torsdag 24 mars 2011

Per Helge: En skrovlig yta av liv.

Man recenserar inte böcker som vänner skrivit. Det är en självklarhet för de flesta. När därför min synnerligen gode och gamle vän Per Helge utkommer med ett urval av sin diktning tänker jag bara berätta att den finns.

En skrovlig yta av liv (Ariel skrifter 2011) innehåller ett fylligt urval som sträcker sig från 1974 fram till en avdelning helt nyskrivet. Ett efterord av poeten Lennart Sjögren gör sitt till för att ge en heltäckande bild av Per Helges författarskap.

En skrovlig yta av liv börjar med en nyskriven dikt (läs den här ovan på omslaget genom att klicka på bilden), vilken sedan följs av enskilda dikter ur samlingarna Träffpunkter (1974), Den långa resan till nu (1976, Dessa tider (1982), Kråkskuggor (1987), Gårdsträdet (1987), I rågången (1992), Grönskans rådslag (1994), Sång för arbetshästar (1999), Rasp (2002) och avslutningsvis avdelningen Nya dikter (2010).

Lennart Sjögren säger i sitt efterord, att ”Helges dikt är fast förankrad i det landskap och den sociala verklighet som omger poeten; han skulle kunna kallas en verkligt realistisk diktare både genom sin granskning av det närvarande och av det historiska. Men att inringa honom i en sådan formel vore en begränsning.”

Urvalet har gjorts av författaren själv i samarbete med Erik Bergqvist. Jo, jag vet, det är min sons förlag, Ariel skrifter, som ger ut boken. Det hindrar mig inte att berätta att den finns. Du kan under alla omständigheter köpa den här.

onsdag 23 mars 2011

Ny bomb i Jerusalem.

Bild från bombplatsen idag.

Ännu en "frihetsmanifestation" i Jerusalem. Ingen vet förstås vem som ligger bakom. Hamas? Islamiska Jihad? Nationalister utanför den muslimska sfären? Det är ett tag sedan, men nu i eftermiddags var det dags igen. Bomben som exploderade mellan två stadsbussar fanns i en väska vid en telefonkiosk. Många människor är skadade, flera av dem allvarligt.

Kan inte låta bli att gräva fram dessa inlägg om Camus och terrorn - som jag skrev efter det att självmordsbombare slagit till mot en av Moskvas flygplatser. Vad är den "frihet" eller "rättvisa" värd som uppnås med bomber mot civila? I mina ögon ingenting. Terrorn träffar sällan eller aldrig en militär motståndare. Den träffar dig eller mig på café, på promenad eller i bussen på väg hem med barnen.

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Gårdagens terrorattentat mot flygplatsen i Moskva går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Vet inte världen vad Kremlbesluten inneburit för Tjetjenien? Har vi inte fakta nog för att förstå att den putinska eran i Ryssland redan orsakat massor med lidande och död? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar.

*

Några dagar senare publicerade jag detta förtydligande:

Vad representerar modern för Albert Camus? I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I min förra post påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

Det blev onsdag ändå.

Andra dagen med mediciner mot artriten. Steg upp vimsig och yr. Efter morgondosen blev det värre. Skulle jag gå till sovrummet igen? Nej, jag tog fram cykeln ur grannens stall, där den övervintrat. Trots alldeles för lite luft i däcken gav jag mig iväg längs med fälten. Medvind ut ur byn, för en försiktig början. Rätt så kraftig motvind hem. Ännu ligger isen på Hammarsjön men jag hade kunnat svära på att det doftar vår idag. Vändpunkt? Det kan inte vara något annat.

Foto: Vid Hammarsjön i lördags, av A. Nydahl.

tisdag 22 mars 2011

Framför mig ligger bara ett vitt papper.

Kanske blir det nu en period som bara innehåller läsande. Om skrivandet tar någon plats vet jag ännu inte. Jag vill vara levande aktiv i bloggen och ger er för onsdagen några kloka ord från en av de få skrivande människor som inte gått på led bakom andra eller tidigare verksamma. Hans stil och hållning understryker vikten av egen röst och ett stort allvar.

"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur."

"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."

Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård). Foto: A. Nydahl.

Livet, döden.

Kyrkogård i Dudley.

Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.

Marknadsgata i Dudley.

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.

Birminghams centrum.

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.

