Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Dödens zon kallas den. Här kommer mänskligt liv att vara omöjligt under så lång tid att den omöjligen kan kallas överblickbar.
Den japanska katastrofen kanske låter sig skildras i svart-vitt? Det finns inte särskilt många nyanser i de besked som människor fått. Det går inte att bo där. Det går inte att odla där. Mjölken från korna hälls ut.
Liksom i Tjernobyl blir denna dödens zon ännu ett bevis på hur utvecklingsoptimismen kan se ut. Det är glada dagar fram till haveriet och härdsmältan. Efter den blir det inga dagar alls.
Och jag vågar hävda att också denna katastrof förträngs i sinom tid och varje opinionsundersökning - här i vårt land och överallt annars - utfaller till kärnkraftens fördel. Ingen ifrågasätter livsstilen och det ständigt ökade behovet av energi till våra konsumtionsvaror. Dödens zon är sista stadiet i ropet på Mer! Fler! Större!
Foto: DAVID GUTTENFELDER/AP (ur Svenska Dagbladet)
Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.
Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Här skriver jag också om hans senaste översatta diktvolym. Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:
"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."
Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:
"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."
I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:
"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."
Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.
(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).
Säg ingenting onödigt. Det är Bach ikväll. Och några ord ur en text av Bertil Malmberg (ur antologin Mot antisemitismen, 1943):
"Det är väl knappast troligt, att antisemitismen av sig själv och utan handgripligt bistånd utifrån skulle hos oss kunna växa till en makt, stark nog att leda till verkliga judeförföljelser."
Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi vuxit in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.
Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.
Jag kan mycket lätt framkalla den bilden. Den visar mig alltid i kortbyxor och vita knästrumpor, men jag vet att den är falsk. Till den hämtar jag en mycket tidigare bild då jag ännu var ett litet barn. Mamma klädde mig och min bror i likadana kläder. Det är först senare jag ser det. Också när vi skulle vara riktigt finklädda och hade basker på huvudet. En sådan bild är mycket tydlig, ute från Bulltofta flygfält som det då hette. Pappa hade velat överraska familjen och köpt biljetter till Kastrup, med propellerplan en ganska kort lufttur med tydlig grop över Saltholm. Det blev vår första flygresa. Mamma var skräckslagen och pappa fick be flygvärdinnan om hjälp. I luftgropen skrek hon: ”Gösta, vi störtar!” Det gjorde vi inte, vi landade tryggt på Kastrup efter kanske 20-25 minuters resa. Den resan ser jag mig själv klädd i kortbyxor, knästrumpor och basker. Fanns det i den klädsel en koppling till ett estetiskt bohemeri som anknöt till pappas konstnärskap? En gåta ligger förborgad redan i hennes relation med pappa eftersom hon verkade helt ointresserad av den konstvärld som han tillhörde.
Jag tog två cykelturer under tisdagen, lurad därtill av det vackra solljuset och den klarblå himlen. Medvinden blåser alltid på fel håll här, så jag fick kämpa mig ner till Viby, där jag äntligen kunde vända och slippa den iskalla luften mot händerna. Från fälten sveper vinden fram, flaggorna i byns villakvarter piskar som vore det höst.
Fick besök av mitt barnbarn Alma-Lee. I hennes sällskap är man alltid en glad människa. Hon ville höra Villa-Lobos men jag bytte till stillsam teorbmusik. Den tyckte hon inte om, och markerade att hon hellre lyssnade till Bachianas Brasileiras när hon tecknade och målade. När hon åkte hem fick jag ett ark fullt med hjärtan i en vacker formation.
Alma-Lee har snart avverkat sitt första skolår, det som numera kallas årskurs noll och läser och skriver bra. Det är en fröjd att se och höra. I måndags var hon på besök på barncanceravdelningen vid Lunds universitetssjukhus, där hon i praktiken växte upp. Hennes bror Alfons hade en ett och ett halvt år lång kamp där. Han förlorade den kampen och Alma-Lees återbesök väckte många minnen till livs hos henne. Kanske också hos de sköterskor som berättade för henne om hur de delade vardag då.
