Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap.

Czeslaw Milosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980). Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czeslaw Milosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna

Foton från Öland i november 2010: A. Nydahl.

Stråkkvartetten en isande vinterdag.

Emerson-kvartetten som hörs här.

Stråkkvartettens tid på nytt. Jag var där ofta på 1990-talet. Vilade i de fyra stråkarnas samtal, det växelspel som sammantaget skapade ett rum av musik. Gömmer mig därinne nu. Gömmer mig för dagarnas obönhörliga snöljus. När jag tryckte ner tangenterna för att forma ordet ljus bröt solen igenom, den lyser nu starkt mot mina tunna, vita linnegardiner. Jag hör den djupa bordunstämman. Jag härmar den inom mig. Växer den eller förminskas den? Den tonar bort. Den dör i detta nu.

Shlomo Sand frågar: finns det ett judiskt folk? Han letar bland khazarerna.

”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.

”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.

”Vem som är jude bestämmer jag” uttalade Hermann Göring.

"Säg mig, är herrn jude? Ja, svarar mannen, jag är jude. Den frågande replikerar: Märkligt, ni ser inte ett dugg judisk ut." Vits uppsnappad i Israel.

Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade staten Israel, och författaren växte upp där.

Ville man vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut, Sartre och Göring foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än lättillgänglig.

Den historia han skriver går konsekvent på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi. Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande, är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret. Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och annat.

I det avseendet står de två identiteterna "israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock). Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser. Det är ingen tillfällighet att både Ahmed Ramis Radio Islam och nätportalen Nordisk.nu talar för khazarspåret.

Herta Müller om Oskar Pastior och ryktena kring hans liv i enpartistaten Rumänien.

Foto av Sofie Amalie Klougart i dagens Information.

Vill man tränga en bit djupare in i Herta Müllers bekymmer, ska man läsa dagens stora intervju med henne i danska Information. Saken gäller förstås Oskar Pastior. Om man tror att världen är lätt att leva i, för den som andas, sover, arbetar och uthärdar i en totalitär diktatur, då blir det också lätt att döma. Men vem av oss bekväma, lata och illa informerade västerlänningar har rätt att döma Müller eller Pastior?

"Han inderliggjorde tavsheden så stærkt. Det kommer af hans lejrerfaringer og den skjulte homoseksualitet. Men at det plagede ham hver eneste dag, er jeg ikke i tvivl om" säger Müller. Och lite längre fram i artikeln: "Hvis beviserne kommer, er jeg jo nødt til at tro på det. Hvis han ikke var død, ville mit forhold til ham afhænge af, hvad han ville sige. Hvis han havde villet forsvare sig, så ville vores forhold være slut. Men hvis han ville forholde sig korrekt, tale om tingene og ikke skåne sig selv, ville vi stadig være venner, for jeg ved, hvordan tiderne var. Og jeg kan ikke forbyde mig selv at holde af ham."

Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen...

”Litteraturkritiken” äcklar mig. I BTJ-häftet fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför?

Det steg man nu påstår sig diskutera är poängsystemets inträde i litteraturkritiken. Hur så? Jo, man ge en eller flera stjärnor, plustecken eller något tredje som betyg för en bok. Kan ni se det framför er: glömska så kallade kritiker som ger fyra stjärnor åt en ny svensk roman, samtidigt som den aldrig ens kunnat mäta sig med de första två sidorna i någon av den verkliga litteraturens verk. Vad kan en skrivskoleutbildad "författare" komma med vid en jämförelse? Ingenting. Poängsystemet är litteraturkritikens frivilla reträtt. Den hamnar där den hör hemma: i nöjesjournalistiken, i de massproducerade, gapskrattande och förfäade festivalkulturen. Samtidigt frågar jag mig: är det någon kvalitativ skillnad på poängsystem och usel litteraturkritik, så som den skrivs av fäsörerna.

Hos Witold Gombrowicz finns en passage man hade velat förpacka med surströmming och sända alla dessa halvbildade:

”Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen; de är djupt förtrogna med de intellektuella värdena, estetiskt medvetna, uppbackade av idéer och begrepp (…) Åh! de vet att man måste vara självständig, enkel och djup och därför är de självständiga, enkla och djupa och fulla av den mest rumsrena anpasslighet."

Tulpanerna (fotograferade av A. Nydahl) skickar jag till de åldrade eller redan döda, männen och kvinnorna som redigerade de litterära tidskrifterna, de som skapade våra stora diktverk, romanerna, novellerna, poesin och essäistiken, de som förstod och tillämpade insikten att litteratur är något annat, större och viktigare än veckopressens skvaller och den nya pressetiska regeln om ständiga skratt och oavbruten förlustelse.

Greta Garbo kunde äta vindruvor

I Queen Christina, 1933.

Greta Garbo kunde äta vindruvor på filmduken så att första bästa amerikanska porrfilmsproducent hade fått slänga sig i väggen. Tala om sensualism. Tala om safter och munnar och doft av åtrå! Jag ser de berömda scenerna och suckar av glädje. När hon kysser, gör hon det med hela munnen, glupskt. När hon går runt i rummet och älskar med väggar och bjälkar gör hon det med hela kroppen.

