torsdag 8 mars 2012

Att vakna till förvåning.

Att vakna och se rakt in i ett ymnigt snöfall. Att just ha luktat på något som lovade ljus och värme. Att få bli förvånad. Att få veta att också denna vinter kunde bära med sig en bländande vithet. Att i denna vithet få vandra om så bara för en minut. Att se det som faller. Att falla med det. Att få vara vit i hjärtat. Att få bländas av de nyputsade rutornas spegelbilder, förstärka av flingornas strålning. Att ha vaknat och fått se den vita vintern, en första och en sista gång.

Foto: Ulrika W.

Camilla Westerdahl: Skrivet i vatten – berättelsen om mitt liv (Kabusa)

Det finns olika scenarion vi människor bär på som mardrömmar. För mig har det i första hand varit risken att hamna i samma belägenhet som min mamma, bortom tid och rum förpassad till alzheimerland. Det andra har varit att bli ett vårdpaket, fullt medveten men oförmögen att kommunicera med omvärlden. Detta fick Camilla Westerdahl uppleva efter en svår bilolycka.

Hon var med maken och dottern på väg hem en sommarkväll 1997, hon somnade vid ratten och fick mycket allvarliga skador (maken fick nackskador och dottern klarade sig helt oskadd). De första åren efter olyckan blir hon ett vårdpaket. Det förefaller vara som om läkare och annan vårdpersonal gett upp hoppet om henne, det finns ingenting man kan göra.
Nu debuterar Camilla Westerdahl med boken om sitt eget öde, Skrivet i vatten – berättelsen om mitt liv. I den berättar hon om tiden omedelbart efter olyckan: ”Jag dog sommaren 1997.”

Först är hon helt stum. Många operationer är gjorda. Hjärnan är svårt skadad. Men så, i juli ett år efter olyckan, börjar hon säga enstaka ord. Men inte svenska utan franska och engelska. Hennes liv som lärare sipprar fram genom den tidigare ordlösheten. Hennes sjukgymnast ser något annat bakom vårdpaketet, hon ser en människa med en livsgnista. Westerdahl skulle inte behöva vara en fånge i sin egen kropp. Då var hon ändå som sämst: ”Jag var alltid klädd i mjukisbyxor och jag satt i en stor rullstol. Jag hade även halskrage och mitt huvud hängde hela tiden. Mitt hår var annorlunda, kort och livlöst. Min kropp var rund och slapp. Jag mådde illa så fort någon flyttade mig. Jag behövde tyvärr vara som en liten flicka igen och använda blöja eftersom jag inte kunde styra när jag behövde gå på toaletten.”

Sjukgymnasten möter henne på Fröet, en plats i Malmö för vardaglig träning och rehabilitering. Hon kan i princip bara säga ja och nej. Hon är rädd. Sjukgymnasten börjar tilltala henne på franska och det blir allt närmare till skratt. Så sätter man igång att träna ordförrådet. Men trots alla framsteg kommer också bakslagen. Westerdahl får svåra epileptiska anfall. Sakta och bit för bit erövras livet på nytt, inte minst med de aktiviteter som hennes kropp minns från förr. Ridning, simning och cyklande ingår i den träningen, fem dagar i veckan. Hon är i behov av assistenter. Som titeln på boken antyder är vattnet ett mycket viktigt element för henne. Som ung tävlingssimmade hon, en av läkarna säger nu att det kan ha bidragit till att hjälpa henne se framåt.

Camilla Westerdahl har genomgått ett mycket stort antal operationer. Hon hade frakturer bland annat i ansiktet, armar och ben. Den metall man använt vid operation av en armbåge orsakade henne stor smärta och kroppen ville stöta bort det främmande materialet. Hennes vänstra fot har opererats sex-sju gånger. Det sista stora ingreppet gjordes i Lund hösten 2010, då man åtgärdade det skallhål som funnits efter olyckan.

