Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 4 april 2011
Snaphanen.dk och den politiska nekrofilin.
När signaturen Julia Ceasar började skriva sina avskyvärda krönikor där blev jag allt mindre entusiastisk. Texter som talar om "förrädare" och som med hela den billiga propaganda-jargongen i tiotusentals meningar älter som den värsta rättshaverist står jag inte ut att se. Än mindre godta dem som ett inslag i den samtida politiska diskussionen.
Det räcker inte att jag har en djup sympati för en av männen bakom bloggen Snaphanen för att jag ska tiga om det jag finner motbjudande, tvärtom är det uppfordrande för mig och jag måste nu se till det offentliga resultatet av verksamheten.
I rask takt har nu ren greuel-propaganda hittat dit och gör sig så bred att den får mig att må rent fysiskt illa. Är det samhällskritikerns uppgift att vädja till människors äckelkänsla eller till deras förnuft? Att vädja till äckelkänslan får fatala konsekvenser. Vi har alltför många historiska exempel på det för att ens behöva dra fram och namnge dem. Den samtida greuel-propagandan är en spegelbild av jihadismens hattexter och en skugga från det förflutna som bara är alltför uppenbar i sin endimensionella verklighetsuppfattning.
Snapphanen i Danmark har nu anslutit sig till magens, tarmarnas och äcklets politik. Det gör mig både arg och ledsen, men det får mig framför allt att lättare fatta beslutet. Jag ska inte länka eller visa er varför jag avstår från vidare samarbete med dem. Jag tror att den som är intresserad genast ser vad jag syftar på. Politisk nekrofili är inget som jag vill se ens i mörkrummet.
Uppdatering nummer ett den 29 maj 2011.
Uppdatering nummer två: Hårda vindar och politiska hot.
Det hospitaliserade nederlaget.
En liten promenad bland kolonistugorna intill sjukhuset. Några få steg, några få fågeldrillar och blomsterfärger, och jag var som slagen till marken. Inte ens det orkade jag. Satte mig på en bänk, lät solen spela lite mot ansiktet och återvände sedan upp till avdelning 123.Beskeden har varit dystra och tunga. Jag är inte i närheten av ett tillstånd då läkarna skulle skicka hem mig. Av dagens storköksmiddag kunde jag bara äta pastan, allt det andra skar som knivar i munnen. Att gå hungrig från bordet förstärker känslan av nederlag.
Centralsjukhuset låter sig aldrig jämföras med Mesa de Frades. Men det kan vara ett steg på vägen dit. Vita läkarrockar, injektioner och saudade passar utmärkt ihop. Allt är ändå kärlek och längtan, när den civilisatoriska fernissan är borta.
Uppdaterat 15.00
Se här vem som får årets Glenn Gould Prize i Kanada! När man läser lite kring priset kan man väl förstå vad Goulds mumlande Bachfugor har med Cohens judiskt mättade poesi att göra:"The international award is handed out every other year to a living artist who 'has made a unique lifetime contribution that has enriched the human condition through the arts and manifests the values of innovation, inspiration and transformation,' reads a press release. 'A tribute to (the late pianist) Glenn Gould's artistry and his multi-faceted contributions to culture, the prize promotes the vital connection between artistic excellence and the transformation of lives.'' (Tack till Barbro för tipset).
Se den här intervjun med honom, inspelad i hans hem!
Foto: Astrid Nydahl, från Cohens konsert i Malmö, augusti 2010.
En blomma till tröst
Måndag på sjukhuset
Pilar pekar uppåt, pilar pekar neråt. Jag får ett papper av sjuksköterskan där alla de senaste provtagningarna redovisas. Jag lyssnar och anstränger mig för att förstå. Smärtan är i sig själv en pil som ger mycket tydliga indikationer om tillståndet. Blodplättarna neråt. Levervärdena uppåt. Metamorfosen i munnen kräver större territorium och får högerkinden att vända rakt ut i det blå. Svullnaden är en pil, krampen en annan. Nu sköljer jag detta gråkletigt döda landskap med Xylocain och fortsätter låta motgiftet rinna in som en svalkande klar vätska i högerarmen. Den behandlingen ska pågå ett dygn till, vad som sker sedan är det ingen som vet, allra minst jag själv.
I mailen får jag fina bilder på barnbarn som leker vid havet i Kivik, en vacker helgutflykt några kusiner tillsammans. I ett annat ser jag tre av de andra barnbarnen klättra i något, lekplats eller skulptur, och deras leenden värmer mig.
