Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Här sitter jag gärna, timme efter timme, och njuter av friden.
Idag var vi med två av barnbarnen varit vid Bosarpasjön. Det är en av Skånelands finaste platser, ofta bara besökt av några tyska och danska familjer som hyr sommarhus i bokskogarna runt sjön. Idag var vi som mest ett tiotal personer där. Jag ska inte bli alltför privat, men vill ändå visa er platsen där vi sitter med kaffe och smörgåsar. De övriga bilderna visar er sjön och dess omgivningar. Samuel försökte tala med ett danskt par som anlände till stranden i var sin kanot. Det gick inte så bra. Jag sa till honom att han hade kunnat be mig om hjälp med tolkning. Och så frågade jag om han förstod något av vad de sa. Jodå, det hade han gjort. Vad? Jo, när hon sa "Jag förstår dig inte...". Imorgon åker vi alla fyra till Blekinge och i övermorgon till barnens favoritplats: Brösarps backar med Haväng. Är solen med oss rundar vi av med glass i Simrishamn.
Samuel och Elin ute på bryggan. Foto: Astrid Nydahl.
Den 11 september släpper Bob Dylan sitt nya album, Tempest. Han har i år varit verksam i femtio år. Jag har följt honom sedan barndomen, lyssnat till, köpt och samlat alla skivorna och de få böcker han också skrivit. Det ligger för mig en mycket laddad symbolik i att som femtioårsjubileum ge ut en samling nya sånger med albumnamnet Tempest, just den 11 september. Vi vet förstås ingenting om skivans innehåll, men så här står det i pressmeddelandet. Mer läsning i Rolling Stone, förstås.
I väntan på det kan man se och höra en hyfsat fin inspelning när Dylan med en för mig okänd sångerska framför I´ll remember you på Farm Aid i Champaign, Illinois den 22 september, 1985.
En ung Kaddafi i Benghazi, 1983. Foto: T.N. Redigerad av Steen R.
Under
1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan
att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske
hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen
eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.
Östra Jerusalem. Foto: T.N.
Slöjan
var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med
slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra
Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al
Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora).
På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade,
frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på
Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska,
tvingande symboler.
Här bodde man billigt, men kallt. Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.
Albanien
var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig
vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska
traditioner). Albanskheten
blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss
någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags
första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och
kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade -
sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma
profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels,
Lenin, Stalin.
Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.
I
Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde
statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas
roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en
eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat
som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena
samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära
ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att
tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela
världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren
alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös
intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga
möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var
detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna var en av flera starka
krafter i östra Libyen behövde vi inte tvivla på. Inte heller att deras
revolt i många avseenden handlade om detta. Redan tidigt talade man om
Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad
islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade
han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det
lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna. Idag har vi facit: islamisterna, muslimska brödraskapet och wahhabiterna vid makten, inte bara i Libyen utan bland annat också i Egypten.
Tel Aviv, centrala gamla busstationen. Foto: T.N.
Att
despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den
gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika
svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter
Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan
till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden
plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och
med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan
betydelse. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt
grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på
1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om
situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med
Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på
Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en
helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men
gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.
Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra. I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.
På
de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en
islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt
Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de
frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller
niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag
inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism.
Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett
lågintensivt krig, där islamismen i kombination med de äldre palestinska
frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte
utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen
som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde
samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta
över initiativet. Precis så gick det.
*
Klockan 18.20. Och så måste jag göra en uppdatering. Har just läst en ny text av Mohamed Omar, som börjar med orden "Jag ber om ursäkt för att ha torgfört antisemitiska idéer". Man behöver varken vara överens om detaljer eller större resonemang, men man bör absolut läsa hans text. Den finns här.
Census shows increase in population of the West Midlands. Date: 16 July 2012. Coverage: England & Wales Theme: Population
Idag har man i England börjat publicera de första uppgifterna om folkräkningen som gjordes 2011. Den första rapporten omfattar endast England och Wales.
Andra publiceringen, som äger rum mellan november i år och februari 2013 kommer att innehålla detaljerad information om nationell identitet, etnicitet och religion, bland annat.
Det är ganska häpnadsväckande siffror som publiceras idag. Hela 7% har befolkningsökningen varit i England och Wales. Det innebär i klartext 3,7 miljoner mer än vid förra räkningen, som ägde rum 2001.
