Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Jag gör nu också en fjärde text om Skuggbiblioteket. Kanske blir det fler imorgon. Jag upptäcker nu att en författare jag haft stor glädje av finns med i Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket, nämligen Jirí Weil. Hans biografi kan du ta del av i länken nedan till förlaget perenn som finns i min grannkommun. Per Nilsson som ensam driver förlaget är en eldsjäl som introducerar viktiga författarskap till svenska. En av hans första utgåvor var Liv med en stjärna, som kom 1998. Arthur Miller skrev om den:
"Få böcker har hållit mig vaken om natten, men det har den här."
Jag skulle kunna citera några för sammanhanget lämpade rader ur boken:
"Namnen föll in i mörkret och skuggorna. Väggen täcktes av människornas ryggar så ingen kunde se om det kom blod ur väggen. Jag stod nära väggen, för jag hade inte fått plats i en bänk. Det var bra att kunna luta sig mot något, det var bra att jag hade väggen med sina blodfläckar bakom mig, så att jag inte kunde se dem. Jag tittade bara på mannen som läste namnen." (översättning av Per Nilsson).
Eftersom jag själv älskar tystnaden och friden i Tosteberga är det självklart att andra människor gör det. För det mesta kan man stå där nere vid havet alldeles ensam, ibland ser man inte ens horisontlinjen för alla husbilar. Idag var det en sådan dag. Varje liten yta på gräsmattan och på den asfalterade platsen var full av stora och små husbilar. Hundar gläfste och skällde.
Efter att ha läst de senaste informationerna på byalagets anslagstavla vände jag själva hamnplatsen ryggen och gick längst ut på piren. Där pågick ett intensivt tjatter från måsarna. Det är inte utan att man blir nyfiken på vad de egentligen säger till varandra.
Oavsett om det är glest eller tjockt med folk därute så trivs jag. Tosteberga hamn är en av få platser där man kan lyfta tyngden från sina egna axlar och bara glo ut över Östersjön. Påskafton fick inledas så.
"Varhelst en usling finns är han min vän, min bror." (Bengt Lidner)
Resterna av fjolårets badbrygga.
Klickar du på bilderna kan du läsa vad som står på anslagstavlan.
I.B. Singer känner de flesta av oss till. Han fick Nobelpriset och därmed de flesta av sina verk översatta och utgivna i Sverige. Men hans syster Esther Kreitman har vi inte hört talas om. Också hon var författare. I Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket läser jag om henne, från en text brodern skrev:
"Hun var en hasid i skørter, men hun led af hysteri och havde milde anfald af epilepsi. Til tider syntes hun at være besat af en dibbuk (forbandet ånd)."
Just en sådan kvinnogestalt skapade I.B. Singer för sin roman Satan i Goraj. Esther använde sig aldrig av broderns berömmelse. I eget namn - med makens "oälskade" efternamn - publicerade hon bland annat romanen Deborah.
Som tvilling till Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket kan man läsa Dødsfjenden - Om Elias Canettis forfatterskab, (red. Adam Paulsen) med essäer av samme Karsten Sand Iversen, Henrik Stampe Lund och andra. Boken är på danska och jag köpte den samma år den utkom, 2005.
Ur Canettis Öronvittnet (i översättning av Eva Liljegren) bjuder jag på ett smakprov:
“Pappersdrinkaren läser alla böcker, vilka som helst, bara de är svåra. Han nöjer sig inte med böcker som man talar om, de skall vara sällsynta och glömda, svåra att hitta. Det har hänt att han letat ett helt år efter en därför att ingen känner till den. Om han har fått tag i den till slut så läser han den fort, förstår den, lägger den på minnet och kan alltid citera ur den.”
Citatet är hämtat ur den karaktär Canetti kallar just Pappersdrinkaren. Nog kunde man här tala om ett skuggbibliotek?
Ur Den ordsnabbe några rader:
“Den ordsnabbe talar på skridskor och hinner före fotgängare. Orden faller ut munnen på honom som ihåliga hasselnötter. De är lätta, eftersom de är tomma, men det finns många av dem.”
En av författarna som ingår i Karsten Sand Iversens bok Skyggebiblioteket är rumänen Mihail Sebastian. Jag tar fram hans till engelska översatta Journal 1935-44 och läser:
"Another drunken night. But it´ll be the last in a series - otherwise there will be no end. It´s a promise."
"I have done nothing at all. No book, no love."