Varje gång jag blickar ner på staden och ser hur det körs och konsumeras tänker jag på mig själv: så liten man blir häruppe, så fjärran all den där hektiska aktiviteten. Detta fyllande, tömmande och fyllande av stormarknadens parkeringsplats säger mig något viktigt om de liv vi lever.
Varför blir jag rädd när jag befinner mig här? Jag borde bara njuta av god vård och vänliga ord. Svaret är elementärt: Döden. Det är, om än i litet format, en påminnelse om den egna döden att bli sjuk på det här sättet. Jag må vara aldrig så svartsynt eller pessimistisk, men själva livet kan jag vara mycket glad för. ”Själva livet” är det som omfattar den närmaste kretsen av familj och vänner, men också allt det som sker i det solitära: läsandet och skrivandet, strövandet och eftertanken, stråkkvartetten eller fugan, fågelsången och havsbruset. Man kan stå vid stupet och ändå uppskatta utsikten.
Några av patienterna här uppe har jag inte ens sett än. De är fjättrande till sängarna med sina slangar och anslutningar, sina uppkastningar och kemiska processer. Om jag blir bättre i nästa vecka tycker jag själv att jag sluppit billigt undan.
söndag 3 april 2011
En söndagblues från 12: våningen på Centralsjukhuset.
Nätterna här med uppkastningar som plaskar mot golvet, gråt och jämmer från ett rum och tv-lekar från ett annat. Frånvaron av kvinnor i korridorer och allrum, de som är inlagda stannar på de egna salarna och rummen, som om de vore beordrade att stanna. Göingefarbrorn som smickrar sköterskorna, ”aldrig blir jag så uppassad hemma i ensamheten som här”, milda leenden mellan kanyler och mätstickor, de stora, tunga sprutorna med motgifter som var sjätte timme sakta tömmer sig in i mitt blod, leendena och den mycket stora tröttheten, tjutandet i rummet, det eviga som första natten fick mig att tro att det var en fjärran radiokanal med elgitarrer som letade sig upp genom ventilerna till tolfte våningen, ljudet nu lokaliserat och en del av den hermetiskt tillslutna sjuttiotalsbyggnaden, allt det som byggdes in i metall och glas, det som skulle vara centralt fick också tåla sitt mått av omänsklighet, den som ersätts av sköterskornas omsorger, de noggranna, vänliga, de som också mitt i natten eller klockan sex på morgonen erbjuder ett ord av tröst och värme. Jag ser ut över slätten, jag ser ut över Hammarsjön, snett upp på taket ser jag en glada sitta spanande, i rondellen kör brandbilarna in mot centrum och ICA:s storparkering fylls med bilar. Här inne råder totalt besöksförbud sedan länge, bara så lyckades man stoppa de måttlösa vinterkräksjukorna som slog ut både personal och patienter, nu är här tomt på larm, inga högljudda röster i dagrummen, inga folksamlingar i sängarna. Vi äter våra puréer och vällingblandningar i tystnad, när ett glas lättöl serveras till kvällsmaten blir det med en smak av fest. Jag går mot ännu en natt här i mitt tillfälliga rede, i det lånade dagrum jag får använda fram till måndag morgon för att alls kunna sova, sedan blir det tillbaka till sal fyra där jag steg in, nyss inskriven som patient i en flod av uppkastningar rinnande över golvet.Jag är en tacksam människa. Som många sagt före mig är det sjukvårdens alla arbetare som bär upp denna ännu så länge anständiga vård. De arbetar hårt, redan har jag hört veteranerna berätta vad som hänt de senaste tjugo åren, och de gör det alltjämt därför att inget alternativ gives. Jag är en tacksam människa. Här får jag den vård jag behöver.
Mitt emot mig i korridoren ligger de svårt sjuka. Mitt inne i mig ligger den stora rädslan inför framtiden. Bilderna flyter tidvis samman. Imorgon ska man undersöka om min urinblåsa fungerar igen. Slemhinnor lite varstans har genomgått en metamorfos, vad de ska kallas nu vet jag inte. Blod har runnit nedför mitt pekfinger.
PS: Bilden har ingenting annat med texten att göra, än att jag kan lyssna på honom när jag vill. John Coltrane.
lördag 2 april 2011
Inlagd på sjukhus sedan igår.
Jag sover, tar prover, bidar min tid.
Lissabonvyn, tagen av Ulf Bergqvist, får vara min drömvärld idag.
fredag 1 april 2011
Idag behövs inga metaforer
torsdag 31 mars 2011
Péter Nádas: Fotograferingens vackra historia (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg).
