Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Wallin. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Wallin. Sortera efter datum Visa alla inlägg

onsdag 30 mars 2016

Att läsa ord och höra musik, att lära känna en människa


Per Henrik Wallin (1946 – 2005)

”Den riktiga musiken hörs ännu inte, ännu bekämpas den”

People, klassikern med sin sångbarhet, plötsligt lyder den som en anakronism i ett sammanhang där de egna kompositionernas komplexitet dominerar. Så lär jag mig något nytt, när jag lyssnar till albumet One Knife is Enough, Per Henrik Wallin blir mer än det han var med Mandelstam, det första jag lyssnade till. Solopianot visar mig en annan människa än gäng-ledaren, en man i ständigt utforskande av det ensamma pianots klang och ton, en sökare med fingrar och tankar.

         Bengt Emil Johnson hade satt mig på spåret. Jag förstod efter att ha läst hans essä-dialog med Wallin i Artes, att jag hade fått upp ögonen för en själsfrände:
         ”Wallin har ofta, och med rätta, beskrivits som rebellisk, en energisk opponent mot och kritiker av inte bara det vi brukar kalla ’musiklivet’ utan också samhällsförhållanden i vid mening”.
         Och Wallin själv bekräftar:
         ”Bluesens karaktär är, och måste vara, djupt samhällskritisk. Den loskar och bespottar som Artaud men den svänger, den förbinder. Och den tröstar.”
         Och:
         ”I tredje riket var det tyst men skränade gjorde det. I Sverige är det tyst men skränar gör det.”

         I sitt betraktande av samtiden formulerar Wallin musiken som anti-tes, eftersom annat än ”riktig musik” dominerar ljudbilden. För Wallin är storstadsbullrandet, rockmusiken och Bert Karlsson var och en, på sitt sätt, en del av problemet. Han frågar sig om Gud finns i musiken och bilarna i djävulen, och visar att de infernaliska bevisen för vår civilisations omusikalitet är ett slags skändande av det mänskliga: ”Att ingen sörjer. Vart tog musiken vägen?”.

         Bengt Emil Johnson understryker att Wallins civilisationskritik kan födas bara genom en blick ut genom köksfönstret. Det är en kritik som har sin utgångspunkt lika mycket i litteraturen som i musiken. Hos Mandelstam och Vilhelm Ekelund, hos Dostojevskij och Harry Martinson finns denna antites som kanske kan bli människans räddning. Den står i motsättning till civilisationen som skändar och bullrar.

         Ungefär så såg utgångspunkten ut, när jag i december 2004 sände mitt första brev till Wallin, med min bok Den tysta zonen. Svaret kom omgående, vi hade hittat en gemensam grund för diskussion. Samtidigt anslöt sig saxofonisten Stefan Isaksson som spelar i Wallins Gang. Vi tre började sända brev till varandra, diskussionerna böljade mellan oss. Wallin fattade sig kort, skrev alltid för hand. Stefan sände maskinskrivna brev, han sände mail och vykort.

Så fick jag privilegiet att i en och samma vända lära känna två människor. Samtidigt som Per Henrik Wallin blev en levande människa för mig, blev Stefan Isaksson det. Mitt liv i litteraturen mötte här två liv i musiken, den som stod mig så nära och som varje dag befruktade mina tankar: jazzen.
         Vid lucia skrev Wallin sitt första brev till mig, en lägesrapport om hur han ”sitter och petar i partitur”. Stämningen stämmer överens med artikeln i Artes: ”Ringvägen tjuter av brandkårer, ambulanser och snutbilar. Röster hörs dock mera sällan”.
         Men efter en soloturné i februari är tonen en annan:
         ”Det är många lyssnare, det är värt alltsammans. Vad fan! Allt gott! Solen lyser i alla fall.”

         I musiken fanns själva hans andning. I sitt sista brev till mig, skrivet 23 maj 2005 sedan diagnosen överlämnats och han inte har långt kvar att leva, finns mycket konsekvent också en fråga formulerad i ett enda ord: ”Musiken?”. Just musiken, vad som skulle ske med den, om den skulle vara möjlig att utöva, tycktes vara hans sista stora bekymmer. En konstnär låter tankarna vila i konsten. Utan den är han inte människa. Hans omtanke om det skapade är därmed också en omtanke som innesluter allt det andra: familjen, vännerna, maten, drycken, hemmet.

         Mandelstam blir den första plattan jag lyssnar till. Jag får den ungefär samtidigt med att en timslång konsert med gänget visas i svensk tv. I musiken och bilderna skapas min förståelse av Wallins musik.

