Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 6 juli 2012
Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)
Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.
Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.
Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).
Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.
Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”
Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:
”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”
Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.
Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.
Alma åtta år.
Igår hade jag glädjen att få gratulera mitt barnbarn Alma på hennes åttaårsdag. Verandan i Sätaröd var full av glada och uppspelta små och större barn. Så kom sommarljuset en smula tillbaka till oss alla. Alma har sett sin egen bror dö i cancer, ja hon bokstavligt talat växte upp i hans sjuksäng. Idag är hon en någorlunda befriad människa som växer in i sitt eget, cellospelande liv. En stark och mycket kärleksfull personlighet som jag är lycklig över att få komma allt närmare. Hon ringde mig i förrgår för att försäkra sig om att jag verkligen skulle komma. Hon själv och resten av barnaskaran försvann efter tårtan ut i trädgården där de förenades i vattenlekar.
![]() |
| Alma med sin cello. Bilden från 2011. |
torsdag 5 juli 2012
The Restored Finnegans Wake
“In writing of the night, I really could not, I felt, use words in their ordinary connections... that way they do not express how things are in the night, in the different stages – conscious, then semi-conscious, then unconscious. I found that it could not be done with words in their ordinary relations and connections. When morning comes of course everything will be clear again... I’ll give them back their English language. I’m not destroying it for good.”
Så sa James Joyce till Max Eastman efter att han först förklarat att avsikten (vilken man måste betrakta som framgångsrik) med Finnegans Wake var:
”to write a book obscure enough to keep professors busy for 300 year.”
Hämtat ur TLS med anledning av utgivningen av James Joyce: The Restored Finnegans Wake, edited by Danis Rose and John O’Hanlon (Penguin 544 sidor).
Primo Levi till tröst.
Primo Levi kommer man inte undan. Tvärtom rannsakas man av honom, oupphörligen. Vi har många av de viktiga verken på svenska: Om icke nu, så när? Är detta en människa?, Fristen och Periodiska systemet, alla fyra i översättning av Ingrid Börge. Då och då går man tillbaka till honom i Times Literary Supplement. Som i förra veckan, då Ian Thomson under rubriken Talked into life borrade djupt i Levis Är detta en människa? utifrån sina egna samtal med författaren och kretsen runt honom. Thomson börjar med Levis smärtsamma hemkomst från dödens läger:
Thomson återger fint hur Levi först muntligt skapade sitt verk. Han berättade helt enkelt, för alla och envar, och då växte också den litterära texten fram:
Levi var född berättare säger Thomson. När han i januari 1946 började arbeta på en färgfabrik tog han minsta tillfälle som gavs för att rusa till skrivandet och målandet. Han levde "ett munkliv" där skapandet stod i centrum.
Dessa tysta, väntande dagar ska jag återgå till hans böcker. Och när jag läser ska jag påminna mig själv vilka omständigheter som skapade dem inne i honom och ut i skriften som han överlämnat till oss och de andra efterlevande.
Ett av hans mest framstående verk finns endast översatt till engelska, The drowned and the saved. Så sent som i år kom också I oviss timme och övriga dikter. Den utgavs av Italienska kulturinstitutet i Stockholm, i översättning av Roger Fjellström och Louise Kahan.
"Levi was traumatized in a way that only survivor friends could understand. After the nightmare intensity of Auschwitz, everything seemed colourless, futile and false. "I had the sensation that I was living", he told me, "but without being alive." Moreover, the habit of civilization seemed very fragile in him. A friend was shocked to see him attack a wild persimmon bush on a walk one day, chewing on the fruit. On the night of his homecoming, Levi had slept under an SS eiderdown purloined from the camp, a chunk of bread secreted under his pillow: his own soft bed seemed an impossibly civilized amenity after his eleven months of incarceration."
Thomson återger fint hur Levi först muntligt skapade sitt verk. Han berättade helt enkelt, för alla och envar, och då växte också den litterära texten fram:
"For the moment, the moral duty to bear witness to Auschwitz was secondary to this compulsive need to unburden himself. On the crowded train between Turin and Milan, surprisingly, no one told him to lower his voice. One commuter even politely asked Levi if he could speak up as he was hard of hearing. Another asked Levi's permission to eavesdrop on his conversation as it sounded, he said, so "incredible". These moments showed Levi that a potentially huge audience - not just his circle of acquaintances - wished to hear his tale. Only once did a commuter, a priest, ask Levi why he had to address strangers with such a malignant-sounding story. Levi replied that he could not help himself. It was a sign perhaps that he was emerging from the depths."
