Ett litteraturpris som varje år sätter igång samma självspelande positiv.

Är det inte märkvärdigt hur det litterära Nobelpriset varje år sätter igång samma bedrövliga, självspelande positiv?

I min hemstad - och i alla andra städer och byar är det likadant, tror jag - har jag varje år hört olika sorters argument. De på bussen och i vimlet brukar säga något i stil med det här: "Jag bryr mig inte, det blir alltid någon man aldrig hört talas om. Varför får aldrig Astrid Lindgren det?"

På så kallade "bokbloggar" av Bokhoras typ säger man: "Aldrig hört talas om. Vem är Adonis och varför skulle han få det? Varför får aldrig Joyce Carol Oates det?"

I många bloggar hör man annars Astrid Lindgren-argumentet utifrån en annan typ av tänkande. Det handlar om människor som passionerat, ja ibland maniskt, följer en diktare genom livet och varje år ropar "Nu är det hans/hennes tur banne mig". Vanligt förekommande är Tomas Tranströmer och tidigare nämnda Joyce Carol Oates och Adonis.

Sist men inte minst viktiga är de röster (förekommer både i morgon- och kvällstidningar) som ropar: "Akademien vill främja nyliberala/reaktionära/socialistiska/kommunistiska idéer och årets pristagare är känd för att vara... etc." Vi ser det inte minst i år. Och vi har sett det förr, t.ex. när Harold Pinter fick det. För att nu inte tala om när Solsjenitsyn fick det.

Till dessa kan man alltid sända några kloka ord från ständige sekreteraren Peter Englund:

"Vad jag sökte påpeka är att den gamla konspirationsteorin som säger att Akademien i sina val agerar utifrån något slags vänsteragenda bevisligen inte håller streck. (Och samma sak gäller för yrvakna påståenden om att priset nu syftar till att belöna den motsatta sidan.) Och det håller jag fast vid.När jag skriver att vi väljer pristagare utan att ta hänsyn till deras politiska ställningstaganden läser Lenas att vi menar att litteraturen till sin natur är opolitisk. Var han fått denna absurda idé ifrån vet jag ej. (För övrigt finns där en logisk kullerbytta av det djärvare slaget, nämligen att politiken just nu har hunnit ikapp Nobel, vilket är omöjligt att förfäkta om man samtidigt tror på litteraturen som ”en världsspegel”, för isåfall har den alltid funnits där.)"

Jag tror att Peter Englunds ord, riktade främst till DN:s Sverker Lenas, kunde skickas till snart sagt varenda kulturredaktör i landet. Det är egentligen alldeles bedrövligt och inte en millimeter bättre ställt där än i vimlets tjatter om Astrid Lindgren.

Själv vill jag bara meddela att jag blir mer eller mindre glad varje gång priset delas ut. Det är en fantastisk tradition som ska vårdas väl, och det tycker jag, med få undantag, att Akademien gör.

Läs Ulf Eriksson idag!

Rochus Misch: Jag var Hitlers livvakt – det sista vittnet berättar (Natur & Kultur, översättning av Per Nyqvist).

När jag började läsningen av Rochus Mischs självbiografiska berättelse Jag var Hitlers livvakt (nedtecknad av Le Monde-journalisten Nicolas Bourcier, med originaltiteln J´etais garde du corps d´Hitler) blev jag skeptisk. Vad skulle den tjäna till, vad kunde den tillföra av kunskap om den tyske diktatorn och massmördaren?

Snart nog blev jag varse att boken inte alls har den ambitionen. Misch berättar snarare på ett avslappnat men totalt humorbefriat sätt om sin tjänst. Han gjorde sitt arbete. Han lydde. Han ifrågasatte ingenting. Han varken såg eller hörde något anmärkningsvärt (först efter kriget blir han "förskräckt" över vad som skett med judarna). Han noterade att Hitler var samlad, lugn, vänlig och generös. Nej, jag överdriver inte, det är så Misch beskriver åren med Hitler.

