tisdag 24 juli 2012

Oswald Spengler också denna sommar.

Oswald Spengler: Avgörande år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934, översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi (Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)

1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar. När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater, kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation byggd på denna.”

I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev Spengler:

”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer, avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar det, innan det tagit fullbordan.”

Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det. ”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova, förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna nationalistiska projekten havererat.

Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.”

Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och skriver:

”Tekniken i människolivet är medveten, föränderlig, personlig, uppfinningsrik. Den läres ut, och den förbättras. Människan har blivit skapare av sin teknik. Det är hennes storhet och öde.”

Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:

”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk (…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”

Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det ekar av något som kunde kallas profetia:

”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”

Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.

Barndomsbild från Malmö.
Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till "vilohemmet" för barn i Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i:

”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.”

Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen ej skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”. Barnpsykiatrikern skriver i journalen:

”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” 

Förutom att jag givit intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: när jag bara var tolv år kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!


måndag 23 juli 2012

Den gångna helgens olycka och glädjeämnen

Kjugekull. Foto: AN
Det har varit en intensiv helg, med bröllop och en magnifik fest hos de lyckliga tu, dans, lekar, samtal. Festen slutade för min del fram emot midnatt i en stol vars ben bröts under min tyngd. Jag blev liggande i kanten mellan gräs och asfalt och min nya ljusa kostym fick ta smällen. Premiär för den och därmed också dags för den första kemtvätten. Sedan tidig eftermiddag bjöds vi i lördags på helstekt gris, goda viner, bröllopstårta och olika starka drycker. Jag ville inte stiga upp till söndagen, gjorde det först fram emot 15-tiden med dagens första måltid.

Samtidigt som jag gläds med de nygifta - de finns i familjen - möter jag nya sorgebesked. Min yngste son hamnade på akuten efter att ha skadat ena handen med motorsågen. Jag fick beskedet med en tidsangivelse; klockan sexton börjar operationen. Två av mina barn - de två yngsta - är därmed inlagda på sjukhus samtidigt. Så mycket mer vet jag inte om dem just nu.

Jag möter den nya veckan med så många olika tankar. Glada i ett hörn. Sorgsna i ett annat. Ingenting av det som sker utanför mig kan jag påverka. Knappt kan jag påverka det som sker inuti mig. Kan bara konstatera att arbetet med Black Country-boken fortskrider, att det går mot fullbordan och jag tror mig ha gjort något av värde. Sådant vill man tro. Annat vore orimligt.

lördag 21 juli 2012

Helle Merete Brix: Sex, frihed og fatwa. Essays (Mellemgaard)

Helle Merete Brix var en av de första skandinaviska författare jag läste i ämnet islamism. Hon är född 1959, bosatt i Köpenhamn och verksam som frilansande journalist och författare. Hon skriver bland annat för norska Human Rights Service och för den danska helgtidningen Weekendavisen och nättidningen Den korte avis. Hon skrev, tillsammans med Lars Hedegaard och Torben Hansen den alltjämt viktiga boken I krigens hus (2003) som redde ut några av de mest grundläggande omständigheterna kring den religiöst-politiska islamismen. Hon har efter det publicerat en bok om Muslimska brödraskapet i Europa, Mod mørket (Trykkefrihedsselskabets bibliotek 2008).

Det som skiljer Brix från många andra som skriver i detta ämne är att hon förenar en stor sakkunskap med en personlig, icke-dogmatisk, ton som är resonerande – i motsats till mycket som istället blir propagerande. Brix är nu aktuell med en ny bok som förenar de två sidorna på ett utmärkt sätt: Sex, frihed og fatwa. Det är en samling essäer som pendlar mellan en memoarliknande ambition om barndom, familj, personlig utveckling och å andra sidan den sakliga berättelsen om religiösa och/eller politiska komplikationer som hänger samman med islamism och diktatur.