Levi var född berättare säger Thomson. När han i januari 1946 började arbeta på en färgfabrik tog han minsta tillfälle som gavs för att rusa till skrivandet och målandet. Han levde "ett munkliv" där skapandet stod i centrum.
Dessa tysta, väntande dagar ska jag återgå till hans böcker. Och när jag läser ska jag påminna mig själv vilka omständigheter som skapade dem inne i honom och ut i skriften som han överlämnat till oss och de andra efterlevande.
Ett av hans mest framstående verk finns endast översatt till engelska, The drowned and the saved. Så sent som i år kom också I oviss timme och övriga dikter. Den utgavs av Italienska kulturinstitutet i Stockholm, i översättning av Roger Fjellström och Louise Kahan.
tisdag 3 juli 2012
Diskretion.
Diskretion är det svåraste av allt i den här elektroniska världen. Men jag har efter två dagars funderingar kommit fram till att det man inte helt och öppet kan samtala om hellre bör förtigas helt. Jag kommer tillbaka.
söndag 1 juli 2012
Palestinske ambassadören i Tyskland: Förintelsen är den värsta förbrytelsen i mänsklighetens historia.
![]() |
| Salah Abdel-Shafi, född i Gaza och palestinsk ambassadör i Tyskland. |
"How does it feel to be a Palestinian ambassador in Germany, with all the sensitivity surrounding the Holocaust and the special treatment of Israel and Jews?" I asked. Abdel-Shafi's response surprised me and my colleagues. On the one hand it was very eloquent, and on the other hand it was extremely honest.
The Holocaust is the worst crime in the history of human kind," he answered. "We must teach generation upon generation about the Holocaust as a terrible event that must never repeat itself. The Holocaust is a human tragedy. The Jews were the major victim of the Holocaust, but the Gypsies, homosexuals and Communists were also victims."
Abdel-Shafi said that he himself visited the Sachsenhausen and
Buchenwald concentration camps, although he was never invited to one of
the many ceremonies that are held yearly in Germany to commemorate the
Holocaust. "If they would invite me, I would attend," he says. "By the
way, these are the instructions of President Abbas to Palestinian
diplomats. The Palestinian ambassador in Poland was in Auschwitz along
with the Israeli ambassador."
lördag 30 juni 2012
Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.”
Författarinnan Janna Thorström föddes 1968 i Esbo, växte upp i Grankulla och kom senare till Helsingfors för biologistudier och tanken att hon skulle bli medicinsk forskare eller läkare. Men efter ett år började hon på Konstindustriella högskolans avdelning för beklädnadskonst, en befriande tid som hon själv karaktäriserar som ”en lekskola för unga vuxna i slyngelåldern”. Där fick hon prova på allt möjligt, måla, sy kläder, blåsa glas, och så gjorde hon dokumentärfilmen Spagettibenen som fick Invalidförbundets pris för bästa handikapprelaterade tv-program – gjort i samproduktion med FST. Det var 1997, sedan hon redan hösten 1990 bytt väg via avdelningen för grafisk formgivning, där hon också tog sin examen som konstmagister.När jag frågar Janna om hennes bildningsväg berättar hon att hon redan i barndomen var tokig i litteratur, film och teater. Som elvaåring läste hon vuxenlitteraturen, oavsett om hon förstod den eller ej. ”Det var som att smygkika in i vuxenvärlden” säger hon. Redan som fjortonåring började hon skriva dagbok och gör så alltjämt. Under tiden på Konstindustriella började hon experimentera med ett slags texter som kom inifrån, där avståndet till det skildrade minimerats och försöken att nå in till kärnan så småningom kom att utgöra basen för debutboken Vinterbad.
Som artonåring fick Janna Thorström sin diagnos. Hon hade trots en vanlig barndom med lek, dans och skidåkning förstått att något var fel. Förändringarna kom allt snabbare och hennes muskelsjukdom kan vanligen leda till beroende av rullstol i trettioårsåldern. Själv har hon passerat fyrtiostrecket utan en sådan, ”jag är enträgen och envis, rör på mig och lever hälsosamt” förklarar hon det med.