Det är ju hennes ärende: att med hela kroppen minnas sin älskade i detta rum. 1933 spelades dessa scener in. Vad är den moderna pornografin annat än ett hån mot dem som kunde få kött och ande att bli ett på duken och få filmpubliken att njuta så.

I den här scenen äter hon vindruvorna.

Det är ju inte så konstigt att Greta Gustavsson blev Garbo med hela världen. Och hon får förlåta mig den plumpa jämförelsen med industripornografin. Det var bara det att kvällens mästerverk fick mig att tänka på hur mycket smörja som vräks över oss, i alla former av media, som ett avgrundsvrål från konsumismens offer.

Tystnaden, lydnaden.

De lydiga är de farligaste. I varje samhälle, oavsett om det är öppet, demokratisk eller slutet, totalitärt, är lydnaden i sig det största problemet. När människor inte ens säger ifrån om de ser förtryck i den närmaste kretsen eller på sin arbetsplats har tystnadens broder segrat: lydnaden.

Att opponera sig, säga emot, ge uttryck för tvivel är inte ett självändamål. Det är den demokratiskt sinnade människans sätt att utvecklas - i dialog eller konfrontation. Demokratiskt sinnade människor förändras i varje stund av olydnad. Människor som fötts i totalitär politiska eller religiösa system saknar denna impuls. De är vana att lyda, därför att olydnaden har ett högt pris. Vad riskerar människor i ett öppet samhälle, när de säger sin mening? I grund och botten ingenting.

Det finns bilder av tyska präster som höjer sina armar i lydnad inför Führern. De ger uttryck för den totala och katastrofala lydnaden. Den ledde till miljontals människors död. Den lade grunden för folkmord.

Foto: A. Nydahl

Lyckans land - ny grundlag och goda poeter.

Ny grundlag antagen i riksdagen (har du läst den?) och en "antirasistisk poesifestival"( var du med och uttryckte din godhet?).

Vad gnäller ni för? Sverige är lyckans land. Den som är emot räcker upp handen.

Bägge bilderna tagna vid Oppmannasjön i Skåne, sommaren 2010.

Aurelio Feitor. En äldre herre i fadons värld.

Aurelio Feitor, född och uppvuxen i Vila Franca de Xira, var fram till igår helt okänd för mig. Men så fick jag ett mail av hans sonson Angelo Feitor, boende i Sverige. Hans farfar är ännu i livet och har sina bopålar både i Portugal och London. Man behöver inte alls vara besatt av fatum (ödet), det som skapat begreppet fado, för att fascineras av hur man, år efter år, lär sig nytt och får höra av människor med djupa rötter i denna musiktradition.

Mina fyra böcker om Lissabon och/eller fado ger mig ständigt sådana påminnelser och kontakter, här i Sverige, i Portugal eller i andra länder. Om Aurelio Feitor finner jag inte mycket att läsa, så om någon i läsekretsen vet mer tar jag tacksamt emot tips. Stort tack till Angelo för tipset!

Förnyat erbjudande. Årets julbokpaket – två alternativ.

Kan beställas från och med 14 november, till och med den 20 december.

Observera att dessa extremt låga priser endast gäller denna tidsperiod. Du kan beställa i kommentarfunktionen här i bloggen eller med att uppge namn och adress i ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Glöm inte ange om du vill ha paket 1 eller 2, eller båda. Priserna gäller endast beställningar i Sverige. För utlandsbeställningar tillkommer postens portoavgift.

Paket 1, fyra titlar, pris inklusive porto 150:-

Den tysta zonen, prosabetraktelse om tystnad, ensamhet och frihet, 136 sidor, mjukband.

Förensligandet, en prosabok om hur barndom, ungdom och erfarenhet formar våra vuxna liv, 126 sidor, mjukband. Min tredje bok på detta ämne och en uppföljare till Äntligen ensam och Melankolin.

Ökenvandring, en samling stads- och miljöskildringar kombinerade med politiska betraktelser från Libyen i söder, via bland andra städer Amsterdam och London till Polen och Sverige, 160 sidor, danskt band. Utgör andra bandet i min trilogi Politisk geografi men kan läsas helt oberoende av de två andra. Förutom geografierna finns här också en handfull samtalsessäer med nordiska författare.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.


Paket 2, fyra titlar, pris inklusive porto 250:-

Lissabon – en promenadbok. Min första Lissabonbok i samarbete med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, stort format, tryckt på exklusivt papper, 120 sidor. Boken är rikt illustrerad med sepiabilder. Matsumoto är en fotograf som kan skapa en känsla av närvaro, oavsett om han befinner sig i den trånga gränden eller i stadens kustmiljöer.

