Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Just tillbaka på Bennetts Hill efter en dagsutflykt till Pakistan. Det är inte menat som ett skämt. I den stadsdel jag vistats, Sparkhill, är allt pakistanskt (eller av annat asiatiskt ursprung). De engelska kvinnor man möter där är konvertiter, blekgråa bakom slöjor eller niqab. Jag vandrade första delen utan att ens våga röra kameran. Efter fika på en gräsmatta där ekorrarna kom i grupp och tiggde började jag fotografera i smyg.
Inne i RAI Supermarkets på Stratford Road handlade jag läsk, bröd, ost och Tayyabah Almond Naan Khatai, och det visade sig vara fantastiskt goda kakor, både för människor och ekorrar. Om jag bara berättar om människorna här, miljöerna och språken kan jag misstänkliggöras. Men sanningen är den att jag inte hörde någon tala engelska. De verkligt instoppade kvinnorna var fler än de enkelt beslöjade. En riktig pub fanns inte att uppbringa (endast The Bear som syns på översta bilden, det var en pissluktande och skitig lokal där fem alkisar hängde och de serverade, tack och lov, ingen mat så vi vände i dörren). Butikerna gjorde reklam för halalkött och juridisk hjälp enligt islams principer (en shariadomstol kanske i sikte?). Det som förvånade mig inne i RAI var att de sålde vin och andra alkoholdrycker.
Midland Halal
Jag kunde ha fortsatt resa en halvtimme till och kommit till Solihull. Inte en chans idag, det är het sommar och bussarna är olidliga att sitta på, även när man har ljusa byxor och en ljus sommarskjorta.
Länken ovan går till en text från 1996. Det har naturligtvis hänt väldigt mycket sedan dess. Till exempel har somaliska immigranter börjat etablera sig i området.
Efter en grekisk helkväll med både Retsina och Ouzo och en utsökt måltid med havets läckerheter går man till sängs vid Atlantkusten. Så vaknar man, drar upp fönstret och kikar ut. Är detta lugna, spegelblanka vatten Atlanten? Det är det. Jag vaknar i Aberystwyth i Wales. Det går inte att förklara varför det uppstår kärlek. Men på samma sätt som jag föll för Benghazi, Tel Aviv, Cascais och Nice faller jag för denna stad där människor talar ett helt obegripligt språk. Tack och lov är alla skyltar tvåspråkiga så att engelskan vägleder. Att jag faller beror på kustpromenaden, den som de fem städerna har gemensamt.
Berget reser sig mäktigt och starkt. Jag avstod bergbanan till toppen. Jag nöjer mig med ett blicka uppåt och har en sällsynt förmåga att först upptäcka varningsskyltarna
Jag reser gärna tillbaka dit. Det är något av det vackraste jag sett. Småstadsvardag i centrum, äldre damer som talar med ord jag aldrig hört, men som nickar medhåll (de måste alltså förstå!) och caféer där jag sitter tidlöst hopsjunken över det ena och det andra.
Och så förstås monumenten, de som reser sig mot glömskans makt. Det här, mycket stora, står vid borgruinen alldeles vid havet och det påminner med namns nämnande om de unga män och kvinnor som stupade i kampen mot nazismen. De var från Aberystwyth. Jag läser deras namn, ser hur korta deras liv blev. Jag är tacksam för det de gjorde. De förstod (kanske) att priset för friheten kan bli det högsta och allra mest smärtsamma. Förstår vi det idag? Jag tvivlar (men vet att vi är så olika, vi frihetsälskare).
Men när tåget stannar i Birmingham och jag kånkat väskan uppför Bennetts Hill känns det, märkligt nog redan, som att komma hem. Jag tar ett djupt andetag, öppnar det kalla vita vinet och sätter mig att ladda ner bilderna. Det sista som kommer för min inre syn är ett lokaltåg i Wales. Hann fästa dess namn på bild:
Och då återstår förstås bara den viktigaste sången
Nu blir det en paus i bloggen på tre dagar. Imorgon bitti sätter vi oss på tåget till Aberystwyth i Wales. Det finns en alldeles särskild anledning för den resan, och kanske återkommer jag till den. Måndag kväll är vi tillbaka på Bennetts Hill i Birminghams centrum. De sista tre dagarna - tisdag till torsdag - blir det nya resor i Black Country, på programmet står bland annat Kidderminster, Walsall och Solihull. Nu lyssnar jag till BBC3 som sänder fin opera ikväll. Det har varit en nödvändig mellandag med vila och gloende, inomhus och utomhus. För första gången på många år fick jag också ett avkopplande bad med välgörande oljor i vattnet. Badkar har jag inte haft hemma sedan vi lämnade dårskapen i Önnestad (hundkenneln!) för snart nio år sedan. Jag hade glömt hur gott det gör både kropp och själ. I Wales får jag en natt på ett hotell med utsikt mot havet och med ett alldeles särskilt fint bad!