Det som ändå gör boken intressant är att den, i alla fall för mig, visar på den djupa klyftan mellan de offentliga talen, paraderna och retoriken i propagandan å ena sidan och vardagslivet i staber och sammanträdesrum å den andra. Misch är ju menig soldat, men trots allt utvald att ingå i den styrka som ska skydda och tjäna Hitler dygnet runt oavsett om han befinner sig i Berlin eller vid fronten. Han noterar vem som kommer och går, har tycks ta tid på mötena och noterar att de blir kortare efterhand som det tyska nederlaget närmar sig. Hitler dricker sitt te. Ibland har han sällskap av en sekreterare. Allt närmare gryningen stannar han uppe, ”det verkade som om han arbetade mycket” noterar Misch.

Finns det ett enda inslag av hjältemod i denna berättelse om Tusenårsrikets innersta politiska och militära krets? Nej, det är bara rädsla och feghet de utstrålar. De sista dagarna i bunkern blir ändå det mest minnesvärda i läsningen, här ser vi hur nazisterna högsta höns tar farväl av varandra, antingen för att fly söderut eller utomlands, eller bita av giftampullen som Goebbels och hans hustru, eller skjuta sig som Hitler och hans Eva. Det blev mest män som Rochus Misch som fick ta straffen – i hans fall nio år av lägertillvaro i Sovjetunionen. Som berättelse om detta fungerar hans minnesfragment väl så bra.

Malmö finns inte. Repris om en stad på drift.

På promenad med mamma Ylva, Rasmusgatan 1950-tal

Med anledning av den senaste tidens skott mot andra kriminella eller intet ont anande medborgare, anlagda bränder i förorterna, och på Kvinnokliniken och Ortopedkliniken, mord och vardagsterror som misshandel, rån och våldtäkter i min barndoms Malmö, kommer här en repris om staden.

*

Kan man åka till sin födelsestad och bli glad över återseendet? Jag kan det inte. Malmö är en stad som jag för alltid stötts bort av - och som jag i min tur stött bort. 1982 lämnade jag Malmö efter trettio år. Jag föddes på Sevedsplan där min familj bodde i en påver enrummare på Rasmusgatan, kom 1958 till det nybyggda förortshuset på Lorensborg och stannade där till 1969 då jag med bästa vännen flyttade till egen lägenhet på Gamla Väster. Familj bildade jag 1972 och bodde under åren fram till 1982 på Lindängen, Nydala och Bellevuegården.

Jag och min bror, Augustenborgs torg 1955.

Idag vandrade vi från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Restaurang Nyhavn på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas- och om-gud-vill-Malmö.

Jag trivs inte där. Jag är en främling där men saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag. Det är jag inte i Malmö. Malmö är inte en stad ens. Malmö är en vistelseort. Det är en atomiserad och sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade...

Bussarna, skriken, spektaklen, människomassorna, tingel-tanglet, mobilringningarna, de sammanpackade anhopningarna av kroppar, det motbjudande och det bortstötande.

Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad...

Jag med ekorre, Lorensborg tidigt 1960-tal.

Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de "ideal" som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna... ack nej, Malmö finns inte.

Richard Yates: Easter Parade (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson).

Många romaner ligger slumrande. Så kan något väcka dem till liv igen och ge dem (många) nya läsare. Det var just det som hände med Richard Yates Revolutionary Road från 1961. Den fanns förstås att köpa på engelska. Men med filmatiseringen i regi av Sam Mendes och med Leonardo di Caprio och Kate Winslett i huvudrollerna blev den också kiosklitteratur på svenska. Överallt såg man den, på bensinmackar, i matbutiken, kanske rentav i bokhandeln. Den stora vinsten i denna process är att en mästerlig roman når dit den kanske inte annars skulle ha nått. Filmatiseringen är enastående i egen rätt, men det är romanen man ska ägna tid åt.

Nu kommer Easter Parade från 1976 i vacker översättning av Kerstin Gustafsson. När den släpptes på svenska i våras fick den genomgående ett mycket positivt mottagande. Efter att ha ägnat den två nätter kan jag inte frigöra mig från det filmiska. Liksom Revolutionary Road är Easter Parade ett verk som skapat för duken. Dess karaktärer är starka, med personligheter så väsensskilda att de genast skulle bli ett slags spegelbilder av varandra. Det är nämligen systrarna Emily och Sarah Grimes som får karaktärisera två - misslyckade - livsvägar, i skuggan av den inte mindre tragiska modern. Redan i romanens första rad slår Yates fast tonen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Livsvägarna kantas av havererad kärlek, misshandelsrelationer, djup och förnedrande alkoholism. Trots att Yates själv fastnat i alko-träsket kunde han skildra det med naken distans.