Som varje socialt och politiskt intresserad människa är Brix berest. Boken innehåller följdriktigt ett antal mycket fina essäer från resor och möten i andra länder. Här finns såväl Sydafrika som London och Paris med, men jag fäster mig särskilt vid kapitlet om Sarajevo. Brix skriver:

”Tidligere var næsten en tredjedel af alle ækteskaber i Bosniens byer blandede. De to gange, jeg var i Sarajevo, mødte jeg ingen unge, der tænkte på at gifte sig med andre end en muslim som dem selv, en serber som dem selv eller en kroat som dem selv. De var bange for, at krigen skulle begynde igen.”

I detta korta stycke visar Brix vad resultatet blir av etniskt färgade krig och konflikter. Det som skedde i Jugoslavien är ett extremt exempel. Ingen folkgrupp vann i slutänden någonting på att gå från hus till hus och mörda. Serbien är idag en ministat med ytterst svåra sociala problem. Kroatien kämpar med samma sak. Bosnien-Herzegovina lever i ett slags undantagstillstånd där spänningen mellan folkgrupperna ånyo ökar. I Kosovo har endast få framsteg gjorts. Drömmen om en albansk nation blev också en mardröm för andra folkgrupper, som i stor utsträckning fördrivits.

I Sarajevo-kapitlet berör Brix också den judiska minoritetens öde.

Khomeini återkommer hon till vid ett flertal tillfällen, eftersom den islamiska iranska republiken i så hög grad präglat den tid, från slutet av 1970-talet fram till idag, som Brix skriver om. I detta sammanhang finns förstås också de talrika exemplen på den terror och död som islamismen sprider över världen. Också enskilda konstnärsöden berättar hon om, som Rushdie och Theo van Gogh, men också en dansk med iransk bakgrund, Farshad Khogli som är en god vän till Brix.

När detta är sagt, vill jag understryka att bokens verkliga styrka är de många personliga texterna. Här handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, mellan hälsa och psykiska sjukdom, och inte minst om sexualiteten och dess färgrika uttryck. Det antyds ju redan i bokens titel att detta ämne finns i ett slags essäernas centrum, som en förutsättning för liv och glädje.

Brix mamma tog sitt liv när författaren bara var tretton år. Det blev slutet på ett långt lidande i manodepressiv sjukdom. Brix själv plågades av ångest och ville inte bli beroende av psykofarmaka. Till sin hjälp har hon bland annat Marie Cardinals smått legendariska bok Ord som förlöser. Den kom 1975 och i dansk översättning 1980. Brix talar sig varm för terapin som en väg till hälsa.

”Som Cardinal begyndte jeg for alvar at skrive i denne svære periode af mit liv. Jeg skrev om natten, hvor jeg sov i ryk. Eller om aftenen, hvor jeg var vågen og skræmt i mit lille værelse i kollektivet i det gule hus ved havnen. Jeg mente, at så længe jeg skrev, blev jeg ikke gal.”

Detta är ett mycket personligt och vackert avsnitt i boken.

I essän Sex, lænker og kærlighed kommer vi riktigt nära det som bränns i våra liv. Och jag tycker att Brix balanserar så fint mellan den djupt liggande längtan och erfarenhet hon haft i sitt liv, och den berättelse som också läsaren dras in i, som en inspiration och en källa till livsglädje.

Om sig själv som ung kvinna skriver hon, att hon drömde om att möta män som inte nöjde sig med att smeka kvinnors kinder. Hon visste var man kunde hitta dem, och där fanns det förstås också kvinnor som lät sig kyssas av andra kvinnor. Vi talar alltså om de bisexuella drömmarna som förenas med den sadomasochistiska miljöns möjligheter. Brix säger att hennes nyfikenhet besegrade rädslan, och att hon i 28-årsåldern ”flød i mænd”. Jag tycker mycket om att läsa de resonemang Brix för kring alltjämt tabubelagda ämnen i sexualitetens sfär, inte minst de som handlar om pornografi och prostitution. Hon berättar här vilket inflytande Maria Marcus haft, den banbrytande författaren och psykoterapeuten. Och Anne Linnet som skrev och sjöng sånger med Marquis de Sade som tema. Också Nancy Fridays bok om kvinnors sexuella fantasier fanns med. I slutet av detta kapitel finns det några tänkvärda ord:

”Og at elske med et andet menneske, om der er tal om det flygtige møde eller i et ægteskab til døden os skiller, betyder egentlig blot dette: At man for livet, i en årrække eller blot en aften har fået det privilegium at lytte til et åndedræt, der ikke er ens eget.”