Igår var jag inne och tog de sista leverproverna. Hoppas snart bli friskförklarad efter förgiftningen. Det är nu två veckor sedan jag låg på avdelning 123 och fick motgifter. De sex dagarna där har inte gått spårlöst förbi. De har fött många tankar i mig, om vårdkvalitet, medmänsklighet och den gnälliga svenska attityden man överallt man möter på både vårdcentraler och sjukhus.
Att nationalisterna, rusiga av sina framgångar, nu flyttar fram positionerna ytterligare en bit kan få vem som helst att misströsta. NU är vi klämda mellan de fosterländska och de Allah-ländska, samma andas barn, fanatiskt trogna en idé eller en religion. Det är inte val mellan pest och kolera, det är pest och pest för hela slanten.
Men jag ser glädjen i det allra närmaste, och inte minst i barnbarnens ögon och röster. Det är i den glädjen man kan söka skydd.
Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).
Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som nu tillsammans skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.
Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.
”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”
Den fantastiska bilden överst är tagen av Anders Johansson.Klicka på den för helskärmsformat.
Vill bara säga att jag tagit bort texterna om Sannfinländarna därför att jag känner alltmer av förakt för samtiden. Vill i största möjliga utsträckning tiga om den.
Det finns en läsning av Thomas Bernhard som alltid tangerar den fnittriga förtjusning som småborgaren känner inför det svarta och udda. På samma sätt som han upphöjer den alkoholiserade diktaren och hans skenbara frihet, gör han med Bernhard det som är en våt dröm för varje ängslig löneslav, han försöker följa med ner i det svarta, i vantrivseln och föraktet för det samhälle som premierar strebern och trampar på de redan nedtrampade.
Det finns andra läsningar också i vårt arma land. Länge har jag fascinerats av Bodil Malmstens ångestladdade identifikation med honom, och känt igen just de punkter där svärtan blir gemensam, inte som koketterande socialpornografi utan som äkta förbindelse och frändskap. Inte för ett ögonblick tvivlar jag på Malmstens livsberoende av Bernhard.
Orhan Pamuk skriver i sin senaste till svenska översatta bok, Andra färger om Bernhard:
”Vad var det hos Bernhard som muntrade upp mig i min förtvivlan? Kanske en känsla av uppgivenhet. En moral som manade mig att inte vänta mig för mycket av livet… Eller snarare än en moral en uppriktig vrede som uppmanade mig att vara trogen mig själv och mina traditioner.” (ur essän Att läsa Thomas Bernhard i en hopplös tid).
Det är inte en kliché att säga att det egna livet kan släppa in lite av det mest grundläggande ljus vid läsningen av det mörka. Bernhard är inte den förste författare att läsa för att uppnå det, men han är kanske den som förmår ge det starkaste resultatet.
I en recension för länge sedan av hans bok Skogshuggning skrev jag:
”Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.
Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem. Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ’framgång’ eller det bedrägliga sken som ’framgångsrika´ människor vanligen omger sig med.”
Jag tror fortfarande att det är så jag vill läsa honom, som en motkraft och en frände men absolut inte som ett föremål för kulturkarriär och den ängslighet som lyser från varje kultursida.
Bilder scannade från Thomas Bernhard, Photographien von Erika Schmied, Residenz Verlag, Wien 2006.
Blir man två om man gifter sig? I de flesta fall är det nog så. Men om två (blivande) författare gifter sig, då är man tre. Det hävdar i alla fall Dorrit Willumsen i andra delen av sin självbiografi, som utkommer idag. Den tredje parten i äktenskapet är hennes Olympia, skrivmaskinen som är hennes käraste ägodel och verktyget för hennes författardrömmar. Den blivande maken är diktaren Jess Ørnsbo.
Detta är andra bandet av hennes självbiografiska serie, det börjar 1962 då den blivande författarinnan tar studentexamen och samlever med den gamle och sjuke morfadern och det skildrar hennes möte med den åtta år äldre, strängt disciplinerade diktaren Jess Ørnsbo som hon så gifter sig med.
Det är en gripande berättelse om hur livet som författare föds och växer, och om hur maken Jess Ørnsbo hela tiden läser, kritiserar, uppmuntrar och hjälper henne framåt. Mycket till självförtroende har hon inte men drömmarna bär.
Både Jess Ørnsbo och Dorrit Willumsen har varit författare jag följt under många år och alltid läst med stort intresse. Han för det egna författarskapet men också hans lysande introduktioner av polsk poesi och prosa. Hon för ett antal romaner av hög klass.