Lissabon – Miljöer, människor, musik. Ulf Bergqvists och min Lissabonbok, en guide i ord och bild till stadens olika kvarter, stort format, fyrfärg, rikt illustrerad med en handfull kännare och resenärer som gästskribenter, hårda pärmar, 144 sidor. Innehåller texter om stadens historia, miljöer, människor och musik. Flanörens bidrag och ett alternativ till vanliga turistguider, skapad av människor som kan sitt Lissabon.

Inre frihet, prosabetraktelser om den inre friheten i läsandet och skrivandet, 200 sidor, mjukband. Texterna bygger på Occident-bloggen 2007-2008.

Sista vinterresan, dikter på nio språk, 54 sidor, mjukband. Jag använder den själv som gåva till vänner i utlandet. Flera av översättningarna är gjorda av de respektive språkens stora poeter.

Ett omslag att spara.

Tidskriften Författaren, som jag fått i brevlådan i drygt 35 år, har sällan fått mig att höja på ögonbrynen. Förvisso är den organ för Sveriges Författarförbund och det matnyttiga är väl mest sådant som har med skrivandets vedermödor att göra. Men numret som låg i brevlådan igår fick mig att haja till. Vilket fint foto på omslaget! - tänkte jag. Men ju mer jag tittade på den där bilden desto märkligare blev den. Tills jag insåg att det i själva verket är en akvarell av Lars Lerin. Den mannen överträffar sig själv, gång på gång. Dessvärre syns här bara halva akvarellen, den fortsätter på baksidan nämligen. Klicka på bilden för att se Lerins enastående arbete. Och här nedan en av de två Lerin-akvareller som pryder mitt hem. Den gjordes under en tvådagarsräd till Österlen efter kollegan L.N:s utställning i Köpenhamn. Lerin satt vid ett bord och målade akvareller på löpande band, vi andra tre fyllde i dem med mer eller mindre meningslösa rader.

För övrigt anser jag att varje läsare av denna blogg ska kika in på norska Document, som idag presenteras med ny lay-out, men med välbekant innehåll kring tidens brännande frågor kring politik, filosofi, religion, moral och kultur, så som de kan diskuteras utanför den ängsliga och räddhågsna mediavärlden.

Min vän Per Helge skriver i dagens understreckare om essäisten och romanförfattaren Wallace Stegner. Den är mycket läsvärd.

Elias Canettis Massa och makt.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

Bilder från Forsakar, Skåne, av A. Nydahl

Det finns två sätt att möta en ny vecka.

Det finns två sätt att möta en ny vecka:

Jag kan välja den enkla vägen och konstatera att jag trots en hård veckolång medicinering inte blivit frisk, utan att smärtorna i bröstet är tillbaka med full kraft. När jag konstaterat det kan jag sätta mig vid frukostbordet och svära eller gnälla, och efter det börja slå sönder porslin. När det är klart skriver jag till landstinget och beklagar mig över sjukvårdens förfall. Jag bryr mig inte om att det finns andra människor som har det värre, jag är helt upptagen av mitt ego och handlar som om jag var den enda människan angripen av en fysisk sjukdom.

Eller:

Jag kan också välja den svåra vägen, den som är styrd av förnuftet. Då ringer jag kliniken och försöker skynda på gastroskopi-undersökningen. När jag gjort det tar jag en dubbel dos medicin, brer mig en macka av det danska rågbrödet med leverpastej, tar fram det nyanlända numret av Times Literary Supplement som från London vanligtvis anländer med måndagsposten, ser ut i den nya dagen och tänker att hoppet är en liten fågel som bor i samma bröstkorg som smärtan. I läspauserna konstaterar jag att det är lätt att få tag i sin läkare och att lindring finns alldeles runt hörnet.

Så väljer jag att möta den nya veckan. På det andra sättet. Med hopp och förtröstan.

Foto: Hideo Matsumoto

Söndagen den 21 november; regn, grånad, cykeltur, skyddad av inget.

Novembergrånaden som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått, kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna, svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans pölar till kaskader som slår in över mig.

Det är snart slut för den här gången. Året har följt mig som en lydig hund, men alltid bakom. Inte en dag har ens försökt dra mig med. Jag har passivt stått stilla och när jag flyttat mig ett steg eller två har dagen följt med. Året blev inte de inställda upprorens men väl de inställda uppdragens. Jag har inte saknat de dagliga maningarna till rättning i ledet. Svensk offentlighet är en tvättinrättning där både kemikalier och vatten tagit slut. Allt är smutsigt, allt är indränkt i årtiondenas lögner och halvsanningar.

På onsdag beslutar sig riksdagen för att anta en ny grundlag. Det finns ingen fridfull oas runt hörnet och den som letar efter nyckeln till folkhemmet får fortsätta leva på illusioner. Det som redan skakat Grekland skakar nu Irland. Om (eller när?) den monetära unionen rasar samman kommer någon att viska: lille man, sök din räddning snabbt. Jag fortsätter cykla in i den våta novembergrånaden. Där inne, skyddad av inget och angripen av ingen, bidar jag min tid.

Bilder av A. Nydahl