Helle Merete Brix nya bok är rik på livserfarenhet. Den ger mig bilden av en europeisk intellektuell som inte ger vika för samtidens totalitära ideologier, och som med sitt eget liv som exempel vill visa vad det innebär att vara en fri ande. Det finns inte så mycket sådan litteratur i vår skandinaviska krets, och därför är det också så självklart att läsa Sex, frihed og fatwa.



Lugnet efter stormen

Ivösjöns norra strand, vid Vånga. Foto: AN
Här är tyst nu. Inte ens träden rör sig. Fåglarna sjunger intensivt. Den mörka himlen förebådar oväder. Det är ännu förmiddag och jag laddar för att vara med på ett stort bröllop i eftermiddag. Veckan som gått har varit den intensivaste på länge, med två barnbarn i hela fyra dagar. Utflykter, middagar, filmer, samtal, sena kvällar. Nu är det bara tystnaden kvar. Stormen är över. Men de alldeles stilla gamla hängbjörkarnas löv utanför mitt fönster rör sig då och då, som om de bara ville prova ett alternativ till stillheten.

fredag 20 juli 2012

Stanislaw Jerzy Lec: Ofriserade tankar (Ellerströms förlag, diverse översättare).

Brösarps backar. Foto: AN

Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) var en av den märkligt blandade europeiska kulturens poetiska gestalter, som föddes i Lemberg och dog i Warszawa. Hans tillvaro bestämdes av de olika imperiernas och nationernas kamp, och därför kom han att leva som en ”vandrande jude” vars förfäder kommit från Spanien. Själv fick han baron-titel under österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Han genomsyrades av polsk-litauisk-tysk kultur och jagades av både nazister och kommunister. Förs 1956 fick han möjlighet att åter publicera sig i Warszawa. Hans lilla volym med aforismer, Ofriserade tankar, påminner om flera av hans generationskamrater. Jag tänker på Aleksander Watt, Elias Canetti och E.M. Cioran när jag läser honom. Det finns en svart humor i det han skriver, som den aforism som kommer nästan sist i boken visar: ”Kanske är jag individualist. Jag har aldrig velat ligga i en massgrav.” Hans tid på jorden präglades förstås av de politiska och militära katastroferna.

Här några godbitar ur boken:

"Jag har lagt märke till att människor gillar sådana tankar som inte tvingar dem att tänka."

"Livet klär inte alla."

"Sätt värde på orden."

"Vi måste sprida elitismen till fler!"

"Ett svart får åt varje flock!"

"Ibland får man hålla tyst för att göra sig hörd."

"När skvallret åldras blir det till myt."

"Kollektivet bör inte vara en anonym massgrav."




Mord eller olycka?

Upploppen i Birmingham 2011 har ett oläkt sår kvar. Tre unga, döda män. Varför? Jag saxar lite ur min kommande bok.

I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet (x) på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant.

De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier. I april 2012 ställdes åtta män inför rätta för att avsiktligt ha utfört morden.

Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham.  Åklgaren svävade inte på målet. De gripna och åtalade hade med berått mod tillsammans och i samförstånd kört in i människogruppen. Som bevis fanns övervakningskamerornas bilder, mobilsamtal och annat.