Péter Nádas, ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit. Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av språkets egenheter. *
Så ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes och texten ovan skrev. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:
”Här finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han inget förstått.
”Nádas vackra roman är som ett stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.
”Kanske är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska "historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd” säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.
Det finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa. Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen? Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör – och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.
onsdag 30 mars 2011
Frivilligt förgiftad eller dement?
Efter lite diskussioner fram och tillbaka insåg både hon och jag att jag helt hade missförstått doseringen. Trots att jag gjort exakt denna behandling för några år sedan mindes jag inte någonting som indikerade att jag nu gjorde fel. Visserligen är jag helt utslagen, sover tre-fyra gånger varje dag, äter nästan ingenting, lägger mig vid tiotiden, vilket är tre-fyra timmar tidigare än normalt, och är så infekterad att det gör ont.
Min familj har en sorglig historia av alzheimers. Nu är det dags att få remiss till minnesmottagningen och se om något sådant spökar i mig. Det har varit för många sådana incidenter, till synes oförklarliga för en människa som ägnat hela sitt liv åt språk, ord, litteratur.
Nu är det dags för motgift. Folsyra morgon och kväll. Sakta ska jag försöka återvända till det som ser ut som vår. Tills vidare får jag sova och dricka citronvatten.
Foto från Ivö av A. Nydahl.
Rea i Lissabon.
När jag ser damerna i kön känns det plötsligt väldigt länge sedan. Titta på deras skor och kläder! Du ser allt så mycket bättre om du klickar på bilden. Det förflutna är närvarande och det närvarande är redan förflutenhet.
Smärtan, trösten, morgondagen
tisdag 29 mars 2011
Om sådant som orsakar oro.
Det är en vagusnerv-stimuleringsoperation det handlar om. Ett slags hjärnans motsvarighet till hjärtats pacemaker. Med denna operation får man många patienter att leva ett drägligare liv. Medan operationen pågår fäster jag blicken mot den vårspirande natur som i vanliga fall omger honom i arbete och fritid.(Klicka på naturbilden om du vill se den i fullskärmsformat).
Marta Morazzoni: Fallet Courrier (Carlssons, översättning av Ingrid Börge).
När jag fick Marta Morazzonis roman Fallet Courrier i min hand visste jag alltså inte vad som väntade mig. Först reagerade jag på något jag uppfattade som förnumstighet hos den berättande rösten – författarinnan – och hennes sätt att klippa av händelseförlopp i avsikt att göra en utvikning eller lugna läsaren med att han inte behövde veta mer än det som redan sagts.
Tredje kvällen, då knappt halva romanen var läst, försvann den känslan. Det berodde förmodligen inte alls på författarinnan, utan på mig själv. Jag gick rakt in i berättelsens värld utan att haka upp mig på den första känslan. Och det lyckades över förväntan, jag såg nu en robust, övertygande berättelse från den värld som så sällan visar sig i vår tids litteratur. Här fanns varken börsmäklare, krogmiljöer i storstäder, modelejon eller blinkningar åt någon filosofisk eller politisk skola. Här fann jag istället det hårda och enkla liv som de flesta människor lever, övertygande gestaltat i ett litet samhälle i franska Auvergne.
Morazzoni, den italienska författarinnan, smyger runt i den franska miljön och tecknar ett fint porträtt av huvudpersonen, järnhandlaren Alphonse Courrier. Hans köttsliga längtan blir både en tillgång och ett problem. Han löser det med att till älskarinna, på bestämda tider i butikens bakre rum, ta en av de kvinnor som ansetts för ful för att kunna gifta sig, och så gifter han sig för konventionens skull med en av skönheterna som föder familjen två pojkar. På ytan ser allt ut som det brukar. Snyggt och prydligt. Var sak på sin plats. I familjen vistas ofta Alphonses vän veterinären.Utan att säga för mycket kan jag avslöja att denna konstellation nu öppnar för minst två sidosprång. Den riktiga kyssen och den riktiga kärleken finns inte alltid där man tror. Romanen lägger sedan resten av handlingen i ett sluttande plan. Två tragedier för den mot sitt slut, och om dessa kan man inte säga någonting, ty då har man förstört en god historia.
Marta Morazzoni är född 1950 och debuterade med en novellsamling 1986. Den har översatts till många språk och finns också utgiven på svenska. Vid sidan av det egna författarskapet är hon också verksam som lärare och litteraturkritiker.