Det är förstås inte engelsmännen själva som blivit så här många fler. Det mesta måste läggas på invandringen, eftersom den engelska befolkningen blir allt äldre. Men inte förrän i vinter kan vi se vem de är och var de kommer ifrån.
Uppdatering/korrigering efter Gunnars anmärkning i kommentarfältet: I Black Country (West Midlands) återfinns några av de orter där ökningen är som störst. Så här till exempel:
Birminghams befolkning är idag 1,073,000 invånare. 2001 var den 984,600 vilket innebär en folkökning på 9.0%.
Om man går bakåt och tittar på tidigare folkräkningar har det aldrig funnits så här stora ökningar. Vi vet eller anar varför.
Man ska också ta med i beräkningen att de som ingår i folkräkningen är alla utom den uppskattningsvis mellan en halv och en miljon som lever illegalt i landet.
Vill man ta del av den första rapporten så finns allt material att ladda ner från mediacentret hos Office for National Statistics.
Sir Andrew Green, chairman of the pressure group Migration Watch UK, said:
“This census confirms the impact of mass immigration on our population.
“We now find that even the official numbers previously understated the scale
of net migration by 14 per cent and even this does not account for the
illegal immigrant population who would not complete the census form.
“Our population growth in the last decade was twice that of the previous
decade. The latest projections show that immigration will account for two
thirds of our population increase in the next 15 years.
“That is 5 million people and is the equivalent of the combined populations of
Birmingham, Leeds, Glasgow, Sheffield, Bradford, Manchester, Liverpool and
Bristol. Nobody wants to see the population grow at this rate.”
Här några kommentarer från The Telegraphs läsare:
"Ahamdul'Allah! First we took Dewsbury and Oldham, then the Tower Hamlets, and soon we will have the majority"
"So much for democracy! Mass immigration was never mentioned in any
Labour manifesto, poll after poll has shown that 85% of us never wanted
it yet Blair and Brown have given us 3 and half million social misfits
and call us racist if we oppose mass immigration and multi culturism."
"And still Blair and Brown escape prison...."
Och här några av The Guardians läsarkommentarer:
"The BBC reported this, this morning, with the words: "It is thought that
the increase MAY be partially the result of immigration."
Unbelievable! Of course, we all run the risk of 'racism' if we
denounce these unsustainable increases in a tiny, already overcrowded
set of islands whose infrastructure is already groaning at the seams and
where unemployment and the cost of social welfare and health are rising
too quickly for taxation to meet the cost. But it is quite clear the
figures miss out many illegals who avoided filling out the census
because of fear of being traced. There are also several million people
who have 'left' the country to live abroad, but who remain dependent on
the UK economy for both the costs of their pensions and health care (in
the EU at least). These people of course disappear from the census
figures too and I wonder if their cost to the economy is factored into
the equations?"
"Another 'Flash' Communique from the 'Ministry Of The Bleedin Obvious'!"
"I dont recognise many cities anymore. Its not just physical features but
values, traditions and behaviours that have changed - and i dpont see
any evidence of a happier society if anything the opposite. 14 years of
Labour government actually wiped out 1500 years of anglo-saxon Britain.
Am stunned, saddened and very detached from society now."
Här följer statistiken för hela Black Country/ West Midlands. 2011 års folkmängd i jämförelse med 2001 års. Förändring 2001-2011i procent. Under varje ortsnamn följer 2011 års befolkning, därunder 2001 års, och sist ökningen i procent.
När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.
Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Nu fick jag den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.
Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är fantastiskt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:
"Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor - som floder av smält metall - mot en bakgrund av larmande, hetsande, snyftande instrument -
Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack: människa med rött kött, rött blod under den svarta blanka huden."
Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).
Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
"Kom till mig, kvinna - men kom likt en lantflicka som plockat sin korg full med frukt och skänker den åt vägens vandrare, kom likt ett hav som översvämmar en klippa vid högfloden!"
Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta.
Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:
"Kom, låt oss gå till dagens arbete skrattande, sjungande.
Kamrater, våra kroppar skall vara som spända strängar, vibrerande av glädje, dagarna gäckande visor, vilka dansar framför oss på lätta fötter."
Men också så här, i ett mollackord:
"Nödsignalen skriker till, gällt, befallande.
Fingrar med spräckta, oljiga naglar trevar förstrött efter stöd på det kalla cementgolvet.
Ansikte, uppåtvänt, svart blod rinner tungt som beck ur mungiporna, en trött blicka lågar till och brister."
Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning.
