tisdag 2 november 2010

En drömmares dagbok

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

Foto: A. Nydahl

måndag 1 november 2010

Idag utkommer min bok Långsamhetens nej.

Första novemberdagen. Idag utkommer min bok Långsamhetens nej. Jag har redan fått frågor och synpunkter gällande bokens titel. Låt mig därför understryka att varje nej samexisterar med ett ja. Albert Camus har formulerat det bättre än de flesta: "Vad är en människa i revolt? En människa som säger nej. Hon vägrar men hon ger inte upp; hon är också från första början en människa som säger ja." (Ur Människans revolt)

De två första recensionerna som finns på nätet hittar ni här.
Bernurs recension från i lördags finns här.

Ur min bok klipper jag för bloggen idag följande avsnitt:

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

*

Människans ständiga tillgänglighet förstärker den förväntan på snabbhet som hennes omgivning när. Den mobila telefonin har utvecklats både till ett hot mot långsamhet och tystnad, och till att bli ett slags terapi för varje vaken stund. Det eviga tjattrandet och textandet förutsätter människor som alltid är villiga att finnas i den mottagande änden av systemet. Därför är det för mig en fråga om att värna mitt eget liv, mina vakna timmar och min inre tystnad, när jag tackar nej till mobiltelefonin. Jag har aldrig ägt en sådan telefon och inbillar mig att jag därmed slipper utsätta mig själv och min omgivning för en påfrestning som annars skulle ha varit självklar. Virilio säger att ”ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är.”

Att inträda i långsamheten är att säga nej. Det är att säga nej till mass-, pop- och konsumtionskulturens krav på samtidsmänniskan, att hon ska forma sig – helst frivilligt – till de krav på medgörlighet, underdånighet och tempo den ställer på henne. Att säga nej till det är samtidigt att säga ja till möjligheten att leva ett liv format av helt andra ramar och referenser, oavsett om de formats som politiska, religiösa, filosofiska eller konstnärliga traditioner.

*

Höstmåndag. Ivö klädd i rött och gult, en frid som skulle ha stannat i kroppen om det inte vore för ett nödvändigt uppbrott. Idag vänder vi blicken söderut, den danska huvudstaden har sina höstfärger och när natten kommer finns vi i jazzkällarens milda sken. Vi är bräckliga, våra förmiddagar är svåra, fulla av frågor och undran, men som dagen kommer ger bräckligheten med sig för ett nytt slags förväntan. I tacksamhet.

*

Ingen cykeltur på länge nu. Den isande kalla vinden från Östersjön har legat som en horisontell snubbeltråd över landskapet, jag har inte ens vågat promenera till stallet där min cykel står inlåst.

*

Bilderna från Ivön är tagna av A. Nydahl

söndag 31 oktober 2010

Detta och sedan tystnaden. Joni Mitchell förbeder oss för den.




Är det åldrandet som är så smärtsamt?

Spelar fysisk smärta någon roll för tanken och skriften? Jag har den senaste månaden haft anledning att fundera på det. En mycket stark smärta uppenbarar sig i samma ögonblick jag vaknar och den finns kvar hela dagen. Efter inledande undersökningar står jag i begrepp att komma till en specialist med remiss från min husläkare. Under tiden mal tankarna och det ena scenariot värre än det andra växer fram i hjärnan. Den fysiska smärtan övertrumfas bara av fantasins möjliga vägar.

Den senaste veckan har jag varit en dålig läsare. Nästan varje bok blir ett virrvarr som jag inte kommer åt. Smärtan och dess fantasier överröstar den lästa texten, som om den inte kunde tala igenom det som hindrar den. Det är likadant med skriften, den vill inte tränga igenom fysiska, materiella hinder och bli förbindelsen mellan tanke och text. Jag står mitt i en storm av mycket påtagliga besvär och låter mig inte hejdas. Ändå är det som om både min röst, min läsning och det jag skriver förminskades av smärtan.

Åldrandet kommer jag inte undan. Är det åldrandet som är så smärtsamt?

Foto: A. Nydahl

Anders Björnsson: Nya Mosaiker

Anders Björnsson har skrivit oändligt många facklitterära texter, både i bokform och i olika tidningar och tidskrifter. Han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet som alltså är något helt annat än den populistiska sekten Humanisterna, sedan 1977. I hans författarskap finns bland annat en bok om Finland, en om Bondeförbundet och Max Weber - inblickar i en tid och ett tänkande, som kom 2006.

