Helsingborgs Dagblad avslöjar: Judisk familj styr villkoren för yttrandefriheten och den svenska mediavärlden.

Gunnar Bergdahl, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, tar några raska steg rakt ut på tunn is idag. Han ber att få göra fyra påståenden som han sedan kåserar kring. Det fjärde påståendet lyder:

"Den judiska finansfamiljen Bonniers har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land"

När han kommer till sammanfattningen skriver han om det fjärde påståendet så här:

"Men kära läsare, du som i yttrandefrihetens namn föredrar följande påstående: Familjen Bonnier har arbetat hårt och framgångsrikt för sin position och för yttrandefriheten har faktiskt en hel svensk medievärld – till största delen ägd och kontrollerad av familjen Bonnier – att bekräfta din världsbild i."

Bonnier lär barnen att spegla sin världsbild i judisk press. Eller?

Jag undrar om han tänkt över sitt eget resonemang innan han lät krönikan gå i tryck. Det han påstår är ju faktiskt att Bonniers, i kraft av sitt judiska arv, kontrollerar vår yttrandefrihet. I floran av antisemitiska klichéer är väl detta den vanligaste: "Judarna styr pressen".

Om man i Sverige kan ha en tjänst som kulturredaktör och skriva sådan smörja så är det illavarslande. I Bergdahls fall har "antisionismen" som ideologi riktad mot staten Israel passerat gränsen och blivit klassisk antisemitism. Intet nytt under solen.

Foto: U.W.

Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig kamel i öknen går till källan. Men även om en människans livstid är kort kan den räcka för en omvärdering. Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor. Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen. Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

Foto från Hangö: U.W.

Förlagsintervju om Långsamhetens nej.

Min förläggare, Helena von Hofsten på förlaget Tusculum gjorde en intervju med mig inför utgivningen av Långsamhetens nej, som släpptes den 1 november. Eftersom det sägs en del dumheter om innehållet i boken väljer jag att publicera intervjun här. Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail (thomas.nydahl@gmail.com) eller gå direkt till förlagets hemsida.

Hej Thomas Nydahl, i höst utkommer du med …

… en ny essä; Långsamhetens nej. Varför heter boken Långsamhetens nej?

Lustigt, jag satt just med korrekturet och fastnade för en passage om Horace Engdahl och det han skrev om Arno Schmidt:

” Horace Engdahl skriver: ”Grafomanernas asocialitet är en reaktion mot litteraturens förnedring, då den tvingas vara något annat än sig själv, till exempel något att konsumera.” Kan man, om man menar allvar med litteraturen, bli en annan än just den asociale? Finns det alls ett förhandlingsutrymme med shoppingkulturen? Den som svarar ja har gjort sitt val.Själv hävdar jag ordet nej som enda väg.”

Ordet nej kan se ut som en vägran att delta. Men det är snarare ett nej riktat mot specifika företeelser i tiden. Att säga nej till dessa är samtidigt att säga ja till något annat. Långsamheten blir för mig en vägran att rusa på som omgivningen tycks göra. Jag sitter hellre och glor ut över havet än räknar pensionspoäng. Det asociala är alltså inte ett destruktivt beteende utan en markering av ett frivilligt utanförskap, en kombination av integritet och medvetenhet.

Du värnar det solitära livet, mycket i dina essäer och texter rör sig runt ensamheten, tystnaden – och nu långsamheten. Hur har detta mognat fram genom ditt författarskap?

Jag tror att den processen började runt 1985. Då hade jag hektiskt rest och skrivit under sju år, från Balkan till Mellanöstern, från Lissabon till Prag. Just i Lissabon blev jag allvarligt sjuk och hamnade så småningom på psykiatrisk klinik, där jag insåg att jag var tvungen att lägga om det mesta i mitt liv. Hur gör man det när man är sexbarnsfar med plikter? Jag behövde några år till för att lyckas. Först i mitten på 1990-talet började det bli allvar, både i mitt liv och i det jag skrev. Sakta mognade också en insikt om att jag inte kunde fortsätta kuska runt i världen och tro att det skulle bli något bra av det. Den första boken på temat gav jag ut 1987, Äntligen ensam, men det var först med Melankolin, Förensligandet och Den tysta zonen på 1990-talet som jag tyckte mig finna en form som kan påminna både om dagboken och anteckningsblocket. Den formen har jag hållit fast vid i flera senare böcker, bland annat Inre frihet från 2007 och Alla de andra som också skrev från 2009.