Samtidigt är ju detta berättelsen om ett helt vanlig liv där vardagssysslorna står i centrum mer än de konstnärliga. Men det är också en fin och uppriktig skildring av hur drömmar kan förverkligas, och vilka hinder man som diktare har. Jag läser som man läste i unga år, med stor glädje och lust. En sådan bok är det.
Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.
Östra Jerusalem. Foto: T.N.
Slöjan var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora). På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade, frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska, tvingande symboler.
Här bodde man billigt, men kallt. Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.
Albanien var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska traditioner). Albanskheten blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade - sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels, Lenin, Stalin.
Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.
I Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna är en av flera starka krafter i östra Libyen behöver vi inte tvivla på. Inte heller att deras revolt i många avseenden handlat om detta. Redan tidigt talade man om Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna.
Tel Aviv, centrala busstationen. Foto: T.N.
Att despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan betydelse. Att Kaddafi nu tycks sitta säkert i Tripoli betyder inte att han självklart avgår med segern. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på 1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.
Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra. I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.
På de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism. Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett lågintensivt krig, där islam i kombination med de äldre palestinska frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta över initiativet. Precis så gick det.
Min tidigare läsning av den danske essäisten och komponisten Karl Aage Rasmussen har handlat om Glenn Gould (Den kreative løgn, 2001), Robert Schumann (Forrykt, 2004) och Svjatoslav Richter, pianist (2007). Rasmussen har en lång verkförteckning sedan bokdebuten 1990 och dessutom ett stort antal musikaliska verk utgivna på CD, omfattande pianomusik, kammarmusik och violinkonserter. Rasmussen är född 1947 och var fram till för tre år sedan professor vid Det Jyske Musikkonservatorium. Hans senaste bok är essäsamlingen Musik i virkeligheden (2008).
Och nu har hans märkvärdiga exposé över den europeiska 1900-talsmusiken kommit: Musik i det tyvende århundrade - en fortælling (Gyldendals, april 2011). Rasmussen börjar sin vandring med de märkvärdiga kompositörerna Schönberg, Berg och Webern, han går vidare med Debussy och Satie, fördjupar sig i de atonala St Petersburg-kompositörerna och slutar, nästan 400 sidor senare med för mig okända kompositörer som är verksamma också in i 2000-talet, som Ruders, Abrahamsen, Saariaho, Lindberg och Sørensen.
Det bästa med Rasmussens böcker är att man förstår sig läsa kulturhistoria när den är som bäst, utan att man för den skull ens behöver ha hört några av kompositörerna. De är många, närmare bestämt runt ett hundra, och bland kända namn som Bartók, Eisler och Pärt poppar det ständigt upp helt nya bekantskaper.
Rader av ogripbara ting. En helg som förirrar sig bortom det mätbara. Havsbrus. Försiktiga hovar i sanden, ljudet som närmar sig det ljudlösa.
Med bärnstensgul Retsina i glasen och en andäktig väntan. Små barn som ropar och längtar, barn som vill i en vuxenvärld som förlorat själva viljan. Jag häver mig på tå för att se ut över stranden och vet att varje morgon bjuder mig samma lättnad.
Här finns bara det bortom-liggande och det aldrig-blivande. Det är här man kan bedra sig själv utan minsta konsekvens. Varje lögn är tung som en kvarnsten.
“Känsla av olidlig besudling inträder, om uppfattningar från en råare, lägre sfär av tänkande och förnimmande tillåts inkräkta på en högre eller allra högsta. Portarna till denna värld är sinnena; om de blivit störda, måste de helt bländas, mörkläggas för att uppstå som nya.”
“’Den blåa lågan är ett mellanting av mörker och ljus’ (Leonardo da Vinci). Den blåa lågan är förmedlande, den för mot mörkare mörker, mot intensivare, oförgängligare ljus i djupnande mörker.”
“Man bör sträva efter att göra uppmärksamheten fullständig och medveten, in i minsta detalj genomträngd, ty då tränger gnistorna av medglädje in i medlidandet.”
