måndag 20 juni 2011

Arabisk vår; frihet för folken eller nygammalt tyranni och krig?

Brödraskapets ordförande i Egypten. Mörker eller ljus?

Med anledning av Bashar al-Assads fascistoida tal, som hålls just nu, måndag förmiddag, uppdaterade jag denna post till idag. Det han säger har världen hört förut. Människor som skadeinsekter, som bakterier, som löss, som råttor. Vi vet vem som använder ett sådant språk.

Det räcker inte att tända lampan på natten eller att öppna fönstren på dagen, mörkret är så kompakt att ingenting kan tränga igenom det. Hela den mediala världen, från tv-krönikörer till enstaka bloggare skrev och skrek sig hesa om “den arabiska våren”. Inte ett öga var torrt, nu kom demokratin till både Mellanöstern och Nordafrika. Det är naturligtvis inte dags att summera. Men nog finns det frågor att ställa.

Vem är de sjutusen personer som fängslats i Egypten sedan frihetstorgets massmöten? Vilken är Muslimska brödraskapets roll idag?

Varför bombas Libyen varje dag, i avsikt att “skydda civila” och göra slut på Kaddafis tyranni, när inte så mycket som en nyårsraket tänds emot Assads tyranni och pågående massmord av civila i Syrien? På den punkten förstår jag inte logiken alls. Kaddafi och Assad är i mina ögon två lika blodsbesudlade härskare. Har Assad något hemligt vapen som gör att väst endast kritiserar honom i rätt så milda ordalag? Att hela regionen kan stå inför ett förödande storkrig är väl ingen nyhet, det borde ha varit uppenbart redan när NATO beslutade sig att ingripa i Libyen. Situationen i Turkiet kan snabbt förvärras när den syriska militärregimen driver folket på flykt. De stora flyktingskaror som lämnar Libyen in i Tunisien eller över havet till Lampedusa är också sociala och politiska problem som snart nog blir akuta (om de inte redan är det).

Hur har det gått för de gripna i Qatar, i Algeriet, i Tunisien, i Jemen? Är det inte tyranni som råder också i Saudi-Arabien? Vem har tyrannerna köpt sina vapen av? Vem har försett dem med avancerad avlyssningsapparatur?

Jag hade kunnat mångfaldiga frågorna, men skulle i så fall först lägga till några frågor om Israel och Palestina: vad ligger bakom beslutet att flytta alla avgöranden till premiärministerns kansli när det gäller bosättningar på Västbanken? Hur ser framtida möjligheter ut i och med Hamas och den palestinska myndighetens beslut om ett samgående? Det där är inte särskilt svåra frågor, men varje ansats till analys i offentligheten tycks förlorad redan från början.

Några preliminära svar torde vara, att det finns enskilda individer i den israeliska regeringen som inser att tiden börjar rinna ut för landet och därför vill rädda den allra sista lilla möjligheten till en uppgörelse med palestinierna. Med beslutet har man omöjliggjort för en man som Barak att lägga in sitt veto mot bosättningsbyggen. När det gäller Hamas och Fatah kan man redan nu konstatera att det går trögt.

På det vardagliga planet har jag gjort en reflektion. Tidigt i våras kom en ung kvinna hit till byn, född i Gaza hade hon från Egypten tagit sig hit och sökt asyl. Hon födde sitt första barn här. För en tid sedan kom hennes pojkvän/man och far till barnet också hit. Av den frimodiga, fräckt klädda unga kvinnan blev det över en natt en helt annan person som steg ut ur huset, klädd i slöja! Varje dag jag ser henne inpackad i tyger tänker jag att hon kanske rentav symboliserar det mörker som den arabiska våren gick in i. Mannen och hans av religiösa vanföreställningar präglade tänkande styr inte minst kvinnorna från dessa miljöer.

Niels Hav: tre dikter.

Jag vill inleda den nya veckan med tre dikter. Under helgen har jag översatt ett antal dikter av den danske poeten Niels Hav.

Han är en ovanlig röst i den postmoderna epoken, en röst som med sin vardag och sin livserfarenhet tränger in där idag nästan inget annat än det dekonstruerade språkexperimentet får plats. Niels Hav skriver i en tradition som jag tror är starkare i Danmark än här hos oss.

