måndag 18 juli 2011

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg).

Det är svensk högsommar. Regn och sol om vartannat. Jag stiger in i en ny julivecka och har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.

Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig.

Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa.

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer.

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl.

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.


söndag 17 juli 2011

Gloendets konst, havets tystnad.

Att sitta där vid havet och bara glo. Att försöka låtsas vara ensam. Inte höra fiskmåsarnas skränande eller människors samtal. Vara i gloendet, gömma sig i det, sjunka in i gloendets konst.

Och sedan, efter gloendet, bara stå vid hamnens anslagstavla och läsa den som ett tväsnitt över Sverige: marknad och magi, konsumtion och kontemplation.

Varje steg är gömt i vågornas milda ljud. Segelbåtens tystnad övertrumfar vattenskoterns våldsamma framfart.

Därför tillbaka till gloendet. Hanö vid horisonten. Östersjöns mörkdjupa vatten. Himlavalvet och molnformationerna.

Arne Sundelin: Bergsundsstrand 23. Om Nelly Sachs.

Den tysk-judiska diktaren Nelly Sachs kom att bli intimt förknippad med vårt land. På flykt undan hotande deportation till koncentrationsläger kom hon under krigsåren tillsammans med modern till Stockholm, där de båda fick bo, till stor del tack vare judiska församlingens ekonomiska bistånd och svenska författarkollegors rådiga hjälp.

Nelly Sachs fick 1966, tillsammans med den israeliske författaren Samuel Agnon ett delat nobelpris i litteratur och hennes diktning skrevs för alltid in i den tradition som bars över världen i kraft av sitt ämne och sin lyriska valör. Ingen kan idag tala om litteratur som anknyter till det judiska ödet utan att nämna hennes namn.

Inte minst av det skälet är det djärvt av Arne Sundelin att sätta hennes öde i centrum för sin roman Bergsundsstrand 23. Hans grepp blir inte mindre djärvt av att han kopplar hennes svenska bostad till ett senare öde, berättarens eget, och flätar samma de två personerna i något som liknar en febrig och hallucinatorisk mardröm bortom verkligheten.

Icke desto mindre lyckas han av detta skapa en fascinerande berättelse som går bortom tid och rum men som i sin konkreta detaljrikedom också blir ett slags biografisk berättelse om flickan Sachs, vars dikt i Stockholm utvecklas och härdas, över den gripande brevsamvaron med kollegan och olycksbrodern, poeten Paul Celan i Paris, det egna nobelpriset och livets själva slutpunkter.

I Bokstäverna jag färdas i, som förlaget Themis utgav 2001, finns en del av den gripande brevväxlingen mellan Celan och Sachs återgiven. Här uppenbaras också den starka dödslängtan som förintelsens överlevande burit och bär på. För Celans del slutade den med självmord i en av Paris kanaler. Nelly Sachs gick istället in i galenskapen, och Sundelin skildrar den mycket starkt. Hon var övertygad om att hon bevakades av nazister och att en lägenhet i huset där hon bodde var ett slags "spioncentral".

I ett brev till Celan skrev hon: "En nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt, var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste. Redan i åratal hemligen i mitt hus, lyssnar med mikrofon genom väggarna…". För dessa groteska och paranoida vanföreställningar togs hon in för vård vid ett flertal tillfällen. Alla dessa förlopp finns övertygande skildrade i romanen.

En nutida centralgestalt hos Sundelin är den unge grabben som målar graffiti på stan. Hans tag består av ett Z. I ett slags lek vänder Sundelin detta Z så att det blir ett N, och de två bokstäverna bildar snart ett NS – en otäck kombination som leder tankarna till nazismen.

Bokens berättare bor i samma lägenhet som Sachs en gång gjorde. Han har hennes porträtt på väggen och identifierar sig starkt med henne. Så läst uppfattar jag Sundelins nya roman som en berättelse om hur vi kan gå in i andra människors identiteter, leva dem och tillsammans med dem glida in i de nojor och de förvanskningar av verkligheten vi tycks behöva för att överleva. Det blir en omärklig glidning över från realiteter till fantasier.