Klicka för att läsa.

Thomas, du är osannolikt produktiv, Långsamhetens nej är din fyrtioandra egna bok, jämte en handfull översättningar. Hur hinner och orkar du?

Att hinna är ett resultat av de radikala livsförändringarna. Jag har i allt högre grad glidit bort från pressen. I vintras tog jag steget fullt ut och slutade helt att skriva litteraturkritik och kulturjournalistik i dagspressen. De senaste åren har jag varit verksam i Kristianstadsbladet, men det är också över nu. Mina artiklar för Sydsvenskan om Mellanöstern och Balkan har jag också upphört med. I många år skrev jag på ledarsidans Aktuella frågor i dessa ämnen. Dessutom slutade jag i ett par svenska tidskrifter. Det enda jag har kvar är en finlandssvensk tidskrift där jag skriver en litteraturkrönika fyra gånger om året - det känns närmast som ett hedersuppdrag, och jag har gjort det i många år.

Det som väntar efter frukosten varje dag är det egna arbetet. Parallellt kan flera manus växa fram. Jag har inga familjeförpliktelser längre, sedan barnbarnen började komma får man ju bara allt det roliga; lekar, utflykter, barnkalas och annat som ger energi och livsglädje. Orkar gör jag kanske inte alltid, det vore ju dumt att låtsas att man är ung. Men skrivandet och livet korsbefruktar varandra. Att hinna är för mig inte detsamma som en jakt på minuter, timmar och dagar, utan resultatet av ett något så när seriöst, dagligt arbete. Jag kan ju inte ligga på sofflocket, det passar inte min personlighet, men jag kan målmedvetet ett visst antal timmar varje dag ägna mig åt skrivandet. Ändå blir det ju mycket tid till våra gemensamma liv här i huset, god mat och dryck, filmer, samtal och utflykter. Sedan sju år tillbaka, då jag flyttade till en liten by utanför Kristianstad, försöker vi komma ut till Östersjökusten eller Ivösjöns stränder en stund varje dag, oavsett om det är sommarsol eller vintersnöstorm. Att se naturens egen rytm är också ett slags skola i långsamhet och ödmjukhet.

Dina senaste böcker är essäsamlingar, texter om liv, läsande och skrivande. När får vi läsa en ny roman, eller diktsamling?

Skönlitterära texter tror jag inte att jag kommer att ägna mig åt. Den vägen visade sig vara en återvändsgränd, och det enda jag kan se som någorlunda lyckat i efterhand är det som förenat essäistik och rent litterära texter. Min trilogi Politisk geografi är ett sådant projekt, där jag utifrån konkreta minnen och erfarenheter i olika länder diktat ett slags närvaro i tid och rum. Jag har ett prosalyriskt arbete liggande, men det är också allt. Det jag dagligen nu arbetar med är dels det jag kallar för Black Country, som är ett slags resonerande text om utvecklingen i Englands gamla gruvdistrikt i West Midlands. Det blir en bok om kultur, politik och religion – historiskt och samtida. Vid sidan av det växer enstaka essäer fram, som jag samlar för en kommande bok.

Vad läser du just nu?

