onsdag 6 oktober 2010

Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet.

Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet. Med bilder av Velibor Bozovic och från Chicago Historical Society. (Albert Bonniers förlag, översättning Kerstin Gustafsson).

"Jag är framför allt intresserad av pogromen 1903" säger berättaren till Iuliana, föreståndaren för Chisinaus Judiska Museum i Bukovina. Han frågar henne därför att han är på jakt efter sanningen om vad som hände Lazarus Averbuch, den unge jude som överlevde pogromen och genom flykten hamnade i Chicago, där han dödades av polisen.

Så kunde man sammanfatta bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemons nya roman, ett mästerligt stycke dåtids- och nutidshistoria sammanvävd till en bild av folkmordens och hatets mekanismer.

Hemons tidigare översatta romaner, Frågan om Bruno (2000) och Nowhere Man (2003) utkom i förlagets Panache-serie. Nu är det ordinarie förlagsetikett som gäller. Man kan tolka det som att exklusiviteten för denna författare ska bort. Han ska bli en författare för den stora läsekretsen. Och just det är Lazarusprojektet värt.

Chicago 1910.

Två berättelser tvinnas alltså samman. Först den tidiga 1900-talsberättelsen om de fattiga judarna i Chicago, där anarkismen frodas och kampen för rättvisa och brödföda mer är förknippad med proletära judiska rörelser än med den nationella sionistiska. Emma Goldmann, legendariska föreläsaren, finns med i denna berättelse, och det är till och med möjligt att hon har ett slags huvudroll. Det sägs nämligen att Lazarus söker upp Chicagos polischef för att varna denne för Goldmanns ankomst. Men i polischefens ögon är Lazarus en smutsig anarkist. Han skjuter honom i preventivt syfte.

Den andra berättelsen handlar om Hemons alter ego som reser i de forna öststaterna för att söka sanningen om familjen Averbuchs öde. Han reser tillsammans med vännen från Sarajevo, fotografen Rora. Deras resa blir också berättelsen om vad som skett i dessa länder efter 1989. Det handlar om djup nöd, etniska konflikter, tröstlöshet och krig.

Ett slags klimax kommer när det visar sig att den vackra museumföreståndaren, Iuliana, är en ung representant för släkten Averbuch. Hon för dem till begravningsplatsen, de sista trådarna kan knytas samman.

En liten film om projektet kan du se här.

V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling (Picador 2007)

Nobelpristagaren V.S. Naipaul vill i sin essäsamling A Writer´s People förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä, bestående av fem fristående texter, är att Naipaul, trots omvärderingarna, får mig att undra om han kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med det som främjade hans utveckling fram till ett eget författarskap. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande.

Bokens fem texter utgår ifrån liv och läsning på Trinidad, i London, olika indiska orter samt mitt i ett franskt arv som omfattar Flaubert och hans Madame Bovary. Det som på Trinidad handlar om ett slags rotsystem som växer fram i dikten, blir hos det franska arvet en del av något mer förfinat, ett slags högkultur att sträva emot.

I London kommer Naipaul nära Tony Powell, som på 1950-talet var redaktör för anrika Punsch. De hade tagit emot Naipauls debutbok välvilligt. I denna krets fanns också Kingsley Amis. Det är sådana människor han med lätt hand skriver om. När han går djupare, gör han det om sin ungdomstid, med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. När han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. Så uppstår sprickan mellan å ena sidan de kommersiella krafternas marknadslögner, och litteraturens försök till att teckna en sann bild av mänskligt liv.

Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn på Trinidad tyckte att vi gick omkring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi det motsatta”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är om detta sceneri Walcott skriver att han plötsligt insåg att han var svart. Inför detta protesterar Naipaul: Ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, här skapar Walcott ett slags ”svarthetens idé” och den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerad med religiösa föreställningar, gör hans ö till en mytisk plats.

För Naipaul själv handlar det inte om mytologi utan om handfast erfarenhet. Hela hans komplexa bakgrund, som rymmer indiskt, karabiskt och brittiskt, utgör grunden för ett författarskap där inte minst den litterära essän når sina höjdpunkter.