“Ett medlidande som inte samtidigt är medglädje, är mindre värdigt eller mindervärdigt. I allt lidande finns en segrande ton, den som inte uppfattar denna ton, kan ännu inte säga sig ha uppfattat kärlekens inlagda lag och alltså knappast någonting alls.”
Mirjam Tuominen, Helsingfors, Finland 1961. Bilder: Ulrika W. i Karis, Finland 16 april 2011.
Barbro Eberan, mångårig rapportör om tyskt samhälle och politik, utkom 2002 med Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. Hennes nya bok ansluter tematiskt, i det att Hitler är navet kring vilket hennes berättelse kretsar. Boken är rapsodiskt upplagd som en omfattande krönika i ord och bild av det tyska nittonhundratalet, från tiden för första världskriget fram till återföreningen av de två tyska staterna. Eberans bok går inte in i djupare analyser av enskilda fenomen och händelser utan berättar på ett journalistiskt präglat sätt. Därmed föreställer jag mig att boken kan vara till stor nytta för yngre generationer som saknar kunskap om vad som ledde fram till Hitlers terrorstat och hur Tyskland sedan hanterat den nationella katastrofen. Det rika illustrationsmaterialet åskådliggör också skeendet.
*
Kamran Pasha:Aisha – de troendes moder (Norstedts, översättning av Niclas Nilsson)
Enligt legenden tog sig profeten Muhammed nioåriga flickan Aisha till sin hustru. Hon blev hans ”favorithustru”. Född i Pakistan, men boende i USA, där bland annat Hollywoodindustrin är hans arbetsplats, lyckas Pasha skriva ett slags modern Tusen och en natt-inspirerad saga, med några av islams centralgestalter som aktörer. I förordet bemöter författaren en kritik han tycks beredd på: ”Aisha var ung när hon gifte sig” men det kan man inte kritisera, eftersom man som läsare inte bör ”projicera moderna värderingar” på det förflutna. Romanen byggs upp med scener av kostymdramats typ och med ganska övertydliga personteckningar. Romankaraktären Aisha diskuterar i unga år politik och ägnar sina ensamma dagar åt Koranen. Nätterna tillbringar hon med Sändebudet enligt ”ett roterande schema” så att var och en får sitt av kärleken. Aisha skildras fram till 20-årsåldern. Pashas stil kan beskrivas som romantisk och en smula överlastad.
*
Per Holmer: Vår man på Aran (Carlssons)
Per Holmer, född 1951, debuterade 1973 och var under många år en av den svenska prosans intressantare namn. Han har därefter länge varit verksam som översättare, främst från nederländska, och har introducerat och gjort tillgängliga viktiga författarskap som Hugo Claus, Cees Nooteboom, J. Bernlef och Anna Enquist. Sin första egna bok på fjorton år utger han nu. Det är en samling texter av mycket olika karaktär. Här finns reseskildringar, litteraturhistoria och livsminnen. Samlingen må vara disparat men innehåller så många enskilda texter av hög klass att jag läser den med stort nöje. Holmers stil är befriande enkel och vacker, det han berättar ligger vid sidan av det medialt uppblåsta och är redan med det av intresse. Särskilt intressanta finner jag texterna om islamismens mord i Holland, och om Anne Frank (vars dagbok Holmer översatt i en komplett nyutgåva).
*
Siegfried Lenz: Vilken teater! (Thorén & Lindskog, översättning av Jörn Lindskog)
Siegfried Lenz är en av den tyska litteraturens stora namn, som nu verkat i mer än ett halvt sekel. Född 1926 var han bland annat en av männen bakom legendariska Gruppe 47 tillsammans med sådana som Günter Grass och Heinrich Böll. I år är det 60 år sedan Lenz inledde sitt författarskap. Denna roman utkom i Tyskland 2009 och den svenska översättningen är välkommen inte minst som en påminnelse om en livaktig tysk prosakonst. Fängelsemiljön och romanens tema leder tankarna till det skandalomsusade projekt som Lars Norén ledde härhemma, som slutade med de tragiska morden i Malexander. Men hos Lenz är fängelsekundernas möte med ett resande teatersällskap mer av svart fars , där rymlingarna i sällskap med skådespelarna blir ett slags symboler för livets strävan efter frihet och skönhet. Lenz språk är enkelt, vackert och översättningen av mycket god kvalitet.