Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.
Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.
Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar.
Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...
När tvåsamheten upphör med att den ene dör kan ett tillstånd av katastrof inträda. Det har jag sett i min egen krets. Erfarenheten visar att detta tillstånd rentav kan bestå, år efter år.
På det tänkte jag under en veckas läsning av Joyce Carol Oates Änkans bok (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson). Här möter oss författarinnan naknare än någon gång tidigare. Hon blottar och beskriver den förtvivlan och katastrof som tar över hennes liv när maken Ray Smith dör. De har ett nästan femtioårigt äktenskap bakom sig, de har delat arbete och vardag med varandra och är intimt förbundna i det. Ray Smith var redaktör för anrika Ontario Review, som dels var en litterär tidskrift, dels ett bokförlag. Kring Princetons universitet kretsade alltsammans. Joyce Carol Oates undervisade, samtidigt som hon upprätthöll sitt rika och överflödande författarskap. När maken dör är det som om orden - också de skrivna - inte bara tog slut, de tedde sig meningslösa. Därför betraktar jag Änkans bok som ett mirakel. Att hon förmått skriva denna drygt femhundra sidor tjocka bok om sjukdom, död och ensamhet samtidigt som hon helst av allt bara hade velat gömma sig i den säng hon kallar redet är i sig en konstnärlig bedrift. De sista raderna i boken pekar framåt: “Bland änkans oräkneliga plikter i samband med dödsfallet är det egentligen bara en som har någon betydelse: på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka Jag höll mig levande.” Dessa korta rader har rubriken Änkans handbok. Men denna blandning av brutal uppriktighet och humor pekar berättelsen mot ett nytt liv. Så småningom inser hon också att det är det fortsatta undervisandet och skrivandet som ger livet efter Ray mening.
Raymond och Joyce Smith
Änkans bok är på ett sätt en kronologisk bok som beskriver skeendet från början och framåt, etapp för etapp. Men det som gör den spännande är att hon gång på gång kastas tillbaka till ett avlägset förflutet eller till dagen då hon skjutsade sin man till sjukhuset. Det som jag möjligen finner onödigt i framställningen är den e-post från vänner och från henne själv till vännerna som här och var infogas i berättelsen. De är skrivna i stundens förtvivlan och tillför inte mycket till den egna prosan. Däremot finns det starka enskildheter i det vännerna säger och gör som förstärker hennes känsla av katastrof, som när Gail Godwin skriver "Åh herregud - du kommer att bli så olycklig" och "Du ska lida Joyce, Ray var värd det". Också Oates egen skildring av allt som skickas till henne - som sympatibevis - är absurd. Där kommer budfirmorna med blomsteruppsättningar, maträtter, choklad i massor… och allt hon kan göra är att kasta allt i en soptunna som snabbt blir överfull.
Det som hände Raymond Smith var till en början en banal lunginflammation. Efter ett par dagars behandling på sjukhus blir han mycket bättre och man börjar planera för hans hemresa. Men så blir han akut mycket sjukare. Man ringer Joyce och säger att hon måste skynda sig till sjukhuset, Ray lever fortfarande men det är bråttom. När hon anländer är han redan död. Han har på sjukhuset smittats av en dödlig antibiotikaresistent bakterie. När Joyce så småningom vågar återvända hem börjar helvetet. Till och med katterna blir fientliga mot henne. Överallt finns spåren efter maken, de olästa korrekturen, högarna med böcker. Och breven till honom fortsätter komma. Telefonsvararen blir full av röster som vill veta något om Ontario Review. Hon vill inte ändra på någonting, utan förskansar sig i sängen. Ser klassiska konserter på tv. Sover, gråter, sover. Blir som drogad, snubblar, faller och slår sig, tror att hon ska bli galen.
Det är dessa avsnitt i boken som gör så starkt intryck på mig. Här skildras sorgen inifrån. Den är ett skri och en avgrund. Och en känsla av tacksamhet uppstår. Oates har skildrat det som väntar de flesta av oss, en nära anhörigs död, en försvunnen partner, en kärlek, en vän… och den svarta tystnad som uppstår efteråt. Jag skulle inte tveka att säga att det är något av det bästa Oates skrivit på mycket länge.
Och så en liten sak till: Det här har svensk press inte sagt ett ord om. Och ändå tycker jag att det är fint att få läsa det. Bilden på Oates och hennes nye make Charles Gross tillsammans med Philip Roth är för övrigt tagen vid det tillfället.