Den svenska översättningen heter En författares krets. Olika sätt att se och känna. En essä i fem delar, och utkom 2009 (W&W, översättning av Rose-Marie Nielsen)

tisdag 5 oktober 2010

Vénus Khoury-Ghata: Sju stenar till den otrogna hustrun (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever sedan lång tid tillbaka i Paris. Elisabeth Grate Bokförlag har tidigare utgivit romanerna La Maestra (2003) och Ett hus på randen till tårar (2006) av henne. Av den nya romanen, Sju stenar till den otrogna hustrun, blir jag både gripen och imponerad. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär? Måste man inte i sitt eget hjärta bära erfarenheten av sharia-lagstiftningens djupt inhumana beståndsdelar? Hur är det möjligt för en utomstående att i så hög grad identifiera sig med offren för en sådan kultur? Svaren på sådana frågor står naturligtvis att finna just i skönlitteraturen och dess möjlighet att med fiktionens hjälp stiga rakt ner i den fysiska verkligheten.

Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld av slumpmässighet, förutfattade meningar och grymhet. Kvinnan heter Noor, hon är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Det spelar ingen roll. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia, den islamiska kulturens lagtext baserad på Koranen, har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Hon betraktas inte som ett brottsoffer och hon behandlas inte annorlunda än någon annan "brottsling": hon stöts ut, fördrivs från den sociala gemenskapen i byn, föraktas och bespottas, och döms slutligen till döden. Man börjar samla stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor själv bejakar sitt dödsstraff enligt något slags nedärvd defaitism: det är som det är och så måste det vara. Det ges inga möjligheter att komma undan en sådan fatwa.

In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.

I det drama som följer är det inte så mycket berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, värme, stekande solsken, torka, plågor, nattliga ljud, månsken, lidande. Och när den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som både överraskar och chockerar. Vénus Khoury-Ghata skriver oerhört vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.

Från Freuds vantrivsel till solitär frihet.

Det regnar på Miguel Torga.

"En vän talade ut; han finner inget berättigande för sin dödssynd, att leva." Miguel Torga, ur Inre frihet (Fabians förlag)

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig kamel i öknen går till källan. Men även om en människans livstid är kort kan den räcka för en omvärdering. Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld.

De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor. Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper skäller och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge förlorad mark för mig. De människor som fastnat i vänster-högerschemat saknar både förmåga och möjlighet att navigera i vår nya sköna värld, de betraktar varje enskild händelse utifrån en karta som ritades under Franska revolutionen men som idag ter sig alltmer obrukbar. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till.

Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.

Min hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas.

Från hjärtat.

Denna blåsiga och gråa oktobertisdag vill jag skriva en helt kort rad riktad till mina läsare. Under sommaren och hösten blev tillvaron alltmer turbulent för mig. Det hade flera olika skäl: psykiska, politiska, ekonomiska, sociala. Det slutade med att jag raderade min blogg sista veckan före riksdagsvalet.

Jag vet att jag sårat människor. Både i skrift och tal har jag uttryckt mig sårande. Jag vill därför be om ursäkt och hoppas att min blogg ska bli mindre turbulent under hösten och vintern. I möjligaste mån ska jag försöka låta bli att skriva om den svenska partipolitiken. Egentligen borde det inte vara svårt att avstå. Det räcker att resonera kring hur den påverkar våra verkliga liv, hur män och kvinnor i parlament och lokala församlingar trycker på knappar som skalar bort grundläggande sociala trygghetssystem för människor som är utförsäkrade, sjuka eller arbetslösa, som saknar varje form av ekonomisk grundplåt och som därför kan kastas ner i en bottenlös och tröstlös tillvaro. Ja, det räcker att skriva kring sådant. Räcker och blir över.

Däremot kommer mina dagliga texter om litteratur, musik och liv alltid att genomblåsas av filosofiska och politiska idéer och traditioner. Europa, och i synnerhet Sverige, är inte en stabil ö i en kaotisk värld. Rakt tvärtom. Varje turbulens och varje genomgripande förändring bär i sig fröet till nästa radikala steg mot ett slags avgrund. Jag tycker mig stirra ner i den mest varje dag.