Jag kunde ha fortsatt att berätta om det faktiska förloppet i Camilla Westerdahls bok. Det ska jag inte göra. Den läsningen finns i boken och jag rekommenderar den varmt för alla som det minsta bryr sig om frågor kring livets värde, smärta, lidande och vägar mot ljuset. Hon har bara genom att faktiskt lyckats skriva denna bok – med en särskild dator som ger henne det skrivna tillbaka som uppläst text med talsyntes – visat oss andra att det som ser ut att vara helt omöjligt ändå till sist kan låta sig göras. Det är mycket stort. Bokens texter är korta, fragmentartade och som bilder eller reflektioner av olika aspekter av det inträffade. Hon spänner från unga år fram till dagens situation. I ett kort efterord konstaterar sjukgymnasten Christina Hansson att boken ”skulle vara utmärkt att läsa och diskutera för all personal som kommer i kontakt med personer som drabbats av omfattande skalltrauma.” Jag kan inte bortse ifrån att Camilla Westerdahls bok också är ett slags hyllning till all denna personal, oavsett om de varit högt specialiserade läkare, sköterskor, sjukgymnaster eller assistenter. Hennes bok understryker vikten av en fungerande sjukvård och rehabilitering.

Klicka på bilderna för läsbara format.

onsdag 7 mars 2012

Lars Gustafssons klagan.

Durs Grünbein

Lars Gustafsson beklagar sig idag i Expressen. Hans tyska vänner är förbisedda. Och någon vänskapskorruption har han förstås aldrig gjort sig skyldig till. Så här låter hans klagan:

"Aris Fioretos, som i dagarna ger ut en brevväxling med vännen Durs Grünbein och som numera även är medlem av juryn för Västerås stads Tranströmer-pris har nu påpassligt sett till att vännen Durs har tilldelats detta pris. Det är skickligt gjort."

Gustafssons klagan är konkret: Fioretos har fått sin vän Durs Grünbein till prispallen. Det är "påpassligt" och det är "skickligt".

Hur så? Jo, för att "minst tre tyskspråkiga lyriker hade varit mer förtjänta av detta pris" - och de tre är förstås Gustafssons vänner.

Det är alltid lika komiskt när en äldre herre anklagar en yngre för vänskapskorruption. Gustafsson - den äldre - har haft så oerhört mycket längre tid på sig att utöva den. Det vet förstås herrarna Hans-Magnus Enzensberger, Harald Hartung och Dirk von Petersdorf. Alla tre, som enligt Gustafsson "hade varit mer förtjänta av detta pris."

Behöver man påpeka att Herr Gustafsson själv fick priset - kanske just som Tranströmers vän? Eller står - och sitter - Herr Gustafssons så högt över alla misstankar där i elfenbenstornet?

Det finns ögonblick då man önskar att de äldre herrarna - oaktat deras kvaliteter för övrigt - hade vett att knipa käft, eller i alla fall vett att låta bli att trycka på send.

Här är de terroråtalade.

Omar Aboelazm, Sahbi Zalouti,
Mounir Dhahri och Munir Awad


Dansk press har ny lyft på hemligheten. Här ovan ser ni de fyra åtalade i det stora terrormålet som nu inleds. De fyra står åtalade för att ha planerat attentatet mot tidningarna Politiken och Jyllands-Posten vid Rådhuspladsen i Köpenhamn. De skulle döda "så många som möjligt" och hade en mycket stor summa pengar med sig (som danska säkerhetspolisen PET menar skulle finansiera flykten). Det smått komiska är att de fyra männen kallas "svenskar". Nå ja, tre av dem har svenskt medborgarskap. Det kan ju ge intryck av att Sverige exporterar terror till grannländerna. Sanningen är väl istället att alla europeiska länder idag lever i skuggan av den wahhabitiska och salafistiska terrorn. Den som vill hämnas i profetens namn. Den som aldrig kommer att förlåta oss vår yttrande- och tryckfrihet. Läs artikeln i Ekstra Bladet (via länken ovan) så får du veta det viktiga i målet.

Stormsteg. Manushögar.

Jag går ut och möter brevbäraren. Han har flera tunga saker med sig i manusform. Så får jag ihop till soppan, såsen och smörgåsen. Läser manus, avger ett yttrande.