Denna bok har recensionsdatum 16 september. Det fanns en tid då recensionsdagen och möjligheten att köpa en bok var en och samma sak. Så är det inte längre. Den här boken har gått att köpa ett tag nu i varje nätbokhandel. Jag kontrollerade så sent som idag. Av just det skälet publicerar jag därför frukterna av min läsning idag.
Ingenting kan försvinna så snabbt som ett förtroende. Jag läser nu en memoarvolym som ger mig flera exempel på det. Eftersom jag inte vet hur jag ska skriva om boken låter jag den tills vidare vara anonym. Bokens författare hamnar i en situation där han behöver hjälpa sin vuxne son, som befinner sig på resa i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan. Han ringer därför upp en mycket känd före detta redaktör på en av våra största tidningar, och av honom får han svaret att han borde ringa upp Jan Myrdal och be honom om goda råd. Just den man som försvarat de stora folkmördarna och som bokens författare under många års tid polemiserat emot! Där försvinner ett förtroende och plötsligt öppnar sig en djup klyfta mellan de två personerna. Hur skulle de efter detta kunna samtala i tron att de delade en fundamental syn på demokrati och despoti?
*
När jag läser om de gripna i Berlin - bombingrediens-köpare precis som den norske massmördaren - kan jag inte låta bli och undra om de läst olämpliga bloggar eller om det rentav är en tjock grön bok som inspirerat dem. Foto vid Skånes sydkust, utanför Ystad, sommaren 2010, TN.
Det finns en läsning av Thomas Bernhard som alltid tangerar den fnittriga förtjusning som småborgaren känner inför det svarta och udda. På samma sätt som han upphöjer den alkoholiserade diktaren och hans skenbara frihet, gör han med Bernhard det som är en våt dröm för varje ängslig löneslav, han försöker följa med ner i det svarta, i vantrivseln och föraktet för det samhälle som premierar strebern och trampar på de redan nedtrampade.
Det finns andra läsningar också i vårt arma land. Länge har jag fascinerats av Bodil Malmstens ångestladdade identifikation med honom, och känt igen just de punkter där svärtan blir gemensam, inte som koketterande socialpornografi utan som äkta förbindelse och frändskap. Inte för ett ögonblick tvivlar jag på Malmstens livsberoende av Bernhard.
Orhan Pamuk skriver i sin senaste till svenska översatta bok, Andra färger om Bernhard:
”Vad var det hos Bernhard som muntrade upp mig i min förtvivlan? Kanske en känsla av uppgivenhet. En moral som manade mig att inte vänta mig för mycket av livet… Eller snarare än en moral en uppriktig vrede som uppmanade mig att vara trogen mig själv och mina traditioner.” (ur essän Att läsa Thomas Bernhard i en hopplös tid).
Det är inte en kliché att säga att det egna livet kan släppa in lite av det mest grundläggande ljus vid läsningen av det mörka. Bernhard är inte den förste författare att läsa för att uppnå det, men han är kanske den som förmår ge det starkaste resultatet.
I en recension för länge sedan av hans bok Skogshuggning skrev jag:
”Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.
Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem. Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ’framgång’ eller det bedrägliga sken som ’framgångsrika´ människor vanligen omger sig med.”
Jag tror fortfarande att det är så jag vill läsa honom, som en motkraft och en frände men absolut inte som ett föremål för kulturkarriär och den ängslighet som lyser från varje kultursida.
Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."
Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"
Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen. De andra i klassen på Komvux gick vidare den akademiska vägen, jag började frilansa och försörjde oss som familj ganska snart på min penna. Det ena gav det andra, och så höll jag på fram till för ett år sedan. Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag om natten nu läser Carl-Göran Ekerwald gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:
"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'"
Således konsekvent: "Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."
Snart är det val i Danmark. Ska landets muslimer rösta? ”Islam er Allahs styre af sine tilbedere, mens demokratiet er ateisternes forsøg på at ændre Allahs religion, så den passer efter menneskerne lyst og begær” heter det i ett flygblad som delas ut i Köpenhamn. Se och hör de salafistiska aktivisternas argument här:
Klicka på videon för helskärm.
Flera kandidater som är muslimer får sina valplakat förstörda. Det är en bokstavlig strid om själarna som äger rum.
”For dem gælder sharialovgivningen, og de spotter flere problemer med demokratiet. Blandt andet spil og ludomani, lave straffe for incest, homoseksuelle, utroskab og kvindeundertrykkelse.”
