Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 14 januari 2011
Vad är det han minns av barndomen och tonåren, nobelpristagaren José Saramago?
José Saramago: Små minnen (W&W, översättning av Hans Berggren).
Min första resa till Lissabon: kall och regnig april 1983, i sällskap med Carlos (Malmövän född i Lissabon) och Per. Vi skulle, efter middag hos Carlos föräldrar, åka till platsen där vi fått låna en lägenhet. Den ägdes av en kvinna som var advokat i Macau. Adressen var Rua Sabino de Sousa. Högt beläget med utsikt över floden Tejo. Läckande tak som släppte in regnvattnet. Tung gasbehållare som fick bäras upp från butiken till lägenheten. Nu vet jag att en av Portugals mer kända söner haft denna adress, Nobelpristagaren José Saramago, som i barndomen bodde där med sina föräldrar.
Jag läser detta i Saramagos lilla anspråkslösa memoar, Små minnen, som helt koncentreras kring barndom och tonår. Det blir därför både en skildring av de tidiga åren i lantarbetarfamiljen och av uppväxtåren i olika stadsdelar i Lissabon. Saramago säger att man i huvudstaden flyttade tio gånger på tio år.
Saramago berättar här på ett mycket enkelt och vardagligt sätt. Livet i en fattig portugisisk familj var på 1920-talet och framåt inte lätt. Fadern blir så småningom poliskonstapel i Lissabon. Han är noga med att påpeka att han var patrullerande polis och inte inblandad i statens smutsiga hantverk gentemot oppositionella. Familjen bodde då i Mouraria, där Saramago minns hur artilleriskotten avlossades från Castelo de São Jorge mot de upprorsmän som 1927 från sin ställningar i Edvard VII:s park försökte erövra staden. Kvarteret minns han också för biografen Loppans skull.
En liten lustig detalj återkommer han till rörande sitt efternamn, Åkerrättika. Det var familjens smeknamn hemma i byn. Kontoristen som skulle skriva in sonens födelse skrev på eget bevåg – pga fylleri eller bara för att jävlas – in namnet Saramago efter José de Sousa.
Också i närheten av Rua do Capelão levde familjen, gatan som fick ”en fatal och ofrånkomlig närvaro i fadotexter och hågkomster av Maria Severa och Marguês de Marialva.”
Det är en stor fröjd att läsa dessa tidiga minnen av Saramago. Han avled så sent som sommaren 2010. Om han hade fler memoarvolymer färdiga vet jag inte, men jag hoppas att han också skrivit om åren efter 1974, inte minst för att han som kommunist blev avskedad 1975 under den turbulens som kunde ha krossat den spröda demokratin (då kommunisterna försökte sig på en statskupp med några av kaptensrörelsens centralgestalter), och om tiden efter publiceringen 1991 av Evangeliet enligt Jesus Kristus då han gick i exil. Han flyttade till Kanarieöarna där han också avled. Evangeliet fick både portugiserna och läsare runtom i världen att splittras för eller emot både boken och författaren.
Jag har många gånger tröttnat på den vulgära retorik som Saramago använde sig av. 1969 gick han med i det doktrinära kommunistpartiet (ett av de få riktigt sovjetrogna ända till slutet) och han gav aldrig upp sin stalinistiska övertygelse och anslöt sig därför till allt bisarrare ståndpunkter, sådana som idag ingår i standardrekvisitan i islamistiska och/eller extrema vänsterrörelser. Kritikern Harold Bloom menade att Saramagos jämförelse mellan Västbanken och Auschwitz var ”en oförlåtlig brist på fantasi”. Bloom har hållit honom för att vara världens andra största romanförfattare efter Philip Roth, men han upprördes av hur ”människan är oförmögen att bli politiskt vuxen. Om man är en portugisisk stalinist 2007 så betyder det att man faktiskt inte lever i den verkliga världen.”
Nå. Många stora diktare har visat sig vara politiska krymplingar. Det må José Saramago ha varit, av olika skäl, och visat extrema prov på mot slutet av sitt liv. Men hans författarskap står där i en alldeles egen division, och särskilt hans lilla memoarbok kommer jag att hålla för en av hans bästa.