Sundelins roman är en gripande berättelse om människans mörka öde och hennes instängdhet i tid och rum.

Mer att läsa om Nelly Sachs här och här i bloggen.

lördag 16 juli 2011

Ny viktig nättidskrift.

"Av hat och magsyra skapar man inte politik". Orden är Imre Kertész. Han säger det i ett samtal med Svante Weyler.


Dubbelklicka på filmbilden så får du upp den i fullt format på Youtube.

Just "hat och magsyra" tycks vara ledorden för mycket av den nationalistiska propaganda som idag publiceras på nätet. Istället för analys och studier älter man siffror och groteska bilder på offren för den utveckling Europa befinner sig i. Blir kunskapen om denna utveckling större av "hat och magsyra"? Rakt tvärtom. Den sortens greuelpropaganda får betraktaren att äcklas. Inte att förstå. Upplysningens idé är att tala till människors förnuft. Inte till deras äckelkänsla. Magsyran är problem nog ändå i vår tid, då de flesta människor tycks sönderstressade av "omständigheternas diktatur".

Den nya tidskriften heter Dissidentbloggen och det är Svenska PEN som utger den. Läs och sprid kunskap om den.

Till Hällevik på kulturdag.

Idag hamnade jag helt oplanerat på fiskeläget Hälleviks kulturdag. Det var något helt annat än de dunkande stadsfestivalerna. Det enda som dunkade i Hällevik var tändkulemotorns behagliga ljud som påminde om forna dagars fiske. Kulturdagen genomfördes idag för 40:e gången.

Här kokas tvätten.

Om man inte nöjde sig med att sitta på en brygga och äta sillamacka och lyssna till de gamla samtala från den minimala scenen på listerländsk dialekt fanns det massor man kunde delta i:

Slå rep. Fläta korgar. Tillverka laggkärl. Rya garn. Tjära rep. Sjömansarbeten. Sno krokatafsingar. Sticka krok. Klöfta krok. Stena flundregarn. Böda garn. Fläta ålakupor. Göra silor. Vispa flundregarn. Spinna garn. Mangla tvätt. Koka tvätt. Skura mattor.

Här slår man rep.

Förvisso fanns det loppmarknadsbord, men det centrala tycktes inte alls vara konsumtion utan vårdande av gamla traditioner, återseende av fiskeläget och människorna där, dragspelsmusiken och doften av stekt sill.

Hembygds- och studieföreningen Facklan arrangerade och jag sänder dem en tacksamhetens tanke. Blekinge fick idag ge mig ett stort mått av det slags kultur som frodas bortom köptemplen och skränscenerna. I den långa kön till sillamackorna samtalade man, trots den stora folkmängden var det lågmält, stillsamt och mycket vänligt. I bakgrunden hördes de riktigt gamla människorna prata om forna tiders fiskarliv. Deras listerländska var fullt begriplig för oss skåningar.

Anneli Jordahl: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).

Anneli Jordahl har länge varit en favorit för mig. Som kulturjournalist och författare har hon visat prov på en hållning som blir alltmer ovanlig i ett kulturklimat präglat av samma snabba klipp som hos den moderna turbokapitalismens ekonomer, fast på litteraturens område manifesterat som löpsedel- och rubrikvänliga, men ytterst tafatta och ytliga sensationer och försök till provokationer. Jordahl har inte ens varit i närheten av denna flacka kultur. Inte minst i böcker som Klass – är du fin nog (2003) och Var kommer du ifrån (2006) har vi sett prov på en människo- och samhällssyn som varit uppfriskande i sin medvetenhet och strävan.

Anneli Jordahls roman bygger på Ellen Keys liv och tänkande, så som det gestaltade sig i brevväxlingen med och kärleken till Urban von Feilitzen. Jordahl skriver en realistisk, jordnära prosa som med finess äter sig in under huden på Key, även om den ibland också kan kännas en aning stillastående i sin förmodade avsikt att hålla fast en sinnesstämning, en känsla eller en förväntan. Ellen Key beskrivs som en väntande människa, utan breven från von Feilitzen är hon tom och orolig, så som man blir när man är förälskad och ständigt vill höra den älskades röst eller se hans handstil i ett brev.

