söndag 6 mars 2011

Söndag: Hugo och Camus.

Hugo, som föddes med Alströms syndrom.
Här läser han James Joyce – på eget initiativ!

Söndag. Fortsatt stillhet mitt i det tumult som kallas livet. Min äldsta dotter berättar om sin yngste son Hugo som lider av Alströms syndrom.

Till hösten börjar han på hörselförskolan Syrsan för att sedan under 2012 gå hundra meter till Silviaskolan som specialiserat sig på sådana barn. Båda institutionerna ligger i Hässleholm, en bra bit ifrån deras bostad. Men för grabben blir det bästa lösningen.

Jag begrundar sådant denna helg. Mina egna sjukdomar har blommat oroväckande mycket och jag måste förmodligen in i en ny tremånaders behandling med cellgifter för att hejda och möjligen trycka tillbaka både psoriasisen och artriten som hör samman med dem. Men jag är ju inte ung. Att åldrandet är synonymt med sjukdomar var ju ingen överraskning. Har man fyra kroniska sjukdomar glömmer man oftast bort dem. Men så skriker de högt för att man inte ska glömma. Ändå är det de små jag tänker på, deras späda liv och deras sjukdomar.

Kan inte låta bli att tänka på vad Camus skrev i sin anteckningsbok i februari 1944:

”Det absurda. Återupprätta moralen genom Duet. Jag tror inte det finns en annan värld där vi har att ’avlägga räkenskap’. Men vi har redan vår räkning att göra upp med den här världen – inför alla dem vi älskar.”

Så är det.

lördag 5 mars 2011

Libyen - uppror eller inbördeskrig?

När revolten var som intensivast i Egypten ställde jag mig själv frågan om det var ett folkligt uppror eller en statskupp som visades i direktsändning. Vi vet hur det gick, men vi vet inte ett dugg om hur det slutar. Störtandet av Mubarak är ju, för att använda Maos terminologi, en tebjudning jämfört med framtiden. Vad ska komma, vem ska regera, hur ska parlamentsvalen genomföras, vilken roll spelar de olika politiska och/eller religiösa krafterna?

I Libyen trodde vi alla att scenariot från Egypten skulle upprepas. Många, också jag själv, inbillade sig att Kaddafis dagar var räknade. Hans fall skulle komma samma dag som vi talade om honom. Så blev det inte. Istället förvandlade han revolten till något som alltmer liknar ett inbördeskrig. I svenska medier har islamologer som Jan Hjärpe orerat om den moderna, unga människan i Libyen. Hjärpe gick så långt att han avfärdade klanernas betydelse. Det kommer han att få ångra. Ingenting har varit tydligare i Libyen än klanernas makt. De klaner som dominerar i östra Libyen, med storstaden Benghazi som centrum, har i många år motsatt sig Kaddafis styre. När jag besökte staden 1983 talades det mycket om en studentrevolt som slagits ner, och att man statuerat exempel genom att hänga studenter inne på universitetsområdet. Idag organiserar sig östra Libyens klaner, tillsammans med människor som flytt Tripoli-området, för att militärt krossa Kaddafi. Det finns ingenting som säger att de kommer att lyckas. En palatskupp som också innebar att han mördas, skulle ha större framgång. Massflykten ut ur landet innebär också att Libyens oljeindustri, servicenäringar och andra samhälleliga funktioner förlamas. Få länder har varit så beroende av moderna slavar som Libyen. Vid sidan av västerländsk expertis har asiatiska och afrikanska folk bidragit med just det som kallas "billig arbetskraft". Vi vet som sagt inte hur det går. Men ett vet vi: det kommer att flyta mycket blod och det ultimata hotet är att landet delas och/eller präglas av en mångårig militär maktkamp som får Libyen att likna den somaliska sörjan.

*

Det finns en ovanligt bra Wikipedia-sida om Libyen.

En människas verk.

Lars Vilks. Foto: Snaphanen.