Även om solen värmer vid skrivbordet så är det stormen - eller snarare blåsten - som präglar landskapet, dag efter dag. I fjol premiärcyklade jag den 8 mars. Då låg det fortfarande snö runt husgavlarna. I år luktar det vår men det är föga troligt att jag cyklar imorgon. Den skånska slätten kan vara som en tjock vägg för den som försöker.

Foto: A. Nydahl

tisdag 6 mars 2012

Lionel Trilling: The Liberal Imagination

I förordet till nyutgåvan av Lionel Trillings The Liberal Imagination (New York Review Books Classics 2008 - originalutgåva1950), skriver Louis Menand:

“The first thing to say about The Liberal Imagination is that it is a cold war book, though it is by no means the last thing to say about it. It appeared around the same time as Arthur Schlesinger Jr.´s The Vital Center, Richard Grossman´s The God That Failed and George Orwell´s 1984 – books that belong to the case for a liberal anticommunism.

Trilling was certainly a liberal anti-communist. Orwell was one of his heroes: Trilling reviewed 1984 in The New Yorker (where he called the book ‘momentous’) and wrote an introduction to the 1952 reprint of Orwell´s exposé of Stalinist hypocrisy and brutality, Homage to Catalonia (…) Anyone likely to pick up The Liberal Imagination in 1950 would have understood it as a warning against the dogmatism an philistinism of the fellow-traveling mentality, and, later in his life, Trilling explicitly acknowledged that he had intended the collection to be an attack on Stalinism .”

Detta korta utdrag från förordet är erbjuder skäl nog att läsa boken. Jag har just börjat göra det, och i innehållsförteckningen ser jag att essäerna handlar om bl.a. Sherwood Anderson, Huckleberry Finn, Kipling, Freud, Kinsey-rapporten, F. Scott Fitzgerald, konsten och rikedomen, betydelsen av litterära idéer och en rad andra ämnen mellan himmel och jord.

Igår såg jag att Bruce Springsteen talade om vikten av att skildra det som skiljer ”den amerikanska drömmen” från hur den amerikanska verkligheten ser ut. Trillings essä Reality in America kanske också närmar sig den saken. Vi får se.

Kan förresten inte låta bli att nämna en fin mening i förordet, om att kulturen är en hund som jagar sin egen svans. Huvudet och svansen byter ständigt plats, och: ”Yesterday´s scandal is today´s sacred cow” - behöver man egentligen meditera kring särskilt mycket mer när man funderar på gårdagen och nuet? Montaigne hade, som Bodil Malmsten redan konstaterat, med all säkerhet drivit en mycket läsvärd blogg idag.

Här finns en fin DN-krönika, skriven av Torbjörn Elensky, om boken.

I tomrummet.

Jag försöker hitta en balans i vardagen igen. Den ska uppstå i relationen mellan skrivande och läsande, mellan det som möjligen kan kallas den dagliga gärningen, och det som är vila. Men jag upptäcker gång på gång att balansen bytts mot ett stort, ekande tomrum. Ingen litteratur intresserar mig särskilt mycket, och absolut inte den som är "ny" eller "allmänt läst". Det är vid sådana tillfällen jag måste gå tillbaka till källorna. De finns där alltid, tillgängliga för att försöka hjälpa tomrummet tillbaka till ett annat mörker i den, om aldrig så lite men dock kämpande pessimismen.

Snart nog går jag till de konkreta handlingarna. Tar bussen till Ortopedtekniska på sjukhuset, där jag ska prova ut nya ortopediska sandaler för den kommande sommaren. Ändå låter jag mig inte luras av dagens sol. Den kan möjligen inspirera mig till mer Bud Powell och ett gott vin.

Foto: A. Nydahl

A.B. Yehoshua: Den befriade bruden (Brombergs)

Bland Israels många framstående prosaister och poeter är det framför allt två som är kända i Sverige, ständigt nobelpristippade Amos Oz och outsidern Yoram Kaniuk. De är båda rikt översatta till vårt språk, inte minst Oz har en stor läsekrets. Dessvärre är yngre generationer sparsamt representerade, och Israels många kvinnliga författare nästan helt förbisedda och varför till exempel Shulamith Hareven eller Dalia Hertz aldrig översatts till vårt språk är för mig en gåta.