Boken utkommer om en vecka, den 20 januari.
torsdag 13 januari 2011
En normal muslim?
I Dagens Nyheter skriver idag Erik Ullenhag om hur viktigt det är att man inte kollektivt skuldbelägger "svenska muslimer". En ödets ironi har gjort att man samma dag publicerar en intervju med en f.d. och en nuvarande hustru till den terrorgripne Sahbi Zaloutis som idag omhäktas "på sannolika skäl misstänkt för förberedelse till terroristbrott"."Han är en normal muslim, säger Sahbi Zaloutis fru" heter det i artikeln, "Han gillar skogen och att träna. Han plockar kantareller och lagar mat."
Eftersom Ullenhag är så mån om att vi ska skilja på "normala" och "terrormisstänkta" uppstår det här ett slags religiös och politisk rundgång. Är det normalt att sitta häktad, misstänkt för terroristbrott? Är det normalt att finnas i en krets av våldsfixerade islamister med konkreta attentatsplaner?
Många har sagt det förut, bland annat Pernilla Ouis, så jag upprepar det bara: grundproblemet finns i religionen, i Koranen och dess budskap.
Nyttan av dagböcker enligt Kafka.
onsdag 12 januari 2011
Upplysning eller hatbrott? Lars Hedegaard inför rätta.
Den 24 januari ska ordföranden för danska Trykkefrihedsselskabet, Lars Hedegaard upp i rätten. Han är anklagad för hatbrott. Varför? Jag ger ordet till Katrine Winkel Holm som i sitt arbete kommer nära Hedegaard och som dessutom är väl insatt i själva sakfrågan. Hon är redaktör för sällskapets nättidskrift Sappho. Hennes krönika publiceras idag i dagstidningen Berlingske.
For et år siden skabte det overskrifter, da Lars Hedegaard, forfatter og formand for Trykkefrihedsselskabet, i et interview med internetsitet Snaphanen kom med nogle kontroversielle udtalelser om et af vor tids tabuer: familieovergreb på muslimske piger. Det blev hurtigt en stor historie i medierne. Netavisen 180grader og kommentatoren Niels Krause-Kjær piskede nemlig sagen op ved at tilføje sensationelle selvopfundne anklager om, at Hedegaard »opfordrede til en slags lynchninger«, hvad der senere viste sig at være løgn.
På den baggrund tog den ene efter den anden højlydt afstand fra Hedegaard. Jeg, der til daglig arbejder tæt sammen med Hedegaard i Trykkefrihedsselskabet, tænkte dengang: På et eller andet tidspunkt bliver de vel færdige med deres hektiske afstandtagen, så de kan begynde at forholde sig til sagen selv: den eventuelle forbindelse mellem voldtægter af muslimske piger og den lave status, hunkønsvæsner har i islam.
Her et år efter kan jeg konstatere, at vi aldrig nåede frem til denne sag. Og spørgsmålet er, om vi nogensinde gør det. For i mellemtiden er Lars Hedegaard blevet sigtet af statsadvokaten for sine udtalelser og Jesper Langballe dømt for beslægtede udsagn. Signalet fra den danske stat er til at tage og føle på: Vil du have sikkerhed for en pletfri straffeattest, skal du ikke udtale dig om overgreb på muslimske piger. Det risikerer at være krænkende, og krænkende udtalelser kan være strafbare. Så ti hellere stille for en sikkerheds skyld.
Da Langballe i december blev dømt skyldig, skrev en bekendt til mig: »Jeg forstår det slet ikke. Langballes udtalelser var jo ikke generaliserende. Han skrev, at der er muslimske fædre, der voldtager deres døtre – og det er der jo. Det er et faktum«. – Min bekendt var naiv.
Overtrædelse af §266b har intet med generaliseringer eller ikke-generaliseringer at gøre. Og hvad værre er: Det har intet med sandheden at gøre. Det afgørende er, at om det, du siger, kan fortolkes som forhånende eller nedværdigende af nogen, som vælger at blive så krænkede, at de slæber dig i retten. Krænkede følelser overtrumfer fakta. Resultatet er vilkårlighed.