Nu utger han sin andra bok mosaiker, enkelt döpt till Nya Mosaiker (Atlantis förlag). Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna "har den ordinära tidningsnotisens längd" och karaktäriseras av författaren själv som "prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder."

Den nya samlingen är 110 sidor lång. Det kan verka lite, men är alldeles rätt format för en bok man gärna har med sig i fickan eller axelväskan. Den lämpar sig nämligen inte bara för kvällskvisten i sovrummet utan också för väntsalar, caféer och parkpromenader. Man tar fram den, så slipper man köpa en usel kvällstidning, man tar fram och läser i den:

"Landsvägens asfaltglans där den slingrar sig fram mellan ett övergivet stenbrott och en höjdrygg som leder ned mot vatten. Bellman färdades här efter att ha varit på Drottningholm, vinglig och dan" börjar en mosaik på sidan 72.

Fastnar man inte för den kan man slumpvis hamna på sidan 83 och läsa:

"För vart år blir mig själva trosläran mindre komplicerad att förhålla sig till, mystiken mindre väsensfrämmande. Men liturgin hjälper mig inte att ta steget och predikan uteblir."

Hur den mosaiken utvecklas ska jag inte röja här, utan bara avslutningsvis citera från sidan 104:

"Bar samma jacka som hon burit under kulturrevolutionen. Brungrågrön, hennes kroppsstorlek oförändrad: rollbyte utan byte av klädedräkt. Känslan av att hon velat domesticera alla sina traumor på det viset."

Prova själv. Håll den lätt i handen, slå upp på måfå. Läs och begrunda.

*

Klicka på bilden med bokuppslaget, så kan du läsa några mosaiker i sin helhet.


lördag 30 oktober 2010

Första recensionen av min nya bok. En känsla av frid infinner sig.

Nog tyckte jag det var konstigt när jag gick till Bernurs blogg för att läsa. Där fanns en bild på min nya bok och jag trodde att jag kommit fel. Men det var den första recensionen min nya bok fick. Om den här sortens litteraturkritik fanns på kultursidorna skulle jag ha stannat där. I vintras lämnade jag allt presskrivande efter 35 år. När jag läser Bernur blir jag glad, därför att han resonerar helt utan koketteri och positionsbestämningar. Just resonerandet uppskattar jag kanske mer än något annat. Det innebär något så ovanligt som att jag lär mig något. Presskritik idag lär man sig ytterst sällan något av, eftersom den mer är uppvisade påfågelsfjädrar än seriös kulturkritik. Av tongivande tyckare i branschen har jag förstått att det är viktigast att göra sig lustig, raljera och uppträda lismande eller aggressivt inför den bok man satts att recensera. Därför blir jag glad att se att det finns litteraturmänniskor som förmår resonera, lyfta fram både det de ser som positivt och det som är negativt. Bernur är en sådan kritiker, och jag läser honom dagligen. I recensionen av min bok skriver han bland annat:

"Den som gör sig obekväm blir nedtystad; kanske det inte är så förvånande då att det är så relativt tyst kring Nydahl, trots att hans utgivningstakt bara ökar."

och:

"Visst, det här är oresonligt, och kanske inte helt nyanserat: eller så har jag bara svårt att förlika mig, att det ibland råkar vara mina tår han trampar på, tänker jag medan jag diskret skyler min ipod i fickan. Nydahls dygder heter långsamhet, tystnad, enkelhet, ensamhet: självklara ingredienser i ett värdigt liv, men det är just det som är poängen, att vi frivilligt avstår från värdiga liv, till förmån för konsumtion, volym, stoj och tjo och tjim – vulgaritetens avarter. Är tystnad en bristvara? Åtminstone verkar många vara rädda för den: kanske den förknippas med döden. Vad Nydahl gör återigen i sin bok är att distansera sig, att ta risker med sina åsikter: det är inte medhåll och samförstånd som är hans mål. Men vem klarar av att följa honom till den tysta zonen?"

Läs hela recensionen.

Bilden är tagen av A.N. på samma plats som bokens omslag: Ivögården, en frostig morgon.

Bokens folk?