Islamisterna sätter mot dessa ”demokratins sjukdomar” - att det inte är straffbart att vara homosexuell eller otrogen och annat - sharialagstiftningen. Koranen är den enda lag de erkänner. Sharia omfattar allt från avhuggna händer till stening, allt från hängning till tvångsäktenskap och barnbrudar. Sharia är den muslimska världens motsvarighet till de totalitära diktaturernas skenrättegångar, utrensningar och arbetsläger. Sharia är allt det som står i motsättning till ett öppet och fritt samhälle.
Uppskattningsvis 30.000 muslimer med rösträtt kommer att avstå eller förhindras helt. ”Forklaringen er, at en stor gruppe af fundamentalistiske muslimer mener, at der er en religionslov, som ikke kan forenes med et menneskeskabt demokrati. Demokrati er en religion. Blandt de muslimske grupperinger, der har den overbevisning, er de såkaldte salifister” heter det i Ekstra Bladet.
Extrema grupper – som Hizb-ut-Tahrirs ungdomsgrupp - sätter ut vakter vid vallokalerna som dels hindrar muslimer att rösta, dels registrerar vem de är, så att trakasserierna kan komma igång. Och det är inga små konsekvenser det får att delta i ett danskt parlamentsval.
”Konsekvensen kan være, at ens familie ikke kan få lov til at blive begravet i muslimske moskeer. En anden kan være, at de vil få svært ved at få deres døtre gift. Sagerne kan være meget komplicerede, siger integrationseksperten Mohammad Rafiq.”
Trakasserierna drabbar framför allt de muslimska kvinnorna:
”Blandt de tusinder af muslimer, der ikke får sat et valgkryds, finder man, ifølge Mohammad Rafiq, især kvinder. - De ønsker ikke, at kvinderne skal blande sig i demokratiet og dermed få viden, blandt andet om de rettigheder, de har, og den forskel de kan gøre i det danske samfund.”
Var finns demokratins väktare i denna situation? Var finns alla vänsterliberaler som brukar ta till orda om varje social eller politisk händelse i Danmark? Var finns alla kulturredaktörer som öst beröm över de okunniga gaphalsarna - de som tror att de "kan Danmark" för att de hyrt in sig någonstans på Nørrebro?
Jag kan inte se eller höra dem någonstans. Och jag vet varför. Det som händer nu passar inte in i deras minst sagt skeva världsbild. Därför är de är lika tysta som alltid om förövarna själva är muslimer. Muslimer som förtrycker eller förnedrar andra muslimer saknar pk-elitens intresse. Det är ett faktum och det är en skam.
Det är nästan för bra för att vara sant: äntligen kommer Thomas Bernhards självbiografiska svit (fem volymer) att ges ut på nytt (Tranans förlag). Jag vet att det finns människor som kämpat länge för detta, en av dem är Bodil Malmsten. Förutom dessa fem (samlade i en volym på nästan 500 sidor) utkommer också Wittgensteins brorson på nytt, en lysande bok. Och som om inte det vore nog kommer också något av det sista han skrev: Mina priser. Med den höstutgivningen behöver man inte oroa sig för långa, mörka kvällar.
Den 22 september utkommer Rut Hillarps dagböcker tillsammans med en tjock biografi, skriven av Birgitta Holm. Jag läser dessa böcker varje stund jag får över. Idag föll ögonen på en dagboksanteckningar, vars ofrivilliga humor jag vill dela med mig av (recension kommer senare i bloggen):
"Vårt mönster: intellektuellt snack vid maten, allt mer personligt och ev. lössläppt (vi dricker 1 flaska vin), till soffan, om hans angelägenheter mest; efter samlaget de mest känsliga sakerna, mina frågor."
Man skulle kunna säga att det är en sammanfattande anteckning. Dagböckerna pendlar mellan erotik och konstnärligt skapande.
Två saker har jag lärt mig av gårdagen. Om jag i bloggen skriver om tillståndet i Malmö ökar antalet läsare med 200%. Det låter otroligt men det är sant. Och i förra veckan skrev jag om pressens attityd till kommentarfunktionen. Då ökade antalet läsare hos mig ännu mer. Det är lätt att se vilka ämnen som angår. Men idag ska jag inte skriva om Malmö. Inte ens antyda att det finns en sådan stad.
Utanför mitt rum går vinden som ett utdraget långt sus, björkarna vajar med sina nästan helt gula blad och ingenting kan väcka mig. Jag har stigit upp och jag har gjort det som förväntas av mig, men vaknat har jag inte.