Domen kom den 19 augusti 2012. Samtliga åtalade frias och släpps. Birmingham Post skriver: “Åtta män har friats från anklagelsen att ha mördat tre vänner som mejades ner av en bil i samband med förra sommarens upplopp i Birmingham. Haroon Jahan, Shazad Ali och Abdul Musavir skyddade sitt företag när de mördades i våra dagars motsvarighet till ’chariot charge’ med tre bilar inblandade.

Alla åtta åtalade friades av en jury vid  Birmingham Crown Court. Sedan domen fallit vädjande man om lugn på Birminghams gator och manade allmänheten att visa respekt för juryns beslut (…) Med sitt beslut har juryn kommit fram till att detta inte var något avsiktligt dödande, och att det aldrig funnits någon plan att döda de tre unga männen. Juryn har kommit fram till att detta var en fruktansvärd olycka.”

(x). Jag använder begreppet mord tills vidare. Om jag har fel ändrar jag det, men nog tycker jag att domen är underlig. Det finns så mycket som talar för att detta var överlagda mord.

torsdag 19 juli 2012

Islamismen och det sovande Sverige.

Den förmodade självmordsbombaren, utklädd till turist.
Det är intressant att notera den svenska och europeiska skenheligheten dessa dagar.

Först ropar pressen: De liberala vann i Libyens första fria val. Det är förstås en ren lögn. Vad som hände var att en så kallad "liberal allians" vann kampen om de 80 parlamentsplatser som var vikta åt partier. De återstående 120 platserna, vikta åt personvalens kandidater, kommer med all sannolikhet att vinnas av islamisterna. Så här skriver Benjamin Katzeff Silberstein i Svenska Dagbladet: "De lättade suckarna över den ”liberala” segern är alltså på tok för tidiga. Inte minst med tanke på att de politiska partierna bara tävlar om 80 av parlamentets 200 platser. Libyens islamister hyser fortfarande gott hopp om att kunna bilda parlamentariska allianser med många av de 120 individuella kandidaterna. Och islamisterna har, trots det dåliga valresultatet, en stor fördel. Till skillnad från Jibrils brokiga västtillvända alliansparti har de en ideologisk och politisk grund att förenas i."

Sedan ropar pressen: Frihetens timma är slagen i Syrien. Ropen intensifieras för varje nytt dödsfall. När självmordsbombaren slog till inne i säkerhetstjänstens lokaler igår tycktes allt avgjort. Idag vet ingen var president Assad är. Allt detta förstår jag. Men friheten? Skulle brödraskapets och den saudiska wahhabismens soldater komma med friheten? Den mediaflock som fastnade i "den arabiska vårens" arsenal av frihetsparoller och deklarationer om "demokrati" är förstås oförmögen att analysera skeendet i de enskilda länderna. Förmodligen spelade denna faktor en avgörande roll i det nästan motståndslösa svenska deltagandet i kriget mot Libyen. Hur många ifrågasatte att svenska stridsplan var aktiva i en NATO-operation? Hur många ens anade att internationella organisationer idag skulle hitta tusentals tortyroffer i den nya regimens fängelser och källare?

Och slutligen: självmordsbombaren som slog till mot en turistbuss i Bulgarien igår har med all säkerhet identifierats idag på bilder från flygplatsens kameror. Vem han var till namn och ålder saknar intresse just nu. Poängen är att han tog med sig unga israeliska turister i döden. Många av de överlevande har förts hem till Israel svårt skadade. Det finns ingen anledning att tveka om motivet när de mördade och skadade är israeler. I nio fall av tio är det islamister av olika schatteringar som ligger bakom. Ibland har de förstås allierade från mycket mörka, bruna hörn. Som de "revolutionära" aktivisterna hade nazikämpar på sin sida när de angrep den israeliska OS-truppen i München 1972. Det är inte utan att man minns, så här dagarna före OS i London.