Jag läser mycket av det jag försummat under alla åren av tidningsskrivande, klassiker, memoarer, facklitteratur. I sommar har jag framför allt plöjt mig igenom de viktigaste dissidenterna i det forna öst. Jag har läst tjeckiskt, ungerskt, polskt, albanskt, serbiskt, kroatiskt, litauiskt, lettiskt och estniskt om varandra och funnit många guldkorn. Ingen kan förneka att tiden mellan 1945 och 1990 födde en oerhört rik litteratur. Vid sidan av detta läser jag mycket facklitteratur om West Midlands, inte minst i ämnen som islamism, mångkultur och sociala spänningar. Det finns idag en rik brittisk litteratur i dessa ämnen. Att jag fastnade för just Black Country går tillbaka till 1998, då jag och min hustru bodde där en hel termin, när hon studerade vid Selly Oak Collages i just de ämnen jag pekat på. När hon var på sina föreläsningar reste jag runt och lärde känna Birmingham och det omgivande landskapet. Under 2000-talet har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och avsikten är att jag ska försöka knyta ihop säcken inom ett par års tid med ännu en vistelse i West Midlands.

Fredagens parallella möjligheter.

Vi lever i en tid präglad av parallella möjligheter. Vi kan bada i konsumtion eller vi kan avstå. Vi kan stå mitt i basgångarnas tunnel av ljud eller gömma oss. Jag läste - av misstag och av en tillfällighet - en blogg där en kvinna berättade om sin semesterresa. Jag fastnade för dessa meningar:

"Man var tvungen att åka båt dit och det fanns inget Seven eleven eller ens Ica i närheten. När täckningen på mobilen bröts så kändes det som att något i mitt hjärta gick sönder."

Kanske räcker dessa ord som illustration till det vi alla erfar? Vi ser det antingen på distans och med kritiska ögon, eller så befinner vi oss mitt uppe i det. Eftersom jag själv aldrig ägt en mobiltelefon blir jag förundrad över det kaos och den känsla av total förlust som drabbar denna kvinna. Hon kan inte föreställa sig ett liv där man inte får shoppingtjattra i mobilen. Det är människor som hon som förstör tillvaron för oss andra med sitt ständiga pladder. Alla offentliga miljöer - inklusive butikerna - uppfylls nu av från taket strömmande muzak och från mobilerna kommande tomgångsprat.

*

Redan igår kväll började det storma och Öresundsbron stängdes för all trafik. Idag faller det ett stilla regn. Jag får reaktioner på min nya bok som glädjer mig mycket. I pressen är det tyst, som om boken inte ens fanns. Pukorna fortsätter mullra om "kungens lekkamrat" och hela världen tittar in genom samma nyckelhål.

Igår fick jag också en fantastisk skiva av jazzsaxofonisten Stefan Isaksson, det var länge sedan jag hörde sådana ballader spelas. De gick rakt in i mitt skröpliga hjärta. Jag önskar alla mina läsare en riktigt god helg. Nu går jag till medicinerna och kaffet.

*

Uppdatering: Också i Danmark blir människor beskjutna. En morgonjoggare blev idag skjuten i bröstet med flera skott.

Bilden från Ekenäs i Finland är tagen av U.W.

Beskjutna bussar i Kristianstad.

Resecentrum, Kristianstad. Linje 1 längst fram.
Bilden tagen i april 2010.

Nu har Malmö kommit till Kristianstad - i ännu ett avseende. Bussen jag brukar åka med, linje ett, blev beskjuten! Två stycken rentav. Är det en tillfällighet att det sker på Gamlegården? Får man tipsa den lokala blaskan att starta en kampanj? Varför inte kalla den Vi älskar Kristianstad? Blaskan ägs av Sydsvenskan så kampanjen skulle kunna samordnas med den i Malmö. Skicka in dina bilder, visa oss de särskilt älskvärda platserna i Kristianstad!!! Gör vi det redan nu så blir inte fler bussar beskjutna och allt är frid och fröjd (liksom i Malmö, där inga beskjutningar alls sker längre - eller hur det nu var...)

PS: Notera att artikeln i Blaskan inte går att kommentera. Så fort ett ämne bränner lite grand tar man bort denna funktion. Det är en klädsam demokratisk ordning.

Uppdatering lördag: Trots Sydsvenskans kärlek och polisens gripande av den så kallade Lasermannen 2 fortsätter skjutandet i Malmö. Läs på. Gör läxan.

En ful fan.

