torsdag 5 januari 2012

Hamas: Gaza är inte ockuperat.

"Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory."

Hamas säger ifrån. Kan den mäktiga islamistiska organisationen släppa ett meddelande som detta utan att det får vittgående konsekvenser i regionen? Jag tror inte det. Det är en markering inåt - riktad till inte bara palestinierna i Gaza utan också i exilen och på Västbanken.

Ändå är Hamas-uttalandet helt i linje med vad som borde ha varit uppenbart för flera år sedan. Den israeliska ockupationen upphörde 2005 (blockaden är en helt annan sak). U.N. Watch Briefing, Latest News from United Nation skriver:

"GENEVA, Jan. 3 - The UN’s continued labeling of the Gaza Strip as “occupied” was directly contradicted today by a top leader of Hamas, the vehemently anti-Israel Palestinian terror group that controls the territory. Noting the Hamas statement reflects the reality since Israel's full withdrawal in 2005, the Geneva-based monitoring group UN Watch called on the UN to encourage Palestinians to take responsibility for areas they control, and to cease referring to Gaza, in reports and through officials and spokespeople, as “occupied territory.”

“"Now that the Palestinians running Gaza publicly recognize that it's not occupied -- which has been the reality since Israel's disengagement removed every soldier, civilian and settlement in 2005 -- the UN's refusal to do the same will only hinder Palestinians from developing a healthy culture of self-rule," said Hillel Neuer, UN Watch executive director.”

Alltså: “Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory.”

Att läsa svenska böcker i regnet som faller och faller...

Jag läser två nya, mycket svenska, fackböcker. När jag säger det, menar jag att de i klassisk svensk tradition går som katten kring het gröt. Den ena är Niklas Orrenius Sverige forever in my heart, den andra är Magnus Lintons De hatade (båda böckerna kommer jag att skriva om på resp. recensionsdatum, 12 och 19 januari).

Detta är två viktiga böcker. Låt det inte råda någon tvekan om det. Men... ja, det finns ett stort men, möjligen två.

För det första är det så att ingen av författarna tycks ha tänkt tanken att friheten kan hotas från mer än ett håll.

För det andra tycks de båda blunda med ett öga medan de kritiskt blickar ner på vår turbulenta samtid med det andra.

Jag tycker att detta är klassiskt. Inte för inte brukar vi säga att den svenska debatten bara orkar med en fråga i taget. Så till Orrenius går denna tanke: skulle man inte kunna tänka sig att skildra nationalistiska framgångar också utifrån verkliga problem, kanske människors rädsla och känsla av marginalisering? Och till Linton: är det möjligen så att det hat som muslimer säger sig möta i Holland, också kan ha något att göra med erfarenheter och lärdomar utifrån konkreta händelser?

Orrenius är en slipad journalist, han skriver rappt och bra. Linton är det med, även om han slarvar en hel del (första kapitlets samhälle kallas omväxlande by, mindre stad och stad, vilket gör att jag som läsare undrar vad det är för slags ort som dessa ungerska romer lever i, och varför Jobbiks hot drabbar dem så hårt - är det en liten by måste hotet vara betydligt värre än om det är en stad).

Nå, jag läser ju två svenska böcker. Det är som det är, och som det kanske alltid har varit. Återkommer.

Foto: A. Nydahl

Mellan Norrköping och Budapest. Skillnaden mellan en mörkrets man och en mörkerman.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man", sjöng Plura ikväll på sitt 40-årsjubileum. Och man vill bara sjunga med, som om det vore en allsångskväll i sommarnatten.

Vem bryr sig om vad som händer i Ungern? Som i Putins Ryssland har nu herr Orbán total kontroll över landets etermedier.

Den sista fria radiokanalen har fråntagits sin sändningsfrekvens. Vad är det makten fruktar mest av allt, vad är det herrar som Putin och Orbán fruktar?

Den totalitära tanken föll inte när muren föll. Den vilade, den bidade sin tid. Vi ser det i forna sovjetrepubliker, vi ser det i själva Ryssland, vi ser det i Centraleuropa, i ett EU-land. Finns det någon bortre gräns för att tala om en "europeisk gemenskap"? För mig är den gränsen passerad för länge sedan.

