Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Wallin. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Wallin. Sortera efter datum Visa alla inlägg

måndag 21 september 2015

Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova

Anna Achmatova (1889-1966)
Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-1941. Tasjkenthäftena 1941-42. Rekviem & Poem utan hjälte (Ersatz förlag, översättning av Ola Wallin samt dikterna av Hans Björkegren)

Det var i den tid då bara
den döde log – av lycka över sin frid
och då Leningrad dinglade som
sina fängelsers meningslösa bihang.
Det var i den tid då arméer av dömda
drog fram som besatta av sina kval
och då ånglokens visslor
tjöt ut sin avskedssignal.
På himlen brann döden stjärnor.
Det skuldlösa Ryssland kröp samman
i skräck under blodiga stövlar
och svarta fångbilars däck.

Ur Rekviem. Inledning (översatt av Hans Björkegren)

2006 köpte jag en bok antikvariskt i England, inspirerad av en essä i TLS. Den heter The Guest from the Future, är skriven av Budapestfödde men numera Berlinboende författaren och kritikern György Dalos, och handlar om Anna Achmatova och Isaiah Berlin. De möten som kom till stånd mellan de två ägde rum då Berlin arbetade vid den brittiska ambassaden i Moskva. Av en ren tillfällighet fick han träffa Achmatova i Leningrad under en novemberkväll, ett möte som skulle ha stor betydelse för dem båda. Det var hon som betraktade Berlin som ”en gäst från framtiden” och såg honom som den ideale läsaren som levde utanför den mardröm som präglade hennes egen nation och tid. Berlin blev en ”figur” i diktverket Poem utan hjälte som hon arbetade med sedan 1940. Men deras möte fick också tragiska följder. Myndigheterna trodde att Berlin var en brittisk spion och Achmatova blev i och med deras möte betraktad som ”ideologisk fiende” till regimen i Moskva. Ända fram till sin död trakasserades hon av KGB.

Poem utan hjälte finns nu tryckt i en bearbetad översättning av Hans Björkegren tillsammans med Rekviem i den oerhört intressant volymen Anteckningar om Anna Achmatova som Ersatz ger ut. Det är den första delen i en trilogi, vackert inbunden och formgiven i en 600-sidig volym. Man läser förstås dikterna andäktigt, de står verkligen för något av det allra bästa från det man kanske kunde kalla vår egen tid, skrivna som de är från det katastrofala andra världskriget och fram till 1962. Björkegren understryker att hon blivit en av de tre stora ryska poeterna, de andra två är Boris Pasternak och Osip Mandelstam. Det blir en hjärtinfarkt som ändar hennes liv 1966. Hon föddes 1889 utanför hamnstaden Odessa.

Lidia Tjukovskaja skriver i boken inledning, daterad Moskva juni-juli 1966:
”Dag för dag, månad för månad, kom mina fragmentariska anteckningar att handla allt mindre om mitt eget liv och allt mer om episoder ur Anna Achmatovas liv. I den spöklika, fantastiska, turbulenta världen omkring mig var det bara hon som inte framstod som en dröm, utan som verkligheten, även om hon skrev om tidens vålnader. Hon var ett faktum, en visshet bland alla skiftande ovissheter. I mitt mentala tillstånd under de åren – chock, avtrubbning – kände jag mig allt mindre levande och tyckte inte att mitt icke-liv förtjänade att beskrivas (…) Jag lockades att skriva om Achmatova eftersom hon själv, hennes ord och gärningar, hennes huvud, axlar och handrörelser ägde en sådan perfektion som i den här världen vanligtvis bara finns i stora konstverk.”
Lidia Tjukovskajas bok innehåller således anteckningar från mötena med Achmatova, men de säger ingenting om de ansträngningar hon själv och Achmatova tvingades till för att hitta nyheter om de som ”gått under i natten”. Det var helt enkelt för farligt. Terrorn hade bokstavligt talat ”slukat hela kvarter” och gjorde att en tystnad omgav människor. Man visste att man kunde vara avlyssnad. Samtalen inskränkte sig till vardagsbanaliteter och handlade också om konst och litteratur. Det som var för farligt att tala om skrev man ner på små lappar, visade den andra och brände dem sedan.