Den 24 september 1938 skriver han:
"Chamberlain has returned to London with Hitlerites´new demands. Will they be accepted? Will we have a 'German peace' that suppresses freedom in Europe - who knows for how long, perhaps for a whole historical epoch? Or will they not be accepted? If so, we will have war. It´s all a matter of days, maybe less, a matter of hours or minutes."
Det blir en trespråkig övning i helgen, med läsning på svenska, danska och engelska. Ulf Peter Hallbergs och Carl-Henning Wijkmarks bok om städernas svall har jag inte mycket kvar på, men den sätter igång tankar som måste få mala ett tag (tack Ulf Peter). På danska ska jag dels läsa postsovjetiska minnen av Sonja Vesterholt och en bok jag fick med Budpilen idag om det slags litteratur som brukar befinna sig i skuggan men alltid är den viktigaste, skriven av Karsten Sand Iversen (tack Hanne). Att Karin Stensdotters nya bok, En underbar roman, nått hit från Paris är också ett glädjeämne (tack Karin och Helena), liksom nästa bok på Elisabeth Grates Bokförlag, ett reportage som heter Kajen i Ouistreham, om dagens "arbetsmarknad" och löneslaveri, skriven av den franska journalisten Florence Aubenas (tack Elisabeth).
De engelska språkövningarna finner jag i TLS, det nummer som utkom förra fredagen men alltid når mig veckan därpå. Om inte annat ska jag läsa den intressanta essän om Elizabeth Bishop (som röker så självsäkert på omslaget). Vid sidan av påsklammet, det röda portugisiska vinet och annat på bordet blir läsningen den kommande helgens behållning. Nå, i Tosteberga ska jag också stå, gloendes. Kanske blir det lite rapporter här i bloggen också. (Klickar du på bilderna kan du läsa boktitlarna bättre).
Dödens zon kallas den. Här kommer mänskligt liv att vara omöjligt under så lång tid att den omöjligen kan kallas överblickbar.
Den japanska katastrofen kanske låter sig skildras i svart-vitt? Det finns inte särskilt många nyanser i de besked som människor fått. Det går inte att bo där. Det går inte att odla där. Mjölken från korna hälls ut.
Liksom i Tjernobyl blir denna dödens zon ännu ett bevis på hur utvecklingsoptimismen kan se ut. Det är glada dagar fram till haveriet och härdsmältan. Efter den blir det inga dagar alls.
Och jag vågar hävda att också denna katastrof förträngs i sinom tid och varje opinionsundersökning - här i vårt land och överallt annars - utfaller till kärnkraftens fördel. Ingen ifrågasätter livsstilen och det ständigt ökade behovet av energi till våra konsumtionsvaror. Dödens zon är sista stadiet i ropet på Mer! Fler! Större!
Foto: DAVID GUTTENFELDER/AP (ur Svenska Dagbladet)
Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.
Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Här skriver jag också om hans senaste översatta diktvolym. Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:
"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."
Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:
"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."
I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:
"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."
Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.
(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).
Säg ingenting onödigt. Det är Bach ikväll. Och några ord ur en text av Bertil Malmberg (ur antologin Mot antisemitismen, 1943):
"Det är väl knappast troligt, att antisemitismen av sig själv och utan handgripligt bistånd utifrån skulle hos oss kunna växa till en makt, stark nog att leda till verkliga judeförföljelser."
Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi vuxit in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.
Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.
Jag kan mycket lätt framkalla den bilden. Den visar mig alltid i kortbyxor och vita knästrumpor, men jag vet att den är falsk. Till den hämtar jag en mycket tidigare bild då jag ännu var ett litet barn. Mamma klädde mig och min bror i likadana kläder. Det är först senare jag ser det. Också när vi skulle vara riktigt finklädda och hade basker på huvudet. En sådan bild är mycket tydlig, ute från Bulltofta flygfält som det då hette. Pappa hade velat överraska familjen och köpt biljetter till Kastrup, med propellerplan en ganska kort lufttur med tydlig grop över Saltholm. Det blev vår första flygresa. Mamma var skräckslagen och pappa fick be flygvärdinnan om hjälp. I luftgropen skrek hon: ”Gösta, vi störtar!” Det gjorde vi inte, vi landade tryggt på Kastrup efter kanske 20-25 minuters resa. Den resan ser jag mig själv klädd i kortbyxor, knästrumpor och basker. Fanns det i den klädsel en koppling till ett estetiskt bohemeri som anknöt till pappas konstnärskap? En gåta ligger förborgad redan i hennes relation med pappa eftersom hon verkade helt ointresserad av den konstvärld som han tillhörde.