The Diamond Jubilee har firats idag. Drottningens sextio år som regent i det här landet orsakade inget som fick mig att förstå, förrän jag alldeles av en tillfällighet kom in i den avskyvärda, på alla sätt motbjudande, The Bullring. Det är ett köptempel där ordet verkligen kan användas med fog. Där tramsade butiker med fanor, vimplar och böcker.
En av The Bullrings mer spektakulära fasader.
Men ändå verkade få ta någon notis om det. Tvärtom tycker jag att det stundande OS väcker större intresse. På torget här i närheten har man en storbilds-tv där man följer den olympiska eldens resa genom Storbritannien.
The Bull själv har klätts i fanan. Drar idrott fler människor än monarkin? Ingen aning. Men ska man tro den senaste opinionsundersökningen så älskar 80% av britterna sin drottning. Det vet jag inte om man ska göra.
Efter en tämligen usel Shepards Pie blev det flanerande på New Street. Detta är en mellandag då vi inte kuskar runt i buss. Imorgon blir det långresa till Wales med tåg.
New Street är överbefolkad denna lördagseftermiddag. En spelar jazz, en annan målar på gatstenen. En samlar in pengar till Frälsningsarmén en säljer de hemlösas tidning Big Issue.
Islamisterna sitter kvar vid bokbordet. Några niqabdamer har jag inte sett där, de är antingen ute och köper stringtrosor, helkroppsgömda bakom sina svarta svarta tyger. Koranen har de förstås redan. Det är annars påfallande många som bär vanliga slöjor i olika fasoner, men niqaben har jag idag bara sett på fem kvinnor. De talibanskäggprydda männen är desto fler.
En manifestation "för fred i Syrien" dokumenteras. Allt är värdigt och tyst. Kvinnor och män, liksom barn ligger eller sitter ner med ansiktsmasker och texter som berättar om människors öden under det blodiga inbördeskriget.
Men hittills har jag inte sett någon Syriendemonstrant som kritiserar de saudiska wahhabiternas vapenaffärer eller de libyska och irakiska islamister som för krig i landet. En polisbil kör fram och de avslutar manifestationen.
Jag går vidare och får i dörröppningen syn på en niqab-dam. Fotograferar, får mordiska blickar av henne och hennes väninna. Går femtio meter, så träffar jag nästa.
Idag missioneras det i centrum, två bokbord på två olika platser. Det delas ut Koranen och propagandaskrifter. Vem de är var jag till en början inte helt säker på, men det stod på ett flygblad att man kunde vända sig till UKIM DAWAH CENTRE i Birmingham. De presenterar sig så här:
"Aslam-o-Alaikum (Peace be unto you). The UK Islamic Mission is a national organisation with over 40 branches and
Islamic Centres working across the United Kingdom. The UK Islamic Mission
formed in the early 1960's, it has served the Muslim community in particular
and has helped to build bridges of understanding and mutual respect across
faith communities."
Inne på Waterstones erbjöd en av de anställda oss att byta propagandakassen mot en av deras! Nog förstår man var man är. Och någon bild där ute ville jag inte ta, så det fick bli denna istället. Allahu Akbar!
Varje morgon blir det Waterstones bokhandel, där det bästa fiket är inrymt, en dubbel espresso och en croissant blir startföda. Och varje morgon möts vi av hennes blick:
Och i inkorgen ligger pressmeddelandet från hennes nya svenska förläggare:
W & W har förvärvat de svenska rättigheterna till J.K. Rowlings första vuxenroman: The Casual Vacancy. Den engelska originalboken ges ut den 27 september, den svenska utgåvan utkommer senare i höst.Om The Casual Vacancy: När Barry Fairweather oväntat avlider knappt fyrtio år gammal hamnar den lilla engelska byn Pagford i chock. Med
sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan
förefaller Pagford att vara en ren idyll – men bakom den rara fasaden är
det ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid
med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med
sina elever … Nej, byn Pagford är inte vad den synes vara. Och
den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till
den största strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som
segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade
avslöjanden? The Casual Vacancy är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor. Den är ca 500 sidor lång.
Det blev en heldag i Wolverhampton där jag bland annat samtalade med tre män från Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party).Jag sparar innehållet i vårt samtal till boken (de hade en del intressanta saker att säga om utvecklingen i England versus Sverige, som inte minst handlade om skolväsendet), men jag vill bara nu berätta att de mötte mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder.Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal. Imorgon ska jag träffa andra aktivister som också kommer att berätta om sådant, men ur en annan synvinkel.
Eftersom jag alltid känt stor respekt inför britternas sätt att hylla sina stupade, tog jag en bild av detta monument där man hedrar de stupade i båda världskrigen. Utan de brittiska soldaternas insatser i kriget mot nazistaten är det inte svårt att gissa hur det kunnat sluta för Europa.