         Musiken är en ström, som vore den en wallinsk replik till James Joyce´s medvetandeström, den framvällande, lavaliknande berättelsen, också här i musiken en helhet bestående av alla sina tonala komponenter, ett femtontal av Sveriges kanske främsta jazzmusiker. Deras respektive solon vävs in i helheten, blir en del av strömmen, som drivs fram av trummornas vackra rytm (och ändå är det i Wallins pedallösa piano den eruptiva kraften finns). Det är ett stort band, ett gäng, men det låter då inte ”storbandsjazz” om det. Här finns en underliggande harmoni som sedan instrumentalisterna bråkar, kommunicerar och samspelar med, i lika hög grad som de lägger sina solon högst personligt: ur gruppen träder individerna fram, med olikartade temperament och klang, ömsom mjukt och sångbart, ömsom busigt och uppkäftigt.

Vi skulle ha träffats sommaren 2005. 13 kilometer öster om mitt hem ligger Åhus, där Wallins mor fortfarande lever. Han brukade själv tillbringa en vecka i Furuboda, njuta tystnaden och dofterna vid havet, samt ge en konsert på Aoseum inne i Åhus. Han längtade verkligen dit, i två brev skrev han lyriskt om platsen. ”Roligt att vi kan sammanstråla i sommar, jag längtar verkligen efter augustiveckan i Furuboda: tallarna, vråken, havet, tystnaden. No Music!”.  Furuboda var för honom, förutom vilan i miljön och dofterna också ”rara och vänliga människor”. Han berättade att Tollarparn brukade hälsa på honom där.


Att minnas en människa som man inte har träffat, går det? Ja, det går lika bra som att minnas en gestalt ur litteraturen, en refräng i något sångbart, en bild eller en utsikt. Jag minns Wallin just därför att det som såg ut som om vi hade börjat nosa på en verklig vänskap. Det är stort nog.

(Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006)

torsdag 4 december 2014

Dolce far niente i Arabien. Georg August Wallin och hans resor på 1840-talet (Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Atlantis)


”Orientalen, i synnerhet turken, går mycket makligt utan att titta omkring sig hit eller dit, araben skyndar vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträttas, men den lärde och fromme Moslim rör sig alltid afmädt med en viss värdighet läsande oupphörligen, i synnerhet vid utgåendet ur sitt hus, böner och till otal upprepande bishmillah.” (Georg August Wallin i början av sin Kairo-vistelse 1844)

Som ni kanske sett har jag här i bloggen vid flera tillfällen uppmärksammat att man i Finland utger Georg August Wallins dagböcker och brev. De första fyra banden är ute, och ett femte band kommer inom kort. Du kan hitta mina texter om de fyra första här.

Wallin är spännande av flera skäl. Och Svenska Litteratursällskapet i Finland gör en fantastisk insats med sina utgåvor som inte bara är vacker bokkonst utan också sätter på pränt en enskild utforskares vedermödor och rent vetenskapliga framsteg. 

Nu utger sällskapet en skrift om Wallin, som kan tjäna som en utmärkt introduktion till hans egna dagböcker och brev. De två redaktörerna för utgåvan, Patricia Berg, ”Georg August Wallin – En finländsk sjöman på det arabiska sandhavet” och Kaj Öhrnberg, ”Arabiens terra incognita”, medverkar i denna skrift, som också är vackert formgiven och illustrerad. Utöver de två medverkar Sofia Häggman om ”Wallins Egypten – alldeles hemlikt” och Jaako Hämeen-Antilla med avsnittet ”Georg August Wallin och Persien”.

I förordet betonar Heikki Palva att Wallin var förste europé som korsat norra Arabiska halvön, ”och fördjupat sig i tidigare outforskade områden”.

Berg påminner oss om att Wallin ”reste som muslim under det antagna namnet ´Abd al-Wali och besökte bland annat de för icke- muslimer stängda städerna Mekka och Medina”.

Skriften är i sin helhet mycket intressant läsning också för den som inte tagit eller kommer att ta del av den omfattande utgivningen av breven och dagböckerna. I sig själv är den en ögonöppnare till en värld vi vet väldigt lite om, och till en tid då arabvärldens muslimer ännu inte vandrat på våra gator eller i stort antal bosatt sig i våra länder. Läser man den förstår man också en smula bättre hur tiden från 1840-talet fram till nu omfattar den koloniala epoken, avkoloniseringen och dagens kaotiska, av inbördeskrig präglade muslimska arabvärld. Att gå tillbaka till Wallin kan ge en grundkunskap för vidare läsning och studier. Dolce far niente i Arabien. Georg August Wallin och hans resor på 1840-talet är i det avseendet föredömlig.

tisdag 17 mars 2015

Georg August Wallin. Skrifter 5. Norra Arabiska halvön och Persien 1847-1849 (Utgivare: Kaj Öhrnberg, Patricia Berg och Kira Pihlflyckt, Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Bokförlaget Atlantis)



”Men i det heta Baghdad tyckte jag äfven Lapplands köld vore välkommen” (ur brev 15/4-1849)
 
Den imponerande utgivningen av Georg August Wallins skrifter har nu nått fram till det femte bandet. Tidsmässigt befinner utgivningen sig åren 1847 – 1849 och utspelar sig vid Norra Arabiska halvön och i Persien.