Så fort en söndag läggs åt sidan står måndagen och knackar på dörren. Måndagen som i mitt unga liv var en avskydd dag, måndagen då jag i gryningen satte mig på mopeden och körde från söderförorten Lindängen in till Värnhemstorget, bokstavligt talat i andra änden av Malmö, för att där tillsammans med hela gänget av gubbar, grabbar, tanter och töser forslas resten av vägen i buss ut till Sege och färgfabriken. Denna förhatliga dag av mörker och stelhet, värkande leder och en längtan till ett annat slags liv.
Måndagen som nu är en längtansdag i sig själv, återtagandet av vardagen och rutinen, skrivandet, läsandet, de långa tomma timmarna av tankar och oro som sakta formas till något, ofta något värdelöst, ibland något som går att bygga vidare på.
Och så läser jag att Malmös konstaplar nu ska gå språkkurs för att kunna umgås vänligt med stadens medborgare. Jodå, det handlar om arabiska (samt om grunderna för "muslimsk sed och kultur"). Så sent som i fredags skrev jag om Malmö som Det lyckliga Arabien. Idag är det väl snäppet lyckligare i staden (aldrig har någon kommit på tanken att poliserna skulle lära sig artighetsfraser på serbokroatiska, grekiska, turkiska, albanska, vietnamesiska, jiddish eller något afrikanskt språk, trots att de talats eller alltjämt talas frekvent i just Malmö - man har väl utgått ifrån att dessa människor på ett eller annat sätt lär sig svenska och därför kan tala med poliserna ändå).
Uppdatering: eftersom det finns läsare som saknar både känsla för ironi och kunskap i svenska vill jag förtydliga. När jag säger att ingen kommit på tanken att poliserna skulle lära sig andra "invandrarspråk", så betyder inte det att jag betraktar dem som bättre lämpade alternativ till arabiska. Det betyder precis vad det står: arabiska har en särställning i varje samhälle som islamiseras - Koranens språk står över varje annat. Att företeelsen med poliskurser finns i just Malmö är således inte en tillfällighet. Det kommer mera! Det vågar jag hävda. Vi har redan skolor där det i platsannonser för lärare anges att kunskaper i arabiska ger företräde. I officiellt myndighetsspråk kallas detta för "integration". Bortom lögnfabriken och det orwellska kan vi ge det helt andra namn.
Foto: I rökrummet på Nordsjö Färgfabrik tillsammans med Boris, Varvara och en svensk grabb (minns inte hans namn).
Jag läser Änkans bok av Joyce Carol Oates. Och igår kväll såg jag den mycket långa, franska versionen av Lady Chatterleys älskare. Det är inte så mycket att orda om i sig (och Oates bok kommer jag att recensera här i bloggen på utgivningsdagen). Men dessa båda konstverk fick mig i natt att reflektera kring tvåsamhetens och erotikens grundläggande betydelse för oss. Att leva solitärt står inte i motsättning till det. Oates återkommer gång på gång till den katastrof som inträder i hennes liv när maken dör. Hemmet ekar tomt, till och med katterna blir neurotiska. Samtalet har upphört. Inte en tanke går det att tänka färdigt, därför att den ter sig meningslös. I D.H. Lawrences roman ser vi samma process. Det är först när hud möter hud och blick möter blick som berättelsens Constance blir människa. Den kyliga, intellektuella distansen i hemmet byts mot intimitetens värme. Det solitära är en nödvändighet, det påpekar också hennes älskare, skogvaktaren Oliver, flera gånger för henne. Men han lovar också att finnas när hon behöver honom. Ungefär så. Mest varje dag.
Foto: Marina Hands och Jean-Louis Coulloch i Pascale Ferrans filmatisering av Lady Chatterleys älskare. Har det betydelse att det är en kvinnlig regissör som gjort denna sena version av berättelsen? Jag inbillar mig det.
Det är slut på de glada minerna och viljan att dansa nu. Men det libyska inbördeskriget avslöjar allt mer av det vi kanske anade men inte var helt säkra på. När invasionen av Irak började köpte Kaddafi sig fri från ett amerikanskt bombkrig. Ungefär så långt är allt klart. Också den begynnande flirten med Europa bryter igenom, och där kommer Tony Blair att bli en central gestalt. Han och Berlusconi kunde inte sluta le i kapp när de bjudits till Kaddafis tält.
Men allt det vi får veta idag, genom brittiska Independent, är av ett annat slag. Nu står det klart att både Storbritannien och USA bistod Kaddafi. För olja och lojalitet så klart. Men att också brittiska regeringstjänstemän skrev Kaddafis tal, för att han skulle framstå som ännu mer västorienterad är ändå magstarkt.