Karin Johannisson. Kanske mer känd för att ha skrivit den fina
boken Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid
och nutid
Det är fullt möjligt att Bonniers julböcker är hemliga. De säljs inte. De finns bara hos ”vänner och medarbetare”. Jag har ett antal sådana böcker. Jag vet att de inte recenseras eller omtalas i offentligheten. Ändå ska jag göra just det. I 60-årspresent fick jag en sådan julbok (från 2010) av den person som tidigare också försett mig med sådana. Och eftersom 2010 års julbok från Bonniers heter Hemligheter ter det sig alldeles naturligt att skriva om den. Bakom det helsvarta omslaget, hemlighetsfullt redan det, döljer sig först följande titelsida:
HEMLIGHETER
Få sociala fenomen är lika laddade.
Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från
den och njutningsfull, åtminstone mestadels,
när vi är inkluderade.
Den representerar makt.
Den lilla vackra boken är skriven av Karin Johannisson. Den består av elva ”akter” – var och en kretsande kring någon aspekt av hemligheten/hemligheterna.
Mitt exemplar luktar parfym. Det är en doft jag inte tycker om. Och kvinnan jag får Bonniers julböcker av använder inte parfym. Så redan där döljer sig en hemlighet.
Jag måste lägga den åt sidan med jämna mellanrum för att inte kväljas av doften. Men jag måste ta fram den igen när jag ska citera ur den. Det gör jag nu:
”Hemlighetsfullheten tycks alltså allt mer avförtrollad. Öppenhet och frimodighet ska råda. Den diskreta ’nyckelromanen’ ersätts med självbekännelser, syndabekännelser och sjukdomsberättelser som alla hyllar av-förhemligande. Själens dolda sprickor hemlivets intimiteter förs ut i offentligheten genom ett system av kanaler som Facebook, bloggar och chattrum som kan öppnas när som helst på dygnet och fungerar som ett slags tittskåpsteater."
"Men att publicera sitt privata betyder i själva verket en bestämd mix av avslöjanden och förhemliganden. Man regisserar fram sitt jag – genom öppnanden men också genom döljanden av det som inte passar in.”
Det jag här visat är hämtat ur sjätte akten, som bär namnet Hemligheten som samhällsnödvändighet. Boken är så mycket rikare än så. Den ger sig in i både historiskt och kulturellt olika typer av hemligheter, och trots att den bara är 79 sidor tjock ger den mig mer än det mesta. Kunde inte Bonniers vart tionde år ta och samla julböckerna och ge ut dem på ordinarie sätt?
Låt mig bjuda på ännu ett litet citat, hämtat från sjunde akten (Privata hemligheter):
”Vilket har varit hemmets hemligaste rum? Spontant skulle de flesta nog svara just sovrummet, eller badrummet och toaletten med sina hemliga kroppsbestyr bakom de dörrlås som installeras från och med 1800-talets sista decennier. I dessa bakre regioner har kroppsligheten haft sin frizon liksom förhemligade sexuella aktiviteter, men också förhemligade tårar och känslor.”
Don Draper ur Mad Men. Vilka hemligheter han bär på vet vi redan en del om. Andra lär röjas i höst.
Efter det utvecklar hon tankarna kring det som faktiskt var hemligast av allt: mannens arbetsrum. Nå, vi talar ju här om en högre borgerlighet. Och inte ens tiden är vår. Hon säger också att ”denne exklusivt manliga sfär” fortfarande är ett slags kliché i roman- och filmberättelser. Hon nämner Mad Men som ett modernt exempel.
Jag vet väldigt lite om Grenada-födde, numera brittiske, regissören Steve McQueen. Har sett hans film om IRA-hungerstrejken, Hunger. Och såg nu hans senaste, Shame.
Det finns få ämnen som kan gestaltas så klichéspäckade som sexualiteten. McQueen skildrar dess skugg- och baksidor på ett omtumlande och gripande sätt. När huvudpersonen Brandon, mästerligt och lågmält spelad av Michael Fassbender, närmar sig avgrunden kommer systern till honom. De befinner sig i katastrofens närhet båda två. De trevar sig könsvägen fram i New York. Finner de vad de söker? Jag satt som fastskruvad och väntade på den förlösning som aldrig kom.
Michael Fassbender som Brandon.
DN:s kritiker kallade filmen "otroligt elegant, rå och välspelad". Det kan man skriva under på. Kanske är det just råheten - men också den väldiga, milda ömheten i några oförglömligt öga-mot-öga-varma tunnelbanescener - som gör starkast intryck.
