Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Jag läser då och då i Peter Handbergs omistliga urvalsvolym av Gottfried Benn: Dikter & Breviarium (Norstedts 1995). Eftersom det just nu firas judiskt nyår och människor ser med fasa på det kommande året i regionen, där den judiska nationen kanske står inför vägval som ter sig allt annat än lätta, diskuterar jag sådant med vänner. Den illusionsbefriade attityden möter jag, nej inte med munterhet, men med ett slags tacksamhet över att inte ensam se katastrofen framskrida. Jag slipper vara The Fool on the Hill (eller Tåben på Bakken, som danskarna säger).
Utvecklingen i Israel är allt annat än positiv, och det gäller också gentemot palestinierna och de hot som kommer från Iran - och i förlängningen den katastrof som skulle utlösas om Israel bestämmer sig för ett “preventivt“ angrepp. Vem skulle våga tala om en framtid inför sådana hot? Å andra sidan skulle en “lösning” te sig allt annat än lätt, om än palestinierna fick ett erkännande som nation, för vem bygger en nation av en schweizerost?
Jag är dessutom av den uppfattningen att den förre amerikanske presidenten, Bill Clinton, har rätt i sin bedömning att Netanyahu inte är intresserad av ett tvåstats-avtal. Han är bara intresserad av att skjuta saken framför sig, till den punkt då också det möjliga är omöjligt (och jag är övertygad om att han själv tycker sig göra ett bra jobb i det avseendet).
Nå, det var alltså Gottfried Benn jag läste. Och här bjuder jag på några saltade satser:
“Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat. Det lär finnas malajfolk, lätta, alldeles förtjusande, nästan inte alls präglade, men då handlar det om Söderhavet, det är rena drömmen, inget för oss. Europa är avgrundens och skuggornas plats på jorden, tänk bara på hur Prometheus tvingades upp i bergen i det soliga Grekland - och som han fick lida.”
“Ofta har jag känslan, också vad beträffar mig själv, att allt är slut, urlakat, genomtänkt och formulerat ända till meningslöshet, och när jag tänker, känner jag aska i munnen.”
"I begynnelsen var ordet och inte pladdret; till sist kommer återigen ordet att vara och inte propagandan."
Ja, det är naturligtvis en sorts spegel man håller upp, när man läser Benn. Men det är som hos andra författare, man förstår att bara svärtan kan erbjuda en aldrig så liten strimma ljus. Och just nu är det svårt att se på avgörande skeenden med optimism. Benn sammanfattar: “Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat."
Sedan imamen i Kristianstad fått kalla fötter och tagit bort texten från moské-hemsidan är det många som efterfrågar den. Här är den:
”Livet i republiken Frankrike förutsätter ett mode utan dolt ansikte,” – sade den otrogna hunden François Fillon, Frankrikes premiärminister.
Den framtida lagen kommer att innebära ett straff för att dölja sin skönhet från nyfikna ögon, för kyskhet och främja dekadensen i Allahs islam. Storleken på böterna har satts till 150 €. Om en muslim inte kan betala böter till de otrogna, ska de tvingas att ödmjukt utföra obetald samhällstjänst.
Vi bör tillägga att det är inte allt. Franska otrogna har förberett en ”lag”, vilket innebär åtal för den som ”tvingas bära burka” I det här fallet är lagen riktad mot muslimer. De otrogna har föreslagit ett bötesbelopp på 30.000 € kombinerat med att kastas i fängelse i ett år. Dessutom om en muslimsk mua’lim eller förälder anses ha bett eller undervisat mindreåriga flickor att dölja sin skönhet från utomstående, så kommer det att innebära en skyldighet att betala böter på 60.000 € kombinerat med att kastas i fängelse i två år.