Efter att jag under bokkalaset den 6-8 november 2009 i finlandssvenska Ekenäs sett Janna Thorström berätta för en publik fängslades jag av hennes starka utstrålning. Jag visste inte vem hon var, men lyssnade till berättelserna från Indien och samtalet kring hennes nya bok. Jag köpte mitt exemplar för att ta med hem, men redan på hotellrummet började jag läsa Buktalaren. Vid hemkomsten till Sverige läste jag också hennes debutbok Vinterbad, och märkte att det var en sak ur böckerna som nästan blev en bild för mig: det fysiska, själva den mänskliga, ja konkret också kvinnliga, kroppen sådan den skildras och är närvarande i hennes prosa.
Det fysiska är nämligen starkt påtagligt i Thorströms båda böcker. Det är kanske rentav centralt för hela hennes skrivna värld, som en återspegling av det egna livets fysiska besvär. Jag tycker mig se en sådan pendelrörelse i båda böckerna, och den är, med tanke på hennes fysiska handikapp, varken märklig eller oväntad. För Janna Thorströms böcker är en kraftfull och trotsig protest mot de hinder som sjukdomar utsätter oss för. Bortom det fysiska finns det alltid en dröm: den drömmen handlar om njutning och gränslöshet, men den handlar också om det lilla och vardagliga i fysisk beröring: händer, munnar, kön som närmar sig varandra så som grundläggande naturlagar har bestämt för oss. Men det finns ju mer än så, bortom detta första och avgörande intryck av hennes båda böcker. Det finns konkreta berättelser.
Jag frågar henne hur pass starkt det självbiografiska inslaget är i den nya romanen, och hon berättar:
”Jag har varit i Indien på ett ayruvediskt hälsoställe tre år i följd och det är klart att jag använt mig av mina egna erfarenheter då jag till exempel beskrivit hur en behandling känns. Och jag tror att det lätt smyger sig in små detaljer från ens eget liv då man skriver”.
Ändå vill hon att vi ska förstå att både huvudpersonen Emilia och hennes förhållande med den före detta pojkvännen och Marco är påhittade historier, Thorstöm ville stiga in i en fiktiv persons verklighet och eftersom hon målat en hel del själv var det roligt att uppfinna en kreativ värld åt Emilia.
Redan det faktum att författarinnan reser som hon gör och att det i båda hennes böcker ges en bild av en rörlig människa som lägger planeten för sina fötter, gör mig nyfiken och jag undrar rakt på sak över hur man förenar de praktiska hindren med både en fysisk och själslig flykt. Hon säger att det förvisso
”inte är lätt att resa med en kropp som min. Jag reser inte mycket omkring utan är längre tider på ställen där jag vet att jag har ett rum organiserat så att jag klarar mig. I Indien har jag även en liten pall med ett hål i som fungerar som toalett där det bara finns hål i golvet och sen har jag en matta som jag lägger i olika badrum om de har hala kakel. Jag är ganska praktiskt lagd och det går ofta att hitta på lösningar om man är kreativ.”
Jag frågar henne vad resandet betyder, om det är ett sätt att erövra och förstå världen. Hon säger att hon älskar att uppleva andra kulturer, men att Indien också är en plats dit hon reser för att få behandlingar. Allt det andra kommer på köpet, och hon har nu också några goda vänner som är indier och som lär henne hur deras kultur fungerar. Thorströms syster Helena brukar påpeka att hon har en nyfikenhetsnivå som stannat på en femårings, att hon är ”hiskeligt nyfiken” och ”älskar att höra på människors historier. Kanske det är därför som jag nu känner att jag har en del historier att berätta, för att jag fått lyssna till så många själv, historier föder historier.”
I romanen Buktalaren kan de praktiska bestyren för läsaren plötsligt övergå i en fysiskt påtaglig massagescen, i ett slags sensuell, kroppslig närvaro där smärta och svårighet ter sig som övergående tillstånd. Därför blir Janna Thorström heller aldrig en masochistiskt lagd författarinna som fördjupar sig i sjukdomstillstånd. Tvärtom tycks dessa vara ett slags stationer för henne på vägen mot större kunskaper och insikter.