Böcker som denna skiner lite ljusare när man tänker på allt skräp som översätts. Det här är riktig litteratur, skapad av inre tvång och skriven med svett och tårar.

Håkan Sandell: Gyllene dagar. (W&W)

”Jag ser, och lär” säger Håkan Sandell i Gyllene dagar. Det kunde vara en samlingstitel för hela hans verk. Få samtida diktare har sett och lärt som just Sandell. Från blickens registrerande tusendelar till diktens eftertänksamma språk kan det vara långt, men det som förenar hans dikter är viljan att formulera insikt och erfarenhet. I hans värld lever människan i de stora urbana centra som föder och förgör oss. Från rännstenen till butiksgallerian finns det en röd tråd, liksom tillbaka till rännstenen.

Redan i öppningsdikten manar han: ”Skänk även dikt åt oss som lever/ i denna tid”. Det tycks självklart eftersom ”kaos och mörker blir till konst, kultur”, även om shoppinggatan mest synliggör ”en ström av fettvalkar” som dödsmärkta strömmar ut från butikerna. Det finns i Sandells senare dikt tre särskilt märkbara punkter: Malmö (här Möllevången), Oslo och ”huvudstaden” (som i min läsning mest påminner om ett fjärran Stockholm, till vilket Sandell förhåller sig minst sagt skeptisk). När han ser tillbaka på uppväxtåren, malmöitiskt 1960-tal, är det dock inte demonstrationer och hash han minns, utan snarare ett slags matriarkal miljö. Den tiden och den platsen känner jag själv igen mig i, hemmafruarnas trygga hamn för varje barn på väg hem från ännu en ödesdiger dag i skolan.

Men så kommer 1980-talet, man bor i stora våningar i rivningshus, billigt men kallt, och de alltmer tvivelaktiga affärerna smyger sig in i närmiljön, en kamrat stoppas med bilen trångt packad med ”narkotika och vapen, sprängmedel och jugendmöbler”. Det nya riket är här! Det nya riket erövrar en hel kulturkrets, med kriminalitet och atomisering.

Paralllellt med nedmonteringen av det matriarkala – några skulle kalla det Folkhemmet – kommer också arbetarna från Polen. De kanske jobbar svart, de tar mindre betalt. Men de utför allt det som måste utföras, och i Sandells dikt är de ”ett ungt Polen” som hörs ”porla ur sin källa”. Och kanske är det just här insikten föds i honom: allt det vi minns och allt det vi erfarit blir en del av oss själva: ”Och jag, jag känner det som om jag bär/ er alla inom mig, er medelålders rädsla/ de ungas dödsförakt”.

Håkan Sandells diktsamlingar är rejäla saker. Den här är tryckt i stort, mycket vackert, format på drygt 180 sidor och indelad i de fem avdelningarna Dagar, Säsonger, Provtryck, Iamboi och Nocturne. Den rymmer en sådan lyrisk rikedom att det är omöjligt att i en kort recension göra den rättvisa. Vid sidan av allt annat minnesvärt i den vill jag särskilt minnas den svit som tillägnats Jacques Werup: Hemstaden I – VI, där det bland annat heter: ”Av kärleksbrev så överlever rosetten/ runt högen ensam, och i barnens ansikten/ bevaras anletsdragen av familjeätten”.

Just den sortens insikter präglar hela boken, som både gråter av saknad och jublar av närvaro. Jag vet ingen svensk poet som just nu berör mig så starkt som Sandell och hans nya bok kommer att bli en följeslagare under lång tid. Hans dikt har mer gemensamt med den judiska traditionen att lägga stenar på graven, än vår egen som smyckar också döden med blomster. Kärvheten hos Sandell är mer trogen mot livets alla skuggsidor och dödens slutgiltighet. Också det bidrar till att skänka tyngd åt hans ord.