Foto: U.W. Finland.

Zygmunt Stojowski på nytt.

Solisten Agnieszka Marucha fotograferad i Porto i Portugal!

Det började här hos Einar. Jag skrev en blogg med länk här. Och nu, med posten från Anders W. i Finland har jag fått och kunnat lyssna på hans musik utförligt och i styckenas helhet.

Jag talar alltså om Zygmunt Stojowski. Och det är hans violinkonsert, samt en sonata för violin och piano jag fått samt pianokonserterna, nummer 1, opus 3, och nummer 2, opus 32. På båda skivorna är det fina solister som spelar. Agnieszka Marucha står för det vackra violinspelet och Jonathan Plowright är pianisten som spelar tillsammans med BBC Scottish Symphony Orchestra. Jag bugar mig för både Einar och Anders. Bland annat här kan man höra Marucha spela Stojowski.

Trasiga själars toner och ord

Jag är sannerligen inte den förste som frågar mig, hur det var möjligt för den allt trasigare heroinisten Chet Baker att ända fram till slutet skapa några av be-bopens vackraste stycken, både med trumpeten och rösten. Den frågan har (alltför) många redan ställt. Men när jag läser texterna i Bo Everlings och Rolf Yrlids antologi Nio jazzliv (Atlantis) slås jag av hur pendeln hela tiden slår mellan det trasiga och dömda å ena sidan, och det poetiska och himmelska å den andra. Jag glömmer inte i första taget de två texter som handlar om Bakers sista dag i livet, i Amsterdam där prioritet nummer ett var att få tag i heroin och kokain, och där den väntande konserten också sattes i bakgrunden. När han föll från sitt hotellfönster var det slut med allt, också med knarkandet och musiken.

Chet Baker är alltså bara en av musikerna som det berättas om i antologin. Också Lester Young, Billie Holiday, Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davies och Sonny Rollins är med. Skribenterna är för mig i de flesta fall okända, men alldeles säkert stora namn i den vackra journalistik som frodats i jazzens miljöer, sådana som Whitney Balliet, författaren Julio Cortázar, Nat Hentoff, Leslie Gourse och en rad andra. Vill man några kvällar sjunka in i denna miljö, som kanske bättre än de flesta lyckas förena storhet och rännstensöde, ska man inte tveka. Jazzens röster är en både gripande, vacker och ibland mycket sorgsen bok.

måndag 4 oktober 2010

Jag skriver, han/hon/den/det skriver.

Jag skriver, han/hon/den/det skriver. Han skriver i Indien. Jag/hon/den/det skriver i Indien.
Inget kan vara enklare än så.

Det svåra, det verkligt svåra är att det jag skriver läses av människor som redan innan de börjat bokstavera sig genom texten bestämt sig för vad de ska tro sig läsa.


Bland dessa människor finns de av hat uppfyllda, de som tror att texter skrives för att läsaren ska kunna placera in den skrivande människan i det ena eller andra facket.

De sorterar, han/hon/den/det sorterar.

Jag tackar och bugar. Jag ser på bilden av mannen som skriver i Indien och jag tackar för det jag själv får läsa av det skrivna. Inget kan vara enklare än så och inget kan vara svårare.

Bilden, tagen av Marianne Grøndahl, fanns som omslagsbild på julhälsningen från Gyldendals förlag i Köpenhamn, julen 2007.

Om Axess och det bruna stöveltrampet

Feldherrnhalle 1935.