Ett mönster? För mig är mönstret uppenbart och jag häpnar allt mer över den icke-existerande opinionen. Man kan väl inte skylla allt på sommaren, särskilt som också den ser ut att vara inställd. Är det "alarmism" att tala om islamismen som ett dödligt hot? Ja, för kort tid sedan anklagades jag på Aftonbladets kultursida för att vara just "alarmist".  Jag tror inte att islamismens offer delar den uppfattningen. Inte ens de mördade, för de kan inte uttala någon uppfattning alls.


I takt med ovädren

Brösarps backar, just före regnet. Foto: AN
Dagen sammanfattad: Brösarp, där Klas Östergren kom vandrande i vit skjorta utmed huvudgatan, så som man föreställer sig honom, och jag tänkte på hur bra skrivmaskin Facit Privat var. För mig ett fornminne, för honom ett arbetsredskap. Han var en av de kloka som behöll sin. Jag var dum nog att gå över till dator.

Haväng. Foto: AN
Efter Brösarp tog vi en tur ner till Haväng. Regn, blankt Östersjöhav. Tunga, svarta moln bakom oss, hela vägen. Byte från sandaler till skor.

Barnbarnet som hjulat sig genom veckan. Han får aldrig nog. Foto: AN
Barnens stora glasstrutar i Åhus bland sommargästerna. De som har råd att semestra där på Skånes gräddhylla, de som kommer i BMW och Mercedes från huvudstaden, Danmark eller Tyskland.

Haväng efter regnet. Foto: AN
Vila vid den källan, en grästuva eller en bänk i backen, gratis och med termos och mackor. Ännu en sådan dag denna vecka. Nu hägrar snart en ny period av stillhet och skrivande. Snart men inte nu.

Kjugekull. Farligt men oemotståndligt. Foto: AN
Det återstår många timmar innan huset är tomt igen. De timmarna ska jag viga åt god mat åt oss alla, god mat, samtal och stillhet. Kanske kan det rent av bli en fin avrundning på en intensiv vecka med två av barnbarnen.

PS: För vän av ordning. Nej jag har inte körkort, nej jag äger ingen bil. Men jag är gift med en människa som har bägge delarna och därför blir det också fina färder i landskapet.

Jag läser veckans nummer av Birmingham Post...


Från takterrassen på huset där vi bodde i Birmingham. Foto:AN
... och där finner jag en tidstypisk text, så förutsägbar att jag förstås borde ha förstått vad den syftade till.

Den berättar att Birmingham har 150 olika nationella, religiösa och etniska befolkningsgrupper. Kommunstyrelsen har sommaren 2012 beslutat ta reda på vad som utmärker en ’Brummie’idag. Birmingham har varit känd som ”de tusen yrkenas stad”, ”den industriella revolutionens stad” och de senaste hundra åren, inte minst ”biltillverkningens stad”.

Nu har man således satt samman en kommitté som under ledning av kommunalrådet Waseem Zaffar ska ta reda på hur dessa moderna ”Brummies” ser på sig själva, vad de har gemensamt och vad som utmärker dem. Zaffar är muslim och kommer från en muslimsk kashmir-familj. Området han representerar i fullmäktige – East Handsworth och Lozells – har ett antal starkt definierade grupper, afro-karibier, muslimer, indier, sikher, vita, och Zaffar säger sig vilja utröna ”vilka värderingar de har och vilka ideal de har gemensamma”.

Han säger bland annat att trots ”mångfalden, så finns det saker vi har gemensamt, rättigheter men också skyldigheter. Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa de grupper som vill underminera detta.” Jag läser hans ord och undrar vad han tänker på. När den politiska eliten i Black Country uttalar sig blir det alltid så här luddigt och inlindat. Tänker Zaffar på extrema islamister? Eller syftar han på några andra? Det får vi inte veta i det här skedet.

Men han säger till sist: ”Det har funnits goda skäl att fokusera på multikultur och mångfald, men det måste riktas mer uppmärksamhet på enighet, annars finns det en stor risk att vi skapar getton.” Med ett sådant uttalande får kommunalrådet Zaffar mig att undra om han vaknat upp till verkligheten än, eller om han medvetet låtsas okunnig om alla de brittiska gettokulturerna.

onsdag 18 juli 2012

Hela förordet till min Black Country-bok.