Vad har boken betytt för mig? Eller kanske riktigare att fråga: vem vore jag utan boken? Formad redan tidigt av litteraturen, inte så mycket i hemmet som i kamratkretsen, i biblioteket på Lorensborgsskolan i Malmö, där bibliotekarien, Marie-Louise, varsamt lotsade oss från Fem-böckerna upp i tyngd, klass och vikt, tills vi funnit våra vägar. Som tonåring hade jag hamnat i den amerikanska litteratur där Jack London, Ernest Hemingway, Upton Sinclair, John Steinbeck och de andra männen fanns. Ja, det var en männens litteratur, men det var män som jag aldrig hade kunnat ansluta mig till: starka, orädda, inför ständiga utmaningar. Men tack vare dem kom jag vidare. Det fanns andra män där med, men jag uppfattade dem inte som författare – då. Män som Leonard Cohen och Bob Dylan hade ett avgörande inflytande på mitt sätt att uppfatta en text, erfara hur den laddats med mystik och personlig erfarenhet.

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en till tystnad och förnöjsamhet kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckarkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som kränger livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått fram Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Bilder: A. Nydahl

Bengt Ohlsson: Kolka

Bengt Ohlsson har, vid sidan av sitt journalistiska arbete, utvecklat ett säreget författarskap. Hans nya roman, Kolka, har namn efter en lettisk ort och det är också avgörande för berättelsen. En flicka i gränslandet mellan barndom och tonår kommer från Lettland med sin pappa till London. Pappans partner är en mycket välbärgad kvinna som har ett stort hus där de alla ska leva tillsammans. Den berättande flickans röst känns mycket övertygande, när den pendlar mellan naivitet och lillgammal klokhet. Centralt i berättelsen står ett slags spel på nätet mellan den unga flickan och en okänd man som kallas Ensamvargen, mellan dem utvecklas en farlig men kittlande relation. Så småningom utnyttjar hon denna kontakt i ett slags hat mot fostermamman, och det hela blir till en gastkramande berättelse om identitet, tillhörighet, utanförskap och kärlek. Jag skulle vilja säga att det är storartad men lågmäld svensk prosa när den är som mest angelägen.

Bild: A.N.

fredag 29 oktober 2010

Lyster och leenden.

På bussen mellan centrum och byn idag: ett fullsatt ekipage med skrattande och leende människor. Plötsligt log också jag och samtalade med kvinnan framför och mannen bredvid mig. En hel gymnasieklass med finniga pojkar och några få flickor. De reste sig för äldre människor som steg på hållplatsen efter centrum. Blev kallade gentlemen. En av de äldre herrarna från byn kom igång ordentligt och började berätta urgamla vitsar för pojkarna, som gick från fniss till högljudda skratt. Stämningen i bussen blev mycket god och kvinnan framför mig sa: "Det är kanske inte en förlorad generation". När ungdomarna steg av gick en av dem förbi mig, tittade mig i ögonen och sa: "Ha det nu bra, hökarn." Jag kom hem glad. Kan inte minnas när det hände senast. Det finns inte mycket att bli glad av i stadens centrum. Idag blev det lysande undantaget.

Foto: A.N.

Det går bara att arbeta fragmentariskt.

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Bilder: A. Nydahl. Klicka för stort format.

torsdag 28 oktober 2010

Patti Smith: Just Kids

Det är få förunnat att vara poeter/textförfattare/musiker och samtidigt träda fram som mogna prosaister. Men Patti Smith visar sig nu vara en berättare av rang. Hennes prosa är amerikansk i bästa mening, och gång på gång under läsningen stiger tidigare berättare fram i minnet. Att kritiker jämför Just Kids (Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson) med Bob Dylans självbiografiska Chronicles är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Jämförelsen är relevant i flera avseenden, inte minst förbindelsen med poesin och sångtexten, där Bob Dylan länge har framstått som sin generations främste.

I Just Kids ser vi en ur den urbana rockkulturen stigen prosaist av samma lödighet som den berättare vi möter i Chronicles. På vilket sätt är denna prosa amerikansk? Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: "Vi hade vårt arbete och vi hade varandra", "Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar", "'Patti, ingen ser världen så som vi ser den' sa han till mig" (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig). Det kan vara sådana små minnesbilder eller repliker. Minnena blir litteratur, de blir berättelsen om en kvinnas väg.

Vad är det då Patti Smith berättar om? Hon söker sig först tillbaka till barndomen. Den unga flickans ovilja att vara just flicka. Hennes känsla av att stå bredvid och betrakta sin omgivning, sin familj. Där tycker jag mig känna igen de flesta konstnärsbiografier: den känslan tycks vara ett slags förutsättning för det som ska växa fram av konst, litteratur, musik. Att tänka annorlunda, att ifrågasätta det som ter sig självklart, att med skeptisk blick betrakta redan barndomen. Skepticism, tvivel och misstro som grund för en konstnärspersonlighet. Patti Smith var utan tvekan en sådan ung kvinna.