*

Håkan Sandell föddes i Malmö 1962 och är sedan flera år tillbaka bosatt i Oslo. Han debuterade, enligt sina egna senare förteckningar, med diktsamlingen Skampåle (1990), har varit medlem i poesigruppen Malmöligan. Det som utmärker hans diktning är snarare individualitet och särart än grupptillhörighet. Under 1990-talet levde han i såväl Köpenhamn som irländska Cork. Sin egen barndom berättar han om i Begynnelser, en barndom i tjugotvå dikter. Han har översatt poeter som Nuala Ní Dhomhnaill, Amanda Aizpuriete och Elena Schwartz, medverkat i olika antologier, arbetar f.n. i redaktionen för tidskriften Aorta,samt har utgivit ett stort antal egna samlingar. De senaste är Midnattsfresken, Oslo-Passionen och Skisser till ett århundrade.

Foto: A. Nydahl

Finns det en väg som leder till lycka?

Finns det en väg som leder till lycka? Arma människor som lever i den tron, gång på gång ska de bli besvikna och försöka torka ett ändlöst flöde av det slags tårar man gråter för att en illusion fått sig ännu en törn. Men om man gjorde tvärtom? Om man sa sig, och lät omgivningen höra det, att man egentligen bara vet att det finns en väg, och att den leder någonstans, vart kan man inte veta när man just börjat gå den, men med nyfikenhet och öppenhet också för de svartaste avgrunder och de smärtsammaste punkter, var redo att fortsätta gå den, då inbillar jag mig att förutsättningarna är bättre.

*

Ja, jag har gått den vägen själv i drygt femtioåtta år, ja, jag fortsätter att gå den, därför att andra vägar inte gives. Men jag går den också för att den passar min inre vägvisare. Den är varken uppgiven eller illusorisk, den är en blandning av fatum och beslutsamhet.

*

I melankolin finns de små viloplatserna utmed vägen. Jag viker in på dem allt oftare, sätter mig ner som på en sten där jag bara brukar glo mot horisonten.

*

EUGÉNIO DE ANDRADE
Melankoli

Knappt har solen kommit in i huset
- så skriver jag
om sandens flyktiga ljus,
det ljus som inte
finner ett hem.
Allt gör ont i mig denna dag
då de döda lämnar
en frätande melankoli
vid de levandes dörr

(ur samlingen Ett solens ackord, översättning av Marianne Sandels)

Jean Hatzfeld och Philip Gourevitch om folkmordet i Rwanda.

Philip Gourevitch: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer (Atlas, översättning av Henrik Gundenäs)

Jean Hatzfeld: Antilopernas list (Weyler förlag, översättning av Karin Lidén)

Det är aldrig svårt att skilja på rätt och fel när man har att göra med ett folkmord, säger författaren Philip Gourevitch i sin bok om det som hände i Rwanda. Men där, liksom i fallet med den nazistiska förintelsen av judarna, gäller det att lyssna till människors berättelser. De sönderstyckade kroppar som låg och skräpade i byggnader och marker året efter folkmordet var ju inte något bevis på dödandets omfattning. Tio döda säger inte så mycket om tusen döda, och tusen döda inte om en miljon. Men de överlevandes berättelser kan bli en sammanfattning: i Rwanda beräknas upp till 1 miljon människor ha mördats på några månader. Hackade till döds av machetes och spikklubbor. Det viktigaste skälet till folkmordet var att regimen ville göra landet ”tutsi-fritt” på samma sätt som nazisterna ville göra Europa ”jude-fritt”, och därmed, som termen löd ”rent”. Föreställningen om den rena nationen hade hutu-regimen inte uppfunnit själva, den har en lång och väldokumenterad historia.

Philip Gourevitch

Kyrkans roll tas upp till granskning i Gourevitchs bok, och det är kusligt att läsa om hur människor lurades att ”söka skydd” i kyrkor, där de sedan mördades av rasistiska politiker och deras mobb. Men författaren är noga med att påpeka att denna mobb var välorganiserad och att ett folkmord alltid måste planeras i detalj för att kunna genomföras.