Uanset hvad man mener om de to herrer, bør denne retstilstand få det til at løbe koldt ned ad ryggen på enhver, der sætter pris på at få væsentlige, også tabubelagte, emner drøftet i offentligheden. På enhver, der sætter pris på det frie ord. Der er blevet sagt meget om sagen. De klogeste kommentarer kommer fra tre internationale iagttagere, men før jeg citerer dem først lidt om de formuleringer, Hedegaard er anklaget for.
Hvad var det egentlig han sagde? De færreste har hørt interviewet i sammenhæng, og erindrer vel kun de to sætninger: »De voldtager deres døtre, det hører man hele tiden«. Upræcist, groft? En utidig omgang med et af gode grunde følsomt emne? Måske og uden tvivl i den udlægning, kuglestøbere på 180grader serverede for offentligheden: Lars Hedegaard mener, at »alle muslimske onkler, fædre eller fætre voldtager pigebørnene i familierne«.
Sagen er bare, at det ikke var, hvad han sagde. I det meget lange interview gentager Hedegaard flere gange, at det er islam i sin grundform, han forsøger at beskrive. Altså hvad de islamiske helligskrifter og trosvogtere sanktionerer eller forlanger af muslimer – ikke hvad hver eneste muslim i verden foretager sig. Det gør Hedegaard i forbindelse med omtalen af forpligtelsen til jihad (hellig krig), taqiya (retten eller pligten til at skjule sine sande hensigter) og islams forbud mod at muslimer integrerer sig i og bidrager til at opretholde den vantro orden. I disse tre tilfælde gør han udtrykkeligt opmærksom på, at det naturligvis ikke er alle muslimer, der efterkommer ideologiens formaninger og påbud. Et enkelt sted – nemlig når det gælder islams accept af det, som vi i Danmark ville kalde voldtægter – glemmer han at gøre det.
Og det er så det eneste sted, 180grader og Niels Krause-Kjær slog ned på og blæste stort op.
Oven i købet præciserede Hedegaard meget hurtigt – http://www.sappho.dk/udsigt-fra-sumpen.htm – at han netop ikke mener »alle« eller »de fleste«, og kom med en række henvisninger til rapporter, der dokumenterer, at der finder hårrejsende ting sted. En af dem blev i 2008 udsendt af det engelske Centre for Social Cohesion. I konklusionen hedder det:
»Dette studie viser, at æresdrab, vold i hjemmet, tvangsægteskaber og kønslemlæstelse af kvinder ikke er isolerede fænomener, men snarere led i et selv-reproducerende socialt system bygget på ideer om ære og kulturel, etnisk og religiøs overlegenhed. Som resultat af disse ideer bliver kvinder rundt om i Storbritannien hver dag truet med fysisk vold, voldtægt, død, lemlæstelse, bortførelse, bedøvelse med stoffer, fængsling på opdigtet grundlag, tvangsægteskab samt forbud mod at tage en uddannelse – af deres egne familier. Dette er ikke et engangsproblem, der kan forklares med, at førstegenerations-indvandrere medbringer hjemlandets skikke til Storbritannien. Snarere er den æresrelaterede vold stort set et hjemmegroet og selv-reproducerende fænomen, som udøves af tredje- og fjerdegenerations-indvandrere, der er vokset op og har fået deres uddannelse i Storbritannien«.
Overgrebene er altså udtalte. Hedegaards brøde bestod så i at kæde overgrebene direkte sammen med islams kvindesyn og et enkelt sted glemme at være præcis i sin formulering. Det bringer ham nu i byretten.
Set fra Norge så sagen sådan ud: »Der er unægtelig ironi med en tragisk klangbund over Lars Hedegaard-sagen. Danmark, som efter årtusindskiftet har ført an i vor tids nye frihedskamp, har valgt at sætte en af dem, der er gået forrest i denne kamp, på anklagebænken for racisme«.