Under alla omständigheter tycker jag mycket om hans poesi, och ger här tre smakprov. Det är troligt att jag återkommer med fler.

Min fantastiska penna


Jag skriver helst
med en begagnad kulspetspenna hittad på gatan,
eller en reklampenna, gärna från elektrikern
bensinmacken eller banken.
Inte bara för att de är billiga,
men jag föreställer mig att sådana skrivdon
kommer att fusionera min text med industrin,
yrkesarbetarnas svett, direktionsrummens
och hela tillvarons mystik.

Förr skrev jag sirliga dikter med reservoarpenna
- ren lyrik om absolut ingenting -
men idag vill jag gärna ha skit på pappret,
gråt och snor.

Poesi är inget för morsgrisar!
En dikt måste vara lika ärlig som aktieindex
- en blandning av fakta och ren bluff.
Vad är man numera för fin för?
Inte särskilt mycket.

Därför håller jag ett öga på obligationsräntan
och de seriösa värdepappren. Fondbörsen
hör till verkligheten – precis som dikterna.
Och därför är jag så glad för den här kulspetspennan
som jag hittade en bläcksvart natt
vid en stängd kiosk. Den luktar svagt
av hundpiss och den skriver fantastiskt.

Att fånga ödlor i mörker

Under mördandet promenerade vi
intet anande längs sjöarna.
Du pratade om Szymanowski.
Jag studerade en råka
som pickade i en hundskit.
Var och en är fångad i sitt,
omgiven av ett hårt skal av okunnighet,
som beskyddar våra fördomar.

Holisterna tror, att en fjäril i Himalaya
med ett vingslag kan påverka klimatet
i Antarktis. Det stämmer kanske.
Men där stridsvagnarna rullar in,
och kött och blod droppar från träden,
är det inte till någon tröst.

Att söka sanningen är som att fånga ödlor
i mörkret. Druvorna är från Sydafrika,
riset från Pakistan, dadlarna har odlats i Iran.
Vi stödjer tanken på öppna gränser
för frukt och grönt,
men hur vi än vrider oss
så har vi ändan bak.

De döda begravs djupt inne i tidningen,
så att vi oberörda kan sätta oss på en bänk
i paradisets utkant
och drömma om fjärilar.

Drömmen om att gå i tofflor

Drömmen om att återvända hem
och gå i tofflor för alltid.

Aldrig mer stressa runt, modlös på en flygplats
delta i meningslösa mottagningar,
spilla tid på fruktlösa möten.

Leva med tom kalender
på respektfullt avstånd från alla.

Stå vid gaveln och glo
på flyttfåglarna
i mars och oktober,
helt nöjd
med att inte vara på väg någonstans.

Lyssna på vinden,
gå lite på jakt,
förtrogen med sin ångest.

Se solen gå upp och gå ner
utan problem,
pinka i fred,
vid sitt eget staket.

Stå i sina tofflor
och studera stjärnhimlen
precis som en människa

Är det för mycket
begärt av tillvaron?


© Niels Hav

Svensk tolkning: Thomas Nydahl, foto vatten m.m: Astrid Nydahl.

söndag 19 juni 2011

Sandemose och andra om våldgästandet.

Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen.

Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och när man gör det bjuder de på kaffe, läsk och kakor, och när man just reser sig för att gå meddelas det från köket att middagen är klar.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Också människor som velat köpa böcker, som sagt: “Du behöver inte skicka, jag kan komma och hämta”. Dumt nog har jag accepterat och sedan haft främmande människor i huset resten av dagen. När jag sagt att det nog varit dags att bryta upp har de sagt: “Nej, det är ingen fara, jag har ingen brådska.” Det är våldgästande!

Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (se längst ner). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.

En författare som skrivit riktigt bra i ämnet är Aksel Sandemose. I hans självbiografiska bok Murarna kring Jeriko berättar han om sin inställning. Textstället jag vill visa är på den boksida du ser här nedan. Klicka på sidan så får du upp den i läsbart format.

lördag 18 juni 2011

Oswald Spengler en regndag mitt i den svenska oskulden.

Oswald Spengler: Avgörande år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934, översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi (Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)

1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar. När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater, kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation byggd på denna.”

I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev Spengler:

”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer, avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar det, innan det tagit fullbordan.”

Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det. ”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova, förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna nationalistiska projekten havererat.

Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.”

Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och skriver:

”Tekniken i människolivet är medveten, föränderlig, personlig, uppfinningsrik. Den läres ut, och den förbättras. Människan har blivit skapare av sin teknik. Det är hennes storhet och öde.”

Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:

”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk (…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”

Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det ekar av något som kunde kallas profetia:

”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”

fredag 17 juni 2011

Döblin med källardoft.

Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957) Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju alldeles nyss skrev om här i bloggen – som skrivit bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”


Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.

Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.

Sina första erkännanden som författare fick han genom den expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten. Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.

Nog är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade. Märkligt är det, rentav.

torsdag 16 juni 2011

Åke Smedberg får årets Fridegård-pris.

I november 2009 gjorde jag min sista utlandsresa och mitt sista deltagande på ett litterärt evenemang.

Jag hade turen att få avsluta det offentliga livet med en inbjudan till Bokkalaset i Ekenäs, Västra Nyland i Finland. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men vill återkomma till ämnet idag. För mindre än en kvart sedan såg jag nyheten att min svenska medresenär författaren Åke Smedberg (bilden) fått årets Fridegård-pris. Det delas ut av Uppsala kommun och ger 100.000:- till mottagaren. I prismotiveringen heter det att han får priset för sina ”dova men samtidigt inkännande, engagerande och väl formulerade skildringar av medmänniskors livsöden”

I den fina trähusstaden flanerade
vi mellan våra framträdanden.

Han och jag medverkade vid olika programpunkter i Ekenäs, på bilden överst ses Åke läsa inför en trevlig åhörarskara i det minsta köpcenter jag sett i mitt liv. På den öppna platsen melllan caféer, bokhandeln och andra små butiker hade man dukat upp med bord och stolar och dagslånga läsningar och samtal. Åke läste sedan också på den avslutande litterära supén i Snåresalen, där vi bjöds god mat, spännande samtal och litterära och andra fyndigheter från scenen.

Jag ska inte försöka hitta något att matcha prismotiveringen med, eftersom jag tycker den träffar mitt i prick.

Åke och jag var enda gästerna på hotellet, så vi fick långa och lågmälda frukoststunder med samtal och umgänge. Det var några lyckliga dagar som jag gärna ser tillbaka på. Dessutom gav de mig några riktiga vänner som jag har tät kontakt med.

Jarl Hemmer. "En dag skall du ropa i armod och blod på brodern, som nu du vill plundra!"

JARL HEMMER

Vårt svenska svar
(till dem som hoppas på vår undergång)

Så har du oss äntligen sagt vad du vill,
du landsman med sinnet i svallning:
Vårt urbota brott är att finnas till
och att icke vi dö på befallning.-
När samman vi smakade österns dolk,
då blödde vi båda med ära,
men se sig förrådd av sitt eget folk,
det ödet är bittrare bära.

Där brinna två lågor i Finlands gård.
Och stryper du ena ljuset,
hur mycket du ägnar det andra din vård,
var säker: det mörknar i huset.
Där växer ett vårdträd på tvillingrot.
Och kapar du ett av dess fästen,
för sent är vid stormfallet träd göra bot,
och masken och rötan tar resten.

Den blomning, som mognat ur knoppens tvång,
har kanske du ensam den skapat?
Skall Nemesis tvingas att dikta en sång
med dystrare slut på det drapat?
Ju mer det blir grovt i vårt land och vrångt,
dess finare malar Guds kvarnar.
Så tumla ditt högmod ej alltför långt!
Jag hotar icke. Jag varnar.

Riv icke från oss det land som är vårt!
Då springer det blodskuld i jorden.
Kränk icke den rätt som vi murat så hårt!
Då rasar ett fäste i Norden.
Var såg du ett splittrat folk som bestod,
när gränsmolnen tändas och dundra?
En dag skall du ropa i armod och blod
på brodern, som nu du vill plundra!

*

Nog finns det skäl att påminna om den här dikten av Jarl Hemmer. Den fanns med i samlingen Nordan 1936. Ändå talar den rakt in i vår tid, då Sannfinländarnas hets mot landets svenskspråkiga minoritet är vulgärare och aggressivare än på länge, se för övrigt också Lipponens tal här. Tack till Ulrika!

Med Johnson i alperna.