Eftersom Axess-redaktören Johan Lundberg nu deltar i lögnmaskinen på nätet finns det anledning att ånyo publicera denna text från i juli. Lundberg ljuger om orsaken till att jag lämnade samarbetet med Axess. Han vet att han ljuger, men jag får påminna honom och hans hejarklack om vad det var som hände. Texten kan te sig föråldrad, valet är genomfört och SD har valts in i riksdagen. Ändå vill jag visa den, om inte annat därför att Lundbergs lögner inte kan stå oemotsagda. Det politiska lögnmaskineriet är sig likt alltid och överallt och det blir sannerligen inte vackrare för att det är Lundberg som bidrar till det. Här är min gamla text för den som vill ta reda på hur det förhöll sig före valet:

"Sydsvenskans egen konstkommissarie Eva Ström backar inte en tum utan fortsätter lika dumdristigt som målmedvetet att måla in sig i ett hörn. När hon avkrävs svar på vilka målningar som präglas av nazi-estetik på utställningen Figurationer, så anger hon nu målningen Winterreise av Christopher Rådlund, en målning med i Ströms ögon obehagligt apokalypiska och ödesmättade undertoner..."

Så skrev Johan Lundberg den 30 juli 2009, för ganska exakt ett år sedan alltså.

Den 14 januari 2010 skrev han: "Jessica Kempe ger sig inte, utan fortsätter att beskylla mig i synnerhet och Axess i allmänhet för att vara rasister och nazister."

Alla som har följt Axess-bloggen vet ungefär hur denna debatt såg ut. Johan Lundberg argumenterade för det orimliga i att associera den nya, norska konsten till ett slags nazistisk estetik. Hans två främsta måltavlor var just Eva Ström (i Sydsvenskan) och Jessica Kempe (i Dagens Nyheter).

Det var en viktig debatt. Jag hade inga problem med att skriva under på det som Johan Lundberg argumenterade för. Nazi-kortet är något av det mest motbjudande av alla som används i den svenska "kulturvärlden".

Så kommer Axess-bloggens nya stjärna, Anna Ekström, den 22 juli, med sin bloggpost om bröderna Ekeroth i Sverigedemokraterna. Hon hade inte mycket i sak att anföra mot dem, istället tog hon fram nazi-kortet, stämplade dem som både jude- och muslim-hatare och associerade till sin familjs bakgrund i Hitler-Tyskland.

Hon utmålar för läsarna en bild av kommande pogromer i vårt land om SD väljs in i riksdagen: "Skulle Ekeroths tystande ord bli till lag eller laglöst våld hoppas jag att något land förbarmar sig över alla oss som flyr för att vi sagt det vi inte borde ha sagt."

Vi som inte är SD-anhängare skulle komma att tvingas i landsflykt (kommentar 4/10: Är inte detta en extrem ståndpunkt? Är inte detta vad som klassiskt kallas att måla fan på väggen?). Ekströms text utlöste en storm av kritik. Redaktör Lundberg teg som muren.

När han idag äntligen tar till orda säger han: "Om Anna Ekström skriver i ett blogginlägg att hon får associationer till totalitära ideologier, till stöveltramp och åsiktskontroll, när hon debatterar med Kent Ekeroth, så förutsätter jag att hon som kunnig i dylika frågor kan argumentera för sin sak, när hon ställs mot väggen. Hon är engagerad att skriva på Axess-bloggen på basis av dokumenterade insikter och kunskaper om islamism, antisemitism, politisk extremism, kulturhistoria osv. Och: sista ordet är i den frågan inte sagt; utvärderingen ännu inte gjord."

Alltså: om denna kvinna, som uppenbarligen saknar grundläggande kunskaper om islamism, nynazism och judehat, skriver att hon associerar till nazismen - samma typ av argument som Eva Ström och Jessica Kempe använde i figurationer-debatten - då är det plötsligt helt i sin ordning.

Ser inte Johan Lundberg själv att han är ute på hal is? Förmodligen gör han inte det. Och när nu detta står klart för mig, undrar jag om inte han och resten av redaktionen på Axess mer är politruker än redaktörer. Plötsligt argumenterar de som en politiker som tagits på bar gärning med byxorna nere. Anna Ekström måste försvaras, eftersom hon "är engagerad" att tänka och skriva som hon gör.