I samma generation som Oz och Kaniuk hittar man Abraham B. Yehoshua, född 1936 i Jerusalem men sedan länge bosatt och verksam i kuststaden Haifa. Yehoshua har ett språkligt temperament som påminner mer om Oz än om Kaniuk. Den senares anarkistiska utfall ligger långt ifrån Yehoshuas lugna, episka prosa. Tidigare verk av honom på svenska som jag fäst mig vid är Sen skilsmässa (1984) och Herr Mani tio år senare (båda översatta från hebreiska av Viveka Heyman), två lysande prosaberättelser om livet i det moderna Israel och dess historiska skuggor och dagrar.

Caj Lundgren har gjort svenska av Hillel Halkins engelska version av det hebreiska originalet och Marion Wajngot har granskat den. Med en man som Halkin i första ledet oroar jag mig inte för översättningen. Tvärtom är han ansedd som en av de riktigt stora översättarna från modern hebreiska.

Den befriade bruden skär rakt in i de moderna israelisk/palestinska samhällena. För låt det vara sagt med en gång: detta är en roman som inte blundar för att två folk gör anspråk på samma lilla bit land som haft mänsklighetens blickar på sig i evinnerliga tider, därför att den av de stora världsreligionerna betraktats som helig. Det har varit både judars och arabers (kristna eller muslimska) stora olycka, och det är den som lyser igenom varje ord och varje handling i Yehoshuas nya roman. Därmed inte sagt att detta är en politisk roman i ytlig mening, tvärtom är den djupt övertygande i sin framställning av mänskliga tillkortakommanden och de vardagsliv människor i den lever.

Yehoshuas romangestalter är personligheter av kött och blod. I centrum står Jochanan Rivlin, professor vid Haifas universitet, hans hustru Hagia som är domare, deras son Ofer och hans förra fru Galia.

Men inte minst står det arabisk-israeliska samhället och dess släkter i centrum, när de i bokens magnifika inledning symboliskt bjuder professor Rivlin och hans kollegor till ett bröllop, där en av studenterna, arabiska Samaher ska gifta sig.

Den upptakten slår an tonen för hela berättelsen; den böljar fram som det galileiska landskapet själv, ömsom vackert och harmoniskt, ömsom fullt av faror och konflikter. Ofta är den komplicerad, men skildringen rymmer både humor och värme. Familjen Rivlin har mycket som döljer sig under sociala och privata konventioner och i romanen blottläggs både konflikter och kärleksfulla relationer på ett litterärt rikt och komplext sätt.

När jag läser den slår det mig, att de braskande löpsedlarna och de snabbt förbirusande inslagen i tv-nyheterna inte kommer i närheten av det som är den israelisk-arabiska människans verklighet. Man får gå till sådana som Yehoshua för att ens ana hur den ser ut, och vilka mönster det är som bestämmer hennes liv. Med Den befriade bruden tycker jag mig ha kommit närmare än på länge.

måndag 5 mars 2012

Ny vecka. Gamla mönster.

Man hinner inte slå upp ögonen förrän man förstår att det är alldeles för tidigt att stiga upp. Långdrar i mörker. Famlar efter lampsladden. Tänder mig in i måndagen. Stapplar ut i köket. Fyller koppen och glaset. Sätter på datorn, läser de viktigaste nyheterna, välter ut en halv liter vatten över bordsalmanackan.

Så. Nu är jag igång.

En vecka återstår, så ska min nya bok levereras från tryckeriet. Kanske tar jag den med ut till kusten för en fotosession. Om våren vill den dagen.

Som ni märker har jag inte ett vettigt ord att skriva. Det är måndag. Och det är låst i huvudet. Låst och kanske tomt.

(Med posten några timmar senare kom ett brev från min vän och kollega AM, som skriver: "Min musa stiger upp klockan fem varje morgon").

På torsdag kommer det en text här i bloggen som är skriven av alldeles märkliga skäl. Den handlar om en kvinna som skadats mycket svårt i en bilolycka och som sedan rest sig, och trots allvarliga hjärnskador skrivit sin första bok med hjälp av en specialkonstruerad dator. Det kallar jag en seger över elementen, en seger som kan bära henne långt. För att inte tala om inspirationen den ger oss läsare. Man anar att det trots mörker och hinder finns något i varje människa som strävar uppåt, något som vill ljus, syre, liv.