Det tog några veckor att hitta honom. Men idag hände det: helicobacter pylori heter han och han är förmodligen upphovet till mina vidriga smärtor (fråga mig inte om vad som är huvud och vad som är svans, jag vet bara att han är en vanligt förekommande bakterie som kan orsaka magsår - mitt sitter förmodligen vid övre magmunnen). Medicinen kommer i eftermiddag: två olika sorters antibiotika i kombination med magsårsmedicinen Nexium h.p. en vecka. Kanske finns det ett ljus i december, som tänds redan före julgranslamporna!

Skuldbörda och arvssynd.

Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan?

I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. I såväl politiken som religionen tycks den ändå spela en stor roll.

När Albaniens premiärminister Mehmet Shehu ”självmördades” på ett centralkommittémöte i Tirana på 1980-talet, visste hela hans familj, fru, sönerna och döttrarna, att det var ute med dem. En av hans söner studerade i Uppsala. Han kallades hem och visste naturligtvis vad som väntade. Den stalinistiska varianten av arvssynden tillämpades.

I Ian Burumas nyöversatta (men redan 1994 i original utgivna) bok – Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Burumi går ju inte in i dessa frågeställningar för att anklaga en tysk född 1968 eller en japan född 1975 för att vara skyldiga till de stora krigsförbrytelserna. Vad han gör är att granska deras effekter på barnen och barnbarnen. Det han finner (i uppdaterade eller nyskrivna avsnitt i boken) är minst sagt fascinerande, inte minst i det tyska fallet, där defensiva och nödvändiga insatser i krigsplågade regioner eller nationer fördöms av en majoritet som använder ordet fred som om det vore en religiös ritual.

Hitlergenerationens massmord har fått dessa unga tyskar att missförstå till exempel de militära ingripandena i Bosnien och Kosovo. De jämför dem med Tysklands angreppskrig. Nå, Tyskland deltog ändå i det som med en lustig eufemism kallades "fredsframtvingande åtgärder" (och som väl i en annan epok hade kallats intervention). Landets regering hade förnuftslösningar att erbjuda.

Hemma i byn där jag bodde fram till 1996 fanns det en gammal ölstinn man som alltid varnade för ”den tyska revanschismen” och ”tyska militärer”. Han var övertygad om att ett enat Tyskland skulle gå till militärt angrepp och krossa oss alla. Jag argumenterade emot honom, men höll alltid i minnet att betydligt skarpare hjärnor, också i förbundsrepubliken drog samma slutsats.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Det anser jag vara ett minimum av anständighet.

Samma idé vägleder mig i umgänget med människor från andra krigs- och/eller ockupationsdrabbade länder, oavsett om de är kroater, serber, albaner, araber, israeler, sydafrikaner, fransmän, marockaner, österrikare, danskar, afghaner, portugiser, spanjorer, ukrainare, vitryssar eller något annat.

Krigen drar förbi. Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.

Irka Cederberg: Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma (Leopard förlag).

Lite till mans har vi väl bristfälliga och/eller fragmentariska kunskaper om de människor vi kallat zigenare men som vi numera benämner romer. Fragmenten kommer i mitt fall från barndomen i Malmö och vuxenåren på Bellevuegården där familjen Caldaras också bodde. Ivar Lo-Johanssons texter, Katarina Taikons böcker som jag läste för barnen, en och annan dokumentär, det är väl det hela.

I Albanien, närmare bestämt i Gjirokastër i söder, satt jag en sommareftermiddag 1978 vid torget och såg ett följe slitna, fårade och smutsiga män och barn dra fram och jag förde frågan på tal med min albanske vän. Nej, det fanns ”inga zigenare” i landet. När jag frågade varför dessa män och barn var så påtagligt smutsiga och trasiga jämfört med alla andra, sa han: ”De kommer nog direkt från jobb, det är det hela”. Jag undersökte saken närmare och fick förklaringen att det fanns två romska släkter i landet, den ena ”samarbetade och var goda medborgare” medan den andra vägrade. Sådana människor kallades i Enver Hoxhas proletära diktatur för ”dåliga element” och behandlades därefter.