Bilder: Thomas Nydahl, West Midlands, England.

måndag 21 mars 2011

Den utlovade frälsningen.

Jag ser bilderna från Libyen och känner igen alltsammans. Förvriden metall, brinnande stridsvagnar, betongblock smulade i bitar, nationella symboler söndertrasade.

I bunkern sitter Frälsaren, mannen som skulle bli den panarabiska tankens återfödare, han som med Den tredje universella teorin skulle leda oss in i en ny era av kollektivt ägande, direktdemokrati och lycka. Som alla andra frälsare piskade han sina undersåtar mot målet. När de jordiska varelserna blev oense med honom hade han bara en metod kvar: den militära. Han började bomba sitt eget folk, ödelägga byar och städer och avancera österut för att utplåna de upproriska klanernas storstad. "Benghazi var en gång i tiden en mycket vacker stad" sade frälsaren innan hans flyg började bomba.

Nu ser vi facit av den utlovade frälsningen. Branden började inte idag och där, den har pågått länge och den kommer att fortsätta minst lika länge till. Vad kan en människa göra när detta sker? Gråta en skvätt. Drömma mardrömmar. Bläddra i minnets album. Dela med sig av det man sett och lärt. För övrigt bara fortsätta på den inslagna vägen, bortom och utanför. Och solen går upp och solen går ner, som alltid.

Foto: Hammarsjön, Kristianstad av A. Nydahl.

Vårsol och Eros.

Det är en självklarhet att man kan njuta den första varma vårsolen. Lika självklart är det att man äter lammkött och dricker ett vitt vin till. Lika självklart är det att man sätter på nyheterna och hör vad som händer i Japan eller Libyen. Mindre självklart är det att man låter en välkänd men inte alltid välkommen gäst komma in. När Eros knackar på porten byts det självklara mot det misstänkta, det pockande och plågsamt påminnande. Nu är Eros här och jag bugar som en japansk kärnkraftstekniker inför ödet.

Vore jag nordafrikan skulle jag kanske höja min högra hand, knuten och segerviss, och tro att jag stod över allt som hade med makt och död att göra. Tack och lov är jag inte det. Jag är en vanlig skruttig nordeuropé och jag gläds åt de små signalerna från en annan tid och rymd. Ödmjukt låter jag mig ledas in i de mjuka rummen och jag möter en ny vecka med öppna sinnen.

Vore jag nordafrikan skulle jag se mot himlen och önska mig en helt annan morgondag. Det räcker inte med fraser, gröna böcker och sanddyner… människan behöver dryck och frihet, mat och samvaro.

Sista vardagen före cellgifterna. Tar ut svängarna med mat och dryck. Njuter ny film. Går sedan ner i illamåendets eget land, det som gungar, slänger sig, mullrar, upp, ner, upp, ner, alltid utan stabil mark under knäna… Och sedan får allt börja om från början

Foto: Hangö 20 mars, av Ulrika W. Målning: Schiele. PS: Cellgiftsbehandlingen i lågdos avser att mildra den artrit som plågar ben, fötter, händer och fingrar.

söndag 20 mars 2011

Friden och kriget.

Under lördagens vandringar föll friden över mig. Det vinterbruna gräset, den vida utsikten, barnens lekar, allt sammanföll i den stämning som upphäver både tiden och tyngden.

Brösarps backar är en av de platser där jag kan finnas utan anspråk på att vara något annat än mig själv.

Omgiven av de mjukt välvda backarna står jag mitt i ett ingenting som plötsligt blir allt. Fritt från tjatter blir omgivningen själv ett skydd.

Hemkommen förvandlades allt. Att stoppa en tyrann är ingen självklarhet. Och så hörs de vanliga rösterna. De lät precis likadant under balkankrigen. De har inte mycket att bidra med, men de överröstar mycket av det som borde sägas och höras. Då förskönade de Milosevic, nu förskönar de Kaddafi.

PS: Kommentarfunktionen avstängd för detta inlägg.

lördag 19 mars 2011

Krigsförklaringar, enfald.

Aulan, Benghazis universitet.
Mannen i kostym hetsade ungdomarna.
Foto: Thomas Nydahl.


Jag kommer hem efter en dag i vindpinade landskap. Jag hör på nyheterna att "ännu ett krig har börjat". Enfalden talar. Kriget började väl inte med att Frankrikes stridsflygplan blev de första i Libyens luftrum? De mer eller mindre folkliga revolterna i arabvärlden fick helt olika förlopp. I Egypten ledde de till att man där idag haft folkomröstning om en ny grundlag. I Libyen ledde de till diktatorns vredgade motdrag. Vilka krafter som spelar bakom revoltens synliga sida vet vi inte. Det är mycket möjligt att starka islamistiska krafter finns i Benghazi och landets östra del. Men kriget började i samma ögonblick som Kaddafitrogna styrkor öppnade eld, från marken och luften. Att säga att kriget började idag är att medvetet blunda för allt det som skett hittills och i god europeisk tradition fortsätta att tala om "koloniala arv", som om arabvärlden inte haft lång tid på sig att bygga nya samhällen på de gigantiska oljerikedomarna. När jag ser de upphetsade skarorna skrika sig hesa framför Kaddafi minns jag hur det var att stå mitt inne i en sådan massa. Det gjorde jag i aulan på Benghazis universitet i april 1983. Vi är några stycken som kan vittna om det. Fråga Per Gahrton, han var med. Stämningen var kuslig, fanatisk och våldsam. Det är den sortens massa som Kaddafi eldat upp den gångna veckan. Idag kan förhoppningsvis detta krig gå i en annan riktning.

PS: När jag läser Anders Björnssons artikel är det så att jag rodnar. Den sortens resonemang tjänar ofta som en ursäkt för en förväxling av förtryckare och förtryckta. Vi har sett det alltsedan Balkankrigen på 1990-talet.

Ensamheten, viljan och (ut-)flykten.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet."

I djupet av våra jag är vi alltid ensamma - med vår vilja, riktning och vårt sätt att betrakta världen. Det vi kallar världen kan vara det allra mest intima, samtidigt som det kan vara den pågående katastrofen i Japan eller Libyen. Världen är allt det vi omges av.

Idag ska jag betrakta den från högsta punkten på Brösarps backar. Där sitter jag ner om somrarna med utflyktskorgen. Även om solen lyser idag är det en isvind som drar in från Östersjön, så det blir till att stå upp och betrakta det sköna landskapet, medan barnbarnen rusar runt i för tidig våryra. Allt annat av betydelse uttolkas av Aldina Duarte:

fredag 18 mars 2011

One more cup of coffee for the road

Att känna igen sig själv, sitt liv eller sin situation är en självklarhet i mötet med dikten. Också i den lyrik som tonsätts – kanske inte minst i den – fungerar denna spegelbild. När Bob Dylans lyrik drabbar mig gör den ofta det just för att jag befinner mig inne i texten, ser den inifrån, erfar den på min hud, i min mage och i mitt hjärta. Jag satt torsdag kväll med de alltmer fasansfulla helvetesbilderna från Japan och funderade. Varvade dem med skräcken för vad det innebär om Benghazi nu faller i slaktarens händer.

Apokalyptiskt präglad var jag redan innan. Här blev nu bilderna konkreta och en fras kom upp, jag ältade den om och om igen. Innan jag flyr vill jag ha ännu en kopp kaffe. Och där var han, Bob Dylan, igen, i en sång som är mycket gammal, och när Roger McGuinn sjunger den finns jag där, inte minst i versen nedan, där jag är fadern, han som lever utanför lagen och därför lärt sig hur viktig ärligheten är:

”One more cup of coffee for the road/ One more cup of coffee 'fore I go./ To the valley below./ Your daddy he's an outlaw/ And a wanderer by trade/ He'll teach you how to pick and choose/ And how to throw the blade/ He oversees his kingdom/ So no stranger does intrude/ His voice it trembles as he calls out/ For another plate of food.”


Detta har ingenting att göra med hybris. Snarare skulle jag beskriva det som ett slags identifikation som är viktig varje dag. Att stå rakt upp och ner mitt i en litterär skapelse. Andas djupt, se sig omkring, vara där. Att vara laglös är att vara fri. Laglösheten förstås i samtiden som brottslighet. Men nej, det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas. I anspråkslösheten, mildheten, tystnaden vända sig emot varje form av postmodern konsumism och varuproduktionshets. Jag vägrar lyda den lag som vill göra mig till löneslav, köpenskapsslav, undersåte och inställsam lika-tyckare. Hellre reser jag utan kaffe och mat, än bugar underdånigt för att få något. Vägen är lång. Livet är kort.