Jag, som den europé jag är, känner sannerligen inte den minsta gemenskap med den ungerska härskarklassen, där Orbán från Fidesz bara är ett ansikte. Vi vet att ännu fulare ansikten döljer sig där bakom. Gardet som marscherar på Budapests gator kanske alldeles snart finner bröder i politiken, eller religionen, som marscherar i unionens andra huvudstäder, som en påminnelse om att det som varit snart kan återvända.

Förvisso med andra förtecken, nationalistiska eller islamistiska, men med samma totalitära anspråk och metodik. Vi vet att ungerska Jobbik och brittiska BNP redan har djupt förtroliga band med islamistiska Hamas i Gaza ("Vi har samma fiende" säger man i Ungern, och ingen missförstår det budskapet).*

Det som i ett land bär nationella emblem på sina fanor kan i ett annat välja en grön färg med korantext, en svart fana igår behöver inte vara svart idag för att hota det vi håller kärt. Fascismen kan bäras fram av både politiska och religiösa krafter. Och inte bara den makt som sitter i regeringskansliet kan förstöra demokratins grunder. Det kan också den makt som härskar på gator och torg göra. Lärdomen från vårt senaste århundrade borde räcka.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man."

Det är så sant. Bara sedan solen gått ner kan jag slappna av. Varje ljusstråle får mig att skämmas. Jag gömmer mig bakom gardiner, filmer och litteratur. Jag gömmer mig bakom en hud så sargad att den ensam kan berätta om hur det står till.

* I sin nya bok, In Search of Lost Meaning skriver Adam Michnik: "The liquidation of democratic institutions and customs cannot make it possible to prevaile over the terrorist, fundamentalist Islam that has declared war on the values of our world."

Foto: A. Nydahl.

onsdag 4 januari 2012

Att inte passa in.

Var går gränsen? Vad är måttligt respektive hetlevrat? Jag minns ett samtal med en av systrarna på ett skånskt kloster som manade mig att stanna mitt på vägen, för att undvika risken att ramla i diket. Många gånger har jag tänkt på att det rådet strider mot allt det som är jag. Att befinna sig i mittfåran, att vara "lagom", att varken ta ställning eller hävda en ståndpunkt är i själva verket det svenskaste som finns. Knyta näven i fickan om man är arg. Tiga still om man är oense. Gråta i en garderob om man förtvivlar av fel skäl.

Nej, det är inte jag. För att alls fortsätta skriva måste jag hävda rätten till avvikelse och egensinnighet. Ingenting är förstås ett självändamål. Man ska inte söka avvikelsen. Man ska inte posera som egensinnig. Men om man hamnar i en sådan situation ska man inte tveka att stiga fram.

Redan i grundskolans första årskurser, då jag kommit från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg i Malmö, visste jag att jag inte passade in. När pojkarna lekte eller spelade boll ville jag helst hoppa långrep med flickorna. Jag tror att jag är kvar där, i en värld mycket långt bort också från vår samtids ideal. Att inte passa in kan också vara utgångspunkten för det solitära. Man väljer inte bort sällskap för att man älskar ensamhet. Man gör det därför att inget alternativ är synligt eller tänkbart.

Bilderna är tagna i Finland under jul- och nyårshelgen. Foto: Ulrika W.

Röda fanor ska mot seger gå. Eller hur var det egentligen?

Måste kulturen vara vänster? Det frågar sig idag författaren Bengt Ohlsson i DN. Det är en riktigt rolig text. Jag hoppar över allt som handlar om Slussen i huvudstaden, om den vet jag inget. Men en bit in i artikeln finns den godaste karamellen:

"En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket: – Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det? Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet. Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt."

Han träffar huvudet på spiken. Det är nämligen så att i alla kretsar som dyrkar den egna godheten och förträffligheten finns det en ryggmärgsrelaterad allergi mot fakta. Varje gång Israel kommer på tal, och det sker som bekant dagligen, så finns det bakom de upprörda känslorna alltid en skriande brist på konkreta fakta. Det gäller såväl Israel i relation till grannstaterna, som i relation till Hamas. Ohlsson säger som det är om denna okunskap: "Det mumlades olika ofullständiga meningar".