Lagen gäller inte enbart Franska medborgare. Lagen gäller även tillfälliga besökare. Vi tillägger här att kungahuset i Qatars döttrar ofta besöker den vackra franska huvudstaden Paris, iklädda full heltäckande slöja. Även deras följeslagare bär liknande kläder. Hur de kommer att behandlas kan vi konstatera redan nu. Det är plånboken som avgör om det blir ett gripande, åtal och dom! Det är de fattiga och utsatta som kommer att skrämmas till underkastelse inför de otrognas och mushrikiins ordning och övermakt. Vi känner historisk det franska vansinnet i nordafrika, dess kolonialherravälde har nu fått en fortsättning i en ledande EU-nation genom denna lag. Och detta med mushrikiin som företrädare för de muslimerna i Frankrike.
Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin – dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältra sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet, emellanåt dumt och inåtvänt. Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser.
Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot ”månen” om ”humanism och upplysning”. Nej – de trogna och ödmjuka inför Allah ska slås med ett lagens järnrör för att aldrig mer kunna resa sig som människa, aldrig kunna borsta smutsen av sin kostym när de fallit till marken under lagens väldiga förtryck.
Som ledare för de otrogna i Frankrike, säger den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy om hijab, ”den är en symbol för förtryck och förnedring”. De otrognas minister för invandring, det förbannade kräket Eric Besson förolämpande fräckt och öppet muslimerna. Han sade om slöjan, ”den är en vandrande liksvepning”. Den ogudaktiga franska regeringen har i officiella sammanhang omnämnt sharia och den muslimska samhällsordningen för ”en ny form av slaveri”, och det franska konstitutionella rådet har fastställt att sådana uttalanden och lagar som fullt legitimt att säga, och att allt detta är ”förenligt med konstitutionen.”
Lämpligt är att i detta sammanhang att konstatera, att emellanåt hävdas om ytterplagg – plagget avgör inte vad som är prostitution. Men låt oss fråga oss själva, vad är skillnaden mellan en kvinna och man får ha promiskuöst sex. Allt börjar med att sluka henne med ögonen och vara i mannens huvud. Vad kan hända i ett samhälle där kyskhet och ödmjukhet är olagligt? Vi vet alla svaret. Otukt, sexuella snedsprång, abort, obscena scener! Ja, nästan vad som helst.
Må Allah den mäktigaste och den bästa undervisaren visa oss vägen. Herre skydda de trogna från din vrede. Skydda oss från de otrognas vansinne och plåga oss inte med deras ränker. Må vi göra rätt för din skull, amiin.
... och den arabiska våren ledde till att det första nationalsocialistiska partiet grundades i Egypten. Se klippet från Memri TV. Är det muftin i Jerusalem och hans vän i Berlin som spökar - igen?
Bloggandet om hattexterna på Kristianstad-moskéns hemsida har nu nått ända fram till lokaltidningen. Men man måste fråga sig, varför denna inte ens har anständighet nog att nämna var moskésidan uppmärksammades och angreps.
I artikeln heter det: "Texten har uppmärksammats av andra falanger på nätet och används för att visa att näthat inte är enkelriktat." Vad är "andra falanger" för något?
Högsta ansvariga, imamen Shaaban Abou Zur, smiter undan och säger:
"– Det här speglar inte alls vår församling, eller våra tankar eller åsikter. Det här är inte vårt sätt att resonera och det är synd att artikeln har hamnat där. Jag har nu tagit bort den."
Hans svar till lokaltidningen är inget man ska ta så allvarligt på. Det är sedan länge känt att ledande islamister - i Sverige och internationellt - använder ett språk när de talar till oss, "de otrogna hundarna", och ett helt annat när de talar till sina egna.