Om jag säger att författares resedagböcker är mycket vanliga, så har jag inte gjort mig skyldig till en överdrift. I min egen generation är vi många som utifrån våra resor, oavsett varför vi rest, skrivit mindre texter eller reportage i pressen och större, samlade i bokform. Eyvind Johnson var en av många i den generationen som gjorde likadant. Jag tycker att hans tjocka romaner är tråkiga och har aldrig lyckats komma över den tröskel som andra gjort. Det mesta finns här i bokhyllorna, och det mesta av det är halv- eller oläst. Däremot har jag med glädje återkommit till hans schweiziska dagbok. Den utkom 1949 och skildrar åren 1947-1949 i Schweiz. Där befann han sig med hustru och barn. De hade rest med tåg och befann sig in i ett landskap med höga höjder och dramatiska förflyttningar. Från stationen i Domleschg-dalen (Johnson påpekar med mild humor att ortsnamnet uttalas precis som det skrivs!) får de ta postbussen för att nå fram till byn där de ska bo, 1500 meter över havet, “det är betydligt närmare zenit än vi är vana vid i Rotebro”.

Boken är rikt illustrerad med fotografier, de flesta tagna av Tore Johnson, “det övriga ställt till förfogande av Schweiziska turistbyrån i Stockholm”, texterna hade tidigare publicerats i Vi, Folket i Bild samt i de två danska tidningarna Information och Nationaltidende. Böcker som den här gör mig på gott humör. Riktigt varma sommardagar kan de fungera som lagom lätt stimulans, antingen i den sköna strandstolen som jag ställer upp överallt i naturen utom på stränder andra än Ivösjöns eller till ett kallt vitt vin när ledan hotar att ta över.

Jag tror att man lätt hittar många reseskildringar som denna, djupt personliga, fulla av infall och betraktelser av tiden då de skrevs och just därför lärorika. Många av den tidens författare skrev just sådana texter. De hade tidningar och tidskrifter som ville trycka dem. Idag ska man förmodligen vara en mediakåt eller av andra skäl uppburen författare för att ens komma ifråga för helgbilagorna, de hyllade, de krämiga, de blänkande. Från huvudstaden ner till minsta småstad håller sig tidningarna idag med sådana bilagor som anses främja “nöje och kultur”. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det som främjas är gapskrattet, viljan att lägga pengar på popmusik eller amerikansk dussinkultur. Kulturen sitter där som en krumelur på slutet, kanske för att döva samveten. Det handlar möjligen om några år, sedan är den borta och vi kan i den svenska (europeiska, globala) offentligheten vara så nöjda med nöjena. Vad behöver en människa mer än att ha roligt? Eyvind Johnson och de flesta av hans generationskamrater hade kunnat ge bra svar på en sådan fråga. Tills vidare följer vi med honom på resan till alpbyarna och familjelivet en bit bort från Rotebro.

onsdag 15 juni 2011

Sten Selander om kultur och primitivitet i boken "Modernt"


I min samling äldre böcker finns den här pärlan, som jag fick i present av Per Helge för drygt två år sedan. Att läsa den är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre.

Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:

“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”

Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:

“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”

Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att “de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”

Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

Humlor och andra hemskheter.

Bilden är visserligen tagen i London, när mitt barnbarn Ebba fick sin första resa dit. Men lika grönt och vackert kändes det tidigare idag när jag tog min cykelrunda ut i landskapet. Jag hade inte kommit så långt när jag både hörde och såg hur en humla krockade med mig och försvann in under skjortan. Jag lyckades inte så bra när jag skulle försöka få ut den igen, den blev rädd och stack mig mitt i bröstet. Det var bara att vända om, köra hem och ta sig an sticket. Ingen gadd satt kvar, men det smärtade och sved, så jag tvättade med desivon och gned ut en alvedon över området. Så kom yrseln och illamåendet. Nu, några timmar senare, känns det bättre och rodnaden har minskat i omfång. Men det var en påminnelse om hur det alldeles vardagliga också kan rymma små förtretligheter.

Betydligt värre är det för de två åttaåriga barn som igår rånades här i stan. Varje dag läser jag om våldet, rånen, våldtäkterna, vapnen i mitt landskap. Malmö och Landskrona är värst, men också här i Kristianstad händer det saker varje dag. Det är ingen överdrift, det är ett faktum. Vad säger jag till barnbarnen om rädslan för rån blir en realitet också ner i de låga åldrarna?