Ändå är det först med hennes flykt till New York i tjugoårsåldern som berättelsen formas som en medveten självbiografi. Här brinner texten av angelägenhet och av minnen så starka och påtagliga att hon nästan tar på dem. De får doft och smak, de får röst och ansikte. Människorna vi möter i det långa kapitlet från Chelsea Hotel är alla pusselbitar för Patti Smiths egen identitet som sakta formas i ett växelspel med livskamraten Robert Mapplethorp, skildrad med så stark sympati att alla hans tillkortakommanden kan tvinga fram tårar av blod. Denne fotograf, nu nästan en ikon, som lever i förnedring och som horar för att han och Patti ska få pengar till hyra och mat. Bilden av honom är lika tragisk som den är kärleksfull.

Boken är indelad i avsnitten Måndagsbarn, Just Kids, Hotel Chelsea, Skilda vägar tillsammans och Hålla Gud i handen. De är självständiga berättelser som kronologiskt hakar i varandra. Redan inledningsvis i Måndagsbarn ger hon oss en förståelse för att hon ser mötet med Mapplethorp som ödesbestämt, de föddes båda på måndagar och sedan tvinnades deras livsvägar samman till en enda. Patti saknar honom som partner, men de lever tillsammans i ett slags icke-sexuell kärlek. Boken slutar efter förlusten av Robert, som dör i aids. Att han kommit att prägla Patti Smiths hela liv framgår klart, även om hon också visar att hon förmår ett helt annat, i ett äktenskap och som mor till två barn.

Hennes memoar är en sorge- och kärlekssång för Robert, men också en av de vackraste New Yorkskildringar jag läst, där hela 1970-talets musikaliskt och konstnärligt revolterande krets finns med, passerar revy eller ses i ögonvrån i någon trappa eller i något rum på Chelsea Hotel. Det som Leonard Cohen sjöng så vackert om (i ett minne av Janis Joplin) blir här en utförligare berättelse om det alldeles vardagliga och ändå så märkvärdigt unika livet där.

När jag läser Just Kids önskar jag att den svenska litteraturen befriats från alla sina stereotypa skrivskoleprojekt. Det finns ju samtida litteratur som verkligen griper en därför att den skrivits mot bakgrund av ett levt liv, en bakgrund av erfarenhet, slit, tårar, förluster, kärlek och insikter. Patti Smiths bok är en sådan. Den får mycket att framstå som oväsentligt och när man läser den kan man bara känna tacksamhet. Att förlaget dessutom har den goda smaken att bifoga en cd-skiva med boken gör det bara ännu bättre, trots att jag aldrig själv läser till musik så vet jag att stunderna för Patti Smiths sånger också kommer.

Porträttbilden tagen av Ulla Montan för omslagsfliken. Övriga bilder ur boken.

Är det redan i unga år melankolin blir synlig?



Jag lyssnar till unga Angelina från Lund. Här finns den: äktheten i melankolin. "Welcome to my hidingplace" sjunger hon. Det är sådana gömslen vi söker i musiken och litteraturen, bortom flödet, bortom masskonsumtionen. En sångerska som Angelina blir jag ödmjuk och tacksam inför.

Camus om ensamheten och avståendet.

I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:

"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."

I maj:

"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."

I juni:

"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."

Och slutligen i september:

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en (...) Jag har lidit av ensamheten, men genom att bevara min hemlighet har jag besegrat plågan att vara ensam. Och numera vet jag ingen större ära än att leva ensam och okänd. Skriva - min djupa glädje! Säga ja till världen och njutningen - men bara om det sker i utblottning."

I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.

Günter Wallraff: Rapport från vår sköna nya värld. 8 reportage (Norstedts förlag).

Efterhand som nyheterna om Wallraffs senaste spektakulära reportagearbete under täckmantel strömmade in fann jag det rätt pinsamt: en vit tysk med skokräm i ansiktet påstår sig ha lurat omgivningen med att vara somaliern Kwami. Att leda i bevis att nordeuropéer är skeptiska till afrikaner med denna förklädnad är inte bara en dålig idé, det blir också ett pinsamt och något ansträngt resultat av det. Om någon enda person gått på den ”förklädnaden” blir jag uppriktigt förvånad. Skokräm i ansiktet och en lockig svart peruk skulle inte övertyga mig. Wallraff ser på bilderna ut som en revyaktör av rätt så låg kvalitet. Det reportaget, Svart på vitt, inleder hans senaste, till svenska översatta bok, Rapport från vår sköna nya värld. 8 reportage (Norstedts, översättning: Fredriksson/Fölsch/Grundberg/Haskå/Linde/Resch). Det var alltså med stor skepsis jag började läsa.