Ordene er Hege Storhaugs fra tænketanken Human Rights Service. Hun har hele tiden opfattet Lars Hedegaards udtalelser til Snaphanen som grovkornede og unuancerede, men hun, der i mange år har beskæftiget sig indgående med muslimske kvinders forhold, understreger samtidig, at Hedegaard med sine udtalelser satte fingeren på et ømt punkt: omfanget af seksuelle overgreb i det muslimske miljø. »Vi tager debatten, når der afdækkes børnemisbrug i den katolske kirke – heldigvis. Men den samme nødvendige debat blev som bekendt ikke resultatet af Hedegaards udtalelse. Man gik efter budbringeren, til trods for at Hedegaard med det samme rykkede ud og dæmpede de bastante udtalelser, han var kommet med«.
En amerikansk iagttager, den højt respekterede jurist Ann Snyder fra tænketanken The Middle East Forum, er ligeledes rystet, både over sagen med Hedegaard og dommen over Langballe, der som bekendt erklærede sig skyldig i at krænke og tilstod. Under overskriften Jeg tilstår også skriver Snyder: »Selv om jeg kan forstå Langballes begrundelse for at tilstå, får jeg kuldegysninger ved tanken om, at han i et vestligt samfund overhovedet retsforfølges. Især er jeg skuffet over, at danskerne tillod denne proces, selv nogle danske politikere i august havde udtalt, at de ville afskaffe denne hate speech-paragraf«.
Også den engelske forfatter og kommentator Melanie Phillips har udtrykt skuffelse: »En nedslående udvikling i Danmark illustrerer, hvordan »hate speech-love, vedtaget af vildførte vestlige venstreorienterede, bruges til at kvæle og kriminalisere legitime holdninger og debatter af afgørende betydning – forudsætningen for et liberalt samfund«. Hun betegner det som uundgåeligt, at netop Lars Hedegaard, der som formand for Trykkefrihedsselskabet, der forsvarer ytringsfriheden, især mod truslen fra radikal islam, selv er blevet anklaget for racisme for udtalelser om islam. Uundgåeligt, fordi det er en islamisk strategi at lukke munden på enhver, der kritiserer islam og dermed ikke behandler Muhammed underdanigt. Phillips kalder det »ordets jihad« og ser retssagerne mod Hedegaard og Langballe som forpostfægtninger i denne hellige krig mod det frie ord, hvor hate speech-love og venstreorienterede og anstændige borgerlige blot er nyttige redskaber.
Tankevækkende er det da også, at muslimen Mohammad Rafiq i sommer erklærede retssagen mod Hedegaard for »en sejr for integrationen«. Integration i hvad? Danmarks integration i islamisk indskrænkning af ytringsfriheden? Et foreløbigt punktum i denne sag, der stiller Danmark i et tvivlsomt lys blandt internationale ytringsfrihedsforkæmpere, sættes 24. januar, hvor Hedegaard skal møde i Frederiksberg Ret. Her skal det vise sig, hvilken straf den danske stat vil idømme budbringeren.
Läs också Guardians Nick Cohen om blasfemilagar.
Att återvända till Paul Celan. Att på vägen också finna Yehuda Amichai.
Här kastar jag,
ett hjärta som vistas bland människor,
kläderna bort och glansen från en ed:
Svartare i svart är jag naknare.
Avfällig först är jag trogen.
Jag är du, när jag är jag.
Mot slutet av boken skildras Celans första möte med Israel i oktober 1969. Hans samvaro med Yehuda Amichai. Och jag drar mig till minnes eftermiddagen jag fick tillsammans med Ofra hemma hos Amichai den där heta sommardagen på 1980-talet. När dessa tankar sammanförs svindlar det för mig. Där, i Jerusalem, förenades som alltid myt och realitet. Jag fick i alla fall Amichais diktsamling Amen med mig hem, vackert signerad. Sidorna gulnar nu, limbindningen torkar och faller sönder, men boken är en av de viktiga jag bär med mig.
*
Tack till Anders Wikström.
(diktcitatet ur en översättningsvolym av Lars-Inge Nilsson, ellerströms förlag 1985)
tisdag 11 januari 2011
Partikansliet flyttar till Kristianstad...