Frankrikes och FN:s roll hade förtjänat en rejäl redovisning här, men jag nöjer mig med att säga, att det Gourevitch berättar får mig att i ännu högre grad tvivla på de europeiska statsmän som tvår sina händer. President Mitterands son var djupt involverad i den smutsiga hanteringen och FN hade inte enbart rent mjöl i påsen. Det som därför hos Gourevitch blir till en berättelse om det internationella samfundets totala likgiltighet – eller i värsta fall medverkan – är hos Jean Hatzfeld något annat. Styrkan i Hatzfelds bok ligger i de enskilda berättelserna ute i byarna. Den berättelse jag aldrig kommer att glömma handlar om hur människor, dag ut och dag in, springer i skogen för att undkomma mördarna. Deras strategi är samma som antiloperna använder. Av 6.000 människor som sprang så överlevde 20 individer!

Varje vittnesmål är unikt. Varje drabbat tutsie berättar om de fasansfulla dagar massmorden pågick. Och deras röster varvas med de från fängelserna frisläppta hutumännen som har så många liv på sina samveteten. Hatzfeld säger att folkmordet i Rwanda är unikt, inte minst i det avseendet att omvärlden tvingade offer och förövare att kort tid efteråt bli ”goda grannar” igen.

Situationen är absurd, och med sin mosaik av röster visar Hatzfeld hur denna absurditet ser ut. Hans styrka är också, att han refererar till den nazistiska förintelsen, genom att låta enskilda judar berätta om sin erfarenhet. Likheterna är slående. Lisa Rosenthal berättar t.ex. att förintelsen inte bara berövade henne hemmet och uppväxten, den berövade henne också tron på Gud. Just det senare berättar både tutsier och hutuer om. Var fanns gud medan massmordet pågick? Det klassiska teodicéproblemet fick förnyad aktualitet.

Det är de jordnära, skriande och fasansfulla berättelserna av människor som var där, som överlevde och som för alltid ska bära på såren, som gör starkast intryck i dessa två böcker. En man i Gourevitchs bok säger att ”den rwandiska kulturen är en rädslans kultur” och att folkmordets förutsättning var att tutsierna redan innan det startade ”blivit dödade under så lång tid att de redan var döda”. Och ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att det är mördarna själva, så som de berättar i Antilopernas list, som ger de viktigaste och mest skrämmande förklaringarna till det som skett. Insikten om det gör det sannerligen inte lättare att vara människa.

Birgitta Kurtén-Lindberg: Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid (Atlantis).

Mannerheim-statyn utanför Kiasma, Helsingfors.
Foto: Thomas Nydahl.

Vad vet vi om Finland - historiskt och nu? Förmodligen ganska lite, till mans. Vad behöver vi veta för att förstå? Räcker det inte att vi vet att man talar finska i Finland och att en minoritet talar svenska? Jag erkänner gärna att mina kunskaper om Finland är starkt begränsade, men att mina år som litteraturkrönikör i finlandssvenska tidskriften Astra Nova lärt mig en mängd nytt. Under mina två besök i Helsingfors på 2000-talet har jag snappat upp en del, och några vänner och kollegor med finsk respektive finlandssvensk bakgrund, på båda sidor Östersjön, har skänkt mig annat, av insikter och pusselbitar.

Men när jag fick Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid i min hand förstod jag hur lite jag förstått. För första gången har vi här i samtida svenskspråkig litteratur ett verk som sammanfattande och överskådligt ger oss de grunder vi behöver.

Från landhöjningar och Erik den helige, över striderna kring Kalmarunionen, Viborgska smällen, Hertig Karl, Gustav II Adolf, enväldets undergång till förräderiet på Sveaborg tecknar hon den svenska tiden, för att sedan i bokens andra avdelning ta fasta på den ryska och Finland väg till självständighet. Boken är upplagd i korta, mycket rappt skrivna avsnitt som kopplar det ena historiska skeendet och skedet till det andra. Birgitta Kurtén-Lindberg vet hur man berättar en historia, så att läsarens intresse ska hållas på topp. Boken är dessutom rikt illustrerad och har en avdelning med tips för vidareläsning.

Från mina egna stapplande försök att kommunicera på svenska i Helsingfors har det gått några år, men det är främst nu, genom läsningen av Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid som jag tycker mig förstå lite bättre.