Det är ju valår, och jag förstår att småpartiernas framtid står på spel. Från att vara en fri och fräck debattör i det svenska kulturlivet förvandlas Axess till att bli kristdemokraters, centerpartisters och folkpartisters främsta språkrör. Anna Ekströms bedrövliga pekoral kan man med fördel studera samtidigt med Axess-bloggens menlösa och ja-sägande Almedalsrapportering. Jag tror inte att vare sig det ena eller det andra gör något som helst intryck på det verklighetens folk som man tror sig tala för.

Sektmänniskans längtan efter bekräftelse

Sektmänniskans främsta kännetecken är hennes val av fränder. De som alltid säger detsamma som hon är godkända som medlemmar i sekten. Hon omger sig alltid med människor som inte nöjer sig med att nicka instämmande, utan som i tal och skrift broderar vidare på hennes utsagor. Om sektmänniskan säger att 11 september-attackerna planerades av Israel och Pentagon kommer hennes fränder ofelbart att söka upp videofilmer på nätet som bekräftar hennes utsaga och de kommer dessutom att förklara att de "länge misstänkt" att det förhöll sig just så. Hon ser, i stort som i smått, ett globalt mönster av konspirationer och hela hennes politiska engagemang styrs av det.

Sektmänniskan finns i politiken såväl som i kulturen. I politiken känner vi igen henne som rättshaverist eller extremist. Hon maler och tuggar samma tes år efter år, tills hon plötsligt tystnar och försvinner från offentligheten. I kulturen möter man henne i litteraturens värld, där hon helst håller hov med fränder som fyller i de eventuella luckorna i hennes texter, inte för att förnärma eller tillrättavisa henne, utan för att visa sin lojalitet och hängivenhet. Sektmänniskan ser sin krets växa till en handfull människor, med vilka hon bildar sin ur-cell, ett slags organisation som inåt dyrkar föremålet för sin beundran, och som utåt avvisar varje form av kritisk diskussion som kan orsaka revor i den egna föreställningsvärlden. Den litterära sekten tror att Sanningen om Den Store Författaren ska uppenbaras av dess medlemmar. I sina textanalyser uppfinner de språket på nytt.

Sektmänniskan är lycklig och skapande så länge revorna inte uppstått. Hon ger intryck av att vara kreativ, rebellisk, en outsider som utan hänsyn till egen vinning eller social status slåss för det hon tror på. Hon kan på kultursidor, i bloggar och olika digitala diskussionsfora komma att betraktas som en frisk fläkt, och en udda röst som alla är i behov av att lyssna till. I samma stund revorna kommer ser hon sig om efter konspiratörer, fiender, avfällingar och onda människor. Hon ser sig aldrig mer i en spegel utan vänder hela sin energi mot revorna.

Bild: Francisco de Goyas målning Courtyard with Lunatics, 1793-94, (har inte lyckats hitta originaltiteln).

Främlingen av Albert Camus i nyöversättning av Jan Stolpe (Bonniers)

Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen av Albert Camus (Bonniers) är en bok för en lång kväll eller en halv natt. Jag började före midnatt och var färdig när fåglarna börjat sjunga. Oupphörligen fascinerad. Hur gjorde Camus? Vad var det som fick hans prosa att verka så enkel och självklar att man inbillar sig att Främlingen var lättskriven? Knepet fanns inom honom. Knepet var inget knep utan ren talang.

Jan Stolpe gör hans franska till en svenska av samma slag. Berättelsen låter sig berättas, kapitel för kapitel, tills hela sagan ligger där, utvecklad, färdig och slut, framför en. Jag måste medge att jag gillar Meursault. Han låter det mesta passera okommenterat, han orkar inte argumentera. Han håller hellre med än börjar diskutera, så får han i alla fall vara ifred. Tror han. När hans mamma dör försöker han, och lyckas, hålla sig så känslomässigt neutral som möjligt. Han gör det som förväntas av honom, varken mer eller mindre. När han kommer tillbaka från begravningen jobbar han och noterar vad grannarna i huset i Alger gör. Han är inte glad för att gubben Salamano misshandlar och förnedrar sin hund. Men han ställer upp för Raymond när denne behöver förnedra sin kvinna. Själv försöker han hantera Marie, som säger att hon älskar honom och vill gifta sig. Ja, säger han, det kan vi göra. För du älskar väl mig, frågar hon och han svarar, uppriktig som alltid: nej. Men gifta sig med henne kan han ändå tänka sig.