Den kulturen, ryggmärgsreflexen, godheten som är medfödd, är en kultur full av förnekelser, okunskap, känslostormar och lögner. Jag vet, för jag var själv med i den, fram till början av 1980-talet. Egen erfarenhet är en vaccination så god som någon.

Jelena Guro: Himlens kamelföl. Jelena Guro: Himmelens kamelføll.

Nu också på norska!

Så här skrev bloggaren Bernur om den svenska översättningen av Jelena Guros bok Himlens kamelföl:

”Den som följer ellerströms lilla serie får stifta bekantskap med de förbigångna och åsidosatta poeterna. De som du till nöds kan ha hört talas om – de nämns just i förbigående i översikter, och du kan hitta någon enstaka dikt i en tidskrift eller antologi, inte stort mer. Nu har turen kommit till Jelena Guro, den ryska pre-modernisten, som debuterade 1909, och dog fyra år senare. Himlens kamelföl är den första boken på svenska sedan det lilla urvalet Barfota från 80-talet. Mikael Nydahl har översatt, och skrivit ett fint förord, där han visar hur svårt det är att placera Guro i en tradition, och få henne att trivas i ett sådant sällskap. I någon mån liknar dikterna det som på ryska kallas för záum, som i sin tur bär spår av en likhet med dadaismen: lekfullheten, riktningen som förvränger orden 180°, för att de ska bli mindre förvrängda. Och Nydahl väljer i översättningen ibland arkaismer, som sätter sig förvånansvärt bra i dikterna, låter dem vila i stillsamhet och lugn, även när de söker sig mot hetsighet och extas, och rimmen är taktfulla och timida.”

Hela recensionen finns här.

Eftersom det är min äldste son som gjort översättningen kan jag förstås inte säga något om den. Men citera Bernur kan jag göra.

Däremot kan jag visa er den norska utgåvan av samma bok. Också den är översatt av Mikael Nydahl i samarbete med kollegan, poeten Gunnar Wærness. Den har utkommit på det förlag de båda driver i Norge, Den grønne malen.

Jag fäster mig särskilt vid att den norska utgåvan har mängder med teckningar och vinjetter gjorda av Guro. Ett uppslag ur boken kan du se här, med dikten Finland. Om du klickar på omslag och uppslag kan du läsa texterna.

tisdag 3 januari 2012

Dagens mördade

Så var det dags igen. I det bostadsområde i Malmö där jag själv bildade familj för 39 år sedan, på Kantatgatan, har just en man skjutits till döds. Det var förvisso mycket bus redan på 1970-talet, men aldrig något verkligt allvarligt, även om jag helst stannade i lägenheten sedan jag kommit hem från arbetsdagen på Nordsjö färg. Jag frågar mig också om dödsbranden på samma adress i morse har något samband med mordet (polisen säger att de "inte kan se" ett samband).

Man kan bara instämma i den Kalle Anka-logik som Malmöpolisen igår gav uttryck för, när de meddelade att de var "oroliga över alla vapen" i staden. Tänk om det också kan ha något att göra med människorna som håller i vapnen?! Tänk om dessa människor har en avsikt, som kräver mod att konfrontera, både med ögonen och med hjärnan?

En av mina läsare, F. i Malmö, föreslog i förra veckan att man borde verka för en oberoende medborgarkommission som fick i uppdrag att rota fram de verkliga orsakerna till skjutandet. Det är ingen dum idé. Därför kommer den förstås aldrig att genomföras. Det kanske döljer sig faktauppgifter som ytterligare skulle vidga klyftan mellan makten och människorna i Malmö, de som inte vill leva i en stad förvandlad till en dödlig kompott av kriminella och totalitära anspråk.

Foto: Anders Wikström, Finland.

Trösterikt från Adam Michnik.

Före jul läste jag i TLS att en ny, till engelska översatt, bok av Adam Michnik utkommit. Jag beställde förstås, och idag anlände den. In Search of Lost Meaning heter den. Vaclav Havel har skrivit förordet. Det är trösterikt att veta, att man fortfarande kan läsa förnuftiga människors texter. Michnik hörde till det civila samhällets mur av motstånd, då den militära och kommunistiska maktapparaten försökte underkuva polackerna. De lyckades inte med det. Jag återkommer förstås med recension när jag läst.