... så nu får Dressman köpa in större kostymlager. Vad flytten innebär för övrigt får vi väl se framöver. I just Kristianstad finns det redan en mängd politiska dårar, från avgrundsnationalismen till afa-stenkastarna, så det lär säkert hända saker.Sverigedemokraternas beslut att lägga partikansliet här får mig att fundera mycket på vad politiska och geografiska strategier utgår ifrån. Nära till Dressman får de under alla omständigheter.
Bilden hämtad ur klädkedjans egen reklam.
Bokens värsta fiender?
"Ända sedan medeltiden har bibliofiler slagit fast att boken har fyra dödsfiender: eld, vatten, bokmaskar och bibliotekarier." Det skriver Jesper Huor i dagens DN med anledning av att SvT imorgon inleder sin dramaserie om "Bibliotekstjuven", den högt uppsatte tjänstemannen på Kungliga Biblioteket som stal samlingarnas verkliga dyrgripar och som mot slutet av sin bana sprängde sig själv i luften.Jag funderar på saken, är bibliotekarien en dödsfiende till boken och litteraturen? I min barndom framstår hon som själva porten till litteraturen. Utan Britt-Louise i Lorensborgsskolans bibliotek hade jag kanske aldrig börjat läsa, eller så hade jag stannat i det triviala. Utan henne hade vägen mot den riktiga litteraturen kanske inte blivit synlig.
Men jag tänker framför allt på dagens situation. Vi vet vad de svenska biblioteken köper in. Vi vet vad de avstår ifrån (Bibliotekstjänst har statistiken). Vi vet också att de i allt högre grad strävar efter att höja "besökssiffran" vilket är något helt annat än hur många som lånar och läser böcker. Besökssiffran höjer man lätt med café, datorer, underhållning och myspys.
Kanske är utsagan ändå riktig? Alltför många flyter med strömmen, följer "tidsandan" och gör biblioteken till massproduktionens filialer, där deckardrottningar och poliskungar ostört kan bidra till den kollektiva fördumningen. Förändringen kan i Sverige inte komma förrän utbildningen av bibliotekarier åter fokuserar på litteraturen, kunskap om den, istället för att som nu utexaminera experter på datorprogram.
måndag 10 januari 2011
Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)
Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.
I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.
Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:
”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”
Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.
Förlaget presenterar Kullen så här: "I ett av de fyra övervuxna husen i den ödsliga provensalska byn på kullens sluttning ligger gubben Janet på sitt yttersta. I sin krafts dagar besatt han en trollkraft som fick byn att blomstra. Nu yrar han hemlighetsfulla oroande ord. Snart följer olyckor slag i slag, en förbannelse tycks vila över byn. Kullen (1928) är den första av tre romaner i trilogin Pan, där Giono hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet och människans nära samspel med naturen."
Långsamheten nu också på polska.
Barbara Honigmann: Roman om ett barn
Det finns en berättelse som griper mig mer än de andra, den heter Dubbelgrav och handlar om Gerschom Scholem. Författarinnan berättar om mötet med honom och hustrun Fania, som kommit från Jerusalem för att besöka det Berlin de lämnat redan 1923. Scholem tycks ha glömt hur kallt det är i november, för både han och hustrun har kläder som inte alls lämpar sig för årstiden. De besöker sina förfäders gravar, han berättar om fadern, modern, om sina två bröder Werner som sköts i Buchenwald och Erich som emigrerade till Australien.
Scholem vill köpa en svinläderportfölj i Berlin, en sådan han hade i unga år men som är omöjlig att uppbringa i Jerusalem. De har svårt att hantera moderniteten i varuhuset, blir tillrättadevisade av expediterna. Fania Scholem talar tyska trots att hon aldrig lärt sig det, ”hon har på något sätt insupit det i samlivet med mig” säger maken.
Sedan besöker paret Scholem författarinnan och hennes familj. Han är ett levande uppslagsverk och kan både sin judiska och sin tyska historia. Det blir till en exposé över förbrytelserna nazisterna begick då de mördade judarna och stal alla deras tillhörigheter. Scholem skulle i många år arbeta för att de stulna judiska biblioteken ska föras till det judiska samlingsarkivet i Merseburg, DDR. Författaren konstaterar att en del av böckerna rentav återförts till synagogan på Oranienburger Staress. Där fanns också allt Scholem hade skrivit.