Att stiga upp och läsa nyheterna en lördagsmorgon blir alltid ett möte med det destruktiva. I natt, som så många andra nätter, misshandlades en människa svårt i stadens centrum.

Motsatsen är de män och kvinnor som skapar sig ett livsverk. Lars Vilks är en sådan människa. År efter år lägger han nya pusselbitar i sitt livsverk. Vägarna har varit krokiga och svåra, men han har fortsatt. Han gör det också nu trots alla hot och försök att skada eller döda honom.

En människas verk. Koncentrerar nu blicken på det, istället för på de destruktiva krafterna och ideologierna. Att vilja liv istället för död.

fredag 4 mars 2011

Sveriges väg från folkhem och optimism till polarisering och demontering. Malmöminnen

När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik,

var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga finska och sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi umgås och bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 39 år gammal, tvåbarnsmamma och språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad" (även om jag personligen aldrig använder ett sådant ord). Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

Vad är det som hänt i Sverige de senaste femton-tjugo åren? Den frågan ter sig ibland så onödig för mig. Vad som hänt är ju uppenbart! För det första har Sverige inte mycket kvar av tillverkningsindustri. Vi bygger varken båtar eller syr kostymer längre. Skor tillverkas på andra platser och det är väl, trots allt som hänt de senaste åren, också en tidsfråga innan det mesta av vår biltillverkning flyttat till Kina, där arbetarna är tillräckligt kuvade och underbetalda för att vinsterna ska kunna öka. Vad händer då med de människor som kommer hit? Några arbetsplatser ropar inte efter dem. Om man bor på Rosengård eller i liknande områden behöver man inte ens kunna svenska för att klara vardagen: gettot och polariseringen är självklara resultat. Islamismen som politisk ideologi uppmuntrar denna utveckling. Dess teorier, djupt förankrade i Koranens lära, om Krigets hus och Islams hus är som ett stort lysande pekfinger om vart vi är på väg. Vill vi följa med dit? Nej, jag tror inte det. Och jag tror mig veta att alltfler människor i hela Europa vänder sig emot denna utveckling. Det finns inget europeiskt land som kan hantera vare sig islamismen eller gettoiseringen. Inte ens när man försöker dölja missförhållandena eller blundar och tiger om dem, låter de sig hanteras. Det är som att bygga sandslott och hoppas att de ska vara beboeliga. Vågorna sköljer bort illusionen.

Är detta den åldrande mannens klagosång? Det hade varit alltför enkelt att avfärda mig med sådana argument. Jag tror att den livserfarenhet som spänner från 1950-talet till 2010-talet på något förunderligt sätt också sammanfattar något som kunde kallas välfärdens eller folkhemmets uppgång och fall. Den förändringen har ingen bett om. Men den har ägt rum i hela Europa, mer i vissa länder och mindre i andra. Sverige utmärker sig, jag höll på att säga som vanligt, med en förändring som i många avseenden är extrem. Kanske är det bara britterna som gått ett steg längre än vi. Frågan är om vi hinner lära av deras misstag. Jag tror inte det själv.


I skarven mellan vinter och vår.

Just där allt vänder och själva luften luktar annorlunda föds en fysisk längtan. Psoriasis i hårbotten, på armar och ben, sprider och fördjupar sig alltmer för varje kall, grå och instängd dag.

Imorgon kväll sjunger Mariza fado i Helsingfors. Det borde vara ett tecken, ändå ligger snön - se på bilden - rätt så tjock i Finland.

När jag hämtade ut mina nya mediciner idag hamnade jag på 1.715:- och inser att jag är 85:- ifrån ett frikort. Det får jag veta samma dag som regeringen - av ekonomiska skäl - har aviserat förändringar i det systemet. När man skickar ut Hägglund anar man åt vilket håller det blåser. Samtidigt signalerar Reinfeldt i maskopi med miljöpartisterna att Sveriges regler för anhöriginvandring - som ju inte alls är en invandring utan ett slags "flyktingpolitik" - ska förändras så radikalt att Sverige skiljer sig från varje annan europeisk nation. Har vi inte tillräckligt djupa klyftor redan? "Snällism" kallar Svenskan det. Ja, en attityd som tycks utgå ifrån att de problem som finns idag inte är till för att lösas förrän de blivit ännu större.
Till vilken nytta ska skyttegravarna fördjupas? Jag förstår det inte.

Foto: Ulrika W, Finland.

"De gåtfulla svenskarna"

Teckning av mitt barnbarn Joel, 6 år.

Det kommer många danska reaktioner på Mikael Jalvings bok Absolut Sverige. Den här är kanske lite roligare än andra:

"Falder man en aften tilfældigt ind i Sveriges Televisions programmer, er der på det ene altid et Jeopardy-agtigt gætteprogram – et af den slags, hvor folk skal trykke på knapperne i en fart og så svare på, om kong Gustaf III regerede før eller efter Gustaf IV – og på det andet altid en højbrynet forfattersamtale i læderklapstol."

Läs hela recensionen här.

torsdag 3 mars 2011

Att försöka leva som människa.

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

Foto: Astrid Nydahl

onsdag 2 mars 2011

Hur blir man en människa bland andra människor?

Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbas oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att den gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.

Foto: Hideo Matsumoto (som är född i Japan men lever i Stockholm).

Alfons. This Boy.

Idag är det fyra år sedan Alfons tog sitt sista andetag. Han hade en lång kamp mot cancern bakom sig. Inga fler operationer väntade honom. Inte mer smärta i sjukhusmiljö. Han fick komma hem, och han levde sin allra sista tid hemma hos sin familj, med kusiner och nära människor. Han behövde inte längre vara rädd. Trots att han utsattes för det mest absurda ett barn kunde utsättas för: dödssjukdomen.

Beatles hämtar jag upp ur min egen barndom och låter dem sjunga för Alfons: This Boy. Jag grät när jag hörde den första gången på min pappas ateljé, Lugnet i Malmö. Det var, som så många gånger senare John Lennon som framkallade den känslan i det lilla barnet Thomas. Jag vill dela dessa tårar med mitt barnbarn nu, så många år senare. Här i en tv-konsert 1963. Jag var inte elva fyllda när jag hörde den. Och alldeles självklart är det också att ge Alfons denna, Nowhere Man.

Jag läser i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling Rystet spejl och översätter några korta strofer till minne av Alfons.

"nu när syrenerna blommar
och jag underligt nog är äldre
än min morfar fick bli
så klädd i hans kostym
går jag en tur i den moderna världen
vars obegriplighet är banal
jämfört med att korsa gränsen
från att självklart finnas
till det märkliga att inte vara död."

*

"Som ung tedde sig barndomen för mig
lika avlägsen och overklig som döden"

*

"Mellan alla dessa dikter
om döden och minnet
finns det här plats för 11 rader
om maskrosorna
vars ljus jag också i år hade glömt
på en och samma gång tänds som ett tivoli
och om att falla i var sin sömn
i samma säng
och vakna när natten är djupast
och stillheten störst
men en hand så lätt på sin axel."

tisdag 1 mars 2011

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna.

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna (Natur och Kultur). Del 1: Förföljelsens år, 1933-1939 (översättning av Hans Dahlberg). Del 2: Utrotningens år, 1939-1945 (översättning av Nille Lindgren).

”Förintelsen är en bluff.” ”Förintelsen är vår tids nya religion.” Den som läser extremistiska sidor på nätet har sett dessa ord förut. Man finner dem hos nationalister och hos islamister. Det som tycks förena svenska islamister och den nationalistiska rörelsen är just detta förakt för det judiska folkets största tragedi i modern tid. Till sin hjälp har de historierevisonister från såväl Skandinavien som Frankrike och England. På den väpnade sidan finns rörelser som Hamas och Hizbollah. Sitt starkaste ideologiska stöd har de ifrån den teokratiska regimen i Iran.

Ingen kan säga emot dessa tidens strömningar bättre än Saul Friedländer. Han föddes i Prag 1932, växte upp i Frankrike och är idag historieprofessor i Los Angeles och dessutom verksam vid universitetet i Tel Aviv. Hans namn förknippas med seriös forskning om tiden för den tyska nationalsocialismens barbari. Inte för inte fick han de tyska bokhandlarnas fredspris 2007.
Hans stora standardverk, vars första del utgavs i svensk översättning redan på 1990-talet, är nu komplett då det andra, nästan 900-sidiga bandet översatts.

Att läsa sig in i denna skildring av hur judehatet träder in i maktens boningar är framför allt en kuslig erfarenhet av hur små, små steg växer sig större för att sedan explodera i en orgie av våld och förintelse. Med tungt lastade sidor om 1933 förstår man hur den utvecklingen såg ut. Friedländer går ner i detaljerna. Berättar om varje enskild ny stadga som gör livet för judarna svårare och svårare för att slutligen helt avsluta det. Med konkreta personnamn, ortsnamn och datum får hans redovisning neonskyltens tydlighet. Här kan man inte värja sig med några ”å andra sidan…” eller några ”men…”. Allt är nämligen så entydigt att man blir överväldigad. Efter Hitlers maktövertagande ser man hur ett helt samhälle, inklusive kulturliv och kyrka, sluter upp och finner ariseringen nödvändig. Den tyska "renässansen" blir en del av vardagens självklarhet och forna vänner står plötsligt mitt emot varandra vid en avgrund. Det ”lämpar” sig inte att umgås med judar, oavsett om man är ett barn eller en fullvuxen person.

Ur denna nazistiska plattform växer sedan resten fram. Hitlers längtan efter ”livsrum” blir till ett europeiskt storkrig, och snart finner härskaren nya folkgrupper att förklara underlägsna och därmed bestämda för döden. Den tyska krigsmaskinen väller fram över ny mark. Länder ockuperas, kulturer läggs i spillror. Man kunde säga att det är en brist hos Friedländer att han inte berättar om romernas öde, eller om andra folkgrupper som blev offer för den ariska maktdrömmen. Men det är meningslöst att kritisera en bok för vad den inte är. Friedländers uppdrag är tydligt utsagt: han granskar Tredje riket och judarna.

Verkets första del slutar där åttio miljoner tyskar hyllar Hitler på hans 50-årsdag, den 20 april 1939. Judarna hade redan fått sin dom. Inte alla förstod vad den bestod i.

Del två skildrar ”utrotningens år 1939-45”. Jag märker att jag har rent fysiskt svårt att skriva ner den titeln. Ordet ”utrotningen” är så avhumaniserat och grymt att det blir frånstötande. Men ändå inser jag att Friedländer med det (i original ”extermination”) vill visa hur man från nazistiskt håll såg på det judiska folket. De utgjorde ett slags ”ohyra” som man var tvingad att utrota. Uppdraget var möjligen motbjudande, men det var nödvändigt.

Boken är indelad i tre avsnitt, som i tur och ordning berättar om terrorn hösten 1939-sommaren 1941, massmorden sommaren 1941- sommaren 1942 samt Shoa (det vill säga förintelsen) sommaren 1942 – våren 1945.

Jag inser rätt snart att man kan använda Friedländers arbete som ett rent uppslagsverk. Det rymmer nämligen det mest grundläggande man behöver veta om nazismens år vid makten. Han drar upp de stora linjerna samtidigt som han är ohyggligt noggrann med detaljerna. Han leder oss bokstavligt talat in i de judiska familjernas vardagsrum, för att vi ska förstå hur processen såg ut. Andra bandet har dock en större tyngdpunkt lagd vid de centrala makternas huvudfigurer, deras politik och militära överväganden. Därför blir här Stalin en lika viktig aktör som Hitler. Det pågick ett smutsigt spel mellan de tyska och sovjetiska regeringarna, vilket skildras ingående. Hitler spelade skickligt på den antijudiska stämningarna, och Friedländer konstaterar: ”Om judarna var den osynliga länken som förenade kapitalismen och bolsjevismen så kunde en stormflod av i all oändlighet upprepade anti-judiska angrepp som framställde kriget som ett judiskt krig, ett krig som judarna startat för att bevaka sina egna intressen, påverka den utländska opinionen och underblåsa antagonismen mellan å ena sidan Storbritannien och USA, och Sovjetunionen å den andra (…) Den förnyade hätskheten i den anti-judiska kampanjen efter Stalingrad hade sin egen inneboende logik.”

Vi vet hur det slutade. Vi vet i stora drag varför det slutade så. Saul Friedländers verk ger oss all den grundläggande kunskapen.

Låt mig avsluta med ett kort citat. Det kommer från Hermann Göring som den 12 november 1938 sa: ”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland.” Det säger väl allt?

Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl

Søren Ulrik Thomsen, foto: Snaphanen.

Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl (Gyldendals forlag). Utkommer idag, den 1 mars 2011.

Jag träder in i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling när det är fyra år sedan mitt barnbarn Alfons dog i cancer, och det första jag ser och förstår är att döden kastar en mörk skugga över hans ord. Thomsens bok är hans första diktsamling på nio år och jag är djupt tacksam som får privilegiet att läsa den. Få danska diktare kan som han förena vardagslivets strävanden med den poetiska glöden.

Boken inleds med ett motto av Werner Aspenström som i Thomsens översättning lyder:

”Nylig blive til.
Snart forbi.
Vi?
En strøm
af langsomme lyn
på gaden.”

I dessa inledande ord finns temat sammanfattat: den korta tid vi lever på jorden, den korta tid som vi inte är döda. Ty så får Thomsen döden att bli det dominerande i våra liv, i andetagen och i dikten. Många diktare har skrivit på temat. Vi befinner oss mellan två mörker, det som fanns före och det som kommer efter oss. Thomsen står vid en grav där den döde inte finns, men där det ändå ges störst mening att befinna sig, vid stenen, ordlöst.

Han säger att hans eget liv ”blev et halvt århundrede kortere/ da du døde og efterlod mig/ foran supermarkedet ved frakørsel 17.” Och på nästa sidan konstaterar han att ”Også småbørn drømmer om deres fortid/som er stor og dunkel/og fuld af dufte og utydelige skikkelser”

Så ser de ut, liven.

Vi möter det i skuggan från våra döda förfäder. Vi möter det i barnen och i vår egen spegel. Själv står jag vid mitt barnbarns grav och är ödmjuk inför det som Thomsens samling påminner mig om: jag har privilegiet att just i detta nu få leva.

Det finns gott om poesi som får ämnena livet, kärlek och döden att svämma över av metaforer som tycks leva ett eget liv. Stora ämnen lockar fram stora känslor. En verklig poet förmår hantera dem, göra dem till skenbart enkelt vardagsspråk, slipa dem som man slipar fram en diamant. Det är en sådan poet vi har i Søren Ulrik Thomsen. Man behöver bara öppna den nya boken för att känna igen honom. Han tycks flanera genom språk och liv. Det som ter sig nedkastat i en anteckningsbok är i själva verket frukten av långvarigt arbete. Poeten väljer sitt tema för att sedan vrida och vända på det. Dikten förankras i en konkret verklighet. Hos Thomsen är det Köpenhamn med namngivna gator och kvarter. Men också när han i dikten placerar sig utomlands känner vi igen honom. Han är en besökare som bär med sig inte bara ett bagage utan också en identitet.

En sida ur boken. Klicka för helskärm.

Han är den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sitter till bords i en lantlig polsk restaurang, njuter anonymiteten och den melankoliska musiken. Han är samme man i ett dubbelrum på The Waldorf-Astoria eller reser med tåget mellan Berlin och Moskva. Det är på rösten och melodin man känner igen honom. Om man dessutom sett Jørgen Leths film om honom kan man höra hans röst vid läsningen, man kan se hans arm som liksom dirigerar dikten.

”Til hver erindring hører en glemsel” säger Thomsen. Jag kan inte sammanfatta det bättre. Det är dessa minnen – och denna glömska – som röjer det stora i hans diktning.

Se Thomsen här, och här på Copenhagen Jazz Festival.

*

Inför utgivningen har Thomsen intervjuats, och jag plockar några små citat ur tre tidningar:

Helt banalt er dødsfald noget, man oplever, når man kommer lidt op i årene. Det er en realitet, der fylder mere, end når man er 20 år, men der er ikke et eneste af digtene, som kun handler om, at vi skal dø, og hvor er det sørgeligt. De skriver sig alle frem til en tanke, som handler om noget i livet. Døden er et sort hul, der sætter nogle andre tanker i gang. (Jyllands-Posten)

I digtene kan der være noget, som vi ellers ikke kan være i hele tiden, og det skal vi heller ikke. Det kan være der, så længe digtet varer, inden for papirets firkant. Så længe det tager at læse det digt, måske et kvart minut. That's it. Så kan vi ikke holde det ud mere.(Weekendavisen)

Der er ting, vi kan forklare rationelt. Det er for eksempel klart, at vi låser vores cykler inde om natten, for ellers bliver de stjålet. Det er ikke en handling, som har særlig stor betydning for os, den har bare en god forklaring. Men hvorfor gør de, som de gør i digtet? Det giver jo ingen mening. Afdøde havde fødselsdag på en tilfældig dato, så hvorfor kommer de efterladte på netop denne dag? Hvorfor overhovedet rejse tværs over landet for at møde op ved graven? Vedkommende er der jo slet ikke. Ud fra en rationel betragtning er det en meningsløs handling. Så når de alligevel gør det, må det jo altså være, fordi det er en handling af stor betydning.(Information)

*

Förlaget presenterar honom så här:

Søren Ulrik Thomsen, f. 1956, dansk forfatter. I en vekslen mellem poesi og poetik digter og reflekterer han over grænser, modsætninger og paradokser med både humor, patos og en musikalsk rytmik, der aldrig mister et slag. Poesi er et på én gang sprogligt og kropsligt nærvær, der i sig samtidig rummer fravær, ophør, død, siger han i sin første poetik, Mit lys brænder (1985).

Krop og identitet er hovedtema i digte om storby og fremmedhed i City Slang (1981, fortolket musikalsk 1984 af Lars H.U.G.) og om enhed og ekstase i Ukendt under den samme måne (1982). I Nye digte (1987) søger jeget en "uhørlig musik", overvejer det fælles mere end det individuelle og kredser om rummet, tiden, sjælen, det ukendte "andet" i tilværelsen. Således vinder en traditionsbevidst moderne eksistensdigtning og refleksion over grundvilkår frem i forfatterskabet, formuleret med melankoli og skønhed i Hjemfalden (1991), hvis paradoksfigurer og labyrintisk slyngede syntaks udtrykker en kompleks livsforståelse.

"Arabesker" kalder Søren Ulrik Thomsen denne form i essayene En dans på gloser (1996), og sådan genrebestemmer han de følgende digte i Det skabtes vaklen (1996), der i forlængelse af Hjemfalden udtrykker en tilsvarende modsætningsrig og formsikker spørgen til det uvisse og gådefulde midt i en hverdagslig tilforladelighed. Fuld af konkrete hverdagsdetaljer og med tegninger af Ib Spang Olsen bevæger de 21 digte i Det værste og det bedste (2002) sig frem og tilbage mellem tilværelsens stjernestunder og sorte øjeblikke, fra det største til det mindste og fra det alvorlige til det komiske. I essaybogen Kritik af den negative opbyggelighed (2005), som er skrevet sammen med Frederik Stjernfelt, analyseres den negationstænkning og offerideologi, der har bredt sig i samfundet, mens fotobogen København Con Amore (2006), som Thomsen har lavet sammen med Jokum Rohde, med sine mere end 300 fotos viser et vildtvoksende, rørende og ramponeret hverdagskøbenhavn, der inkarnerer den ægte storbys mangfoldighed.

Repremiere i mit indre mørke (2009), der samler Thomsens bedste essays fra aviser og tidsskrifter, reflekterer via personligt erindringsstof over den fælles historie gennem de seneste halvtreds år.

I marts 2011 udkommer Søren Ulrik Thomsens første digtsamling i ni år, Rystet spejl. Udgivelsen markerer hans 30 års forfatterjubilæum.

Søren Ulrik Thomsen blev medlem af Det Danske Akademi 1995 og blev s.å. tildelt Statens Kunstfonds livsvarige ydelse. Han har desuden modtaget bl.a. Aarestrupmedaljen 1991.

måndag 28 februari 2011

Kaddafi och moskén i Malmö. Frågor och brist på svar.

Sista bönen?

Juli 2010 hade jag en större text i min förra blogg, Occident, om hur det gick till när Libyens diktator Kaddafi tog över moskén i Malmö.

Jag skrev bland annat:

"Nu finns han i Fastighetsregistret på Lantmäteriet: Libyens diktator Kaddafi. Enligt årsredovisningen ägde Islamic Center år 2007 byggnader och mark för 26 miljoner svenska kronor."

och

"Islamic Center har hela tiden haft problem att finansiera den allt större moskén i Malmö. Jag var med en av männen från Islamic Center i Libyen 1983 och såg honom förnedras och krypa för potentaterna på World Islamic Call Society i Tripoli, då beläget i en f.d. italiensk myndighetsbyggnad i närheten av Gröna torget i den libyska huvudstaden, en organisation som styrs av den libyske diktatorn och hans närmaste krets, och vars syfte är att kontrollera moskéer runtom i världen och därmed de muslimer som är bosatta i dess område. Kaddafi har med köpet av Malmömoskén skaffat sig ett ovärderligt inflytande över svenska muslimer.

Sydsvenskan uppgav i december 2009 att byggnader och mark köpts av Libyen för 5 miljoner. Det är antingen en bluffsiffra eller ett missförstånd rörande valuta och tidpunkt. Den verkliga köpeskillingen är 37 622 625, vilket motsvarar dryga fem miljoner US-dollar, vid tidpunkten för köpet som ägde rum redan den 8 juni 2008. Alla dessa uppgifter är offentliga i Fastighetsregistret på Lantmäteriet. Islamic Center använde pengarna att lösa lån på sammanlagt 27 miljoner svenska kronor. Det man måste fråga sig är, var de resterande 10 miljonerna finns. I vems fickor hamnade de? Vem behövde smörjas för att Kaddafi skulle bli fastighetsägare på Rosengård i Malmö?"

Så långt den gamla artikeln. Idag ser jag hur den svenska pressen meddelar att moskén inte kommer att påverkas av sanktionerna.

Så här resoneras det: " Sedan 2008 ägs moskén Islamic Center i Malmö av en libysk organisation grundad av Muammar Gaddafi. FN har utfärdat sanktioner mot den libyske ledaren och folk i hans närhet. Men moskéns vd Bejzat Becirov räknar med att detta inte ska påverka verksamheten i Malmö och säger att församlingen inte varit utsatt för någon form av påtryckningar från Libyen.
– Organisationen är fristående från regeringen i Tripoli, säger han. På organisationen World Islamic Call Societys hemsida finns dock många bilder av "ledaren Gaddafi" (se bland annat bilden här nedan, TN:s anmärkning).
FN-sanktionerna mot libyska tillgångar utomlands gäller bara fysiska personer. Överst på listan återfinns Muammar Gaddafi. Sedan följer medlemmar av regimen som fortfarande är lojala mot honom. Det betyder, enligt Kent Öberg vid UD:s presstjänst, att ägandet av moskén i Malmö inte faller inom sanktionerna.
– Om någon polisanmäler det som sanktionsbrott så får det polisutredas i vanlig ordning, säger han."
Om nu svenska UD:s arbete präglas av samma naivitet som moskéledningens hamnar vi i ett dilemma. Vem tror på allvar att Islamic Call och Kaddafi är oberoende av varandra? Jag gör det inte. Förr eller senare måste ju sanktionerna omfatta de ekonomiska tillgångarna hos familjen Kaddafi. Att marken och fastigheterna i Malmö ägs av Kaddafi kan det väl inte råda någon tvekan om?
den här sidan från 14 februari kan vi se Kaddafi själv i bön hos organisationen. Som självklart är både fristående och oberoende. Här en lysande kommentar från Per Gudmundson på Svenskans ledarsida.

Dagarna med och utan musik.

Går det att lyssna till musik idag? Den enda metod som fungerar i mitt liv är den musik jag själv mycket kräset väljer. Jag har en samling med musik på dvd, som jag ser från och till. Samlingen rymmer allt från Leonard Cohen och Bob Dylan till Mariza, Katia Guerreiro, Camané, Carlos do Carmo, Amália och andra fadoartister, liksom en rad jazzlegender och klassiska interpreter som Glenn Gould och några av de stora barockmästarna, tolkade av artister som Cecilia Bartoli.

Jag har en stor skivsamling. Separat har jag samlat fado i många år, och under arbetet med mina två böcker i ämnet fick jag en mängd inspelningar från artister, producenter och skivbolag sända till mig. Men samlingen rymmer i övrigt framför allt mycket 1950- och 1960-talsjazz. Bland favoriterna jag återkommer till finns Chet Baker, Sonny Rollins, John Coltrane och Stan Getz. Och så det klassiska förstås - från Bach till Wagner, varje bokstav i alfabetet fylld till det omöjligas kant med ljuvlig musik skapad under många århundraden. Det som präglade mitt liv i ungdomsåren är med i samlingen (trots att jag gjorde mig av med LP-skivorna för länge sedan).

Varför det blivit så vet jag inte, men det är ett faktum, musiken på skiva kommer fram mycket sällan. Sedan nyåret har jag mest lyssnat till lite fin jazz, komponerad och framförd av saxofonisten Stefan Isaksson (se bilden ovan, från en konsert han gav för bara dryga veckan sedan), Keith Jarrett både i egna improvisationer och i framförandet av Händels musik samt en del cellokompositioner. När jag samlade ihop till min yngste son passade jag också på att njuta av Van Morrison som alltid betytt något särskilt för mig.

Men när jag ser den samtida musikscenen och inte minst det som kallas "schlager" blir jag skräckslagen. Den är verkligen sandslott av sämsta slag. Den kommer förhoppningsvis att spolas bort. Liksom mycket av den pubertala pop- och rockscenen som bäst tycks fungera inför en publik berusad på starköl vid någon stadsfestival.

Precis som sandslotten spolas ut i havet, sker något med is- och snöslotten i töväder - de smälts ner till vatten och försvinner ner i marken. Mycket av det som idag dominerar media är förgängligt på ett extremt påtagligt sätt. Det håller inte ens ett årtionde, än mindre en generation.

Det finns anledning att öppna Adornos Minima Moralia också idag: "Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för den att fortsätta expandera..."

*

Uppdatering: en av de jazzmusiker som jag tyckt allra mest om och som jag sett spela på Copenhagen Jazzhouse är Jens Winther. Han hade en ton som låg mycket nära Chet Bakers. Idag fick jag chockbeskedet att han dött i en hjärnblödning bara 50 år ung. Klicka på länken till Dagbladet Information som skrev om det den 25 februari.

Bilder från Billnäs i Finland av Ulrika W.
Bild på Stefan Isaksson ur Orkesterjournalen.