Journalisten Irka Cederberg är en av de få jag läst i frågan. Hon har dykt upp med jämna mellanrum under årens lopp med artiklar, reportage, notiser om situationen för Europas romer. Hennes bok i ämnet, Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma, kom i våras och jag kan konstatera att jag får en ordentlig lektion i detta (dessa?) folks historia. Kanske är det historielektionen som är viktigast. Att förstå minoriteters belägenhet handlar alltid om att se hur deras tillvaro formades, vilka faktorer som bidrog och var minoriteten har sina rötter. Det som utmärker romerna är att de är ett folk utan nation. I det avseendet kunde man jämföra dem med judarna före staten Israel, med palestinierna, kurderna och andra folk vars öde formats och bestämts av övermakten i respektive region.

Jag ska inte ge mig in på några referat av Cederbergs historieskrivning, bara konstatera att den är innehållsrik och lätt att tillgodogöra sig. De olika grenarna inom den romska befolkningen kräver sina utredningar, och dem bjuder hon också på. Särskilt den nazistiska förintelsen ägnar hon ett avsnitt i boken, där hon visar att romerna procentuellt sett fick se samma andel av sitt folk mördas som det judiska folket. Antisemitismen och antiziganismen gick hand i hand, trots att Himmler hade romantiska drömmar om ett ”rent, ariskt” romskt folk som skulle bevaras.

I detta sammanhang är det också intressant att ta del av den tidens rörelser i andra länder, som i Kroatien där Ante Pavelic strävade efter ett ”Guds rike på jorden” där varje jude, serb och zigenare dödats. Det leder henne senare in på dagens minst sagt turbulenta situation i länder som Rumänien (med den allra största romska befolkningen), Ungern (där Jobbik och dess ungerska garde också mördar romer för att ”statuera exempel”) och Italien där starka krafter strävar efter fördrivning av de oönskade. Av Ervin Rosenberg har jag lärt mig en del om den specifika situationen i Ungern.

Allt sammantaget betraktar jag Född fördömd som en mycket viktig bok. Den kan med fördel användas som uppslagsbok för den som söker konkreta fakta i konkreta situationer som rör romernas situation.

Sverigedemokraterna på Stureplan.

Är det ett plus för henne eller för honom? Hon heter Alexandra Brunell och presenterar sig som "en galen 20-åring bosatt i Stockholm." Hennes blogg sägs handla om ett "liv som Jimmie Åkessons sekreterare samt mitt liv som stureplansprofil". Hade jag haft några som helst politiska ambitioner hade jag aktat mig noga för att anställa en bimbo som sekreterare. Jag ser på nätet att SD:s kanslichef, Mikael Valtersson, "menar att det kan vara en fördel för Sverigedemokraterna att anställa personer med kontakter runt Stureplan i Stockholm. – Egentligen är inte det något fel. Vårt problem sen tidigare är att vi har en image av att vara väldigt mycket landsbygd och unga män med relativt låg utbildning. Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild, säger han."

Jag har tidigare skrivit om Björn Söder här i bloggen och undrat vad man förväntar sig för kultursyn av hans nationella referenser. Det har vi sedan september svaret på: färöisk etnopop, svenska deckare och filmer av Jönssonligan-sort. Nu vet vi också att det är Stureplan som ska bli norm för partiets framtidssatsning. Kanske är det enda vägen att gå? Rakt i famnen på modelejon, kokainsnortare och andra "kontakter".

Jimmie Åkesson säger till Aftonbladet: "Det är människor med väldigt blandade kompetenser som har sökt. Vi sökte väldigt brett." Och nog har man sökt brett när man fångat denna dam från Stureplan, med allt vad en sådan verklighetsförankring kan antas bidra med. Eller ska hon bara stenografera i Åkessons stol?

Jag ställer frågan igen: är det ett plus för henne eller för honom? Man kan låta bli att svara och istället konstatera att nationalisterna redan tagit första steget till att bli en inlemmad del av den stockholmska media- och tyckaröverheten, med allt vad det innebär av höga löner, tjusiga damer under armen och en och annan person med "en lite annan bild", som Valtersson uttryckte det.