Kieran Williams avslutar sin recension i TLS med orden:

"In his effort to be a model of good faith and good will, Michnik confesses his own lapses of judgement or poor choice of words, and gives credit where deserved to men he would otherwise oppose. Seeking truth in this fair-minded way is much harder than hunting witches; and when writing of the double bind in which the great poet Czeslaw Milosz found himself, denounced by Communists and anti-Communist émigrés alike, Adam Michnik is saying something about his own predicament."

Gustaf Munch-Petersen: solen finns (Makadam)

Säger namnet Gustaf Munch-Petersen er något? Förmodligen inte. Möjligen är han ihågkommen som en av tusentals okända soldater som stupade i det spanska inbördeskriget.

För att påminna om hans konstnärskap finns det all anledning att ta en titt på hans alldeles nyutgivna, postuma diktsamling solen finns (Makadam i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Kommentarer och efterord av Martine Cardel Gertsen och Anders Palm).

Han var dansk. Men diktsamlingen är skriven direkt på svenska och har alltså ingen översättare. Den unge Gustaf Munch-Petersen kunde också sin mammas modersmål och var således en tvåspråkig författare. Och inte bara det, han var också en mycket fin bildkonstnär, vilket utgivarna här tar fasta på. Det är en ovanligt vacker diktsamling med många av diktarens målningar som illustrationer.

Gustaf Munch-Petersen var en av tusentals unga europeiska och amerikanska män som såg spanska inbördeskriget som en kamp mellan demokrati och fascism. Men det finns andra sätt att se det, inte minst George Orwell redovisade det. Historien lär understryka att Spanien snarare blev en upptakt till andra världskriget och därmed ett slags övningsfält för två totalitära krafter: fascismen och nazismen å ena sidan och kommunismen/stalinismen å den andra. Däremot kan man förstås inte annat än hedra alla de unga som stupade. Gustaf Munch-Petersen blev bara 26 år gammal.

måndag 2 januari 2012

Ny dansk nättidning.

Ralf Pittelkow och Karen Jespersen.
Bild från nättidningen Dinby.dk

Nu startar de ny gratis dagstidning på nätet, danska paret Ralf Pittelkow och Karen Jespersen. Båda två har gedigen mediaerfarenhet, och har länge tillhört den krets kring vilken mycket av den danska samtidsdebatten rör sig, inte minst den som handlar om invandringspolitik och sociala motsättningar och spänningar. Pittelkow har skrivit några av de allra viktigaste skandinaviska böckerna om tiden efter 11 september 2001, bl.a. Efter 11 september. Vesten og Islam. Faktiskt var det honom jag läste allra först i ämnet.

Han har en bakgrund som litteraturvetare och har länge – mellan 1973 och 1992 - varit lektor och adjunkt på litteraturvetenskapliga institutet vid Köpenhamns universitet, samt arbetat som rådgivare till den förre socialdemokratiske partiledaren och statsministern Poul Nyrup Rasmussen.

Karen Jespersen var minister i den danska regeringen 2000-2001, fortsatte som socialdemokratisk parlamentariker fram till 2006, då hon gick över till Venstre, och har i den egenskapen också varit välfärdsminister och inrikesminister i Anders Fogh Rasmussens tre regeringar.

Tillsammans med Pittelkow har hon skrivit böcker som De lykkelige danskere (2005), Islamister og naivister (2006) och Islams magt. Europas ny virkelighed ( 2010) – den senare skrev jag om här i bloggen.

Paret har nu bestämt sig för att ta farväl av sina tidigare sysslor – Pittelkow var till exempel mångårig politisk kommentator vid Jyllands-Posten – och startar redan om någon veckas tid en ny gratis dagstidning på nätet. Den ska utkomma fem dagar i veckan och heter Den Korte Avis. Den kan läsas på hemsidan www.denkorteavis.dk men går också att få som mail om man anmäler sig till redaktion@denkorteavis.dk

Tidningen kommer att innehålla rent nyhetsmaterial men också analyser samt kommentarer och intervjuer om politik, ekonomi, näringsliv, värderingar, lag och rättsväsende, utbildning, integration, kultur, vardagsliv och människoöden.