Ibland övergår denna kroppslighet från sensualism till ren erotik. Hon kan tala om kroppsvätskor fullständigt ogenerat och då leder det mina tankar till fransmannen George Bataille och hans sätt att med kroppen gestalta det mänskliga ödet.
Thorström säger att det för henne själv var viktigt att boken skulle vara både intim och kroppsnära:
”Det var medvetet att berättelsen innehöll starka scener. Jag ville att det skulle vara Emilias mage som berättade historien, att den skulle komma från buken.”
Detta är mycket övertygande för mig som läsare, eftersom huvudpersonen Emilia lider av ulcerös colit, den svåra och kroniska tjocktarmsinflammationen som ger smärtor, diarréer och blödningar. Thorström lyckas gestalta detta på ett sätt som gör att man känner en beundran för Emilia, som därmed trotsar svåra praktiska hinder för sitt liv.
Men kroppsligheten har som sagt också en påtagligt erotisk sida. Det finns t.ex. en mycket stark och ömsint onaniscen i boken. Thorström säger att den först var tänkt som en kärleksscen mellan Emilia och Marco, men att den fungerar bättre som onaniscen, då det ytterst här handlar om att våga bli intim med sig själv och sin kropp.
”Tror att vi över lag i vår västvärld är kroppsfixerade men samtidigt har vi dålig kontakt till våra kroppar. Jag försökte tänka mig in i en scen då Emilia på något sätt fick en bättre kontakt med sig själv, vågade vara intim på ett nytt sätt med sin kropp och ville dessutom kombinera det sensuella med magbesvären.”
Den här scenen får ett nästan komiskt slut då Emilia får se att nattvakten står utanför hennes rum. Kanske kom han dit bara för att Emilia råkat välta en lampa, eller har han möjligen stått där hela tiden och sett henne onanera? Det måste man ju överlåta åt läsaren att fundera på, säger Thorström. Och som läsare kan man också fundera på om det bara är komiskt, eller om man i just den egenskapen faktiskt varit något av en voyeur – vi är ju det när vi läser, vi kikar in i andra människors värld, på samma sätt som Thorström själv i sin barndom tyckte sig kika in i vuxenvärlden genom litteraturen.
Janna Thorström har haft skäl att fundera över relationen mellan det snabba och det lite nedskruvade tempo som kanske vore värt att oftare försöka närma sig. Hon säger:
”Min egen långsamhet har fått mig att se detaljer som jag tidigare missade av rena farten. Och fått mig att se det onödiga i att ha bråttom då det ändå inte går snabbare fastän jag skyndar mig. Nuförtiden är de ofta lika njutningsfullt för mig att gå i min vaggande gång som det var att springa då jag var helt frisk”.
Eftersom jag kom i kontakt med Janna Thorström och hennes författarskap vid
litteraturdagarna i Ekenäs, ställde jag en avslutande fråga till henne utifrån min förundran över den finlandssvenska kulturen, och undrade hur hon ser på det svenska språket och den svenska litteraturens position i Finland idag.
”Jag tror att den svenska kulturen lever och har mycket att ge. Men visst är det ett faktum att vi blir färre hela tiden, jag tror och hoppas dock att vi kommer att fortsätta att vara en levande liten grupp som producerar intressant konst och litteratur. Det känns som om det just nu finns en hel massa fina författare och jag tror att det här påverkar alla som skriver i svenskfinland på ett positivt sätt. Det känns bra att som ny i genren få vara en del av den här gruppen.”
Vinterbad (Söderströms, Helsingfors, 2008) och Buktalaren (Söderströms, Helsingfors, 2009).
torsdag 28 juni 2012
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
”It was buttons that made Birmingham, not Birmingham that made buttons.” (okänt ursprung).
I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt dekorativa och/eller funktionella småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller.
Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.
Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.
En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen. Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.
Sedan urminnes tider vet vi att Staffordshire var rikt på järnmalm och kol. Så berättar hemsidan om Black Country´s industriella arv. Också under romarriket visste man det, och i Dudleys grannskap tillverkade man järn med primitiva metoder och man gjorde träkol av träden från den täta skog som spridit sig över landskapet. Black Country tog sin början vid Wolverhampton, och bredde ut sig i olika riktningar.