Vi lämnade Malmö 1982 för att barnen inte längre vågade gå ut och leka på gården. De var rädda för knarkarna (lägenheten bredvid vår var en heroinkvart) och för blottaren som ställde sig i buskarna vid sandlådan. Och så var de rädda för pundarnas hundar. De fick istället växa upp i lantliga omgivningar. Och nu är det deras barns tur att bli rädda. Också i lilla Tollarp händer det obehagliga saker - ofta förknippade med den kriminalitet som finns i centralorten Kristianstad. Inte ens den medel- och överklasstrygga och rika avkroken Åhus slipper numera undan.

Munkmonologer.

Det finns förstås dagar då munkmonologer är mer av nöden än annars. Dessa blåsiga, regniga men varma sommardagar är den solitära tillvaron både mental och fysisk. Som en annan munk befinner jag mig fjärran andra kroppar. Och då tar jag fram Christer Kihlmans diktsamling från 1953 - året då jag fyllde ett - därför att den heter Munkmonolog Den inleds med ett motto av Gunnar Björling:

“Det tragiska har sitt rum. - Men över oss, inom oss svävar som menings fingrar. Kalla det kosmos, kalla förvirring, det är i vår vilja som gör sin gärning i sin och allts undergång och har den tro som är våren och inte minst hoppet. I rymdernas natt, i hjärtats dag, som en brant stege är vi.”

Det må så vara och jag förstår ju varför Kihlman valde dessa ord. Men i min munktillvaro är det något utanför klostermuren som oroar mig allra mest: ett samhälle håller på att upplösas. Överallt springer det nakna kejsare men ingen, absolut ingen, får lov att peka på dem, än mindre säga att de är nakna. Vår tid är förbudens och det tabubelagdas tid. Inte ens poeten får viska i öronen på folk att det de ser är alldeles på riktigt. Varken rånen, våldtäkterna, morden, gettoiseringen eller armodet får man sätta ord på. Allt är på väg mot ett träsktillstånd och den politiska och mediala makten har i symbios bestämt sig för att bara tystnaden kan ge oss ett hopp.

I min munkcell tar jag fram Kihlman och läser, utan att det har det minsta med Sverige år 2011 att göra:

Jag äger tystna i själva verket.
Vad min röst saknar är inte bärkraft
men det mångfaldigas förtrytelse.
Den kloke vet en gräns för otillräckligheten
och avslutar sin klagan
om än mollackorderad.
Den uppbragte är enveten som hackspetten,
han rosslar med ögonen:
det är att tjäna ärones gudar utspridda.
Den kloke vet sina vägar och drar ej till himmels.
Den uppbragte har sina gärningar
östan och västanom himmelens vapengård:
det är det omvända ögats vardagsföring.
Vi äger alla tysta våra ord och vår kunskapslek
i denna smältvattensförsamling,
ty kreaturet skakar oroligt mulen
som vid en likvattensgöl
och kastar sin kryptas spillning ner.
Vi är försmådda som aldrig tillförne.

Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha sagt att detta är en profetisk text. 1953 såg poeten klarare än de flesta ens försöker få ögonen på idag. Det bugar jag mig för.

tisdag 14 juni 2011

Paavo Lipponens tal om tvåspråkighetens Finland. Ett festtal med allvar.

Finland före detta statsminister Paavo Lipponen höll ett festtal vid den 23:e finlandssvenska sång- och musikfestens huvudfest, Kuppis ishall, Åbo, 12 juni 2011.

Med tanke på Sannfinländarnas stora framgångar i valet, finns det anledning att lyfta fram några väsentliga passager i Lipponens tal. Den som rider på missnöje, fattigdom och reella sociala problem för att med vulgärargument stärka sin egen sak, glömmer bort att han samtidigt driver på hetsen mot en del av det egna folket. Den som ser sitt land på glid ner i ett politiskt, kulturellt, religiöst och socialt träsk av politisk korrekthet i kombination med en utbredd moral- och värdenihilism, har ingenting att vinna på att det splittras i sin historiska grund. Lipponen vet en del om Finlands svenska historia. Om du klickar på länken ovan kan du läsa hela talet. Här bara några centrala avsnitt.