Susana Aguir från Lissabon har sedan länge varit känd som Mísia. Artistnamnet tog hon från diktaren Mallarmés musa. Mísia debuterade som fado-artist, och har på en rad plattor arbetat utifrån en starkt traditionsmedveten inställning. Då och då har hon tagit med nummer på dem som visat att hon ville bortom fadon. Canto blev en katalog över olika stilar hon ville prova. Där fanns såväl klassisk stråkkvartett som arabiska instrument och rytmer. Det splittrade intryck Canto gjorde är som bortblåst på Drama Box, gjord som en hyllning till modern Luisa, spanjorska och klassisk dansös. Hon koncentrerar sig här på de två musikaliska traditionerna i fadon och tango. Stilmässigt hittar hon tillbaka till en enkelhet, låt vara mycket sofistikerad, där den portugisiska gitarren dominerar i fadon och bandoneonen i tangon. Det är oerhört vackert, expressivt och laddat av känslor. En dikt av Vasco Graça Moura, en av Portugals stora poeter, ekar genom skivan: Fogo Preso (fyrverkerier), vars text Mísia sjunger och ett antal stora artister, bl.a. Ute Lemper, läser.
Dubbelklicka för helskärm.
Sommaren 2005 hade jag en längre korrespondens med henne. Den utmynnade i följande samtal.
Thomas Nydahl (TN): Din nya skiva är tillägnad din mor. Som jag ser det är dina tangos och boleros ett slags hyllning till henne. Eftersom jag tycker att Drama Box är en ovanligt enhetlig skiva, där texterna, melodierna och känslorna relaterar till varandra, så gissar jag att Drama Box trots sina olika genrer kan ses som en enhetlig ”kropp”. Är det riktigt att säga att det är saudade som är skivans vägledande känsla?
Mísia (M): Nej, det tycker jag inte. Jag tycker inte att saudade, denna själsliga och poetiska känsla, är det som vägleder skivan. Drama Box är på sätt och vis en mycket expressionistisk och utlevelsefull skiva, nästan våldsam och mycket teatral. Jag menar att den allt överskuggande faktorn på Drama Box är röstens dramaturgi. Rösten tycks också vara en karaktär i pjäsen.
Fado, tango och bolero medger samma slags djup och intensitet i uttolkarens patos. Till denna skiva bad jag poeter att skriva om avgränsade situationer, mycket starka känslor av fysisk kärlek, ensamhet, tomhet och förtvivlan. Alla dessa situationer har levts av sångerskan/skådespelerskan som lever på det hotell som du kan se i texthäftet. Vi vet egentligen inte vad som ska ske henne, om hon tänker begå självmord, om hon är berusad eller bara sovande. Drama Box använder sig av både det teatrala och det filmiska språket. Omslaget ser ut som ett modemagasin, bilderna berättar en historia. Avsikten är att röja de starkaste och mest våldsamma känslor av kärlek, känslor som rentav kan döda. Kärleken är inte ett rosa hjärta på en blå himmel. Men alla dessa känslor röjs inte direkt, utan används som ett kodat språk, en ”mise en scéne”, som ett synopsis till en film för lyssnarna att följa med i. Att sjunga fado då och då är inte slutmålet för mitt arbete, jag använder fadon som ett sätt att berätta om livet. Jag försöker använda mig av fadons essens och anda i det arbetet. Saudade finns där förstås, men är inte den vägledande känslan. Det som vägleder är känslan av att Livet också innehåller Döden.
Dubbelklicka för helskärm.
TN: Drama Box är en ovanligt bra producerad skiva. Ljudbilden är mycket harmonisk och tät. Men samtidigt är det en skiva med en överväldigande enkel produktion. Jag tycker också att texterna är så bra, att sångerna därmed känns som hela kroppar av känslor och budskap för lyssnaren. Vad anser du vara viktigast i produktionsarbetet, för att du ska uppnå denna enhetlighet, denna känsla av kropp?