Foto: A. Nydahl.

söndag 4 mars 2012

Norman Manea: Huliganens återkomst.

Det är självklart att man ofta hämtar näring ur rumänsk litteratur. Redan på gamla René Coeckelberghs tid kunde man få förnämliga introduktioner, och hans hustru Gabriela Melinescu utvecklade under åren också ett författarskap på svenska, som alltjämt är av stort intresse. De tyskspråkiga rumänska författarna tillhör också mina favoriter, inte minst Herta Müller.

Efter den kommunistiska diktaturen har vi sett flera viktiga, yngre författare träda fram, inte minst den alltid hyllade och redan Nobelpristippade Mircea Cărtărescu (hans mångordiga tegelstenar finner jag dock svåra att ta sig igenom. Men hans dagbok har gett mig stor läsglädje).

Däremot har Mircea Eliade, Mihail Sebastian och E.M. Cioran länge varit rika litterära källor att ösa ur. Sebastians Journal 1935-44 är en sådan bok man ständigt återkommer till (jag köpte de fyra exemplar som fanns kvar på en bokrea i Birmingham 2006). Och Ciorans böcker, allt som finns översatt till svenska och engelska, har jag alltid vid nattduksbordet. Paul Celans författarskap finns i en egen, unik sfär.

Den nya bekantskapen för mig är Norman Manea, vars Huliganens återkomst nu publiceras av förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.

Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.

Mycket riktigt figurerar Eliade, Michael och Cioran flitigt i berättelsen. De rent essäistiska inslagen är många och det är kanske främst dessa som fångar mitt intresse. Ibland fortsätter en sådan saklig text rakt in i det hallucinatoriska. Det blir så att man tvingas gå tillbaka och läsa om, sedan man ställts inför den egna frågan ”Vad var nu det här?”. Inte alltid hittar man egna svar, så det är bara att fortsätta läsa. Berättelsen slutar fredagen den 2 maj 1997, då Manea läser sina antecknade citat från Hannah Arendt, Emmanuel Levinas, Paul Celan och Jacques Derrida. Han behöver de andras ord efter att ”alltför länge ha talat till mig själv”, men snart nog förlorar han denna viktiga anteckningsbok. Han återvänder till USA i ett paniktillstånd. Där slutar han.

Söndagstystnad.

Uppdatering 13:44. Hemkommen efter en mycket kall och blåsig kaffestund i Tosteberga hamn. Fyra husbilar på plats idag. Ett dussin människor. De flesta hukade i bilarna. Vi gick ut till hamnen och satte oss med bulle och kaffe i de nya, vackra kopparna från Helena i Frankrike. Kaffet blev snabbt kallt, men värmen stannade inombords. Mössa, dubbla vantar och ett gott humör gjorde resten. Anslaget uppsatt: "Sjösättning av båtar den 28 april klockan 06.45." Annars allt som vanligt, tyst, stilla och vida utblick.

Snön är borta, men för bara två veckor sedan gnistrade den i hamnen. När jag idag ger mig ut där förväntar jag mig stillheten och tystnaden. Ingenting annat. Inte ens en gnutta värme. Om en vecka kommer min nya bok från tryckeriet. I väntan på det försöker jag vårda det som fortfarande kan vårdas. Resten är tystnad.

lördag 3 mars 2012

Nya boken på väg!

Klicka för läsbart omslag.

Min nya bok Sextio år senare befinner sig på tryckeriet. Den beräknas utkomma tredje veckan i mars.

Boken ingår i mitt trippel-experiment. Tre böcker publiceras av bloggen och går endast att köpa här. Bokhandelsbeställningar expedieras ej, inga recensionsexemplar skickas till pressen.

Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde bra och är ekonomiskt i hamn (halva den tryckta upplagan kvar, före biblioteksbeställningarna).

Denna andra bok är en aning tunnare och därför billigare.