När paret Scholem återvänt till Jerusalem går det bara några veckor innan dödsbudet kommer. Gerschom Scholem som blev 84 år begravdes i Jerusalem den 21 februari 1982. Men han har också en grav på den judiska begravningsplatsen i Weissensee, där föräldrarna och bröderna vilar. Honingmann slutar: ”De flesta människor har bara en grav. Gerschom Scholem har två, en i Jerusalem och en i Berlin. Under hela sitt liv hade han väl levt i båda städerna. Därför har han en dubbelgrav. Ett sådant liv var det.”
Eine Liebe aus nichts utkom 1991. I dansk översättning av Anneli Høier kom den 1992, Kærlighed af ingenting. Därmed fanns det två verk tillgängliga att läsa i översättning. Denna är ännu tunnare, bara 78 sidor, och i en förtätad prosa är den en självbiografisk serie texter som tar sin utgångspunkt i begravningen av författarens pappa på den judiska begravningsplatsen i Weimar.
Så har jag påmints om en av dessa ”öst”-författare som jag velat läsa mycket mer av, men som tycks utstött ur det europeiska översättningslandskapet. Var finns hennes övriga verk? Enligt Wikipedia är de minst tretton till antalet, med Das überirdische Licht: Rückkehr nach New York från 2008 som senast publicerade verk.
söndag 9 januari 2011
Christoph Hein: Den främmande vännen
Heins bok är mycket svår att skriva om. Den saknar varje form av sensation. Den saknar rentav något som helst som avviker från den vardagliga livet. Hans förmåga att lyfta det livet så att det får ett slags poetisk skönhet är kanske det märkvärdigaste av allt. Romanens huvudperson är en kvinna i 40-årsåldern, läkare till yrket. Två personer är ständigt närvarande i hennes liv, sjuksköterskan Karla och en man som heter Henry. Han är en vän och älskare, men gift och bosatt på annan ort.
Hein skriver fram bilden av ett liv som varken är lyckligt eller tragisk. Man skulle kunna kalla läkarens liv för en jämn ström av vardagar med rutiner, utan höjdpunkter eller dramatik. Dramatiken i romanen består av att vi redan från början vet att Henry har avlidit. Först mot slutet får vi veta hur och varför.
Det är något märkvärdigt trolskt med den här boken. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag kan konstatera att jag trivs väldigt bra i Heins och hans karaktärers sällskap. Bara vid ett enda tillfälle visar sig DDR-diktaturen i politiska termer. Allt övrigt är subtilt, finstilt, och man får lov att vara uppmärksam på de små koder som styr deras liv, både på sjukhuset där de arbetar och i privatlivet (läkaren bor i en hyreslägenhet, dit det inte är ovanligt att andra hyresgäster kommer för att få någon åtråvärd medicin eller annan hjälp av läkaren).
Så som Hein berättar föreställer jag mig att våra liv ser ut. De lunkar på. De har sina höjdpunkter och sina sorgeämnen. Och plötsligt en dag är de slut.
Bägaren full av orenlighet.
Reflektioner kring Christine Falkenlands kvinnoporträtt.Vad är det som händer med henne, flickan eller kvinnan i Christine Falkenlands böcker? Jag följer hennes spår i böcker som Skärvor av en sönderslagen spegel, Själens begär, Öde och Min skugga. Jag fördjupar mig i Rakels, Coras, Siris och de andras livsdramer. Jag funderar på betydelsen av de erotiska intrigerna, det sexuella våldet, övergreppen i tidiga år, präglingen som förändrar de unga kvinnornas liv. Och när jag nu möter Ylva i Trasdockan är det som om svaren på allt jag funderat över närmar sig, jag börjar se mönster och ana mig till varför vissa beteenden ser ut som de gör. Trasdockan är avgjort Falkenlands starkaste roman. Den är sammanhållen som fiktion, den övertygar från de allra första sidornas dramatik. Men man kan också säga att det är en roman som tvinnar samman lösa trådar från hela författarskapet, en roman som pekar på urproblematiken: kvinnans lidande som sexuellt utnyttjad, kränkt, kvinnan som en människa uppfylld av självförakt och destruktivitet. Det låter kanske banalt, men det finns bara ord som dessa för att beskriva Ylvas tillkortakommanden. Och däri ligger också Falkenlands stora, övergripande tema.
