Dagens flykt gick till
Bosarpasjön. Timmarna förflöt i frid och tystn
ad. En svan stannade till som om den ville umgås, sträckte hals, ja poserade. Efter fotograferingen fortsatte den. En holländsk och en tysk familj samtidigt, med respekt för friden. Medan pojkarna lekte ute på badbryggan, alldeles intill sin mormor försvann det holländska paret sakta ut på sjön i sin lilla båt.
Plötsligt slogs en bildörr igen, tystnaden bröts, tre chips&hamburgerfeta stockholmskvinnor vällde ut, skrikande, med en pojke som också han skrek, och bredvid dem två hundar, skällande. Min första reaktion var att säga t
ill dem om hundarna. Jag pekade på skylten och bad dem avvika. De gick en bit åt sidan, hundarna skulle ju kissa. De lät dem göra det vid badplatsen grillhörna. Den mänskliga civilisationens avgrund var därmed närvarande och jag bestämde mig för att avvika. Bosarpasjön ligger djupt inne i den skånska bok- och tallskogen. Landskapet skiftar mellan mörk, tät skog och öppen odlingsmark. Jag läste i
Ciorans Historia och utopi, den essä som heter
Utopins mekanism:
“Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sitt samhälle för att bättre kunna plåga varandra. Om man skall tro utopierna har människorna endast till hälften lyckats med detta; de erbjuder sig därför att hjälpa människorna, ge dem en lämpligare inramning för att åstadkomma fullständig lycka. I utbyte kräver de emellertid att man uppger sin frihet eller, om man bevarar den, använder sig av den endast för att skrika ut sin glädje mitt under de lidanden människorna samtidigt tillfogar varandra."
"Detta tycks vara meningen med den infernaliska oro lidandet för med sig. Hur kan man under sådana förhållanden låta bli att föreställa sig en bakvänd utopi, vilken likviderar det obetydliga goda och det oändligt onda som är förenade med all social ordning, vilken den än må vara? Förslaget är lockande, frestelsen oemotståndlig. En sådan mängd abnormiteter - hur skulle man kunna få slut på allt detta? Det skulle krävas någonting jämförbart med
det universella lösningsmedel som alkemisterna sökte.”
Efter en enda dag bland skrikande sjökants-ockupanter och efter helgens norska massmord är sådana tankar som Ciorans trösterika. Han skrev denna text 1960, men den tycks mig allt giltigare för varje dag.
Nu hetsas det mot varje islam-kritiker, som om
en intellektuell analys och ett stillsamt samtal, med den skrivna texten som enda vapen, kunde vara detsamma som terrorism. På vilket sätt har världens ledande islam-kritiker och erfarna och kunniga människor, själva komna ur muslimska miljöer skuld i den norske dårens dåd? Det är bara en slapp och bekväm mediamobb som kan hävda något sådant. Just nu tycks den ha total hegemoni, precis som den hade innan tystnadens och samförståndets vall bröts för tiotalet år sedan. Diskussionen kommer inte att upphöra. Varje våldsfixerad ideologi eller lära kommer att analyseras, motarbetas och diskuteras också i framtiden.
Jag kommer själv inte att låta min blogg eller mina böcker rensas från sådana texter, ens om de kan försätta mig i angreppsläge. Jag är van vid det. Hösten 2010 blev en mardröm, både med anledning av valet och med den pk-elit i journalistkåren som valde sina hatobjekt med föga finess.
Med sådana som
Kertész, Cioran och andra kritiker av modernitetens värsta uttrycksformer, samt
Scruton,
Hirsi Ali, Sultan, Demirbag-Sten,
Rushdie, Lars Hedegaard och många, många andra både här i Sverige, i grannländerna Danmark och Norge och runtom i världen som kritiserar och angriper modernitetens förödande och destruktiva kil av medeltida barbari (sharialagar, könsstympning, stening, hängning och köns-apartheid) kan man hävda
ett civilisatoriskt måste. Att avstå från kritiken, debatten och angreppen vore att kapitulera både för maktens krav på anpassning och på det nakna våldet från blådårarna till höger och vänster. Vi använder pennan, skrivmaskinen och datorn som enda vapen. Vi är fredliga människor. Det vi talar emot är just våldet, terrorn, de "heliga" krigen och förtrycket.
Mina tidiga somrar förflöt i Segelsberga och vid Fröholmen, vid Mälarens stränder och vassvikar. Det var fina somrar. Men Stensjön i sydöstra Småland hade kunnat vara en alternativ sommar. Vid riktigt fina platser grips jag av känslan att livet kan innehålla en sådan valmöjlighet. Också här kunde mina somrar ha utspelat sig bland träväggar som mörknat av dröjande barndomar. Det finns också platser, det är jag övertygad om, där man aldrig varit men där man kan återfinna skärvor av barndomen. I fantasin kan jag alltså föreställa mig Stensjön som en barndomssommar. Strax innan jag ska fylla 64 år stannar jag till vid sjön; jag har gjort det många gånger förr under olika årstider. Men nu är det sommar. Det är julisommar, en svag vind; jag hör rösterna nerifrån badplatsen och ser två unga pojkar bära en stor luftmadrass till sjökanten. Jag tar en bild av dem, strax är de ute på vattnet och ligger där och gungar på sin madrass i den svaga brisen. Jag hör rösterna. Det är ett halvt dussin människor som badar här under solen där det vackra notblomstret nu slagit upp sina blåvita klockor och står och vajar för de lätta krusningarna i vattnet. Jag går inte ner till stranden. Jag ställer bilen vid den lilla parkeringsplatsen och vandrar sedan ner på Runes lycka som är kantad av morellträd, en hel rad av träd som dignar av svarta bär. Jag går där och äter av bären och lyssnar till rösterna, både närvarande och utestängd, genom den kronologi som löper genom mitt liv. Jag är närvarande på ett distanserat sätt. Det är en bitterljuv känsla som bemäktigar sig mig medan jag går där och äter körsbär och spottar kärnor och känner doften av torkat gräs och gulmåra och hör rösterna nerifrån sjön. Barndomsrösterna.