Min bok närmar sig det stadium då strukturen ligger färdig och det är dags att fylla i de luckor som uppstått på vägen. Jag gör det mest varje dag, trots sommaren. Och jag kommer att göra det också i höst. Här några tankar som kommer att finnas med i bokens förord.
****
Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.
I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.
Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl
Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar.
Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.
Boken är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver i boken, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig.
***
Darwin utanför huvudbiblioteket i Shrewsbury. Foto: A. Nydahl
Det var för övrigt just i Shrewsbury som Charles Darwin föddes 1809. Man får leta efter bättre symbol för förnuft och vetenskap.
Ja, det är tid att tala klarspråk. I Bryssel har just ett antal viktiga anti-islamister mötts. Jag har följt hela processen utan att säga ett ord. Det beror på att jag inväntat tillstånd att berätta. Det gör jag nu. Först skulle jag vilja att ni tittade och lyssnade till vad EDL-ledaren Tommy Robinson från Luton i England hade att säga, denna arbetarklass-kille bland alla intellektuella från Europa och USA. “I’m used to standing on the street corners and speaking to my fellow countrymen”, inledde han. Det är Österrikiska Elizabeth Sabaditsch-Wolff som hjälper honom med mikrofonen:
Tommy Robinson med en ortodox präst, Fader Samuel, vid mötet. Foto: Snaphanen.
På mötet i Bryssel antogs denna deklaration (och det finns goda skäl att läsa denna text noga): To Safeguard Individual Liberties and Human Right
International Conference for Free Speech & Human Rights
To Preserve Free Speech, Civil Liberties, Human Rights and Democracy,
against all efforts to injure and usurp those universal principles, we
call upon leaders in all nations to support this 2012 Brussels
Declaration to Safeguard Individual Liberties and Human Rights: Reasserting that Human rights and liberties are universal,
individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of
philosophical, cultural or religious considerations, as a matter of
long-held principle; Considering that any honest defender of Democracy has the
right and the duty to uphold and defend free speech, civil liberties and
human rights; Affirming the irrefutable fact that sharia law as
articulated and applied is incompatible with and destructive to free
speech, civil liberties and human rights and as such is incompatible
with the fundamental principles of democracy (as stated in the 13 Feb
2003 judgment of the ECHR); Acknowledging that the declaration known as “Cairo
Declaration of Human Right in Islam” also commonly referred to as the
“Cairo Declaration” curtails all human rights under sharia law and
sharia normative behavior restrictions (CDHRI Articles 22, 23, 24)on the
pretense that “All human beings form one family whose members are
united by their subordination to Allah”(CDHRI Article 1); Observing that the Organization of Islamic Cooperation
(OIC), being the creator of Cairo Declaration and its current main
proponent has, by its continuous and single-minded activity, proven to
be the principal international politico-religious organization working
to restrict free speech, civil liberties and human rights and to enforce
sharia in the world; Asserting that any official endorsement or promotion of the Cairo Declaration or any cooperation with OIC that leads, by the test of consequences,
to more enforcement of sharia anywhere in the world identifies its
perpetrator as an active opponent of Democracy, freedom of speech, civil
liberties and human rights; Noting that such an identification renders illegitimate any
attempt by the perpetrator to discuss or negotiate matters involving
freedom of speech, civil liberties and human rights in any local,
national or international forums;
The signatories solemnly require of their governments and civil society:
1) To commence a process, to be known as the Brussels
Process, to implement the content of this declaration through education
and policy initiatives at all levels of government and sectors of civil
society, in order to safeguard the future liberties and rights of our
nations and our children, so that all members of the human family may
prosper as free individuals.
2) To decline any invitation to participate in any
local, national or international forum to discuss civil liberties, free
speech or human rights, if the organizers – individual persons or
organizations – are known proponents of the Cairo Declaration or
societal sharia enforcement unless the negotiated or discussed topic is
a transition of their codification and implementation of human rights
to the UNDHR definitions and away from the Cairo Declaration
definitions.
3) To protest against any kind of participation in a
local, national or international meeting dedicated to civil liberties,
free speech or human rights’ discussions or negotiations by any known
proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcements,
unless they are only attending in an observational capacity or
negotiating their entry in the Brussels Process.
4) To initiate a thorough inquiry before any bilateral
or multilateral cooperation about civil liberties, free speech or human
rights related matters, in order to clearly identify any participants
who are proponents for the Cairo Declaration or sharia law, or who have
cooperated or collaborated with the OIC or its associated organizations.