Knuten till tidningen kommer det att finnas en mindre redaktion och utöver det en bredare krets av medarbetare som bidrar i varierande grad. De fem utgivningsdagarna blir söndag – torsdag.

Här en tv-intervju med de två redaktörerna.

Redan dag två.

Igår steg vi upp till det nya året. Det var inte tidigt, snarare sent på förmiddagen, ändå var det mörkt utanför fönstret och regnet öste ner. Denna januarimånad skiljer sig inte vädermässigt från december, det liknar mest av allt en vanlig höst med mycket regn, blåst och plusgrader.

Det nya året innebär många nya och uppfordrande saker. Jag ser ofta en anledning att tala positivt om den digitala kulturen, inte minst för välskrivna och angelägna bloggar och hemsidor. På nyårsafton såg jag ett inslag om gamla Radio Nord: för att kunna läsa upp nyheter där ute till havs fick man morgontidningarna utflugna med helikopter, varpå de noga lästes och ett nyhetsmaterial valdes ut.

Idag behövs varken båten, helikoptern och morgontidningen. Det jag behöver veta finner jag varje morgon på nätet. Flödet låter sig förstås inte begränsas av svenska nyhetsförmedlare. Varje morgon läser jag brittiska, danska, norska, finlanssvenska och israeliska press- och hemsidor. Och strax därefter den handfull bloggar jag varje dag läser. Det ger ett underlag och en förståelse. Man kan möjligen fråga sig vad som händer om www en dag kollapsar.

Det första jag ska ägna perioden januari-maj åt är att redigera och färdigställa två bokmanus, som påbörjats under 2010-2011. Det ena är en berättelse om barndomen i Malmö, som inleds i juni 1952 på Rasmusgatan på Sevedsplan och som speglas mot nuets miljöer. Det andra är en svit kortare texter i samma tradition som några av mina tidigare böcker (tänker främst på Den tysta zonen, Inre frihet och Långsamhetens nej).

Sedan väntar en sommar i brittiska West Midlands. Tack vare det stipendium jag fick i december kan jag bo och arbeta en tid i Birmingham. Jag har för avsikt att möta och intervjua människor ur de mest skilda miljöer, från moskéer, kyrkor och synagogor till kommunalpolitiker, polismyndigheter och English Defence League, från politikens till religions och kulturens domäner, och jag ska inte låta Birmingham som stad stå i vägen för det jag vill fördjupa mig i ute i regionen, från gamla gruvsamhällen och de människor som vårdar dess kulturhistoria, till dagens moderna gettomiljöer. Det här började jag med redan 1998, då vi bodde i Birmingham en hel termin. Då skrev jag mycket i olika dagstidningar därifrån.

När vi återvände 2006 och 2008 fick jag privilegiet att fördjupa mig i ämnena och jag skrev bland annat en längre text för tidskriften Axess. Nu sitter jag på ett ansenligt material som behöver följas upp. Om inte min vanliga motvilja mot resandet och masskonsumtionens flygplatser fäller ett negativ avgörande, hoppas jag kunna vara där några sommarveckor, för att sedan under hösten 2012 arbeta med och kanske färdigställa boken Black Country. Kanske firar jag också min 60-årsdag där, någonstans mellan Dudley och Wolverhampton.

Så ser årets första arbetsdag, måndagen den 2 januari 2012, ut från min horisont.

*

Nu recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J.

Foto: Ulrika W.

söndag 1 januari 2012

Dag ett 2012.

Hur börjar man om? Måste man börja om? Jag tror det. Och jag tror att det finns några grundläggande saker man kan börja med. Jag gör det starkt symboliskt, efter att vid midnatt, till ljudet av stadens och byarnas pyrotekniska oljud, ha druckit ett sista glas vitt vin. Idag börjar en vandring som förvisso inte leder till hälsa, men som möjligen kan lindra några av ohälsans värsta yttringar. Nog pratat om det. Inget gör mig på sämre humör än de perioder då jag framför allt är en patient, en människa som är summan av sina krämpor. Dag ett alltså: med en något ansträngd och konstlad, men uppriktigt menad väg.