Därmed talar vi om en epok då det stormade i Persien (dagens Iran) och en rad uppror ägde rum. Kaj Öhrnberg har skrivit en inledande instruktiv text om den arabiska erövringen av Persien (630 - 640-talen) och den utveckling som ägt rum sedan de erövrade perserna. Först runt år 1000 antas hela befolkningen ha islamiserats, men som Öhrnberg skriver, ”landet är det enda av den första arabiska expansionsvågens erövringar som inte arabiseras.” Han citerar Willy Kyrklund som skrev: 
”När den invaderande arabiskan brakade ihop med den sasanidiska persiskan, pehlevi, följde på kraschen en trehundraårig tystnad. Ur denna tystnad uppstod på niohundratalet nypersiskan, enkel, smidig, mycket ljuv, mycket underbar.”
Detta femte band innehåller Wallins samtliga kända brev från 8 oktober 1847 fram till 12 juni 1849. Till det har lagts fem brev från Gabriel Geitlin till Wallin. Därtill kommer i hela utgivningen också dagböckerna, men då Wallin under hela den period som band 5 omfattar befann sig på resande fot skrev han istället dagsnotiser ”på svenska med arabisk skrift.”

Man bör också notera att Wallin använde sig av fyra alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska och det grekiska.

Edwin Lord Weeks: A Persian Cafe
 Ur ett brev Wallin skrev till Geitlin i Bagdad den 2 augusti 1848 citerar jag:
”Vid caffet, som härpå förtärdes upphörde ej de mättade Beduinerne att prisa mig och min frikostighet, som mättat dem med kött, hvilket de ej smakat på månadtal och att önska mig lycka och framgång på den resa jag förehade (…) Jag fröjdade mig att åter vara i öknen i bland dess okonstlade barn och lugn som ett barn sof jag min natt utan tankar och utan drömmar om de långa resa, som förestod mig. Dock loppor och ohyra påminte mig att jag ännu var vära en stad. Följande dagen skulle vi bryta upp med en karawan af Towara beduiner, som förde stenkål till Suez för Engelska ångfartygets räkning. Det är eget hos allt folk i dessa länder att de ej gärna gå en väg ensamme, äfven om inte är att frukta: de vilja ovillkorligen ha sällskap, och det är inte som Araben så fruktar som ensamheten.”
Detta korta citat pekar på en rad olika typer av iakttagelser som Wallin gör. Utöver att gärna framhäva sina personliga egenskaper gör han noteringar om människor i de lokalbefolkningar han möter, och därtill slinker det med en bisats som skvallrar om att också Europa är närvarande i bilden. Över huvud taget är Wallins brevtexter så späckade de kan bli av antropologiskt material att de kan läsas som både studier och rapporter från en resa. Han forskar om språkliga dialekter, om väderlek, geografi, etnografi. Rikedomen i texterna är så stor att man får läsa i ungefär samma takt som man kan anta att det tog Wallin att skriva dem för hand. Han använde arabisk skrift för att inte röja sin svenskhet.

Vill man – och i mitt eget fall sker det numera ofta – för en dag eller en vecka stiga ut ur den nyhetsflod som väller fram i vårt land, också när det gäller litteratur, ska man inte tveka inför Wallins skrifter. De är inte minst intressanta som ett djupgående och fascinerande exempel på vad som sker när en bildad västerlänning utsätter sig för en annan kultur på vardagsplanet. Wallin är forskaren och skildraren på just den nivån. För honom är öknen viktigare än aulan, i varje fall i detta arbete. Folkmassan en viktigare källa och resandet på befolkningens egna villkor förutsättningen för en uppriktig och saklig framställning. Wallin finns där kamelerna finns, han finns bland fattiga och bland välbeställda, han sitter ner, lyssnar, ser sig omkring och antecknar. Hans brev och anteckningsböcker är därför en rik källa till kunskap om en del av världen som idag spelar så stor roll för skeendet. Den arabiska våren som såg så hoppingivande ut har förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Wallins skrifter erbjuder en rikedom av iakttagelser och kunskap. 

Texterna om de fyra föregående banden finns här i bloggen.