Lipponen: "Olika typer av påhopp mot svenskatalande personer har även inträffat i vardagslivet. Det tycks ha blivit på något sätt acceptabelt i och med den allmänna politiska utvecklingen.

Det råder i Finland i dessa dagar tyvärr en allmän historielöshet, bristen på kännedom och förståelse om varifrån vi kommer som en nation, var vi har ärvt den tradition som har givit oss förutsättningar för vår otroliga framgångshistoria.

Det var helt avgörande för den framtida nationen Finland att det s.k. Östlandet, blev en del av Sverige sedan 1100 -talet. Vi fick den västerländska kulturen och undvek en sorglig historia som det skulle ha blivit som en del av det feodala Ryssland eller Östeuropa. Ännu i dag lider de baltiska och centraleuropeiska länderna av det feodala arvet, av att ha varit ekonomiskt och politiskt eftersatta under århundraden.

Som ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet sedan 1800-talet fick befolkningen i Finland möjligheten att bli en nation. Den första som föreslog detta var en rikssvensk professor, Israel Hwasser. De första stora personligheterna som främjade idén om nationen var svenskspråkiga finländare som Johan Ludvig Runeberg."

Och längre fram i talet:

"Jag vågar fråga: varför skickade arbetarfamiljer och bondehus sina barn till folkskolan mot slutet av 1800-talet? Var det inte för att barnen skulle få utbildning, bli civiliserade. Arbetarrörelsen var från början en bildningsrörelse. I dag är vi stolta över våra PISA-ungdomar. Så varför har dåligt språkbruk, våld och fördomar mot annorlunda människor blivit så acceptabelt?

Då det gäller den finlandssvenska befolkningen, så anser jag, att det är dags för majoriteteten av den finskspråkiga befolkningen att sluta tiga. Det var chockerande att se på TV hur finlanssvenska och högerextremistiska demonstranter drabbade samman framför riksdagen. Om svenskheten lämnas ensam att försvara sig, börjar det också bli onödiga inre konflikter hos de svenskspråkiga.

Vi har stora förväntningar på den kommande regeringen att den tar itu med dessa existentiella problem. Alla finskspråkiga barn bör lära sig svenska, annars kan de inte förstå vår historia och vår identitets ursprung. Valbar svenska skulle oundvikligen leda till en dramatisk minskning av studier i svenskan, samma fenomen som vi har i språkstudier i allmänhet.

Valbar svenska skulle också leda till större sociala och regionala skillnader. Utan någon förmåga i det svenska språket blir ungdomarnas ställning sämre på den nationella och nordiska arbets- och studiemarknaden.

Problemen i svenskundervisning i skolorna bör inte underskattas. Det behövs pedagogisk förnyelse, nya metoder så att barnen lär sig kommunicera på svenska. Och för de barn, som lider av allmän ovilja att gå i skola, är det ingen lösning att slippa studera svenska. Vi bör ta ungdomarnas allmänna situation på fullt allvar."

Bilderna från Finland (Västra Nyland, samt från sångfesten där Lipponen talade) är tagna av Ulrika W, en av bloggens eminenta fotografer på den sidan Östersjön.

Solveig von Schoultz: Floden

I dikten Floden skrev Solveig von Schoultz:

“Jag är floden. Jag är långsam.
Jag vänjer mig aldrig vid plötsligheterna
Bäckar som störtar mot min lugna fåra
Slagregn som stryker strömmen mothårs
Onödigheterna som stör mig.
Jag vill tänka i fred. Jag är på väg.”

Den floden var en människa. Metaforen gjorde det lättare att tala om henne. Men är det inte just människan som ständigt är på väg, drabbas av “plötsligheterna” och får allt mindre möjlighet att ägna sig åt de stillsamma tankarna, lämna “onödigheterna” därhän och stanna till för mer än ett ögonblick? Jag känner igen henne, den människan. Jag flyr hennes inflytande varje dag.

Boken, tryck i Ekenäs i Finland, utkom 1989. Redan är pappret gult och har börjat falla sönder. Det litterära arvet tycks inte värt särskilt mycket. Tvärtom drunknar det i floden av onödigheter. Det visste diktaren redan.

måndag 13 juni 2011

"Alla" har hört den. Med Mariza. Men inte med kompositören själv.

Just det: Chuva (Regn) med Jorge Fernando, bara en provisorisk kvällsstund: