Här talas det klarspråk.

Är det demokrati som står på Egyptens dagordning? Nej, inte om man får tro de brittiska islamister som demonstrerat utanför landets London-ambassad. Här sägs det rent ut: Islam är lösningen, demokrati leder till förtryck! Bilden är hämtad ur en artikel i Daily Mail.

Bättre då att se Korrespondenterna från ikväll, onsdagen den 9 februari, ty där ges en helt annan och mycket hoppfullare bild från Tunisien, Jordanien och Egypten. Det finns sekulariserade människor som tror att frihet är bättre än förtryck, också i den arabiska världen, deras röster blir allt mer avgörande. Vill jag gärna tro och hoppas.

Nabokov om läsandet.

Ska det vara svårt eller lätt att läsa? I en essä i senaste numret av TLS resonerar man utifrån Nabokov. Bland annat detta:

"Like many of the Modernists, Nabokov was of two minds as to whether reading should be easy or difficult. "I work hard, I work long on a body of words", he wrote, "until it grants me complete possession and pleasure. If the reader has to work in his turn - so much the better. Art is difficult. Easy art is what you see at modern exhibitions of things and doodles."

Om...

Om kärleken inte fanns

skulle jag kunna låta rensa mig

och fylla mig med ris och torkade plommon

för att få en mening med livet.

Men kärleken finns.

Lars Huldén

(foto: A.N.)

En dag som försvann ut i rymden, men kom tillbaka alldeles nyss.

Stormen kom in över Skåne natten till tisdagen. Det blev en rejäl och omtumlande storm. Inte nog med att den tog med sig soptunnor och annat som fanns utomhus, den kapade också vårt lokala bredbandsbolag från alla förbindelser. När jag steg upp och som vanligt skulle läsa mina morgonsidor - bloggar och tidningar - blev det bara blankt i rutan. Och så fortsatte det under dagen. Vid lunchtid tjöt fortfarande stormen och nätuppkopplingen gav inget som helst resultat.

Vad kan man göra en sådan dag? Jag började skära upp det lammkött jag igår tog fram från frysen. Stekte det i olivolja, kryddade och lät det puttra där en timmes tid innan jag tillsatte röd och vit paprika, samt morötter och rikligt med purjolök. Kaffe och läsning medan det pågick. Sedan tvätt i maskinen. En liten koll på text-tv som meddelar att före detta Sydkraft - numera Eon - i vanlig ordning har stora problem i skogarna där träden lagt sig över ledningarna. Tusentals människor saknar el. Det gör vi aldrig här, eftersom det ut till Viby finns markledningar från Kristianstad. Vi saknar inte el eller telefon, men nätet lyser med sin frånvaro.

Tills det kommer tillbaka återvänder jag till Montaigne. Det han har att säga är alltid så mycket intressantare än det mesta.

*

Uppdatering: sedan en halv timme är nätet tillbaka. Så mycket som hänt sedan dess! Min son har meddelat tid för nästa operation. Jag har hittat en bild (ovan) som tagits tidigare. Sydnytt har sänt katastrofnyheter om stormen. Middagen är avslutad. Musiken frånvarande. En film kommer att visas. Åter imorgon, om gud vill och det är medvind.

Reidar Ekner: Förintelsens tema (CKM)

Reidar Ekner, född 1929, är författare och översättare, numera bosatt i Norge. Han har en omfattande utgivning bakom sig. Senaste diktsamlingen Kalenderdikter kom 2006, senaste prosaverk Ett fönster i Karthago kom 2009.

Den nu aktuella boken är en sammanställning av texter och dikter kring den nazistiska förintelsen av judarna. De sträcker sig över en lång tidsrymd och ger ett perspektiv på frågan från slutet av 1950-talet och framåt.

Texterna handlar mycket om efterkrigstidens sätt att hantera skuldfrågan. Den diktsvit som ingår i boken är hämtad ur Ekners samling från 1987, Under trädkronorna. Ett nyskrivet efterord resonerar om bakgrunden till Hitlers handlingar och tänkande.

Denna lilla bok kan fungera som aptitretare inte minst för unga människor som vill lära sig grundläggande fakta om nazismen och förintelsen. Språket är lättillgängligt och sakligt.

Foto: A. Nydahl.

Nio sätt att beskriva regnet.

Det finns en hel del att säga om Per Odenstens bok Nio sätt att beskriva regnet (Norstedts) som utkommer idag. Man kunde börja med omslaget som måste vara något av det fulaste som gjorts. Trodde först att det var ett feltryck. Man kunde också invända emot hur boken är komponerad. Jag är inte övertygad om att mixen av litterära texter och debattartiklar är helt lyckad. Den får mig mer att känna att man skrapat ihop vad som funnits för att det skulle bli en bok. Odensten är en sparsmakad författare, han har utgivit ytterst få böcker, och de har å andra sidan varit magiskt egensinniga. Sådana som En lampa som gör mörker glömmer man inte. Men denna nya samling kunde man skaffa bara för titelberättelsen. Den avslutar boken, är nästan 50 sidor lång, och ett prosans mästarprov. En kvinna som står mitt i livets blomning drabbas plötsligt av en hjärnblödning, hela det centra som styr synen får svåra skador. Språket slås sönder, hon kan varken tala eller formulera orden inne i sig. Hon hittas på sitt köksgolv. Berättelsen är sedan en resa genom glömska, frånvaro och ett gradvis återerövrande av språkets minsta beståndsdelar. Blickar i en spegel som bara återger halva hennes kropp. Främlingskapet inför de allra närmaste. En kuslig text som blir fysiskt närvarande i mig. Sjukhussjukdomen gestaltad som nollpunkt för ett mänskligt liv, återfött, stapplande, bräckligt.

Dags för Fågeln Fenix att lyfta?

Medan stridsvagnarna ännu finns kvar, medan människor ännu demonstrerar för frihet, händer det märkvärdiga saker på Tahrir-torget i Kairo. Nu går man dit för att gifta sig. Myten om Fågeln Fenix är förvisso egyptisk. Fenix lyfter alltid från askan, Fenix lovar nytt liv. Kan man inte säga att ett bröllop på det torg där så många människor nu misshandlats, förnedrats och dödats, är något av det vackraste man kan komma till? Ändå vet vi absolut ingenting om den fortsatta utvecklingen. Ingenting.

Världen, det mödosamma och lidandet

Världen är alltid sik självo lik,
hon är alltid bullersam och mödosam att vara uti.
Den i världene vara skall,
han måste vänja sik vid att lida mera ont än gott,
mera örlig och annor bedrövelse än frid.

Olavus Petri

Boken på besök i Lisboa.

Min nya bok har nu kommit till en plats där den kanske kan trivas. Krister Renard övervintrar i Lisboa. Igår fick boken den stora äran att följa med på café med utsikt över staden och floden Tejo.

Själv drar jag mig tillbaka för helgen, med barn och barnbarn på besök.

Yx-jihadisten har fått sin dom.

Kurt Westergaard som skulle mördas av jihadisten.

29-årige Muhudiin Mohamed Geele bröt sig in i konstnären Kurt Westergaards hem för att döda honom med yxa. Igår fastslog domstolen att han skulle dömas utifrån terrorlagstiftningen och idag kom domen: nio års fängelse och utvisning till Somalia. Det innebär att han slapp lindrigt undan eftersom terrorlagstiftningen gör det möjligt att döma till livstids fängelse.

I domen ingår också hans våldsamma angrepp på en av de poliser som var med och grep honom. Geele har hävdat att han "bara ville skrämmas". Varför då alla dessa ursinniga hugg med yxan, varför alla skriken om att Westergaard skulle dö? Och främst av allt: varför hade han rakat hela kroppen och smort in sig med olja, som det sägs att man ska göra för att nå paradiset? Kurt Westergaard själv säger att han nu ska lägga saken bakom sig och försöka få lite lugn och ro.

Ny hetskampanj i Ungern.

Nu går drevet i Ungern. Regimen har inlett en förundersökning mot filosofen Ágnes Heller. Det är den danske journalisten Peter Wivel som berättar att man anklagar henne för att ha ”missbrukat EU-medel”. Den ungarske filosofen Laszlo Tengelyi betecknar det hela som en del av en kampanj riktad mot judiska intellektuella och universitetsanställda, där det styrande partiet går i spetsen. Dessa intellektuella kallas ”vänsterliberala”, en beteckning som ska uttydas ”judiska”.

Heller lämnade Ungern på 1970-talet men är nu tillbaka i Budapest. Hon är en av den nya regimens skarpaste kritiker. Polisutredningen mot henne har föregåtts av en hetskampanj i medierna. Vid sidan av Heller anklagas också professor Sándor Radnóti, en av kritikerna mot att Fidesz-regeringen sätter sitt eget folk på alla nyckelposter i universitetsvärlden.

Historiens lagbundenhet?

En krossad frihetsdröm, Peking 1989.

En av villfarelserna som inympades i mitt unga liv runt 1970 var den om historiens lagbundenhet. Karl Marx må alltjämt vara intressant, men en del av hans teorier, som sedan vulgariserades och banaliserades av Lenin, höll inte för en kritisk granskning. Historien är knappast lagbunden. Den präglas snarare av ett slags kaos där oförutsedda skeenden växer fram och söker sig nya vägar. Dessa kan lika gärna leda bakåt som framåt. Vi ser inte ens alla de krafter som är i rörelse, eftersom vissa föredrar att dra i trådarna bakom kulisserna. Vilken väg en revolution går kan man inte säga förrän efteråt. Vilken väg ett folkligt uppror leder in på är helt beroende av hur maktens mekanismer ser ut. I Kina kunde ett mäktigt kommunistparti beordra eld för att utsläcka de protester som världen lärde känna genom bilderna från Tiananmen-torget 1989.

Kinas elit hade inte minsta tanke på frihet för folket. Tvärtom, den kommande hårda ekonomiska politiken i kombination med repression skulle leda landet in i en ny era av superkapitalism, låga löner och järnhård social disciplin. En marknadsekonomi i kombination med ett totalitärt styre har säkrat Kinas plats i världen.

Teheran 1978, offer för Shahens polis.

När iranierna genomförde sin revolution 1979 kunde det se ut som om friheten hade kommit. Varje sådan tanke dränktes av mullornas tyranniska och religiösa maktutövning. Alla de socialister och kommunister som lierat sig med Khomeini hamnade antingen i tortyrkammaren eller galgen. De hade bara fungerar som brickor i ett maktspel. Jag minns hur våra iranska grannar i Malmö firade en hel natt efter att de frågat oss om det var ok. Vi skålade med dem och önskade dem lycka till. Någon vecka senare återvände de till Iran och vi tänkte ofta på vilka öden de gått till mötes.

Den våg av protester som sköljer över de nordafrikanska länderna och som de senaste dagarna också spritt sig till länder som Jemen behöver inte heller leda fram till frihet. De kan göra det, men det vet vi ingenting om just nu. De våldsamma scener som utspelades i Kairo under onsdagen och natten till torsdagen kan ha varit bara en första varning från regimen. Till vilket pris Mubarak och hans gäng vill klamra sig fast vid makten kan vi inte förutsäga. De kanske försvinner ut bakvägen redan nu, eller så prövar de först att krossa revolten så som de kinesiska kommunisterna gjorde. Kommande generationer får på sin höjd en skönmålad version av vad som hände. Friheten är kanske lika långt borta som tidigare. Eller så lyfter den som en fjäril med lätta vingslag.

Om Egypten har jag skrivit här, här och här.

Att sitta vid skärmen, att vara mitt i skeendet och samtidigt minnas.

Jag har inte en enda gång sedan det första Kuwaitkriget suttit vid tv:n en hel dag. Under skeenden i Kosova och Albanien har jag ansträngt mig på annat sätt, för att korrekt kunna skriva om det, vilket jag gjorde för Aktuella frågor i Sydsvenskan i många år. Men jag har inte en enda gång sedan jag själv bevakade den första intifadan på plats i östra Jerusalem, ägnat så mycket tid år Mellanöstern en och samma dag (det jag gjorde då ledde fram till min bok Intifada - rapport från ett palestinskt uppror, som Interculture i Stockholm utgav 1988).

Men igår, onsdagen den 2 februari 2011, hände det. Jag växlade mellan CNN och BBC i tv:n, och mellan The Guardian, Haaretz och Al Jazeera, särskilt då Dan Nolans direktrapporter, i datorn. Det är som om det verkligen gav den bästa bevakningen: Washington, London, Jerusalem och Qatar. Jag vet att det vore rimligt att också se mer från den arabiska världen, men det jag sökte var en direkt kontakt med skeendet och det fick jag genom dessa kanaler. Språket måste man förstå, men det räcker inte. Man måste också förstå, och ibland genomskåda, det som sägs.

Många timmar under eftermiddagen talade man om "pro-Mubarak"- demonstranter. Trots att varje intervjuad människa sa att de kamel- och hästridande männen med piskor var poliser klädda som civila. Det tar tid att bryta igenom lögnens vallar. Men när jag såg närbilder på några av de minst 500 misshandlade människorna som fördes bort till den moské som gjorts till fältsjukhus tänkte jag: dessa slag, dessa stenar, piskor och brandbomber var inga spontana angrepp på Frihetstorgets massor. De var väl planerade men illa genomförda attacker från en regim som in i det sista hoppas på att överleva. När jag lägger ut dessa ord i bloggen vet jag inte ens om de sitter kvar, eller om oppositionens krav på militärt ingripande har hörsammats.

Vad vet vi? Vad vet vi egentligen - bortom det vi tror oss veta? När jag bandade det tidiga skeendet av den första intifadan, för att ha ljudillustrationer till de radioinslag jag planerade att göra för OBS-redaktionen, var det en israelisk militär som såg hatiskt på mig och skrek. Vi stod vid bussarna utanför butikerna på den gata som ledde fram till en av gamla stadens portar. En liten pojke svimmade i mina och en annan journalists armar sedan han sett sin far föras bort. Jag tyckte att militärens ingripande var brutalt i överkant. Men det var så lite jag visste och förstod. Idag inser jag att de närmast hade silkesvantarna på. Det avlossades inga skott. Ingen dog. Ingen behövde förmodligen ens sjukvård. Men jag blev upprörd och det märktes runtom mig.

Först senare, samma kväll, hos vännerna Dov och Yolanda i Tel Aviv, fick jag veta. Den militäre befälhavaren hade skrikit mot mig: "Om du säger ett enda ord till tar jag med dig till arresten". Så nära var jag att hamna i Russian Compound i Jerusalem, nådens år 1987. Där fanns den ökända polisstationen dit man förde människor som försökt göra uppror. Men eftersom jag inte förstod vad han skrek fortsatte jag att banda och att stillsamt kommentera misshandeln av de palestinska affärsmän som inlett sin protest. Jag sa bara något om "ett fritt land" och "fria människor". Jag undrar så vad som sägs i Kairo dessa dagar.

*

I måndags skrev jag detta.

Att bli rörd men behålla förmågan att analysera och förstå.

Nej, det är inte svårt att bli rörd. Det som nu händer i den muslimska världens länder i norra Afrika är verkligen djupt rörande. Jag ser bilderna hela dagarna, från BBC, från CNN, från andra bolag och ibland till och med en tafatt svensk nyhetsglimt. Jag läser internationell press, och inte minst försöker jag förstå presskommentarer i länderna det berör, inklusive de palestinska områdena och Israel.

Men jag ser också saker jag helst hade sluppit: i eftermiddagens hard-talk på BBC med en representant från Muslimska brödraskapet, full av lögn som danskarna säger, full av frihetsfraser och undanglidande svar när det gällde fundamentala fri- och rättigheter. Och så ser jag bilderna från gatorna i Kairo, där Davidsstjärnan stämplats i diktatorns panna. Är det judarna som är problemet - nu igen? Är det freden med Israel som är Egyptens största problem? Nå, jag fortsätter läsa. Min lättrörda själ ska inte få sista ordet. Det är rätt att göra uppror, det har jag insett i hela mitt liv, men om upproret leder till teokratin, som i Iran och Sudan, då lägger jag mig osynlig ner i historiens träsk.

Uppdatering: eftersom de stora medieföretagen idag tycks ha förskansat sig på hotellbalkonger får man hämta relevant information här istället. Det är ju så att Dan Nolan befinner sig på plats, där nu anhängare till Mubarak försöker tränga sig fram till en ny position i det egyptiska landskapet av protester och uppror. The Guardian har också en ständigt uppdaterad rapportering med olika skribenter.