Som en motbild till Urban von Feilitzen fungerar porträttet av Victoria Benedictsson. Hon kommer till Stockholm, sedan Key besökt henne i Hörby, och deras samvaro och diskussioner leder till följande, tänkta av Key: "En människa, en alldeles riktig människa som andades och pratade (…) en alldeles levande människa skulle fästa sin blick på henne, prata med ett särskilt tonfall, andedräkten, blodet som pulserade i venerna". Och Benedictsson själv skriver ett brev till Key som börjar med orden: "Älskade, älskade vän".

Där kan man tala om en feministisk motbild till den mansbild som von Feilitzen blir i boken. Det hade kunnat kännas som två klichéer, men gör det ändå inte, utan mer som ett slags försök till porträtt i olika sätt att förhålla sig till tiden och dess litterära och mänskliga förutsättningar. I sammanhanget kan man inte nog betona att dessa brev naturligtvis är skrivna av författarinnan Anneli Jordahl, de är helt fiktiva, men har ändå en verklighetsbakgrund. Jordahl säger själv att de är "inspirerade av de brev som finns bevarade".

Detta dubbla perspektiv understryker bokens ambition att kasta ljus över en tid av sociala och kulturella omvälvningar. Det som länge varit tryggt och bestående krackelerar sakta.

Anneli Jordahl har skrivit en mycket sympatisk bok, som samtidigt visar hur svårt det är att gestalta verkliga personers liv, känslor och relationer. För samtidigt som den är sympatisk riskerar den att bli så välmenande att det är svårt att läsa med engagemang. Detta sagt som en randanmärkning.

Ellen Key föddes 1849 och var verksam som författare och föreläsare, och ämnesområdena som engagerade henne var inte minst skolväsendet och uppfostran. Hennes hus Strand vid Vättern är i dag ett populärt resmål.

Urban von Feilitzen föddes 1834 och var militär, lantbrukare och litteraturkritiker. Som kritiker använde han sig av pseudonymen Robinson. Han var gift med Lotten Lindblad (dotter till kompositören Adolf Fredrik Lindblad). De båda hade en erotisk relation och i Kungliga Bibliotekets samlingar finns det 76 brev från perioden 1875-1879 bevarade dem emellan. Mirjam Tapper utgav 2003 boken "Ellen Key och Urban von Feilitzen: en kärlekshistoria per brev". Key hade dock tidigare bränt de flesta breven.

fredag 15 juli 2011

Bokrullar. Lästakt.

Foto: Anders Wikström.

Jag får indikationer på att bloggens sommarläsare - som är kanske hälften så många som under vinterhalvåret - finner mina litteraturtexter märkliga. De frågar: "Hur hinner du läsa en tjock bok om dagen?". Det gör jag förstås inte.

Så här är det: majoriteten av bloggens litteraturtexter sedan en månad tillbaka är hämtade ur två källor, dels min gamla blogg, dels Kristianstadsbladets arkiv, där det mesta jag skrev ligger kvar. Det är alltså recensioner skrivna under åren 2007 - 2010 (då jag upphörde med allt tidningsskrivande). Litteraturkritik skriven efter 2010 har i nio av tio fall varit publicerad i den finlandssvenska tidskriften Astra Nova. Där har jag skrivit litteraturkrönikor och recensioner i snart tjugo år.

Foto: Ulrika Wikström.

Min ohälsa tillåter mig just nu inte särskilt mycket läsande, än mindre något skrivande. Men de texter jag lägger ut har ett värde. De berättar om litteratur som förtjänar att läsas. Det finns naturligtvis undantag i bloggen, några texter då och då, skrivna denna sommar, finns det förstås, och jag tror att ni ser skillnad på de två kategorierna.