Walsall. Foto: TN
Sanningens minut närmar sig. För mig. Min bok om engelska Black Country närmar sig en fullbordan. När sommaren slutat tjattra kommer jag vid ett antal tillfällen att erbjuda den till försäljning. Det innebär att jag först vill se några gröna blad bli röda, bruna och avfallna. Inget motiverar mig att stressa, mer än att boken ska ha maximal aktualitet när den släpps. Den blir runt 300 sidor tjock.

Här följer hela förordet till boken. Kanske kan det ge en bild av vad för sorts bok det handlar om:

Dudley, 17 maj 2012. Foto: TN.
Vårterminen 1998, från april och in i juli, bodde jag i Selly Oak, Birmingham i egen lägenhet och med all den frihet det innebar. Min hustru studerade vid ett av Selly Oak Colleges och jag följde med på ett arbetsstipendium från författarfonden. Av mitt stipendium blev det boken Förensligandet och en rad artiklar för kultursidor i svensk press. Men det verkligt intressanta för mig var umgänget med de studerande vid colleget. Vi bodde grannar med en familj från Nigeria och umgicks dagligen med människor från alla världsdelar, från de indiska daliterna över brasilianare och tibetanska munkar, till afrikaner och européer.

De allra första insikterna och kunskaper om tidens strömning inom islam föddes på det rent personliga planet, inte minst därför att det fanns islamister som till exempel vägrade hälsa på hustrun med ett normalt och vänligt handslag. Det var en nyhet för oss båda. Vistelsen där sporrade alltså till fördjupade studier.

Ingenting kunde dock ha understrukit allvaret mer än när Ayatollah Khomeini basunerade ut sin fatwa mot Salman Rushdie och det skedde nästan tio år tidigare. Många islamkritiker anklagas för att av ren opportunism befinna sig i opposition mot både religionen islam och den politiska islamismen, efter det att flygplansattackerna mot USA kom den 11 september 2001. Det är förstås rena dumheter att påstå något sådant. Det fanns tillräckligt med skäl långt innan dess. Irans nya ideologiska krig mot västvärlden gav både insikter och kunskaper om hur islamismen fungerar. Det som tidigare kunnat betraktas som modiga småländers opposition mot USA:s supermaktspolitik framstod allt tydligare som något annat. Islamismen nöjde sig inte med mellanstatliga konflikter, inte ens sådana som kunde skrivas in i det ideologiska schemat ”den tredje världen”, den gjorde anspråk på global makt. Dess egen utopi förblev kalifatet. Alla de attentat som ägt rum sedan 2011 har snarast bekräftat bilden av hur denna ideologi vill presentera sig.

Jag finns i Marks & Spencers skyltfönster. Foto: TN
Alltsedan den terminen 1998, har jag läst både om islam som religion och som politik, och jag har fördjupat mig i vilka innebörder det haft för det brittiska landskapet West Midlands, också kallat Black Country. Och en naturlig infallsvinkel för mig har hela tiden varit det faktum att jag i Birminghams vardagsliv tyckte mig känna igen min barndoms Malmö. Om inte förr så stod det nu klart att England är något helt annat än det som turisten kan möta i London. Som gammal industristad var också Birmingham så likt Malmö, med stor arbetslöshet och väldiga sociala problem i fabriks- och gruvnedläggningarnas epok. Staden stod på kanten till en ny identitet. Postindustriell? Jag ville inte kalla den något då, och gör det inte nu heller, men kan förändringsprocess som inte bara handlar om arbetsplatser och ekonomi, utan också i hög grad om etnicitet, religion, kultur och sociala omständigheter. Hela stadsdelar går från att ha varit engelska och brittiska till att bli embryon till de shariazoner som landets islamister både drömmer om och aktivt verkar för att främja.