”Jag har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen spegel.
”Min kropp bär minnen av barndomens dumdristigheter”. Det är andra meningen i Min skugga.
”Jag måste fylla munnen med kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening” säger Siri i Öde.
”Jag är inte rädd för Ernst länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan döda kroppen men sedan inte förmår göra mer” frågar sig Cora inför sin egen död i Själens begär.
Romanen Trasdockan inleds med själva dödsscenen. Ylva hänger i ett rep. ”Ett evigt nu. Stolen liksom undansparkad.” Man tror sig bevittna resultatet av ett självmord. När Ylva läggs i liksäcken är man övertygad om det, ”Jo, Ylva pratade ofta om självmord som en möjlig utväg”.
Men vad är det sedan som händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar tillbaka tiden och berättar.
Ylva kommer, som så många kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att hyra bostad. Hon återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är ett slags urscen: slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den karga där ensamheten ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra mig, den första kvinna hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina rötter. Poeten som återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer hon resande för att reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro, skriva. Men som alltid i denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det är sannerligen inte ett vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och kränkningar. Eros har här dödsängelns mask.
Hur kan vi nu övertygas om detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett gammalt klassiskt sätt: det är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat som vi läser. Hon var gravid när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men Falkenland intresserar sig mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden till Ylvas död, och mer för hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva, trasdockan som om sig själv säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett oläkt, kliande ärr” . Männen har fått henne att känna sig som ”en nersmetad galjonsfigur”, hon kan inte föreställa sig att ett litet barn som ligga vid hennes bröst för att få mjölk, ”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och låga begär”. Hennes självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den grad att hon måste ”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att inte längre vara attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i henne, ”Nu börjar det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk och rar kvinna, ”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte är möjligt. Om inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne, oupphörligen.
Hon sitter i sin hyrda bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.
På denna gård lär hon känna Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en destruktiv relation med Carl och bestämmer sig – kanske just därför – för att förföra den unge sonen, onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser barnslig ut men Ylva tycks ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som en gång varit Ylvas. Hon ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla minnena till liv. De sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i henne. Hon tycks bli både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till min fitta…”, hon minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt. Första gången godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag äcklas inte av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man sluter ögonen går det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där hennes trauma ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett slags könets banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren full av orenlighet”.
Denna avsmak har en förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte fastnar i halsen” när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter som ”går att uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon bara läste för honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man som förnedrar dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav och säger ”kom”. Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap som snabbt blir erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt förlorat”, hon blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första gången, hans rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en lättnad, en glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han bunden till mig. En betingning, snarare än kärlek”.
Här uppstår nu spänningen mellan far och son, den kastar en skugga över berättelsen. Och Ylva har blivit gravid. Spelet börjar präglas av tårar och smärta. Vem som leker med vem är oklart. Unge Gustav har uppenbarligen förälskat sig, så som unga män gör efter sin debut. Han berättar att han läst Mästaren och Margarita och citerar för henne: ”Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.”
Berättelsen går mot sitt klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan berättelsen började. Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår för oss. Och hon har gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss, medvetet eller undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en händelse som kanske kastat en skugga över våra egna liv.
Ur min bok Alla de andra som också skrev, Tusculum 2009.
lördag 8 januari 2011
ILLA FAR LANDET.
Tony Judt: Minneshärbärget (Karneval, översättning av Elisabeth Helms)
(Båda dessa böcker utkommer den 13 januari).
Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”
Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”
Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.
Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.
I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.
Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.
Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?
Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.
Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?
Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:
”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”
Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier?
Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka. Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut och Tony Judt är inte först att påpeka det, redan Konfucius konstaterade att utan förtroende kan en stat inte styra eller fungera.
Här recensioner i Svenska Dagbladet, Expressen, lokalbladet, Sydsvenskan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