Jag ska försöka lägga ut texter varje dag. Det är inte alldeles säkert att det lyckas. Men bloggens arkiv är välfyllt. Önskar er alla en god sommar - med litteraturen och livet.


Marguerite Duras anteckningsböcker

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter?

Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag, de finns samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.

Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.

I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.

Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.

Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen Smärtan.

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

Orhan Pamuk: Oskuldens museum (Övers. Mats Müllern, Norstedts)

Antagligen är det en humörfråga hur man läser Orhan Pamuks roman Oskuldens museum, som förutsägbar melodram eller som övertygande drama i Tolstojs anda.

Jag erkänner villigt att jag pendlat mellan dessa två känslor under läsningen av den drygt 550 sidor tjocka romanen. Å ena sidan möter man här en traditionell, ja nära nog gammaldags, berättande roman som både i personteckning och händelseförlopp håller läsaren fängslad. Å andra sidan får vi påminnelser om Pamuks moderna stil, då han träder in i berättelsen och blinkar i postmodernt samförstånd åt läsaren.

Romanens grundstruktur är lätt att återge. Det är i mitten av 1970-talet, vi befinner oss i Istanbul, återigen scenen för Pamuks romankonst. Huvudperson och berättare är den unge överklassmannen Kemal som står i begrepp att förlova sig. Den tilltänkta, Sibel, anar ganska snart efter den överdådiga förlovningsfesten att något är fel. Hennes Kemal blir alltmer fåordig, allt mindre närvarande. Det beror helt enkelt på att han förälskat sig i en avlägsen släkting, den unga, attraktiva Füsün. Hon och Kemal träffas dagligen i en våning i Istanbuls finare kvarter, en våning som Kemals mor en gång köpt för eventuella behov.

Pamuk skildrar Kemals och Füsüns heta passion mycket övertygande. Under älskogsmötena blir Füsün av med ett örhänge, som sedan ska få spela en avgörande roll i berättelsen (ett berättartrick som är så väl använt att det mest känns som en blåsning).

Nå, Kemal fullföljer de ursprungliga planerna och förlovar sig med Sibel. I en flott villa bor de och Sibel hoppas på ett förestående bröllop, barn och familjelycka.

Men det slutar naturligtvis med att de slår upp förlovningen och går skilda vägar. Kemal börjar då frenetiskt söka efter sin stora kärlek Füsün. Han hittar henne inte någonstans. Det går 399 dagar av ensamhet när han en dag oväntat får ett brev där han bjuds att besöka henne. Väl där får han veta att hon numera är gift, med Feridun, en ung man vars högsta dröm är att få göra film – med Kemals pengar som grundplåt. Sakta leds läsaren in i den turkiska filmens värld. Vad som sedan händer borde varje recensent akta sig för att berätta, eftersom det skulle förta hela det överraskningsmoment som ligger i romanens utveckling. Och ändå går det ju inte att helt förtiga. Det som sker med Kemal, Sibel och hennes nye man, med Füsün och hennes filmande make pekar rakt ner mot slutet. Trots att Kemal ännu en gång får Füsün i sina armar, trots att de som tidigare kan mötas i älskog, ges inget hopp. Berättelsen sträcker sig här i tiden fram till 1984.

Pamuk ger oss synnerligen pikanta inblickar i den turkiska, europeiserade överklassens liv. Ibland blir det bara för mycket, man ser bilder som i en medioker tv-serie framför sig.När så Orhan Pamuk själv träder in i romanen på slutet kan jag inte låta bli att tänka den hädiska tanken: måste man bevisa sin modernitet med att kraschlanda själva berättelsen? Jag kan inte förstå greppet på annat sätt.

torsdag 14 juli 2011

Inger Christensen: Det (övers. Marie Silkeberg, Modernista)

Är det möjligt att skriva en modern skapelseberättelse, en bok där inte bara världen som sådan utan också det mänskliga språkets tillblivelse skildras och porträtteras?

Den danska författarinnan Inger Christensen gjorde det redan 1969. Hennes förläggare var kanske inte övertygad om att en sådan berättelse skulle intressera läsarna, så de tryckte tusen exemplar.