Black Country sägs ha kanalerna att tacka för sin snabba industriella expansion. Mot slutet av 1700-talet växte nätet av kanaler snabbt och gav många fördelar för städer och samhällen som betjänade sig av dem. Vägarna var på den tiden i dåligt skick och underhölls bristfälligt. Tungt gods var i det närmaste omöjligt att frakta längs vägarna.
En pådrivande faktor i kanalbyggena var Birminghams stora behov av kol till ett rimligt pris. När väl kanalerna byggts, med stora ekonomiska investeringar, sjönk priset på kol dramatiskt. Kanalsystemet anslöts till hamnarna utmed kusten vilket förstås underlättade både import och export. Kanalbåtar började också fungera som persontransportleder. Det tog fyra timmar att resa båt mellan Wolverhampton och Birmingham (att jämföra med dagens 1,5 timmar med buss och tjugo minuter med tåg).
Bev Parker skriver att det är svårt för en människa i vår tid att föreställa sig hur det såg ut i och runt kanalerna under deras mest intensiva period. Då, för tvåhundra år sedan, var de grundförutsättningen för frakt av industriprodukter, idag är de lugna platser för avkoppling och glädje.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden:
”Författaren och ekonomiskribenten Arthur Young beskrev 1791 Birmingham som ’världens första industristad’. Visserligen hade man rivaler, som Manchester, men Birmingham hade en extraordinär variation i sin industriella bas.”
Så inleder Malcolm Dick sin essä om stadens industriella historia. Det är också en utgångspunkt för min bok. Igenkänningsfaktorn är förstås hög när man själv vuxit upp i en gammal industristad som Malmö, en stad som numera knappt minns sina fabriker, sitt varv, alla sina industriella näringsgrenar kring vilka staden växte och gav försörjning åt så många.
”Men Birmingham hade, till skillnad från andra städer, ett mycket högt beroende av de små verkstäderna. Det berodde först och främst på bristen på ångkraft. 1815 fanns det bara 40 mindre ångmaskiner i staden, men redan 1838 hade antalet vuxit till 240. Men det var alltjämt små och användes främst för att generera kraft till enskilda verktyg. I stadens tusentals verkstäder förlitade sig arbetarna mer på handens, än maskinens, kraft.”
Detta konstaterar Dick och beskriver sedan utförligt de olika näringarna i Birmingham. Jag vill bara helt kort nämna dem:
Man tillverkade pistoler, ståltråd, vajrar för staket, telegrafisk användning, pianosträngar med mera, fiskkrokar, nålar, krokar, borstar, knappnålar, bultat, skruvar, tappar, stift. Dick skriver: “ Vi uppskattar att det tillverkades 180.000.000 stift årligen i en enda Birminghamverkstad, då får man en liten aning om hur stor den totala produktionen var.”
Stålpennor var en viktig produkt. Med dessa pennor etablerades i England en helt ny näringsgren. I och med utvecklandet av dessa pennors kvalitet kunde man också sänka priset väsentligt och de blev allt vanligare. En ännu mer revolutionerande sak var uppfinnandet av det brandsäkra kassaskåpet och låsen. På tur stod sedan galvaniserad plåt, emaljering och tillverkningen av tenntallrikar, burkar som bland annat höll rosten borta.
Tacksamheten, livsnödvändigheten och gårdagen.
Det som mötte mig igår överträffade alla möjliga sorters förväntningar. Telefonen ringde redan åtta, Växthuset undrade om de fick komma med blommor till mig. När jag öppnade dörren en dryg timme senare stod där tre fantastiska buketter; två av dessa hade bloggläsare sänt, och jag tänkte att den världen är bra underlig, just för att man kan odla vänskap med människor man aldrig annars skulle mött.
Klockan tolv ringde A. från Yale University i USA, klockan var väl runt sex på morgonen där men jag fick min familjemässigt närmaste gratulation. Och då hade min näst äldsta dotter redan hunnit hit med blommor och värme. Då kom brevbäraren i sin bil som har ett motorljud jag känner igen långt innan den är framme. Brevlådan full: grafik, fotokonst, litteratur, rörande brev.