Eller som författarinnan själv skriver: "Det eftersatta Finland har blivit en kulturnation och Runebergs spådom om evig fattigdom har kommit på skam. Snellman, däremot, han sitter nog belåtet uppe i sin himmel och betraktar en fri finsk nation som knappt minns sin hundraåriga ryska parentes, men som helt självklart vårdar sig om sitt svensk-västerländska arv. Finnarna har blivit svenskar, om än på finska." Det är en av många roliga formuleringar, som här i efterordet, avslutar en roande och bildande bok.

Ralf Rothmann: Mjölk och kol (Thorén och Lindskog, översättning Jörn Lindskog).

Ralf Rothmann, född 1953 i tyska Schleswig, uppvuxen i Ruhrområdet, har arbetarbakgrund och debuterade 1984 med en diktsamling. Har skrivit såväl lyrik som dramatik och noveller, men arbetar huvudsakligen med romaner. Tidigare finns han representerad i den svenska antologin Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen med Tjurklostret (2007).

Mjölk och kol är en roman som skildrar en kärv barndom i kolets land. Smutsiga fingrar och hårda livsvillkor utmärker denna barndom. Rothmanns språk är präglat av jargong och dialektala uttryck, ofta talspråkligt. Så här kan det låta:

"Han drog upp snoret i näsan, la sin boll på den kalla kaminen och mamma vände sig om. 'Aha, målspottaren. Har du kommit hem nu. Goddag säger man'"

eller:

"Men pojk... Självklart! Varför skulle inte det intressera mej? Vill du verkligen bli bodknodd?"

Det härliga ordet bodknodd har jag inte hört sedan jag lämnade Malmö för snart 30 år sedan.

Ralf Rothmanns berättelse är klassisk som barndomsskildring också i de avsnitt som berör den uppvaknande sexualiteten. Där glimrar den verkligen. Det finns avsnitt som kan få den mest förhärdade att minnas egna små ögonblick i barndomen eller tonåren. Bitvis gripande, hela tiden engagerande. Översättningen har fläckvisa brister - till exempel undrar jag över att någon "jobbade där i servisen på timme" - men fungerar för det mesta bra. Romanen har blivit både opera och tv-serie, samt översatts till bland annat franska.

Nya filosofiska framsteg.

Vilken filosofi praktiseras här?

FN låter meddela att Världsfilosofidagen ska firas i Iran! Dåliga skämt hör man varje dag. Men detta är på fullaste allvar, och helt i linje med den globala fördumningskultur som sätter Libyen att vaka över mänskliga rättigheter. I Svenska Dagbladet skriver Roger Fjellström:

"Nyligen ersattes en akademiker som ledare för organisationskommittén med Khameneis svärson, medlemmen av Revolutionsrådet Gholam Ali Haddad-Adel. De internationella protesterna mot evenemanget tilltar, talare hoppar av, bojkott är på gång. Konferenser ska hållas över hela Iran. Temat är Filosofi: teori och praktik. Man får hoppas att evenemanget inte firas med att dissidenter hängs på torgen.".

Världen är en galen plats och inga djur är så galna som människan. I den alldeles moderna världen är det en självklarhet att en teokrati ska vaka över filosofin och att en brutal envåldshärskare som Kaddafi får de mänskliga rättigheterna som specialområde.

Anna-Lena Laurén: I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk (Söderströms)

Säg Beslan: terrorism, blod, många döda barn. Säg Tjetjenien: terrorism, blod, många döda barn. De massmediala bilderna är entydiga: från Kaukasus kommer islamisterna, de utför blodiga terrordåd, riktade mot civila. Och de ryska presidenterna sänder sina soldater att mörda, plundra, våldta och bomba från luften.

Bilderna är nog så sanna. Attentaten nog så verkliga. Krigen smärtsamt verkliga. Men är dessa bilder ett slags ”sanning” om Kaukasus? Naturligtvis inte. De är fragment godkända för masspridning.

Anna-Lena Laurén, korrespondent för finska Yle och författare till en tidigare bok, De är inte kloka, de där ryssarna, berättar nu om sina resor i Kaukasus i I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk. Hon är en god berättare, som både ger ett historiskt perspektiv och motbilder av nuet. Låt mig börja med att fråga mig själv och er, känner vi till de folk hon berättar om: avarer, darginer, kumyker, lezginer, laker, tabarasaner, rutuluer, aguler, nogaier, azererer, kabardiner, balkarer, osseter, abchazer, georgier, armenier, osseter, tjetjener, megreler, svaner, lazer, bergsjudar, kurder och så ryssar förstås? Här finns små folkspillror, här finns majoritetsbefolkningar, här finns kristna och muslimer, och så bergsjudarna förstås. I detta myller av traditioner, av bergs- respektive slättfolk, av språk och religioner, gjorde en gång i tiden Sovjetunionen det mest oförlåtliga, man drog gränser, inte utifrån verkliga behov och förhållanden, utan för att folken skulle styras genom att splittras och spelas ut mot varandra.