M. På alla mina skivor arbetar jag tillsammans med mina musiker, min grupp som också spelar på mina konserter. Det klassiska ljudet på skivan Canto uppnåddes då musikern som spelar portugisisk gitarr, José Manuel Neto, spelade tillsammans med kammarorkestern Camerata de Bourgogne. På Drama Box spelar mina musiker två boleros och tre tangos, inte bara de nio fadosångerna. På detta sätt uppstår enhetligheten och enkelheten. Jag vill att mina klangers universum ska besöka andra kulturers musik. Texterna på Drama Box svarar alla emot och tillhör just de starka känslor som möjliggör enhetlighet i tolkningen. Det finns inga avsiktliga budskap till lyssnarna. Jag sjunger inte mina sånger för publiken, även om jag hoppas att den ska uppskatta dem och att de ska vara välgörande i deras liv. En artist måste göra det hon är tvungen att göra utan att ta hänsyn till publiken eller skivköparna, eller till modeflugor eller skivmarknadens krav. Publiken gör sin egen tolkning och sin egen resa. En av de saker jag är stolt över med mitt arbete, är att då jag började sjunga denna annorlunda fado 1990 visste jag inte om det skulle finnas en publik för den.
TN: På skivan medverkar skådespelerskor som läser dikten Fogo Preso (Fyrverkerier). Det förstärker känslan av konstnärlig enhetlighet. Betraktar du läsningarna som konstverk i sin egen rätt eller är de en integrerad del av helheten?
M: Läsningarna svarar mot mitt önskemål om att på skivan ha olika kvinnoröster på olika språk som läser samma dikt, vilket resulterade i så många olika slags energier. Den deklamerande rösten, inte bara den som sjunger, betyder mycket för mig eftersom jag alltid känt det som att Drama Box är ett dramatiskt, teatralt projekt. Och så ser jag dikten som en bro mellan bolero-sångerna och fadon.
TN: Sensualiteten verkar vara den mest framträdande känslan på skivan. Du sjunger om känslan av nakenhet, både kroppsligt och känslomässigt, och du sjunger om kyssar och förbipasserande änglar. Är detta ett sätt att utveckla fadons tematiska innehåll, bort från ett slags neutrala texter mot lyrik som uttrycker en personlig erfarenhet, d.v.s Mísias erfarenhet?
M: I fadon kan man uttrycka alla de känslor som ryms i en människas själ. Men också rent fysiska sensationer, som längtan! Jag sjunger både själsliga och mycket fysiska fados. Texterna är skrivna av poeter som Vasco Graça Moura. Jag tycker om att sjunga med själen, mitt huvud och min hud, allt på samma gång utan att behöva välja det ena eller det andra. Det är sant att jag på Drama Box ger uttryck för nakenhet och rent kött, och att detta är viktigt ser du också av texthäftet och bildatmosfären. Men också sorgsenhet och förtvivlan när kärleken tar slut, den dramatiska situation som uppstår när man förlorar någon och tomheten som följer på den. Men jag sjunger aldrig om mitt eget lilla liv och mina egna små tårar. Bara en gång har jag skrivit om personliga känslor, och den sången signerade jag med mitt eget namn, Susana (sången Cor de Lua på albumet Ritual, TN:s anmärkning). Det är däremot sant att jag använder mig av mina egna livserfarenheter för att uppnå bättre tolkningar och uttryckssätt, men jag vill uppnå något mer sublimt än min egen privata erfarenhet. Min erfarenhet är ett slags instrument eller material för att jag ska kunna tolka andras situationer.
TN: Jag vill återkomma till en fråga jag ställt till dig vid tidigare tillfällen, nämligen den om den så kallade ”nya fadon” och mina känslor inför den. När jag hör vissa av de unga artisterna känner jag att det inte finns ett uns saudade kvar, och inga andra känslor som berör mig heller. Men när jag hör Drama Box blir jag mycket gripen och berörd, både av texterna, känslorna och av själva sångmelodierna. Kan man alls sätta fingret på vad saudade är? Vad är det som gör att en sång berör mig både i själ och hjärta?