PS: Brunell uppger att hennes intressen är "politik, shopping, resor, mode, skönhet, hälsa och party!!!"

Foto: A. Nydahl

Flytande gränser mellan Danmark och Sverige.

Centrum för Danmarksstudier vid Lunds Universitet utger en bokserie som är oupphörligen intressant. Bok nummer 25 har just kommit: Flytande gränser. Dansk-svenska förbindelser efter 1658. Anders Palm och Hanne Sanders är redaktörer för denna mycket vackra bok, rikt illustrerad i färg och svartvitt.

Jag fäster mig vid att man kan göra en mycket vacker bok som dessutom har ett läsvärt och intressant innehåll. Vi lever i en tid då det vackra aldrig blir annat än yta, i form av matlagnings- eller heminredningsbiblar som tycks utkomma i en så hög takt att förra veckans titlar redan är bortglömda.

I Flytande gränser började jag med att läsa Ulf Telemans essä Danska, skånska, svenska - före och efter 1658, en essä som reder ut grundläggande tal- och skriftspråkliga förhållanden och avvisar en rad myter på vägen. Gunilla Hermanssons Svensk og dansk romantik i takt og utakt, liksom Martine Cardel Gertsens Gustaf Munch-Petersens uendlelige uro är två förnämliga essäer om svensk-danska förhållanden i litteraturen.

Bland volymens övriga ämnen vill jag framhålla texterna om Öresundsregionens mecenater, de två essäerna om populärkultur inom film och dansk respektive svensk pop, rock och rockkritik.

Greger Anderssons essä om skånska musikanters privilegium exclusivum som ett arv från Danmark hör också till de mer intressanta. Och det finns så mycket mer som jag inte här berört.

Notiser om sådant som läses i nattens tystnad och mörker.

Maïssa Bey: Blått vitt grönt (Tranan, översättning av Monica Malmström).

Maïssa Bey, pseudonym för Samia Benameur, föddes 1950 i en liten algerisk by. Det innebär att hon var tolv år när Algeriet blev självständigt 1962 och den franska kolonialmakten inte längre styrde. Hennes roman Blått vitt grönt inleds med en mycket rolig scen, där skolläraren förklarar varför man inte längre använder röd färg för att anmärka på eller göra rättelser i elevarbeten. Tillsammans med det vita pappret och den blå skriften skulle det framkalla fiendens flagga! Romanen är upplagd som en fläta av två berättelser, den ena är en manlig gestalt, den andra en kvinnlig. Paret Lilas och Ali växer upp som fria medborgare i landet och försöker med sin gemensamma familj blicka mot framtiden. Eftersom romanen börjar 1962 med landets självständighet är det logiskt att den slutat med islamisterna, FIS, valseger 1991. Den segern, som förklarades ogiltig, utlöste ett mycket blodigt krig som präglat Algeriet i många år. Maïssa Bey har skrivit en gripande och mycket övertygande roman om hela denna händelseutveckling.

Selma Mahlknecht: Ingen fara (Thorén & Lindskog, översättning av Jörn Lindskog).

Selma Mahlknecht, född 1979 i den tysktalande delen av Italien, Sydtyrolen, har publicerat flera novellsamlingar, samt dramatik för teater och tv. Med sin debutroman Ingen fara introduceras hon nu på svenska. Det fascinerande med hennes roman är att den med sådan självklarhet utspelar sig i den samtid där ett sms kan vara ett avgörande tecken på närhet och vänskap. I centrum för berättelsen står de två systrarna Bess och Sandy. Det mesta de säger till varandra tycks vara sociala nödlögner, som de ömsesidigt genomskådar. Övergripande tema för romanen är frågan om arv, identitet och familjebakgrund. Romanen är upplagd som en väv där de två systarna antingen berättar eller står i centrum för vartannat avsnitt. Sakta drivs den till avgöranden som har med hemligheter att göra. Romanens svaghet är dialogerna, medan den berättande prosan är njutbar och lätt att tillgodogöra sig.