I England talar man inte om ”ras”. Däremot tycks hudfärg vara viktig vid angivandet av vem som är engelsman. I de folkräkningar som görs vart tionde år delar man alltid in befolkningen efter hudfärg och nationell bakgrund. Engelsmännen hamnar förstås då i spalten ”vita”. Men begreppet hudfärg förskjuts sedan, och man talar om asiater, afro-karibier och kineser. Men begreppet ”vit” hänger med hela vägen. Själv skulle jag hellre tala om ursprungsbefolkning, vilket engelsmännen rimligen är i England, och britterna är i Storbritannien, även om förstås skottar, walesare och irländare skulle snäva in sina begrepp.

Nå, själv anser jag att hudfärg är ett meningslöst och förvirrande begrepp. Så när jag talar om ”vita” i denna bok, gör jag det utifrån den brittiska folkräkningens kriterier. I annat fall hade jag talat om ursprungsbefolkning och olika slags invandrade folkgrupper, som ryska judar, romer, asiater, afrikaner, karibier och kineser, för att nu konkret namnge några av dem som invandrat till och befolkar Black Country.

Walsall, utanför engelsmännens dröm, Poundland. Foto: TN
Två gånger har jag varit tillbaka i Birmingham, 2006 och 2008. Vid de besöken kunde man tydligt se förändringarna. Inte bara de negativa, utan också de satsningar som gjorts på att röja undan de verkliga gettona och bygga nytt.

Innerstaden genomgår en veritabel yuppifiering och 1960-talets betongkolosser får ge plats åt nya, inte alltid särskilt vackra, byggnader och platser. Kanaldistriktet blir alltmer platsen för restauranger och nöjeslokaler, och en bit längre bort från centrumkvarteren uppförs bostadshus alldeles i närheten av vattnet. Viktiga institutioner som Symphony Hall har sina baksidor åt kanalkvarteren, varför de binds samman till sinnrika enheter. Ett nytt jättebibliotek är under uppbyggnad och ska invigas 2013. Samtidigt diskuterar man om det gamla storbiblioteket (ibland kallat för ”Birminghams fulaste byggnad”) som vetter mot Victoria Square ska rivas eller göras om till något annat.

New Street, vardag. Foto: TN
Under de gångna åren har jag gång på gång i enskilda texter och i böcker återkommit till Birmingham och Black Country, och har vid ett par tillfällen sökt stipendier för att kunna återuppta arbetet. Så blev fallet våren 2012, då min hustru och jag tillsammans hyrde en lägenhet i stadens centrum. Med den som bas reste vi runt i stora delar av Black Country. Föreliggande bok är framför allt resultatet av denna resa, men den rymmer förstås också material som går längre bak. Detta är ingen fackbok. Jag är ingen forskare. Min bok ska istället ses som en naturlig del av den fria essäistik jag ägnat mig åt inte minst sedan jag utgav min första Lissabonbok år 2000. Det rör sig om ett tämligen planlöst strövande och reflekterande, både i miljöerna och i litteraturen. Jag har dock konsekvent valt att avstå från de uppgifter jag inte på ett eller annat sätt kunnat styrka. Varje bok eller skrift finns angiven som öppen källa i den begränsade notapparat som följer i boken. Bilderna är alla tagna av Astrid Nydahl där inget annat anges.

Niqab och vit jeansjacka. Ny kombination i Walsall. Foto: TN
Behöver jag säga att drivkraften ändå hela tiden har varit en stor kärlek till detta land, dess folk och mentalitet? Det finns kanske inga så vänliga och tillmötesgående människor som britterna. Det vågar jag säga trots att jag mött både arabfolk (palestinier och libyer) och balkanfolk (albaner och bosnier), kända för sin generositet. Britterna – eller ska jag säga engelsmännen? – har alltid fem minuter över för en främling och erbjuder sig alltid, oombedda, att bistå med råd och praktisk hjälp. På den här senaste resan blev det nästan komiskt tydligt. Landskapet i Black Country är vackert och inspirerande, så redan det är av betydelse för återkomsterna och resorna med buss.