M: Jag tycker inte att man alltid ska förknippa fado med saudade. Fado är ju själva livet, och det finns så många olika känslor som ryms i denna tradition av sång och liv. Saudade är så speciell eftersom man inte kan hitta en självklar översätttning av ordet till andra språk. Men man kan som sagt inte förenkla och reducera hela fadon till just denna känsla. Det är vanligt att icke-portugiser gör det. Själv blir jag starkast berörd av de fados som går in i mitt hjärta, som vidrör min själ. Orden, texterna, är mycket viktiga för mig, det är därför jag alltid arbetar med de bästa poeterna. Jag vill också understryka att de skriver sina texter särskilt för min röst. Jag använder alltså inte dikter ur deras böcker. Jag vill bli berörd både i hjärtat och hjärnan, samtidigt eftersom jag tror att vårt intellekt har känslor och att hjärtat kan tänka.
Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.
Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i Domusfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.
Minns ni berättelsen om moskén i Kristianstad? Jag bloggade om saken igår. Redan idag har moskéns hemsida gömt sina hatiska artiklar bakom en lösenordsfunktion. Det är som en läsare säger, vi vet ändå inte vad de tänker om oss. Men vi vet att de förstår, att det finns något mindre lyckat med att skriva dessa hatartiklar. Nu är de gömda och kan bara läsas av församlingens medlemmar. Vi andra kan bara gissa vad det står i dem, om "den otrogna hunden" eller "den satans dvärgen Sarkozy".
Czesław Miłosz:Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).
Det har naturligtvis inte gått någon förbi att det i år är Miłosz-året, med anledning av att det är hundra år sedan han föddes. I Litauen och Polen har han förstås blivit hyllad och ihågkommen. Tack vare översättaren Anders Bodegård har förbindelserna mellan Litauen/Polen och Sverige kunnat upprätthållas, och det urval han nu gjort tillsammans med Leonard Neuger är oerhört välkommet.
I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”
De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:
”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden? Jag var gäst i ett hus under molnen, där floderna flyter och grödan gror på nytt. Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”
På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:
”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.
Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten att det är synd om oss människor.”
Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.
Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:
”Flodnamnen har du ännu kvar. Tänk så länge floder varar! Dina åkrar ligger i träda, städernas torn är olika sig. Du står på tröskeln utan svar.”
Varje epok har sin pöbel. Imre Kertész citerar Nietzsche som menade att "demokratins pöbel, konsumenten" är vår epoks.
Nietzsche? Hur kunde han se det, redan då? Idag står konsument-pöbelns epok skriven i eldskrift framför oss. Inte en dag utan en bunt reklam i brevlådan, inte ett tv-program utan tre avbrott per timme för tjocka sjok av reklam.
Inte en utbetalningsdag av pensioner, barnbidrag eller löner utan fyllda varuhus, där denna "demokratins pöbel" rotar sig fram genom gångarna och tömmer hyllorna, oavsett om det finns behov eller ej.
Kertész: "... det vill säga att något som heter folk inte längre existerar, att det bara finns massor, konsumenter, samhällsklasser och så vidare och organisationer, apparater och av ideologier genomsyrade totaliteter och totalitarismen som svarar mot dem".
Storstaden inbjuder alltid till sittande, promenader och planlöshet. När september är som generösast blir det som idag. Köpenhamns män och kvinnor stänger dörren och sig och går ut i staden. 20 grader varmt och inget särskilt planerat.
Damerna träffas på sin bänk, läser tidningen eller rökar och småpratar. Sådant saknar man ju här på landet. Det finns för en gammal stadsmänniska alltid en nerv som retas av dessa bilder. En längtan till storstaden, både till bruset och stillheten. Köpenhamn är ju också farfars födelsestad, så nog känner man hur rötterna drar idag.
Och på Kongens Nytorv har de nyplanterade träden vuxit till sig så att det snart ser ut som i forna dagar igen.
Bloggaren Snaphanen var ute i sitt Köpenhamn idag och fotograferade. Det är han som lyckas fånga människorna i de mest vardagliga situationer. Om du klickar på bilderna kommer de till sin fulla rätt i helskärmsformat.
– Vi jobbar för att sprida det goda i samhället. Vi tar hand om våra barn och unga och lär dem att tänka fredligt och rättfärdigt, att vara hjälpsamma och respektera alla människor oavsett bakgrund och att göra sitt bästa för att skapa trygghet och säkerhet i samhället.