Allt avgörs ju av huruvida man tycker att man kan lita på maktens män och kvinnor. Kan man det? Om man naivt svarar ja får man finna sig i att bli blåst med jämna mellanrum. Alla västerlänningar som med religiöst tonfall hyllade den blivande presidenten i USA lär ha känt sig blåsta varje dag. Inte ens en stängning av Guantanamo lyckades han med, än mindre avsluta krigen i Irak och Afghanistan, och absolut inte bidra till en lösning av den sedan länge pågående katastrofen i Mellanöstern.
Jag litar inte på en enda makthavare. Inte ens på kommunfullmäktiges ordförande här i stan. Det finns alltid ett intresse bakom deras agerande. Är det inte oljeproduktion i jätteskala så är det en kommunal angelägenhet som kan generera pengar och inflytande.
På bilden, från vänster, Zine el-Abidine Ben Ali, Tunisien, Hassan II, Marocko, Maaouya Ould Sid’Ahmed Taya, Mauritanien och Chadli Bendjedid, Algeriet med Kaddafi.
Fredagen blev en dag av glädje, eftertanke och besvikelse. Det sista fick jag först vid hemkomsten, det blir inget boende i Black Country till våren eftersom jag fick tävla mot 499 andra om stipendierna, som bara tilldelades nio personer. Men dessförinnan, sedan sju på morgonen, utsatte jag mig för det som jag vanligtvis inte gör. Jag följde A. till Kastrup - hon skulle flyga till Barcelona - och det blev, som det alltid blir, en lång och plågsam resa genom ångesten och den fysiska smärtan, först med buss till Malmö och sedan med tåg över sundet. För en gammal Malmöpåg är det svårt att fatta att man numera kan åka tunnelbana under stadens centrum. Det gjorde vi. På Kastrup pågick en intensiv japansk transfer. Varje gång, varje lucka, varje stol upptogs av japaner. Men som alltid tycks de ta det mesta med upphöjt lugn. Vid trappan ner till toaletterna satt fyra japanska män med albanska t-shirts, dubbelörnen tryckt över ryggtavlan i kombination med albansk text. Mycket får man förundras över.
I serveringen ville vi ha kranvatten till kaffet, men fick nej. Jag tyckte det var snålt. Malmötösen i kassan sa att vi kunde köpa vatten på flaska för bara en tia, mot normalt trettio kronor, eftersom Köpenhamns vatten fortfarande är otjänligt efter de stora översvämningarna. Så enkel var den förklaringen.
Efter avslutat uppdrag tog jag tåget igen och hoppade av på den station som heter Triangeln. Min barndoms Triangelen, uttalat just så, har nu blivit en tunnelbanestation och det är en mycket märklig sak. Det var första gången jag provade, så nu vet jag hur man kommer från underjorden rakt upp till St. Johannes kyrka. Och där börjar Det lyckliga Arabien, Södra Innerstaden, med Möllevångstorget - Möllan sa vi - och de i arabisk kultur nedsänkta stadsdelarna. Jag gjorde slag i sak och betedde mig som en lycklig arab. Slank in till två irakier och blev klippt för en hundralapp (mindre än en tredjedel av priset här i staden), språkförbistringen var nära att kosta mig hela skalpen när han tog fram stora maskinen. Jag hann stoppa honom och hans kollega tolkade till arabiska hur jag ville ha håret. Sedan åt jag mig mätt för två tior. Inte en människa talade svenska. Men jag tänkte på svenska och blev nöjd med det.
Triangelns station, Malmö.
Satte mig sedan på tåget mot Kalmar. Mitt emot mig en arabisk man som snart fick sällskap av en annan. De talade arabiska och jag snappade upp två begripliga ord: Facebook och Tandläkarutbildningen. I Hässleholm steg jag av och inväntade Pågatåget via Vinslöv och hem. I hemstaden köpte jag en fin, smakrik ost och vitt vin. Mitt besök i Det lyckliga Arabien blev hur bra som helst. Allt det som handlar om islamiseringen tar vi en annan gång. Det finns mycket att säga om det, också utifrån mina möten idag. Och kikar ni här finns det en aktuell text om tillståndet, det arabiska, i Malmö som jag skrev så sent som igår.
Termen Det lyckliga Arabien lånar jag både ur historiska källor och ur Thorkild Hansens bokverk. Det tycks mig passa bra på vår tids Malmö.
Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.