Allt det andra då? Det som varken är ett privat bekymmer eller ett av individer begränsat perspektiv? Jag tänker på mullret från Iran och andra diktaturer (behöver jag säga Syrien? behöver jag säga Nordkorea?). Jag tänker på hur de imperiebyggande nationerna agerar. Jag tänker på hur den kinesiska giganten tar över allt mer av det som betraktades som självklart USA-relaterat, både när det gäller ekonomisk, politisk och militär makt. Jag tänker på hur Ryssland under Putin sakta förvandlas till en nygammal diktatur. Jag tänker på islamismens dödsbringande budskap på vår jord. Jag tänker på hur Sveriges regering skickar ekonomiskt bistånd till stater som både fördriver och mördar, och som med öppna armar slussar människor från Afrikas horn till svenska småsamhällen, som varken har arbete eller sammanhang för dem. Den sista lilla notis jag läste i nyår, handlade om ett sådant samhälle i Sverige där man med ett kommunalt klubbslag beslutade stänga fritidsgårdarna, samtidigt som man renoverar lokaler vilka med stor personaltäthet ska hysa de människor som med 2011 års värsta eufemism kallas ”ensamkommande”. Vi har sett alltför mycket av den sortens förnedring de senaste åren.

Denna politiska väg innebär inte minst ett stöd för den globala gangsterekonomi som i maffiastyrda organisationer (vars profiter kommer från narkotika- och vapenhandel, och från trafficking och människosmuggling) lurar skjortan av de människor som fraktas från Afrikas horn, den arabiska världen och Afghanistan – om de väl kommer dit de ämnat sig är de uppbundna för resten av livet med smugglarkontrakt värda hundratusentals kronor. Varför ska ett litet nordeuropeiskt land spela med i detta spel? Och vad är det som gör att inte minst Afrikas horn prioriteras av Reinfeldt och hans ja-sägare?

Erfarenheten i just vårt land visar att dessa ”familjeåterföreningar” bara leder till att kvinnorna, hunsade under sina svarta, bruna eller grå tyginpackningar, könsstympade och stenhårt kontrollerade, får stå ut med kat-tuggande män, arbetslöshet och ett liv i förorterna, fjärran varje förbindelse med det svenska samhället. Vad de möjligen gör, är att pendla mellan SFI-kursen och centrum, alltid uppfyllda av en ickespråklighet som ändå aldrig förväxlar orden ”plikt” och ”förmån”.

En annan populär eufemism brukar beteckna det som ”utanförskap” – själv menar jag att det är ett falskt begrepp som lägger skulden på mig. Men handen på hjärtat – vad i hela friden skulle jag kunna göra för att somalier, män och kvinnor, skulle kunna bli en del av det svenska samhället? Det finns undantagsfall, jag vet det, men för den stora majoriteten är det bara förorten, bidragsberoendet, kattuggandet och moskén som gäller.

Vi vet hur illa människor behandlas av Försäkringskassan (dit de sjuka normalt sett ska vända sig) och Arbetsförmedlingen (dit de arbetssökande förr vände sig, men där nu alla de sjuka tar sig in genom nålsögat till något fas1, fas2 eller fas3-program för att regeringen Reinfeldt ska kunna redovisa låga sjukskrivnings- och arbetslöshetssiffror), vi vet hur dessa människor slussas från det ena fattigvårdsprogrammet (fyratusen svenska kronor i månaden) till det andra, samtidigt som regeringsföreträdare slår sig själva för bröstet och skryter om Europas öppnaste dörrar (fyratusen? åh nej, det ger mycket mer om man kastat bort pass och id-handlingar).

Om maktens organ tror att detta kommer att bidra till läkningen av blödande sociala sår tror de fel. Tvärtom kommer varje sådant beslut att fördjupa klyftor, motsättningar, rentav orsaka våldsamma sammandrabbningar mellan människor. Det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ett lågintensivt inbördeskrig tar sig just sådana uttryck. Frågan är bara hur länge det förblir lågintensivt. Sverige är ett nygammalt klassamhälle, där överheten – inom såväl politik som industri – skor sig alldeles ogenerat, samtidigt som det forna folket numera utgör städpatruller åt medelklassen, med egen rätt att göra skatteavdrag.