Så körde min dotter mig till stan och jag fick gjort mina tre små ärenden. Där träffade jag två av mina vänner, indiska Valla och hennes Håkan. Det blev förstås hur bra som helst, eftersom de alltid är strålande rara och generösa människor (A. har varit med Valla i Indien, så den kulturen har också kommit in i vårt hus).
Men förutom alla telefonsamtal och annat, så var det något helt annat jag ville berätta. Det som rört mitt hjärta mest är nämligen alla de mail jag fått under dagen, från kända vänner och bekanta, men också förbluffande många från människor som jag vet läser mina böcker och min blogg. Tack till er alla. Och tack till er som skrev hälsningar här i bloggen.
Förra gången jag firade en födelsedag var 1992. Då fyllde jag fyrtio år. Jag bodde i Sätaröds station och var förläggare (gav ut sextio boktitlar och tidskriften Studiekamraten - 6 nr om året - som jag köpt loss från Bibliotekstjänst), hade små barn och ett konstant dåligt samvete. Tusen skäl och tusen nojor. Ingen tid att leva, bara arbeta, laga middag till barnen, natta dem och sedan själv sova.
Idag, tjugo år senare, är alla mina barn vuxna människor. Fyra av dem har barn, små eller stora skaror. Och så har jag förstås alla de barn och barnbarn som kommit från A:s sida. Jag är en privilegierad människa. Vi är ett rejält stort gäng och vi trivs tillsammans. På lördag blir det fest för stora och små.
Tack till er alla för igår.
Och skulle jag lyssna till en sång skulle det vara den som Simon & Garfunkel sjöng, och vars text är fantastiskt, men den där jag alltid plockar en särskild liten bit:
"I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor"
Lyssna förresten på hela:
onsdag 27 juni 2012
Sextio år senare, just idag.
| Er bloggare, nio månader gammal i enrummaren på Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö. |
Men eftersom meningen var att den skulle ges ut idag, så tänkte jag: just idag kan du köpa den för halva priset. Sjuttiofem kronor för boken och portot inkluderat (beställningar inom Sverige, vill du beställa utomlands så hör av dig ändå, så kommer vi överens om ett bra pris). Billigare hittar du den inte just nu i alla fall. Eftersom jag inte skickat ut recensionsexemplar till pressen så har heller inga redaktörer gått till antikvariaten med boken.
Sjuttiofem spänn alltså. Men bara idag. Skicka mig ett mail före midnatt så ska jag berätta hur det går till. Jag vill helst inte ha bokbeställningar i bloggens kommentarfält, utan på adressen thomas.nydahl@gmail.com
Det som i bokväg betyder allra mest för mig, sedan rätt så länge, är boken om Black Country. Jag måste säga att det går över förväntan. De flesta jag ber om intervjuer eller som jag ställer faktafrågor till bemöter mig vänligt och generöst. Det är väl egentligen bara några av de mer konfrontationsbenägna rörelserna som är svåra att handskas med. Men inte heller det är problem eftersom jag får hjälp av kunniga människor, både i England och andra länder, för att analysera och presentera dem. Just nu håller jag på med Birmingham som den första industrialiserade staden och försöker förstå alla märkvärdigheten man producerade i de tusentals små verkstäderna och de betydligt färre fabrikerna. Författaren och ekonomiskribenten Arthur Young beskrev 1791 Birmingham som ’världens första industristad’. Visserligen hade man rivaler, som Manchester, men Birmingham hade en extraordinär variation i sin industriella bas.
Nå, nu ska jag fira dagen med cykeltur, busstur, apoteksbesök, inköp av whisky, en extra god middag och sedan sova på saken. Böcker och annat som redan landat i brevlådan från vännerna njuter jag just nu bara av att titta på och lite försiktigt bläddra i. Först på lördag kommer barnen och barnbarnen och då lär jag få känna att jag är en åldrande man vars fysiska krafter inte är vad de heller aldrig varit. Men jag ser de härliga små - och halvstora - ungarna framför mig och blir tacksam över tanken att ha dem här om några dagar.
måndag 25 juni 2012
Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön)
![]() |
| Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966. |
Jag trodde jag skulle slippa se det igen. Men jag fick, och får, se det två gånger till, först hos en syster och sedan hos en dotter. Jag kan inte säga ett ord om det, mer än att fasan är lika stor.
I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.
Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som ihopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.
Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.
Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.
Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.
Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den unga kvinna i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den.
Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).
Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha exakt lika många år kvar att leva, men var inte ens femtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.
... fira tystnaden här med mig
| Foto: Astrid Nydahl. |
”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.”
Jag vaknar. Det brukar jag göra. Ur drömmen som innehöll en konferensresa med fria drinkar tillsammans med pastor Tegnér steg jag upp till en kopp kaffe. Ensammare kan ingen vara än den som jämför drömslutet med vakenstarten.
söndag 24 juni 2012
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Gamla och nya moskéer och den eviga visan om EDL.
![]() |
| Dudleys gamla moské, fortfarande i bruk, är inrymd i en gammal skola. Bilden tagen 2008 av Thomas Nydahl. |
Morgan ska möta Kenneth Rodney från Five Estates Project i Dudley. Rodney är en av grundarna i West Midlands. De går till Fountain Arcade, uppfört 1925. Och så kommer första repliken som sätter tonen för hela texten: ‘Dudley är en mycket kall plats för nykomlingar’.
Han som uttalar orden är alltså Rodney, som kom med sina föräldrar från Jamaica när han var sex år. Nu är han runt femtio. Och så fyller han i: ’Dudley saknar visioner’, någon annan fyller i och säger att det var ’en kulturchock att komma till Dudley, som om varje kilometer på motorvägen förflyttade mig fem år bakåt.’
Dudley var en medeltida marknadsstad och blev ett mäktigt centra för Black Countrys järn-, glas-, kol- och andra industrier från 1700-talet fram till 1980-talet. Men nu tävlar Dudley-borna om de cirka 300 låglönejobben som snart ska utannonseras från en ny stormarknad vid foten av Dudleys borg. ’Finns det’, frågar Jenny Morgan, ’en särskild kultur som stänger nykomlingar ute?´ Ja, stadsborna själv pratar vid den här sammankomsten,
”om en ’bykultur’ och det faktum att den lokala dialekten bevarats så att den är nästan ogenomtränglig för engelsktalande som inte kommer från Dudley. Men rasismen spelar också sin roll, och den riktas inte bara mot icke-vita människor, Kenneth Rodney säger att de flesta polacker som kom till Dudley för att arbeta har flytt fältet, på grund av de rasistiska trakasserierna.”
”Men flyktingar från Zimbabwe, Irak, Afghanistan, Demokratiska Republiken Kongo som kommit till Dudley genom ett program som Labour en gång i tiden satte igång, saknar resurser att dra vidare. Det finns mindre än tusen av dem (…) The Five Estates Project utvecklades av Rodney och en energisk Dudleyit, Martin Smith, som för närvarande är vice ordförande för den lokala hyresgästföreningen. Han säger att han 2005 förstod att det var dags att börja handla, då han sett rasistisk graffiti i hyreshusen och man dessutom kastade in tegelstenar genom fönstren till en muslimsk hyresgäst.”
Och så kommer det, avsnittet jag anade skulle komma, och jag citerar direkt ur texten:
”Five Estates bildades i september 2009, några månader innan antimuslimska English Defence League mobiliserade mot förslaget till en ny moské i Dudley, och arrangerade två protestmarscher i staden.”
I slutet av artikeln berättar författaren varför allt ändå kommer att sluta bra. Hon har förstått att också invandrare anmält sig som frivilliga till den grupp som ska arbeta med frågorna. En av dem kommer från Zimbabwe. ”I fem år har han försökt övertyga myndigheterna om att han måste få lämna Dudley. Han har sovit på kyrkogårdar och samlat mat från soptunnor. Nu när han fått en liten kommunal lägenhet säger han att han lever precis som sina gamla, vita grannar, ’det finns absolut ingenting att göra, förutom att titta på tv. ’Nu samlar han gamla bilder av Dudley och vill visa dem för sina åldrande grannar.” Och så kommer reportagets slutkläm:
”En zimbabwier som vill knyta samman Dudleys förflutna och nutid – det kan bara sluta bra.”