5) To reject and forbid any public funding for
promotion of the Cairo Declaration or of any sharia societal
implementation and enforcement, because such promotions are a direct
attack against our most fundamental democratic principles and human
rights.
6) To stop any cooperation with all known proponents of
the Cairo Declaration at a national or international level, when that
cooperation has as its aim or result, a restriction of civil liberties,
free speech or human rights in a democratic country, until those
proponents repudiate the Cairo Declaration.
7) To extend cooperation and support in all forums to
former proponents of the Cairo Declaration who repudiate the suppression
by the OIC and sharia law of civil liberties, free speech and human
rights, and who assert that human rights and liberties are universal,
individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of
philosophical, cultural or religious considerations.
8) To engage with civil society and official
organizations that work to safeguard individual liberties from
suppression by shariah law, especially those located in nations that are
signatories of the Cairo Declaration or members of the OIC, to
encourage dialogue, education and understanding on individual liberties
and human rights, as these terms have been commonly used in Western
nations.
*****
Vill ni följa rapportering från mötet finns det bara en riktigt pålitlig sida för det. Det är Snaphanen, den dansk-svenska bloggen i Köpenhamn. Läs och lär. Det gör jag, varje dag. Och allt material i ord och bild ni finner här hos mig publiceras naturligtvis i samförstånd med Snaphanen.
Hemkommen efter besök på kliniken. Provsvaren hade kommit och jag fick instruktioner för ett kvartal framåt. Jag hade tagit tjuren vid hornen och värdena var över förväntan bra. Som vi brukar drog vi fram skämtet: "Jag hade i alla fall tur med levern". Fick klara besked om att jag kan se fram emot en mångårig cellgiftsbehandling med Methotrexate. Det gör jag förstås gärna, så länge behandlingen hjälper, inte bara mot psoriasisen på huden utan också mot psoriasisartriten som maler sönder lederna i händer, fötter och ben. Nog vill man kunna cykla många somrar framöver. Och eftersom det handlar om en lågdosbehandling blir illamåendet begränsat. Besvärligast är det den veckodag då de sex gula tabletterna ska sväljas.
Jag har turen att ha en fantastisk läkare. Hon har hjälpt mig ofantligt mycket, och ser förstås sambandet mellan psykiska tillkortakommanden och sjukdomen som blommar i perioder. Psoriasis med eller utan artrit är en av de gåtfulla sjukdomarna. Ändå anser man sig veta att den triggas av psykisk sjukdom, alkohol och stress.
Nu om sommaren gör ljuset också gott. När regnet någon gång gör uppehåll och släpper igenom solen tar jag cykeln ut på landsvägen. Ljuset smeker de bara armarnas hud. Jag njuter och vet varför livet är värt att leva. Svårare blir det när höstmörkret kommer, det som jag tycker så mycket om, av helt andra skäl.
En av mina läsare, Lennart i Helsingborg, har sänt mig sina fina bilder
från Lissabon. Betrakta och njut! För mig är det stadens själ som syns på bilderna.
Också i duvornas vingslag. Det är länge sedan jag själv befann mig där. Det fina med reseskildringar är att man kan återvända till städerna man blivit så knuten till. Och med bloggen har jag privilegiet att möta andra. Vi är en hel krets som vid det här laget har rest eller fortsätter resa till just Lissabon.
Tack vare Einar Jakobssons utmärkta blogg Rapsodi har jag nu fått glädjen att lyssna till Federico Mompou. Jag vet förstås ännu så länge väldigt lite om honom. Vill du veta mer kan du hos Einar läsa detta och detta. Båda länkarna erbjuder mycket intressant läsning. Idag fick jag med posten den box Einar rekommenderar, det tog en vecka från ett helt vanligt nätställe så var den här: Federico Mompou Complete Piano Works. Den är inspelad i Barcelona 1974 och det är alltså kompositören själv som spelar. Fyra CD-skivor. Musik för eftertanke och stillhet. Musik för den vila som både kropp och själ behöver. Och nedan kan ni se ett litet stycke, där Hoang Pham spelar Mompous Pajaro Triste, inspelat den 11 juli 2009 i Elisabeth Murdoch Hall, Melbourne Recital Centre.