André Brink: Skiljevägar. Memoarer (Forum, översättning Britt Arenander).

André Brink har jag alltid betraktat som den främste i den grupp av sydafrikanska författare vi haft förmånen att under många år fått läsa i översättning. När Nadine Gordimer fick Nobelpriset tänkte jag direkt att det gått till fel person i denna grupp av vita motståndsmänniskor i den litterära sydafrikanska världen. Vad kan Gordimer sätta emot Brink när det gäller fiktion, eller essäistik? Hon ter sig ungefär lika spännande som den Golding, också han Nobelpristagare, vars författarskap efter Flugornas herre kanske inte var så där väldigt intressant. Nå, Brink har nu utgivit sina memoarer, en oupphörligt intressant bok om livet som barn till vita kolonisatörer i det Sydafrika som valde åtskillnadens, apartheids, väg. Han berättar ömsom gripande, ömsom pliktskyldigt om uppväxt och vuxenblivande. Kvinnorna står, liksom i hans romaner, i centrum för det mesta. Här följer vi tragiska kärleksaffärer och tragiska människoöden, inte minst berättelsen om Ingrid, som tar sitt liv, är plågsamt övertygande. Och ändå kan jag inte hjälpa att jag tycker allra mest om de sista kapitlen i boken, där han berättar om sitt åldrande och den magi som uppstår när han alldeles oväntat står öga mot öga med den unga polskan Karina, som blir hans hustru, och med vilken han väljer att bosätta sig för gott i Sydafrika, trots det kaos och den förfärliga kriminalitet som härjar i landet. Alldeles mot slutet av memoarerna berättar han om hur hans egen familj och vänkrets drabbats av denna kriminalitet som framför allt tycks rikta sig mot de vita som ett slags revansch och hämnd. Det är inte en uppbyggelig läsning för politiskt korrekta som lever i villfarelsen att avskaffandet av apartheid ledde till ett demokratiskt och fritt land. Men att den är sann tvivlar jag inte en sekund på.

Kristallnatten som startpunkt.

Kristallnatten den 9 november till 10 november 1938 brukar betraktas som startpunkten för det totala kriget mot Europas judiska befolkning. Inget kunde längre hindra pöbeln eller den organiserade nazistyrkan. Det är idag 72 år sedan detta hände.

Här slutade det för judar från Norge i norr till Grekland i söder. Den väldiga mordmaskinen styrdes av nazisterna. Ibland behövde de inte ens komma till pogromerna och morden, lokalbefolkningen skötte jobbet långt innan. Det är bara en vecka sedan man fann en massgrav utanför Bukarest. I Rumänien var det under diktaturen tabu att tala om förintelsen. Först nu kan de mördade judarna grävas fram. Jag läser just nu Ian Burumas bok Skuldbördan. I ett kapitel om DDR visar han att förintelsen var tabu också där - man ville att förbundsrepubliken skulle bära hela skulden och att DDR i all sin skenhelighet skulle nöja sig med att sörja mördade kommunister. Man satte Tählmanns namn så högt att det skymde de övriga offren. De totalitära staternas selektiva minne blev därmed en lögn.

Att judehatet just nu genomgår en renässans skylls av många på Israel. "Hade inte Israel, så...". Jag betraktar det som den lates och/eller illa informerades förklaring. Det behövs inte många timmar på ett bibliotek för att man ska förstå att judehatet är en mycket gammal historia. Fanns Israel vid tiden för Kristallnatten? Nej. Fanns Israel runt förra sekelskiftet, tiden för de stora pogromerna i Ryssland? Nej. Nu finns Israel. Och judehatet trivs och frodas. Precis som vanligt.

*

PS: En kollega påpekar att man i Tyskland betraktar begreppet "kristallnatten" som nazisternas glorifierande av det som hände. Istället använder man begreppet pogromnatten.

Tigande, läsning, talande.

"Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig." - "Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring." - "Diktare och konstnärer känner övergivenheten." Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker.

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Tigandet är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.