Walsalls centrum. Foto: TN
Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.

Walsall city, Arcade entrance, c:a 1900.
I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar. Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.

Niqabshopping på New Street i B-ham. Foto: TN
Denna bok är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig. Vad det gör med människorna och en nation ska inte redas ut här, men det finns skäl att hålla det i minnet.

tisdag 17 juli 2012

Skåneland när det är som bäst

Här sitter jag gärna, timme efter timme, och njuter av friden.
Idag var vi med två av barnbarnen varit vid Bosarpasjön. Det är en av Skånelands finaste platser, ofta bara besökt av några tyska och danska familjer som hyr sommarhus i bokskogarna runt sjön. Idag var vi som mest ett tiotal personer där. Jag ska inte bli alltför privat, men vill ändå visa er platsen där vi sitter med kaffe och smörgåsar. De övriga bilderna visar er sjön och dess omgivningar. Samuel försökte tala med ett danskt par som anlände till stranden i var sin kanot. Det gick inte så bra. Jag sa till honom att han hade kunnat be mig om hjälp med tolkning. Och så frågade jag om han förstod något av vad de sa. Jodå, det hade han gjort. Vad? Jo, när hon sa "Jag förstår dig inte...". Imorgon åker vi alla fyra till Blekinge och i övermorgon till barnens favoritplats: Brösarps backar med Haväng. Är solen med oss rundar vi av med glass i Simrishamn.


Samuel och Elin ute på bryggan. Foto: Astrid Nydahl.

För ett år sedan befann jag mig också här. Den krönikan hade ett mörkare drag. Läs här.

Bob Dylan: Tempest.

Den 11 september släpper Bob Dylan sitt nya album, Tempest. Han har i år varit verksam i femtio år. Jag har följt honom sedan barndomen, lyssnat till, köpt och samlat alla skivorna och de få böcker han också skrivit. Det ligger för mig en mycket laddad symbolik i att som femtioårsjubileum ge ut en samling nya sånger med albumnamnet Tempest, just den 11 september. Vi vet förstås ingenting om skivans innehåll, men så här står det i pressmeddelandet. Mer läsning i Rolling Stone, förstås.

I väntan på det kan man se och höra en hyfsat fin inspelning när Dylan med en för mig okänd sångerska framför I´ll remember you på Farm Aid i Champaign, Illinois den 22 september, 1985.

Resorna i muslimska länder

En ung Kaddafi i Benghazi, 1983. Foto: T.N. Redigerad av Steen R.
Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.

Östra Jerusalem. Foto: T.N.

Slöjan var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora). På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade, frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska, tvingande symboler.

Här bodde man billigt, men kallt.
Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.

Albanien var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska traditioner). Albanskheten blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade - sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels, Lenin, Stalin.

Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.

I Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna var en av flera starka krafter i östra Libyen behövde vi inte tvivla på. Inte heller att deras revolt i många avseenden handlade om detta. Redan tidigt talade man om Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna. Idag har vi facit: islamisterna, muslimska brödraskapet och wahhabiterna vid makten, inte bara i Libyen utan bland annat också i Egypten.

Tel Aviv, centrala gamla busstationen. Foto: T.N.

Att despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan betydelse. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på 1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra.
I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

På de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism. Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett lågintensivt krig, där islamismen i kombination med de äldre palestinska frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta över initiativet. Precis så gick det.

*

Klockan 18.20. Och så måste jag göra en uppdatering. Har just läst en ny text av Mohamed Omar, som börjar med orden "Jag ber om ursäkt för att ha torgfört  antisemitiska idéer".  Man behöver varken vara överens om detaljer eller större resonemang, men man bör absolut läsa hans text. Den finns här.

Malmömoskén under uppförandet. Foto: T.N.