Berättelsen tar ny sats och vänder när Meursault tillsammans med Raymond och dennes vän Masson ska försöka reda ut konflikten med de arabiska männen på stranden. Det slutar med att Meursault skjuter ihjäl en av dem. Resten av romanen följer vi honom i häktet och under rättegången. Inte heller där kan han - eller ens får för sin advokat - tala för sin sak. Han håller med om det mesta och döms till döden. Bokstavligt talat allt vänds emot honom, också det faktum att han inte ville se sin döda mor i kistan. Så kan vår "vanlighet" alltid vändas till ett brott. Vi lever våra vanliga liv men kan i ett tillspetsat läge anklagas för just det! Det enda Meursault önskar sig är att det ska komma många människor för att se honom avrättas, och att "de hälsar mig med hatiska skrik".

Michael Azar har skrivit ett efterord till den nya utgåvan. Få kan väl Camus som han: "Vi öppnar romanen och träder själva in i det soldränkta och sönderfallande franska Algeriet. Vi hör Meursaults fräna och klarsynta röst berätta om moderns begravning, om stunderna av sinnlig glädje, om mordet på araben och om den död som väntar honom."

söndag 3 oktober 2010

Philippe Claudel: Brodecks rapport

Sedan jag slutade med pressrecensioner har jag äntligen, i lugn och ro, kunnat läsa böcker som det inte funnits tid till. Den senaste i raden är Philippe Claudels Brodecks rapport (övers: Lars Erik Sundberg, Norstedts förlag 2009). Den visade sig vara litteratur på så hög nivå att det var svårt att släcka på nätterna, det var som om handen och blicken vände till nytt kapitel hela tiden. Och det tog mig bara tre kvällar att läsa den. Insugen i berättelsens egen geografi och mytologi byggde jag mig ett fantasilandskap där jag kunde vistas med Brodeck. Ett kusligt landskap med en överallt närvarande ondska, död och förintelse, liksom av de misstänksamma blickarna, ryktena, de aldrig uttalade hoten...

Miljön i det lilla samhället ter sig först tidlös, men en rad markörer flyttar senare känslan till en odefinierad del av 1900-talet (efter det stora kriget). Skrivmaskiner finns, liksom väckarklockor. I händelsernas centrum står bykrogen, där man såväl äter och dricker som kan ta in på ett rum för natten. En man som konsekvent kallas De Anderer vill bo en längre tid i rummet och han får ha både häst och åsna i ett av byns stall. Samtidigt är vi invigda i faktum: det har hänt något fasansfull här. Och det är Brodecks uppgift att ta reda på alla fakta och skriva en rapport om det. Han måste dock gå en mycket svår balansgång mellan vad som får sägas och vad som är absolut tabu. På så sätt finns fasan och skräcken kvar. Blod kan flyta på nytt.

Jag skulle inte ha brytt mig om den här boken om jag inte läst första kapitlet. Det ekade av folkmord och etnisk rensning i vår egen tid. Bilderna från Balkankrigen, från Tjetjenien och andra platser fanns plötsligt glasklara framför mig. Och när jag fick veta vilken rädsla människor från dessa länder ännu bär på stod Brodeck där som en livs levande symbol. Vi lever i en tid av barbari. Totalitära krafter från olika religiösa och politiska ideologier piskar oss, samtidigt som vi försöker blunda och leva vardagsliv. Brodecks rapport var för mig en påminnelse.

Söndag. Vila.

Idag åker jag till min gamla by. För första gången ska mitt barnbarn Alma sjunga i kyrkans barnkör. Vila er ögon på dessa vackra havsbilder från Snaphanen. Själv ska jag bara njuta sången och sedan vila.


lördag 2 oktober 2010