Ett år och sex nya upplagor senare hade den sålt i 15 000 exemplar – vilket förstås är en mycket hög siffra för en diktsamling. Den fick både Kritikerprisen och Boghandlernes Gyldne Laurbær, prestigefyllda danska litteraturpriser. Statsministern, socialdemokraten Anker Jørgensen, läste högt ur den i tv, enskilda dikter ur den finns i grundskolornas läseböcker och ett antal artister, bland andra Anne Linnet och Pia Raug har gjort sånger av den.

Boken heter kort och gott Det, och titeln har den förstås tagit med sig till den svenska översättningen, gjord av poeten Marie Silkeberg. Den inleder en serie Christensen-översättningar på Modernista, som också ska innefatta ett par av hennes romaner. Man kan bara hoppas att översättarna – av vilka det krävs extraordinära ansträngningar – får lön för mödan. Silkebergs tolkningar är hur bra som helst.

Även om läsupplevelsen är det väsentliga måste man i Inger Christensens fall säga några ord om formaliteter. Det är indelad i tre huvudavdelningar, en prolog, en epilog och så det stora avsnittet Logos som i sig är indelat i de tre huvudavdelningarna Scenen, Handlingen och Texten. Det har skrivits hela uppsatser om strukturen på Christensens diktverk, men låt mig här nöja mig med att konstatera att Det är byggd på siffran 8. Översättaren påpekar i en not att den svenska versionen skiljer sig från originalet, där varje rad består av 66 tecken, och att texten är uppdelad i 8 olika styckestorlekar med fallande radantal, det vill säga 66-33-22-11-6-3-2-1.

Men inget av detta behöver man veta för att läsa boken. Egentligen undrar jag om inte sådan kunskap rentav kan te sig skrämmande, som en hindrande mur inför ett fantastiskt litterärt verk. När jag läser Christensen bryr jag mig i alla fall inte ett dugg om hennes talmagi. Jag läser, njuter och konstaterar bara att det är stor litteratur.

Christensen är kanske mest känd för Sommerfugledalen – et requiem (en tredje ny upplaga 2008). Den som slagits av språkets stora skönhet i den samlingen kanske blir förvånad över den ibland brutalt vardagliga tonen i Det. Själv ser jag hur pendeln mellan högt och lågt hela tiden rör sig i hennes författarskap. Det finns ingen motsättning dem emellan.

Skapelseberättelsen återkommer här gång på gång i olika skepnader, som prosadikt och som poesi, från den första till den åttonde dagen löper alternativa berättelser som återspeglar både ett inre och ett yttre skeende: från att på första dagen ha "hittat på" sanden och sedan ljuset, vattnet, gräset, sommarvärmen, pappret och snön kommer de den åttonde dagen fram till sängen: "Hela den åttonde dagen vilade de och älskade varandra. Det var skönt. På så sätt blev de till slut överflödiga nog."

Men skapelseberättelsen kan också vara en rent lyrisk laddning, som på första dagen börjar så här: "Efter den första morgonen söker jag/ läpparnas råa formulering". Skapelsen är i sanning både en fysisk och ett språkligt mirakel. Däri ligger tankarna, orden, fantasin, lidelsen, nåden, oron och en allt överskuggande önskan "att gå vidare". Rörelsen är också typisk för den tid då Det skrevs. Stillaståendet kunde bara föraktas och identifieras som instängdhet, slutenhet. Att gå vidare var att bejaka inte bara förändringen utan också överraskningen, livets alla oväntade skeden, möten, händelser.

Jag blir oerhört lycklig av dessa texter. De påminner mig dels om en tid, slutet av 1960-talet, då allt tycktes vara möjligt, och dels om en lyrik som man kunde införliva som erfarenhet och kunskap, samtidigt som den står i bjärt kontrast till den postmoderna språkleken, den som tar till så stora gester men i sig själv är så skramlande tom. Hos Christensen möter vi poesin som hjärte-angelägenhet.