Vad döljer sig bakom fasaden? Låt oss titta på en text som ligger på moskéns hemsida. Den är endast undertecknad ”redaktionen”. Det är alltså inte säkert att Shaaban Abou Zur själv skrivit den. Men han har under alla omständigheter det yttersta ansvaret för vad som sägs där.
Så här karaktäriseras den franske premiärministern: ”den otrogna hunden François Fillon.”
Och så här landets president: ”den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy.”
Och när man argumenterar emot den västerländska synen på muslimsk klädkod för kvinnor blir det så vulgärt att det nästan blir komiskt (och jag syftar inte minst på det rännstensspråk de använder):
”Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin - dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältrar sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet (ska förmodligen vara försvinnande litet, min anm. TN), emellanåt dumt och inåtvänt.
Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser. Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot "månen" om "humanism och upplysning".”
***
Jag medger att jag känner stor olust över att dessa imamer och islamister verkar mitt i min hemstad. Det är förmodligen mycket som pyr under ytan. Och den aggressivaste av dem alla brukar ju tala om ”samförstånd” och ”förståelse.”
Foto av resterna av murarna vid Lillö fästning, ett försvarsverk i Kristianstad som höll stånd mot svenskarna på 1600-talet, A.N.
Les Murray:Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).
Nog är det en högtid när man får en ny diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet utkom i fjol, Taller When Prone, och översättningen alltså redan nu. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.
Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:
“Den farbror som brukade vår gård var sin tids arab, han odlade bränsle åt hästarna som drog fram på vägarna då. 1914 gjorde slut på det. Kommer jag att få se bränslegrödor på nytt? Jag skall färdas med långsamt fordon
innan bilarna blir långsamma som på den gamla långsamma tiden.”
Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:
“Änkan som lämnar ut sin makes sista lagningar alla redan inslagna i tidningspapper
sitter under tiden i den oupplysta butiken med händerna öppna i knäet. Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.
Hon ställer sig på knä i medelhavssvart och räcker ner de numrerade paketen som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”
Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.
Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.
Min nästa bok blir en essäsamling. Den har nu börjat produceras. Inom kort lägger jag ut omslaget här.
Idag vill jag påminna om att den är på gång. Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen, och förstås att lånas på de bibliotek som köper in den. I bokhandeln kommer den inte att finnas.
Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.
Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.
Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.
Idag den 27 september kan jag säga att de priser jag kommer att presentera för svenska respektive utländska kunder kommer att inkludera portot, och de blir därför lite olika. Men om jag får in lika många förhandsanmälningar som kommit hittills, kommer priset totalt att kunna sänkas med 25%.
Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.
Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.
Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.
Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com
Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.
Som det ser ut nu kommer boken att vara färdig före jul.
Med anledning av en intressant diskussion hos Bernur vill jag bara lägga till några rader i ämnet. Är det så att man som författare googlar sitt eget namn? Ja, jag har gjort det i samband med att jag givit ut en ny bok, för att se vad och var det skrivits om den. Det är inte minst intressant att läsa vad som skrivs av bloggare.
Mina tre senaste böcker, utgivna av Tusculum, har fått mycket olika uppmärksamhet. Alla de andra som också skrev fick förstadags-recension i DN och några dagar senare i Svenskan. Den senaste, Långsamhetens nej, fick bara en handfull över hela landet, och ungefär lika många bloggare, vilket för övrigt var fallet också med Alvar Alsterdal-breven i En centraleuropeisk afton.
Min kommande bok skickas inte till pressens kulturredaktioner. Därför finns det heller ingen anledning av leta recensioner.
Förr om åren åkte jag då och då buss in till centrum och bläddrade i tidningar på biblioteket. Det behövs naturligtvis inte när man kan googla på sin nya bok.
Ingen gör det för att irritera eller på annat sätt störa tillvaron för recensenterna. Det är bara nyfikenhet som driver en. Till exempel mig. Foto: A. Nydahl