Man skulle kunna rycka på axlarna och säga att det inte finns något anmärkningsvärt i denna text. Men det är just för att vi är så vana att läsa den sortens texter som vi missar det anmärkningsvärda. I just de sammanhang där man oupphörligen varnar för främlingsfientlighet och rasism, smyger man in sina egna vanföreställningar. Vad är det till exempel som säger att denna zimbabwier var hemlös bara för att han är svart? Det finns många hemlösa människor i England som inte alla är av afrikansk börd. Väldigt många. Över 40.000 totalt enligt Guardian den 13 december 2011. Och då räknar man inte individer utan hushåll. Och vad är det som säger att hans privata bildprojekt bara skulle sluta gott? Det är, som jag ser det, ett uttryck för det som på engelska heter ”prejudices” – det vill säga att man hyser förutfattade meningar, grundade på de egna fördomarna. Och det är just ”fördomar” vi till vardags översätter det engelska ordet med.
![]() |
| Dudleys gamla storbiograf Odeon som en gång i tiden också rymde en Music Hall. Nu diskuterar man om den ska bli moské. Bilden är tagen från bussen 2012 av Astrid Nydahl. |
Vid sidan av dessa har man också samlat namn på protestlistor som 50.000 personer skrivit på. Invånare har uttryckt åsikten att moskén skulle förstöra stadens medeltida karaktär. Det fick till följd att fullmäktige 2009 vände sig till Högsta domstolen. Men Daily Mail hade självklart också hittat invånare som kallade EDL-protesterna för ”rasistiska” och ”ett slöseri med polisens resurser”. Sarah Williams, 23, sa till tidningen om EDL: “De är här bara för att ställa till bråk.” Om moskéns folk sa hon: ‘De här människorna vill ju bara leva fridfullt här.” Oavsett vilket tycker jag att man kan betrakta hela denna segdragna historia som det första viktiga steget i en folklig opposition mot de allt grandiosare moskébyggena. Högsta domstolen i England satte definitivt stopp för byggplanerna den 17 april 2012. Beslutet innebär att den muslimska församlingen måste sälja tillbaka den mark – gammal, förgiftad industrimark – till kommunen. Församlingen har ägt den sedan 2005.
I England gör man allt oftare en reflektion som måste betraktas som rimlig. Nämligen den, att muslimerna som bosätter sig i landet gör precis motsatsen till vad kristna i muslimska nationer gör. För att alls kunna leva där förhåller de sig respektfulla gentemot muslimerna. De försäkrar sig om att deras kyrkor och andra religiösa byggnaden inte blir alltför synliga i muslimska områden, om de nu alls fått sådana tillstånd. I Saudiarabien är det förstås helt omöjligt. Men de egyptiska kopterna skulle just efter ”den arabiska våren” få erfara innebörden av islamismens syn på rättigheter och skyldigheter. Det som hänt där under 2011 och 2012 kunde tjäna som exempel inte bara i brittisk debatt utan också i svensk. När de urgamla koptiska kyrkorna brann, människor klubbades eller sköts ihjäl och människor som levt i Egypten så länge tvingades iväg i massflykt, fick vi konkreta exempel på hur det ser ut när islamismens idéer ska omsättas i praktisk politik.
”Det kan bara sluta bra” skrev Jenny Morgan om Dudley. Man skulle kunna travestera hennes ord om man trodde sig ha siarens gåvor och säga ”Det kan bara sluta illa”. Det gör jag inte. Men jag finner det nödvändigt att med öppna ögon betrakta skeendet. Kanske skulle man också lägga på minnet vad den turkiske premiärministern, Recep Erdogan sa i ett tal 1997: "Minareterna är våra bajonetter, moskéerna våra baracker, de troende våra soldater." (Spiegel Online 16 juli 2008. I tidningen översättning blev det “The minarets are our lances, the domes our helmets, the believers our army.” En läsare protesterade och hävdar att hennes egen översättning från turkiska blir: “The minarets are our bayonets, the domes our helmets, the mosques our barracks, the believers our soldiers.”)
Två Black Country-kvinnor: Lady Wulfruna of Wolverhampton och Sister Dora of Walsall.
![]() |
| Lady Wulfruna of Wolverhampton. |
”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro."
Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.
*
![]() |
| Sister Dora of Walsall (1832-1878). |
John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om henne, Sister Dora:
“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorothy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till Good Samaritans, där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv."
Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.
1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’ Det var framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskades.”
| Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl. |
1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer, och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’
| Statyplaketten för Sister Dora. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)