Inger Christensen (1935-2009) betraktades fram till sin död som en av de verkligt seriösa kandidaterna till ett nytt skandinaviskt Nobelpris. Nekrologerna motsade knappast den tanken. Över hela världen publicerades det minnesord över hennes lyriska gärning. Hon jämfördes med såväl Dante som Novalis.

I tyska Die Zeit menade man att hennes dikter gått till våra hjärtan, i Österrikiska Der Standard kallade Ronald Pohl Inger Christensen för en världsförfattare som gjort sig förtjänt av de högsta utmärkelserna. Just i Österrike tilldelades hon också Statspriset i litteratur 1994. I spanska El País skrev Cecilia Dreimüller att Christensen var "Skandinaviens största diktare". Den vackraste nekrologen skrevs väl annars av hennes diktarkollega Søren Ulrik Thomsen, som i Politiken berättade:"Om man känner Inger bara genom hennes svindlande vackra dikter, föreställer man sig kanske inte, att hon besatt ett barockt vetande och i rätt sällskap kunde komma med de mest urkomiska och överrumplande repliker". Eftermälet var med andra ord konsekvent hyllande.

*

Christensen var i många år gift med en annan klassisk diktare, Poul Borum (1934-1996), som bland annat grundade den danska författarskolan i Köpenhamn.

*

För den som vill höra Inger Christensen själv läsa, har det utkommit en ljudbok på danska Gyldendals förlag, där diktaren läser båda diktsamlingarna Alfabet och Sommerfugledalen i sin helhet. Jag kan försäkra att det är en svindlande upplevelse att höra henne själv läsa.

Bilder: Anders Wikström, Finland.

onsdag 13 juli 2011

JMG Le Clézio: Hungerns visa (Övers. Ulla Bruncrona, Elisabeth Grate Bokförlag)

JMG Le Clézio har skildrat sin förfäder med stor inlevelse; i Allt är vind finns de med på Mauritius, i Afrikanen möter vi främst fadern då Le Clézio som åttaåring förenas med honom i Afrika, där han tjänstgör som läkare. Det som utmärker porträtten – och självporträttet – i dessa böcker är en sällsynt förmåga till empati, också när människor som står en allra närmast inte alltid är lätta att förstå sig på, eller när de utför handlingar som just i ögonblicket ter sig motbjudande.

Med Hungerns visa tar Le Clézio sig an uppgiften att berätta om modern, och det i romanens form. I romanen heter mamman Ethel och pappan Laurant. Ethel väntar sitt barn först efter kriget. I verkligheten hette författarens föräldrar Simonne och Raoul, och författaren själv föddes redan 1940 i Nice. Hans föräldrar var kusiner och gifta sedan 1933, fadern dessutom brittisk medborgare.

Berättelsen börjar när Ethel är tio år gammal, med ett minst sagt gripande porträtt av en liten flickas liv. Ethel hör till samhällets lyckligt lottade, både i ekonomiskt och socialt avseende. Hon förbluffas då den nya väninnan, den ryska exilfamiljens dotter, Xénia, berättar om sitt eländiga, fattiga liv. Xénias familj har flytt Ryssland via Sverige, hon har vuxit upp i Tyskland men sedan kommit till Frankrike. Hon är för Ethel "en blond fläck, en ljuspunkt" och Ethel tar henne till gammelmorbrors hus för att visa henne.

I det huset och på den tomten har hon förlagt hela sin drömvärld, den som fadern så småningom ska krossa med sitt monumentala svek och förräderi. Ju mer Ethel lär känna den fattiga flyktingflickan, desto mer skäms hon själv över att vara rik. Xénia är inte sen att utnyttja den känslan, och hela Le Clézios sätt att på detta plan skildra klasskillnadernas förödande inverkan på människor är genialt.

Romanen utvecklas på detta plan fram till utbrottet av andra världskriget. Då tycks hans fokus förskjutas till det större, samhälleliga planet och individerna, inklusive hans mor, blir spegelbilder av ett större skeende. I radion hörs Hitler gorma från olika möten, men överklassen tycks betrakta honom som en garant mot bolsjevismen. Något krig mot Frankrike kan han då rakt inte ha i tankarna.