Jag läste också en hel del på de poppies som fanns utlagda runt monumentet. Där hedrades minnet av såväl soldater som krigsambulansernas personal.
En sista bild tog jag innan det var dags att sätta sig på buss 126 igen för en mycket dryg och lång resa tillbaka till Birmingham i värsta rusningstrafik. Jag tog denna bild bara för den text som står i det röda fältet längst upp: "Proud to carry the people of Wolverhampton."
torsdag 17 maj 2012
Sista metern så har människan/ ängeln (? ) fallit från taket.
Vi lämnade Shakespeare vid 22-tiden, alldeles lagom för att se den fallande mannen från stadshusets tak, i Wim Wenders och Peter Handkes skådespel igen. Han föll lika elegant som igår och just som regnet började falla kom applåderna.
Stadshuset i ljuskonstnärernas grepp. Vackert, gripande.
Tro inte att vi har det svårt här i Bingham, precis tvärtom är det.
Regnet har börjat falla, eftertexterna rullar på duken och fru Bingham ligger lojt betraktande. Massan rör sig mot stationen, vi dröjer oss kvar i danskompaniets avskedsdans och tänker att vi är lyckligt lottade.
I Black Country har jag särskilt kommit att tycka om Dudley, staden som en gång i tidens betraktades som gruvregionens huvudstad. I stadskärnan utmed huvudgatan som också har en sträcka som är gågata kan man få för sig att det är en liten stad. Men så är det inte alls. I själva verket lever här runt tvåhundratusen människor.
Dudley Castle som nerifrån centrum bara ser ut som en mindre borgruin, men som i själva verket är en mycket stor anläggning som det tar en dag att utforska, minst. Det har jag gjort vid ett tidigare besök, idag nöjde jag mig med detta.
Efter potatismos och härligt kryddade korvar på puben The Full Moon där jag hade ett intressant samtal med en gammal man som fötts och levt stora delar av sitt liv i Sydafrika men nu flyttat till dotterns hemstad Dudley, begav jag mig ut på promenad. Den här gången passade jag på att plåta statyn av fotbollsspelaren som var stadens son, Duncan Edwards (1936-1958). Han och sex lagkamrater från Manchester United dog i en flygkrasch utanför München.
På bussen tillbaka till Birmingham såg jag vägskylten som
skvallrar om den historia jag fördjupar mig i, den som framför allt har
med industrialismen att göra
När man tror att inget kan få en att häpna mer så står man på ett torg i Birmingham och - häpnar! Jag har inte sett något vackrare, jag har aldrig förundrats så över vad dansare i den här staden kan göra på scen och hustak.Det är Wim Wenders och Peter Handke som skrivit manus, därför brydde jag mig.
Ingen banal bild kan göra denna kväll rättvisa. Ändå ville jag säga att det är den australienska stjärnan Circa som leker med repet som hänger från stadshusets tak. Högt är det. Klicka på bilderna för lite rättvisa.
Våra första tågbiljetter på väg ut ur maskinen i morse.
Här sitter jag mitt i islamistsmeten - på vägen från puben Shakespeare där jag matat livsandarna ikväll mötte jag fyra extremt insvepta människor, man kunde inte ens på gången och klädseln avgöra vilket kön de hade - och får ett mail från Kaj i Helsingborg och ett från Steen i Köpenhamn. De har ett och samma budskap till mig, att jag måste se UG om de svenska medeltidsimamerna: http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse Det ska jag förvisso göra, men inte så länge jag befinner mig i Europas shariazon. Här räcker det med vad jag ser, hela tiden, med egna ögon.
New Street Station i morse.
Och vad bilderna beträffar vill jag säga att det som läggs i bloggen de kommande två veckorna är mina egna amatörbilder. Astrids bilder kommer att sparas till boken.
Heldag i centrum. Böcker, kaffe, öl, fisk, allt man kan önska sig. Och så en sentimental resa till Selly Oak där vi bodde en termin 1998 (A. studerade olika religionsanknutna ämnen där och vi fick båda de första omtumlande och avgörande intrycken av politisk islam). Nu har hela collegeområdet stått tomt i 6 år. Entrén växer igen. Sorgligt att se.
Baksidan av Odeon-biografen på väg in till New Street station.
Här i backen Bennett Hill har vi en liten enrummare. Fjärde huset på vänster sida. Mitt emot ligger puben Sun on the Hill. Ännu outforskad. Dagens pub fick bli The Bear and Staff i Selly Oak, vårt gamla stamställe från 1998.
New Street på femtio meters avstånd från lägenheten.
På plats i lägenheten på Bennetts Hill i Birmingham. Först nu fungerar nätanslutningen och jag är ute i den digitala världen. Inget annat att rapportera, än att färden ut i landskapet står överst på programmet. Det blir säkert bra. Återkommer när nya bilder finns och berättelserna börjar ta form. Bilden tog jag från Dudley Castle med utblick över Black Country på förra resan här, 2008.