Vi vet vem som får betala priset. Är det någon enskildhet som oroar mig med barnbarnens framtid för ögonen, så är det dessa gigantiska miljardbluffar som påverkar allt från daghem och skolor till sjukhus och ålderdomshem. Jag tänker på en av mina gamla grannar i byn där jag bodde förr. Han menade att vi båda skulle använda hans jaktgevär när vi inte längre trodde oss kunna stå emot det som väntade på hemmet (och det var ändå 15 år före blöjvägningarnas privatiserade hem, som till fromma för de snabba klippens män och kvinnor drog ner på allt utom förnedring och skändande av de gamla människor som byggt det forna Folkhemmet).

Jag har också under det gångna året noterat hur den ena kriminologen efter den andra försäkrat att brottsligheten sjunker. Jag tror lika lite på det som på jultomten. I den här delen av landet ser vi dagligen vad den innebär: rån, misshandel, mord, inbrott, mordbränder, dödsskjutningar. Polisen vill få oss att tro att allt detta utspelar sig mellan olika kriminella, enskilda individer eller grupper. Det är dumt att påstå. Vi vet hur många som i den här staden fick påhälsningar av de ligor som specialiserat sig på att ta sig in till försvarslösa åldringar för att stjäla och förnedra dem. Vi vet att yrkesverksamma människor rånats i sina hem.

Det senaste rånet, där både mannen och kvinna i familjen bands och misshandlades till dess de avslöjade var pengarna fanns, ägde rum just i denna by. Så sent som den 30 december vädjade polisen genom lokaltidningen, än en gång att vittnen skulle höra av sig. Det drabbade paret hade bevakats i timmar innan gangstergänget slog till. Jag skrev själv om ett sådant brott för några år sedan för lokalpressen, och jag vet att de drabbade blir sjuka för lång tid framöver. Såren försvinner inte för att vi vänder blad i almanackan. Skåne är också platsen där flest människor i landet blir svårt misshandlade eller rentav mördade.

Ja, det är ett nytt år vi börjar idag. Men så mycket av det som präglar mitt land idag formades under en lång tid av tokiga och ansvarslösa beslut i de politiska församlingarna. Idag ser jag inte att det finns något hopp om en förändring. Jag är som bekant inte så naiv att jag inbillar mig att nationalismen är en väg framåt. De som påstår det blundar i själva verket för hur djupgående förändringarna i Sverige är. Nationalismen har hittills inte löst några problem. Däremot har den utlöst ett antal större eller mindre europeiska katastrofer. Vårt nittonhundratal är en dyrköpt lärdom inför framtiden. De som gastade högst om blodet och nationen kom också att bli de största skurkarna.

Hur skulle den nationalism se ut som fick skutan att vända? Nej, det är ingen retorisk fråga. Den är viktig att ställa för varje människa som inte vill sjunka ner i det apatiska tillstånd där man sätter sin lit till överbetalda medlemmar av de politiska församlingarna och i de beslutande organen. En av de få saker som kunnat utlösa någon form av självrannsakan, hade möjligen varit en massiv valbojkott – fast å andra sidan, varför skulle en sådan folklig protest förändra en nation som alltid tycks vända vreden inåt och ge makten fritt spelrum.

Själv vill jag först och främst vårda min närmaste krets (den är stor, med många barn och barnbarn och därför är mitt ansvar stort). Eller som Voltaire skrev: odla min trädgård. Jag har ingen trädgård. Men jag har en symbolisk sådan. Den finns i litteraturen, den finns i vandringarna vid kusten, den finns i umgänget och samtalen med de människor som finns närmast, också de som finns i brevform och som kommit att bli nära vänner, inte bara i Sverige.

Oavsett vad som sker på sociala, politiska eller kulturella arenor tänker jag använda min yttrande- och tryckfrihet och säga mitt hjärtas mening. Det finns egentligen inget tabubelagt ämne för mig. Sedan länge är jag immun mot ord som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”. Om man vet var man själv står måste man också tala fritt om det som i Sveriges tycks vara allra svårast. Att problematisera politiska mytologier - ”jämlikhet”, ”välfärdsstat”, ”mångkultur”, ”integration” - innebär inte att man ansluter sig till något slags rännstenskultur av självgodhet. Jag ser världen. Jag vet hur världen ser ut. Jag betraktar med smärta världens lidande. Och jag vet, inte minst genom egna resor och studier, hur islamismen ser ut, både som religiöst och politiskt maktsystem. Att tala är att göra motstånd. Att skriva är att formulera den problematisering jag anser nödvändig. Vi får se vad det kommer att innebära. Det återstår många dagar på detta nya år.