Hela bokens sista tredjedel blir en brännande illustration av två parallella skeenden: familjen går mot sin undergång, samtidigt som de tyska trupperna intar Paris. När de sitter i den av auktionen tömda lägenheten i Paris kan dess skövling jämföras med krigets effekter på hela landet. Mot slutet av denna berättelse för Le Clézio också in judeförföljelserna, judestadgan och hela den förtrycksapparat som i Frankrike installerades med sådan frenesi. Hungerns visa är ett verk som förmår engagera både på individ- och samhällsplan.

tisdag 12 juli 2011

Obligatoriskt hat.

Slöja är att rekommendera, säger hatpredikanten Pierre Vogel i Hamburg. Han står inför ett antal arabiska unga flickor som inte bär slöja. Vad ska de säga till honom, den hårdföre salafisten? Svaret låter inte vänta på sig: "Men vi hatar judarna" (Aber wir hassen die Juden!).

Ungern. Iván Andrassew om den elementära ondskan.

"Pressfrihet". Ur Europaportalen.

Idag publicerar jag två passager ur den ungerske journalisten och radiomannen Iván Andrassews längre artikel med rubriken Den elementära ondskan.

(Andrassew skriver om observatörer utsända av internationella organisationer, vissa av regeringar, som skickats till Ungern för att rapportera om hur det står till med pressfrihet, mänskliga rättigheter och dylikt. Efter att ha avslutat sitt besök meddelar dessa rapportörer att de skall komma tillbaka senare under året)

Texten, ursprungligen i hans blogg Andrassew.blogspot.com, står i tidningen Népszava (gårdagens nätupplaga).

"Vad gäller pressfrihetens sak, om dessa observatörer planerar att göra sitt nästa besök under hösten, kan till och med det hända att det inte finns något kvar att undersöka, ty det kommer inte att finnas vare sig oppositionella tidningar eller radiostationer. Det enda regeringen behöver göra är att även fortsättningsvis tillämpa den maktens teknik som går ut på att göra det omöjligt för statliga verk och företag att placera annonser och reklam, och att skapa en situation där privata företag tappar lusten att annonsera i dessa organ. Om det inte ger önskat resultat så skall man utmäta ett antal böter i miljonklassen, sedan återstår inget mer att tala om. För att vara konkret : det hjälper inte att allt fler köper Népszava, inkomsterna som lösnummerförsäljningen inbringar räcker bara till att betala tryckeri- och distributionskostnader, medarbetarna har i månader levt i en obeskrivlig misär. Det kommer förr eller senare att lämna sina spår i tidningen. Samma sak händer med Klubradio. Dels förlänger man dess sändningstillstånd två månader i taget – detta för att ingen skall ha lust att skriva reklamavtal för en längre tid --, dels utformar man anbudsförfarandet så att radion riskerar att inte få frekvensen, vilket gör att ingen kommer på tanken att sluta reklamavtal med den. Hur det förhåller sig med de tre veckotidningarna, Élet és Irodalom, Magyar Narancs och 168óra, känner jag inte närmare till, men det är troligt att de för en desperat kamp för sin överlevnad. Med ett par miljoner i böter kan man ta död på dem också. Mediarådet, vars ledamöter är delegerade av Fidesz ensamt, kan tolka allt som det vill och slå till när det vill.