Jag läser på en nätsida utan att bli så mycket klokare:
"Carl-Gustaf Lilius var en mycket intressant
person och konstnär. Han var outtröttlig tecknare, målare, skulptör, författare och
de mänskliga rättigheternas aktivist. Lilius väckte internationell uppmärksamhet genom
att högljutt sätta sig emot det sovjetunionska förmyndarskapet, då man officiellt
dolde finlandiseringen. Hans fader hade hört till marskalk Mannerheims närkrets.
Mannerheim var hans gudfar och därav kommer också hans förnamn Carl-Gustaf. Hans
omutliga stolthet och suveränitet som konstnär får kanske sitt ursprung där. Jag
känner inte någon annan konstnär, som skulle varit lika medveten om sin kallelse."
Det finns skäl till att jag vill veta mer. I NE kan man läsa detta:
Lilius, Carl-Gustaf, 1928-98, finländsk
konstnär och författare (svenskspråkig).
I present fick jag av min vän Ulrika i Finland hans Metsytiska boken - en roman om tankenfrån 1974. Det är en magisk och mycket säregen bok som tilltalar mig direkt. Så nu sker det ovanliga att jag läser en bok vars författare jag inte vet särskilt mycket om. Jag återkommer säkert till den. Till er skickar jag detta avsnitt ur boken:
"När jag talat har det snästs: vi förstår ingenting, vi vill ingenting förstå. Men jag låter mig inte störas. Oavbrutet fortsätter jag att stapla stenar, stenar tunga i toner."
Vad som tycks förena individer och rörelser på ”vänster”-kanten är en väl förankrad men förvriden uppfattning om islam och dess kritiker. Ayatollah Khomeinis begrepp ”islamofobi” används oreflekterat och okritiskt, som om det vore ett västerländskt normbegrepp och inte ett från den präststyrda diktaturen Iran importerat stridsrop. Att på detta sätt gå i diktaturens fälla, i tron att man utvecklar en egen politisk och ideologisk strategi, tycks typiskt för vår tids ”vänster”.
Det är obegripligt för var och en som haft en rot eller fler i vänstern runt 1970. Religionskritik var då ett självklart sätt att hantera en sekulär politisk övertygelse. Då gällde revolten kristendomen och dess olika kyrkor och rörelser. Idag går ”vänstern” hand i hand med prästerskapet från islams länder och miljöer. Moskén förefaller vara en miljö där dessa ”revolutionärer” trots allt trivs i sällskap med reaktionära predikanter som betraktar den omgivande moderniteten som ett uttryck för blasfemi och synd.
I Wolverhampton såg jag hos trotskisterna en slogan som väl kan sammanfatta grundsynen: ”Together with the islamists – yes, sometimes. Together with the Government – never!”. Möjligen kan man välvilligt tolka det som ett uttryck för denna vänsters ständiga förmåga till ”taktiska allianser”.
För sent för allianser. Bilden visar avrättning av iranska homosexuella. Från denna sida.
Men då ska man komma ihåg, att de kommunister, socialister och andra ”vänster”-aktivister som återvände hem till Iran när Shahen störtades i januari 1979, och som gav sitt stöd till de nya makthavarna, det islamistiska prästerskapet, antingen fängslades och torterades eller avrättades när prästerskapet inte längre behövde dem.
Stalin ser nöjd ut när Molotov skriver på för alliansen med Hitlertyskland.
På samma sätt kan man betrakta alliansen mellan Hitler och Stalin, vilken fick sitt entusiastiska stöd från hela den europeiska vänster som lydde Kominterns (x) diktat, som förspelet till den europeiska katastrofen 1939-1945. Allianser kan vara livsfarliga, och de allianser som ”vänstern” ingår nu är farliga inte bara för dem själva, utan för hela den europeiska civilisation som byggts på frihetens och medborgerlighetens fundament.
(x): Den så kallade ”Tredje Internationalen” med högsäte i Kreml, Moskva. Bestod av kommunistiska partier från hela världen. Det svenska SKP, föregångare till VPK och senare Vänsterpartiet, var medlem i denna diktaturens international och instämde i alla beslut som Stalin och den inre ryska maktkretsen fattade. Från att ha varit ”antifascistiska” partier, övergick de i samband med Molotov- Ribbentroppakten (också kallad ”nonaggressionspakten” som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939, och de facto blev en allians mellan världens två ledande diktaturer med förkrossande resultat för samtliga demokratier och i slutänden för alla som drabbades av andra världskrigets dödsmaskineri och såväl nazismens förintelse som stalinismens lägermassmord) till att bekämpa ”socialfascismen”, det vill säga det egna landets socialdemokrater, och lade därmed vägen fri för Hitlertyskland.