*

Idag tisdag är den andra vardagen efter akutintaget. Igår fick jag löfte om snabb gastroskopi, den man annars kan få vänta länge på. Vad som händer där nere i matstrupen kan man erfara med smärtor, men man kan inte se det. Med gastroskopin blir allt förhoppningsvis fullständigt klart. Jag bidar min tid och medicinerar medan jag väntar.

Bilder: A. Nydahl

Långsamhetens nej fyller en vecka idag. Några röster från nätet.

Hela omslaget till Långsamhetens nej. Klicka för läsbart format.

"Det egna åldrandet, det fysiska tillkortakommandet, behovet av vin och mediciner känns lika förankrat i Nydahls egen kropp som i just landskap och familj. Det är en åldrande människa som skriver, en människa som ser cirkeln slutas men också en fortsättning. Det är liksom en bok mättad av jord och regn och långsamhet men med utblickar mot himmel och evighet. Det gammaltestamentliga finner en samtida röst här. Allt har sin tid, man och kvinna förenas, släkten komma och gå, det kosmiska landar i det personliga. Ungefär. Ur den synpunkten är boken däremot mycket hoppingivande - om man tänker sig att detta förlopp är möjligt för fler än författaren. Och så kan boken också läsas, som tips. Nydahl är en generös författare, han vill dela med sig, och det uppfattar jag som en av drivkrafterna bakom hans skrivande. Så om man känner sig främmande i vår kultur (vilket alltså Nydahl gör och vilket är en annan av hans utgångspunkter) var finns då lindring, var finns då något mer äkta? Och svaren blir bland annat i den portugisiska fadon, i litteraturen, i ensamheten och i familjen."

Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige.

"Här betonas frågorna mer än svaren. Böcker är viktiga komponenter i den motståndsrörelse som måste uppstå, och kommer att bli ännu viktigare. Vad jag också uppskattar i boken är hur Nydahl klarar av att skriva om sin familj utan att det blir för gulligt: han undviker sentimentalitet, och klarar av att hålla känslorna i styr, även när det blir mycket känslosamt med dödliga sjukdomar på nära håll. Eller när barnbarnet busar med sin mor och säger till honom: ”Morfar, kan du inte säga till ditt barn”: så underbart avväpnande. Nydahls bok är skriven i en kamp mot förtvivlan, mot uppgivenheten: jag beundrar hans stridbarhet, och hans strid, hans nödvändiga strid. Varför förminskar sig så många människor, av fri vilja – hur kan så många avstå från det befriande i att uppsöka sin personlighets potential? Eller, med Nydahls ord: ”Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för at vara den nya omgivningen till lags?” Det vi säger nej till är stunder av nåd, transcendentala ögonblick som överskrider plågan i att vara människa, och sådana ögonblick finns i Nydahls skrivande."

Björn Kohlström i bloggen Bernur.

"Nydahl är en mycket skicklig och mycket ilsken och därtill intressant skribent som inte räds att ta den nutida fan i båten för att anklaga om skyldighet till den rådande apokalyptiska nivelleringen. Och hans giftpilar landar som smattrande projektiler på alla skändliga företeelser. Nydahl är mycket provocerande och kanske tröttsam för den som har något att försvara i nutidens knaster och raster. Men för oss andra är han en lisa för själen och det är bara att skeda i sig och låta sig väl smaka av de härliga uppgörelserna. Ibland och ofta når Thomas Nydahl höjdpunkter och blir högpoetisk och själsligt stor. Jag bugar mig då."

Benny Holmberg i Tidningen Kulturen.

"Jag tillåter mig vara så naiv att jag tror Nydahls texter har framtiden för sig och att Långsamhetens nej redan håller på att skrivas in som nödvändigt i kulturvärldens eviga vågskvalp."

Tomas Löthman i Tidningen Kulturen.

Var pressrösterna blir av, det varken vet jag eller ens anar. Redaktionerna har ju fullt upp med skvallerkrönikor om kungahuset och de senaste schlager- och kriminalhistorierna. Sådant tar sin tid.