Om jag i ett sådant läge var en unionens behöriga tjänsteman, en befullmäktigad granskare utsänd av en människorättsorganisation med uppgift att vaka över pressfriheten, eller händelsevis Förenta staternas utrikesminister, då skulle jag inte slösa bort min tid på att tjura och kritisera, i stället skulle jag försöka rädda vad som fortfarande går att rädda. Till exempel skulle jag fästa fria regeringars, fackföreningars, industrimäns uppmärksamhet på att det är diktatur i Ungern, men ännu inte är så hård att det inte vore möjligt att rädda frihetens rester med hjälp av några miljoner euro eller dollar. Inte bara med gåvor, utan till exempel med statlig och kommersiell reklam. Varför? Därför att det är utomordentligt farligt om den fria världen blundar för att man stryper all oppositionell tanke i ett land. För det första därför att det är ett exempel som andra kan komma att följa, för det andra, om regeringschefen gör allt för att fullständigt eliminera allt samråd med samhället, kan närvaron av oppositionella åsikter i viss mån mildra styrkan i den förutsebara explosionen. Om regeringen berövar samhället demokratins alla instrument kvarstår bara att störta Orbáns makt med våldsamma medel. Men det är inte likgiltigt om en välorganiserad massa stannar vid parlamentets port och låter diktatorn lämna platsen som en fri man, eller om en oorganiserad massa slår sönder porten. Förhandlingar och köpslående är möjliga så länge intressen och åsikter tillåts göra sig gällande på den elementära kommunikationens nivå. Den elementära samhällskommunikationens nivå i civiliserade samhällen är pressen. Om den upphör att finnas till eller fördärvas, om den bara får tala med en röst och dirigeras från samma centrum, då har en fredlig lösning ingen chans."

Översättning av Ervin Rosenberg.

måndag 11 juli 2011

Victoria Benedictssons dagböcker

Min Hörbyvistelse i lördags väckte på nytt intresset för Victoria Benedictsson. Därför kommer här i repris ett klipp ur en längre text*.

*

Victoria Benedictssons skrifter i urval, samlade i de två banden Ord på liv och död är något av det mest gripande man kan läsa. Här framträder en stark kvinna som skapar litteratur mitt i ett grått liv på den skånska landsbygden, men som i sin förälskelse alltmer tvivlar på meningen med allt och slutligen tar sitt eget liv. Vad var det som hände?

Svaret skulle kunna vara ett mansnamn: Georg Brandes. Den redan i sin livstid mytomspunne kritikern och litteratören i Köpenhamn blev Benedictssons stora – förmodligen obesvarade – kärlek. Hon satt på hotellrum i Köpenhamn eller hemma i bostaden med det eländiga äktenskapet i Hörby och skrev sina dagböcker om hisnande kärlek, kyssar och längtan – och en outsäglig sorg över Brandes frånvaro, hans kyla och ovilja.

Hon skrev i dagboken: ”Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.” (Klicka på bokuppslaget för läsbart format).

Hon ironiserade över sin situation: ”Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.”

Hemma i Hörby – denna alltjämt så lilla skånska stad, längtade hon bort:

”Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.”

Hon var en främling på sin egen ort, hon hade en längtan så stark att också människorna runtom henne blev föraktliga: ”Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.” Hon hade börjat skriva. Under pseudonymen Ernst Ahlgren skrev hon verk som Från Skåne och romanen Pengar, samt kända skådespel som Fru Marianne. Hon var målmedveten i sitt skapande och konstaterade i dagboken: ”Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande” och hon betraktade författarskapet närmast som ett kall: ”Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!”

Hennes prosaverk och dramatik publiceras tillsammans med omfattande delar av dagböckerna i Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker. Det är en välgärning.

På detta sätt får vi både tillgång till originaltexterna, och till Horace Engdahls informativa förord och Ebba Witt-Brattströms kommentarer. På så sätt framträder bilden av en begåvad ung kvinna som föds i en bondemiljö och försöker anpassa sig till den genom ett äktenskap (med den tjugonio år äldre postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson), bli fostermor till hans fem barn och dessutom i äktenskapet föda två egna.

Den 22 juli 1888 tog hon sitt liv på Leopolds Hotel i Köpenhamn. Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden, efter eget önskemål. Hennes sista vila blir också ett utropstecken som fullbordar hennes livstragedi. Hon fick aldrig leva det liv hon önskade sig. Men det hon skapade – starka, vackra och mycket drabbande texter – finns för alltid bevarat för läsning.

* Den längre texten heter "Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom?" Den ingår i manus för min nästa bok och resonerar utifrån flera författares verk och dagböcker olika syn, inte minst på självmord.