Jag tog två cykelturer under tisdagen, lurad därtill av det vackra solljuset och den klarblå himlen. Medvinden blåser alltid på fel håll här, så jag fick kämpa mig ner till Viby, där jag äntligen kunde vända och slippa den iskalla luften mot händerna. Från fälten sveper vinden fram, flaggorna i byns villakvarter piskar som vore det höst.
Fick besök av mitt barnbarn Alma-Lee. I hennes sällskap är man alltid en glad människa. Hon ville höra Villa-Lobos men jag bytte till stillsam teorbmusik. Den tyckte hon inte om, och markerade att hon hellre lyssnade till Bachianas Brasileiras när hon tecknade och målade. När hon åkte hem fick jag ett ark fullt med hjärtan i en vacker formation.
Alma-Lee har snart avverkat sitt första skolår, det som numera kallas årskurs noll och läser och skriver bra. Det är en fröjd att se och höra. I måndags var hon på besök på barncanceravdelningen vid Lunds universitetssjukhus, där hon i praktiken växte upp. Hennes bror Alfons hade en ett och ett halvt år lång kamp där. Han förlorade den kampen och Alma-Lees återbesök väckte många minnen till livs hos henne. Kanske också hos de sköterskor som berättade för henne om hur de delade vardag då.
Igår var jag inne och tog de sista leverproverna. Hoppas snart bli friskförklarad efter förgiftningen. Det är nu två veckor sedan jag låg på avdelning 123 och fick motgifter. De sex dagarna där har inte gått spårlöst förbi. De har fött många tankar i mig, om vårdkvalitet, medmänsklighet och den gnälliga svenska attityden man överallt man möter på både vårdcentraler och sjukhus.
Att nationalisterna, rusiga av sina framgångar, nu flyttar fram positionerna ytterligare en bit kan få vem som helst att misströsta. NU är vi klämda mellan de fosterländska och de Allah-ländska, samma andas barn, fanatiskt trogna en idé eller en religion. Det är inte val mellan pest och kolera, det är pest och pest för hela slanten.
Men jag ser glädjen i det allra närmaste, och inte minst i barnbarnens ögon och röster. Det är i den glädjen man kan söka skydd.
Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).
Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som nu tillsammans skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.
Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.
”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”
Den fantastiska bilden överst är tagen av Anders Johansson.Klicka på den för helskärmsformat.
Vill bara säga att jag tagit bort texterna om Sannfinländarna därför att jag känner alltmer av förakt för samtiden. Vill i största möjliga utsträckning tiga om den.
Det finns en läsning av Thomas Bernhard som alltid tangerar den fnittriga förtjusning som småborgaren känner inför det svarta och udda. På samma sätt som han upphöjer den alkoholiserade diktaren och hans skenbara frihet, gör han med Bernhard det som är en våt dröm för varje ängslig löneslav, han försöker följa med ner i det svarta, i vantrivseln och föraktet för det samhälle som premierar strebern och trampar på de redan nedtrampade.
Det finns andra läsningar också i vårt arma land. Länge har jag fascinerats av Bodil Malmstens ångestladdade identifikation med honom, och känt igen just de punkter där svärtan blir gemensam, inte som koketterande socialpornografi utan som äkta förbindelse och frändskap. Inte för ett ögonblick tvivlar jag på Malmstens livsberoende av Bernhard.
Orhan Pamuk skriver i sin senaste till svenska översatta bok, Andra färger om Bernhard:
”Vad var det hos Bernhard som muntrade upp mig i min förtvivlan? Kanske en känsla av uppgivenhet. En moral som manade mig att inte vänta mig för mycket av livet… Eller snarare än en moral en uppriktig vrede som uppmanade mig att vara trogen mig själv och mina traditioner.” (ur essän Att läsa Thomas Bernhard i en hopplös tid).
Det är inte en kliché att säga att det egna livet kan släppa in lite av det mest grundläggande ljus vid läsningen av det mörka. Bernhard är inte den förste författare att läsa för att uppnå det, men han är kanske den som förmår ge det starkaste resultatet.
I en recension för länge sedan av hans bok Skogshuggning skrev jag:
”Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.
Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem. Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ’framgång’ eller det bedrägliga sken som ’framgångsrika´ människor vanligen omger sig med.”
Jag tror fortfarande att det är så jag vill läsa honom, som en motkraft och en frände men absolut inte som ett föremål för kulturkarriär och den ängslighet som lyser från varje kultursida.
Bilder scannade från Thomas Bernhard, Photographien von Erika Schmied, Residenz Verlag, Wien 2006.