Naturligtvis sätter Anna-Lena Laurén särskilt ljus på sådant som är mest omtalat: Tjetjenienkriget och det senaste kriget mellan Georgien och Ryssland, med fokus på de små utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Hon visar något annat än det vi matats med under pågående krig. Hon visar varför Georgien kanske inte är det vita lamm som USA velat framställa det som och varför vissa småfolk med största glädje velat alliera sig med Moskva. Komplexiteten i det sönderfallande imperiet kräver försiktighet och ödmjukhet, och jag tycker att Anna-Lena Laurén visar just det.

Som resenär är Anna-Lena Laurén mycket sympatisk. Hon är personlig på samma sätt som den betydligt mer kända norska kollegan Åsne Seierstad, men frågan är om inte hennes kunskaper och insikter är både bredare och djupare. Hon berättar utifrån de enskilda mötena, om individer, om deras egenheter och personligheter. Hon redovisar kaukasiska traditioner, t.ex. gästfriheten som är så central, kopplad till hedersbegreppet. Som gäst är man ”sänd av Gud” och behandlas därför med traditionens hela pietet.

Anna-Lena Laurén har skrivit en bok som fått mig att öppna ögonen för annat än det som finns på dagsagendan och som skapar så svarta rubriker. Hennes berättelser om vardagslivets vedermödor, om drömmar och förhoppningar, om frihetslängtan och fattigdom gör ett starkt intryck.

Ut i världen med ord.

Ut i världen med ord for idag min nya bok, Långsamhetens nej. Till Finland for många, till Danmark några, men de flesta fördelades till olika svenska vänner och kollegor. Det är alltid samma härliga känsla att ur lådorna packa upp en ny bok, sätta sig och skriva dedikationer, för att därefter ta bussen till närmaste större brevlåda. Att det blir dyrt är en världslig sak. Jag får nöjet att de första läsarna hör av sig med synpunkter, de är alltid guld värda.

Boken finns att köpa hos förlaget Tusculum och i nätbokhandeln. Är det någon som vill ha boken dedicerad eller har andra särskilda önskemål, går det bra att sända mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Bokens utgivningsdag är 1 november, men du kan alltså göra din beställning redan nu.

Foto: U.W. Västra Nyland, Finland den 15 oktober 2010.

John Lukacs och nationalismens gift

I en mycket avlägsen tid fördes en diskussion om huruvida Sverige borde vara med i EU. I den diskussionen framhölls det att ett medlemskap skulle minska spänningarna och lyfta fram det som förenad Europas olika folk och nationer.

Hur har det blivit? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Jag har svårt att se ett enda EU-medlemsland där inte de nationalistiska rörelserna föds och växer till.

Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.

Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.

En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.

"Sionister är dödliga" säger Irans president.

Kommer man så mycket närmare en krigsförklaring? När den iranske presidenten står vid gränsen till Israel säger han saker som får mitt hjärta att dunka fortare. Inget i min föreställningsvärld, just nu, skulle vara värre än att hans planer sätts i verket. Vi vet inte vad de säger bakom stängda dörrar, men vi kan ana det värsta.

Så här säger han i alla fall i Libanon, idag, alldeles på riktigt:

"Världen ska veta att sionister är dödliga."

Det finns ju inget originellt i hans utsaga. Hitler sa likadant. Stalin sa likadant. Man sa likadant under de omfattande massmorden i Spanien och Portugal då bålen brann. Vi vet att "sionister är dödliga". De menar helt enkelt att judar går att mörda. Det har gjorts så många gånger i historien att ingen kan tvivla på det.

Hur många människor kommer att resa invändningar? Jag tror att vår närmaste framtid i alldeles konkret mening är beroende av det.

Foto: A.N.