PS: Idag recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J. Bland annat skriver han:

"Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att såväl underblåsa fanatisk glöd som fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism."

Foto: Ulrika W.

torsdag 29 december 2011

Tack till er alla. Gott nytt år!

Tack för det gångna året. Jag är djupt tacksam, och det menar jag helt oreserverat.

Gott nytt år! Det är lätt sagt. Och det har jag förstås också önskat mina barn, barnbarn och andra anhöriga. Men det kanske ändå väger lätt? Att önska är inte detsamma som att inse och förstå. Jag har tunga saker framför mig det kommande året.

Men privatlivet infiltreras ju också av den globala, pågående katastrofen. Ni som läser min blogg vet ju ganska väl vad jag tänker på, så jag ska inte gå in i detalj på det. Men för att kunna möta det nya året tar jag alltid fram några av de djupt realistiska författare som inte inbillar sig att pessimism och svartsyn är en dålig sak. De hjälper mig med det nödvändiga ljuset. Här får ni några små korn att fundera på:

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt.”

”En enda sak betyder något: att lära sig vara en förlorare.”

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

”Tillvaron har förvandlats till en osammanhängande följd av chocker…”

”Det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden.”

Theodor W. Adorno: Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman).


”Trotset: i strid med allt.”

”Traditionens betydelse. Det räcker inte att inte höra hemma någonstans, man ska helst också veta exakt var man inte hör hemma.”

Imre Kertész: Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg).


”Tummen pekade i alla fall spikrakt neråt.”

Thomas Bernhard: Mina priser (översättning av Jan Erik Bornlid). Foto: Ulrika W. Finland.

Och inför det nya året vill jag bjuda er på en av fado-kulturens finaste sånger, Trago Fado Nos Sentidos (som handlar om nederlag och motgångar, men ändå låter fadons viktigaste känsla dominera, den som handlar om just fatum, ödet). I denna portugisiska kultur hanterar man också de personliga nederlagen med en sådan värdighet.


Charles Bukowski: Cunt 69.

I novellerna brukade han köra för fullt. Inga detaljer slapp man undan. Charles Bukowski gick till litteraturhistorien som snuskgubbe. Det är sannerligen inte ett begrepp jag vill använda, trots att jag förstår hur och varför man bygger en mytologi.

Med Lindelöws förlag har vi ju också fått massor av noveller publicerade på nytt, i svenska översättningar. Det kan man bara tacka för.

Men jag plockade fram en minimalistisk diktsamling av honom: Cunt 69, publicerad på Firework Editions i Stockholm 2001. Ett originalverk på amerikansk engelska. Ordrikedom ska man inte tala om. Tvärtom. Det är några meningar - eller bara ord - på varje sida.

Ni ser ett uppslag här. På sidan 30 orden:

“Vaginal sounds. Pssss/vaginal sounds in the queens hallway/ moisture/drippling”

och på motstående sida, fem ord:

“Living on the ground floor.”

Jag fick boken i julklapp av vännen Anne-Marie B. 2002. Vårdar den ömt. Tar fram den och tänker: det här var en man som menade allt han skrev, fult eller vackert.

Boken är ett manus, som Bukowski själv ska ha överlämnat till en tysk man med orden: “Detta är mina sista dikter och det är du som ska publicera dem.” Leif Elggren och Thomas Liljenberg fick dem i Kassel 1996. Och publicerade dem.

Låt mig bara avsluta med en annan liten text:

“Alcohol and pussies/ masturbating in front of the television.”

Så banalt är det. Livet är också så banalt. Och ändå är det allt som gör att vi lever kvar i kedjan som fortsätter med barnen och barnbarnen. Människans banalitet håller henne kvar på jorden. Och idag är det tre dagar kvar till vi måste lära oss att skriva 2012.

Hur många nya barn kommer det att födas? Och varför?