Men tack och lov blev det redan från reportage nummer två och framåt bättre. Under noll heter det följande reportaget, där Wallraff agerar uteliggare bland norra Tysklands förlorare. Det är i själva verket ett lysande reportage, noggrant, väl genomtänkt och sylvasst skildrat. Jag känner här igen den Wallraff vi en gång i tiden mötte både i den tyska industrin och medievärlden. Han förvandlar sig verkligen till uteliggare och lyckas faktiskt få det slags intyg som behövs för att komma in på härbärgen och nödbostäder. Här är bokstavligt talat alla mänskliga hänsyn borta. När Wallraff själv är uteliggare får han syn på förhållanden så motbjudande att han inte själv hade trott att de fanns. De natthärbärgen som erbjuds är dödsfällor och lokalpolitikernas cynism slår det mesta. När man följer med honom in på ett sådant i Hannover och inser att personalen låser portarna utifrån på nätterna kan man rent fysisk erfara skräcken över att befinna sig där inne, särskilt när man, som Wallraff hotas till livet av en psykiskt sjuk man i rummet bredvid.

En sida av Wallraffs arbete som jag uppskattar är att han granskar resultatet av den globala industrins utbredning, här konkret med Starbucks och Liedl. Starbucks caféer möter man överallt i Europa. De slår ut äldre, traditionella konditorier. Wallraff undersöker både företagets struktur, dess produkter och hur det behandlar sina anställda. Det är ingen vacker bild som framträder. Starbucks grundidé är vinsten. Högsta möjliga vinst till lägsta möjliga insats är maximen som präglar vardagen på varje Starbuckcafé. Varenda centimeter av golvytan är mätt och beräknad, man vet på förhand till och med vilken armrörelse en servitris måste göra för att sträcka sig efter något bakom disken. Personalen är hierarkiskt organiserad för att gruppen alltid ska ha ett tryck på individen. Anställningsvillkoren bygger på ett slags poängsystem där man kan trilla ur ganska lätt. Varje barista har en skiftledare över sig och i hackordningen sedan ställföreträdare som ”kontrollerar lönekostnaderna” och ”stimulerar försäljningen”. Varje filial kontrolleras dessutom i oanmälda inspektioner av de distrikts- och regionansvariga. Om personalen inte lever upp till kraven får de poängavdrag, hamnar man längst ner på poänglistan placeras man på en svart lista och kan avskedas. Yttersta straffet är att filialen helt stängs. Wallraff berättar att Starbucks stängde tio caféer under 2008 och öppnade arton nya. Kunden har förstås ingen aning om orsaken.

Varför bör vi avstå att handla i kedjor som Liedl? Det har sannerligen ingenting att göra med att den är en tysk kedja som etablerat sig också i hela Sverige. Skälet är så mycket enklare: den behandling som deras anställda och underleverantörer får utstå räcker. Efter att ha läst reportaget om bullbageriet Weinzheimer Brot inser jag, att det finns företagskedjor för vilka ingenting annat än vinsten är helig. Arbetarna i detta bageri, som framställer de halvfärdiga bullar man själv gräddar i ugnen där hemma, behandlas som vore de livegna och därtill betalda med rena skämtlönerna.

Bokens övriga reportage handlar om ett stort call-center varifrån telefonförsäljarna lurar skjortan av tiotusentals tyskar varje dag, ett om den tyska järnvägen, ett om ”skräckens advokater” och ett om vad som händer bakom kulisserna i en lyxrestaurang. Under de senaste omvälvande årtiondena i Europa, med en ökad klassklyfta och nedmontering av tidigare självklara sociala skyddsnät, ter sig Wallraffs bok alldeles nödvändig, trots det pinsamma inledande reportaget. Det bästa med hans bok är att den aldrig förfaller till indignationstext. Wallraff redovisar förhållandena, berättar vad människor säger och vad han själv ser. Det räcker för att missförhållandena ska bli tydliga.

Bilderna är hämtade från ett av Wallraffs tidiga arbeten.