Till hösten är det meningen att den tredje och avslutande titeln ska utkomma. Trilogins avslutning blir en bok i samma tradition som Inre frihet, Den tysta zonen, Förensligandet och Långsamhetens nej.

Den nya boken kostar 150:- inklusive frakt. För utländska beställningar är priset 200:- inklusive frakt.

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig med kontouppgifter och annat praktiskt.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

fredag 2 mars 2012

Nusert Pllana: Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna (Nationalbiblioteket vid Prishtinas universitet).

Idag har jag fått en bok som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jo förresten, det vet jag, men jag vet inte hur jag ska skriva om den. Innehållet dokumenterar i ord och bild det som hände under Kosova-kriget - och utöver det också vad som hänt Kosova under de återkommande terrorkampanjerna mellan 1878 och 1999. Boken är kraftigt försenad och skrevs redan 2001.

Jag fick boken av professor Nusret Pllana, genom min mångårige gamle vän Ullmar Qvick, också han med ett livslångt intresse för albanska frågor. Pllana lever och verkar i Prishtina som är republiken Kosovas huvudstad. Han började sina studier vid universitetet i Zagreb under den Jugoslaviska federationens tid och slutförde dem i Albaniens huvudstad Tirana 2005. Hans doktorsavhandling heter "Serbian Massacres in Kosovo 1889-1997". Han har varit kulturminister i det fria Kosovas regering och arbetar idag som chef för de statliga arkiven och som professor vid Prishtinas universitet.

Det han skriver i sin dedikation till mig får mig nästan att rodna. Han hänvisar till de många år jag skrivit om den före detta serbiska provinsens historia (från 1980-talet och framåt). Jag tar med stor tacksamhet tagit emot boken och hans ord till mig, men bilderna i den är så fasansfulla att jag inte kan visa dem.

Det är nationalbiblioteket i Prishtina som givit ut boken och jag kan bara uttrycka en förhoppning om att den kommer i händerna på journalister/författare/politiker som inte tidigare förstått eller sett vidden av det som hänt. I redaktionen för verket finns bland annat den albanske, legendariske medborgarrättskämpen Adem Demaçi (som inte sällan jämförts med Nelson Mandela).

Boken är fyrspråkig och därmed tillgänglig för alla som läser albanska, tyska, engelska eller franska. Den engelska översättningen av boktiteln är väl inte helt lyckad, boken heter helt enkelt Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna.

För mig är boken den starkaste varningssignalen jag sett på länge - en varning mot nationalismen. Den sjukdomen hotar oss igen. Nationalismen är det enkla svar man ger de flesta svåra frågor idag. Nationalismen, gärna skränande, offensiv och våldsam, får ersätta en sund och lågmäld patriotism. Jag är övertygad om att man kan värna sin egen identitet och sin egen nation utan att falla ner i nationalismens hatiska och giftiga träsk. Kosova är en varningssignal, tvivla inte på det. Kosova, liksom Bosnien.

Professor Pllana var i Stockholm förra helgen och talade om ämnet.

För den som lägger märke till de olika stavningarna: namnet Kosovo tillämpades under den serbiska/jugoslaviska regimen, namnet transkriberat som Kosova med ett a på slutet tillämpas idag (uttryckt som albanernas egen vilja). Men det är en tredje, albansk stavning, som är landets officiella namn idag: Republikës Kosovës.

Syrien igen.

Här en mycket läsvärd artikel om den nya tidens allianser i Syrien. Smaka bara på detta först:

"Al-Qaeda is acknowledged as an ally of Britain and America in our desire to overturn the Syrian government. Think about it. Ten years ago, in the wake of the destruction of the Twin Towers, we invaded Afghanistan to eliminate al-Qaeda. Now the world’s most notorious terror organisation wants to join a new “coalition of the willing” in Syria (not just al-Qaeda: yesterday the Muslim group Hizb ut-Tahrir staged a march through west London in support of their Syrian brothers and the establishment of the Khilafah state)."

Nej, det är inte någon digital knäppgök som skrivit det. Det är Peter Oborne på The Telegraph. Viktig information som denna har en tendens att aldrig läcka igenom det svenska mediafiltret. Tack till Nils Olof för tipset.