Vill man komma denna grymma verklighet närmare, och vill man se hur människor heroiskt köade vid fängelserna för att försöka bistå anhöriga, ska man gå in i dessa texter. Det är gripande läsning, förstås, men den är också konkret information om den tid då terrorn bestämde allt i Sovjetunionen. Anna Achmatovas poesi, som alltså finns med i volymen, får därmed ett annat djup och radernas förtvivlan liksom ekar ur vardagen och läser också som ett rop från den tiden rakt in i vår egen.

 ***

Här Förlaget Ersatz presentation av boken:

»Vem vågar springa och tigga i mitt namn? De gör mig till samma svin som sig själva! Tror ni att jag har levt ett sådant fruktansvärt liv bara för att sluta på det viset?« Anna Achmatova

Leningrad, november 1938. Lidia Tjukovskaja, en arbetslös redaktör, uppsöker den legendariska poeten Anna Achmatova i hennes kollektivlägenhet. Tjukovskajas make har fängslats och hon söker råd hos Achmatova vars son just väntar på sin dom. Snart gör Tjukovskaja och Achmatova sällskap i fängelseköerna och djup vänskap uppstår. 

Achmatova är »förhäxad av terrorn« och arbetar nätterna igenom på Rekviem och Poem utan hjälte – de stora diktverken om revolutionen, utrensningarna och kriget. I samtalen med väninnan berättar hon om sitt liv och tidens berömdheter. Tjukovskaja antecknar historierna i sin hemliga dagbok, som med åren växer till ett omistligt vittnesbörd om vardagen i massterrorns tid och målar ett osminkat porträtt av Achmatova och människorna i hennes omgivning. I dag betraktas boken som en klassiker.

Efter Nazitysklands invasion i juni 1941 evakueras de båda väninnorna till Tasjkent i Uzbekistan, där en tid av svåra umbäranden, sjukdomar och konflikter tar sin början.


lördag 17 maj 2014

Kommer "ett litet krig" tillbaka i rysk-ukrainsk form?

Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen. Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform. Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen. Så har vi också de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av dem, men nämner det, därför att det utgivits ännu en sådan av den ryske journalisten Arkadij Babtjenko.Vid sidan av den skändligen mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt. Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var: Novaja Gazeta i Moskva.

Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?

tisdag 28 maj 2013

Arkadij Babtjenko: Bilder av ett litet krig

Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen. Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform. Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen. Så har vi också de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av dem, men nämner det, därför att det nu utkommer ännu en sådan av den ryske journalisten Arkadij Babtjenko. Vid sidan av den skändligen mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans förra bok, Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt. Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var: Novaja Gazeta i Moskva.

Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?

måndag 30 mars 2015

Michail Chodorkovskij: Mina medfångar (Ersatz, översättning från ryskan av Ola Wallin)

Foto: Tatyana Makeyeva/Ersatz
”Dumskallar eller skurkar – inte precis det bästa materialet att bygga en statsapparat med. Och detta är vår egen stat, märk väl.” Michail Chodorkovskij
  
Michail Chodorkovskij är känd världen över som affärsmannen Putin kastade i fängelset efter att ha konfiskerat hans företag Yukos. Han släpptes fri så sent som i fjol och lever numera i Berlin. I London driver han stiftelsen Öppna Ryssland.

Från sina mer än tio år i fängelser och läger – bland annat i Sibirien och Karelen – har han publicerat boken Mina medfångar. Och det handlar verkligen om porträtt av medfångar. Han skriver inte om sig själv och sitt eget lidande. Det är medfångarna han porträtterar.

Texterna är korta, de flesta runt två sidor. Men det handlar om ytterst pregnanta och medkännande texter om några av Rysslands mest sårbara människor: hemlösa, missbrukare, hiv-sjuka, småtjuvar. Det är män som dessa som aldrig ges en chans att komma tillbaka, tvärtom tycks de mig vara som ekorren i hjulet. Om de släpps fria dröjer det inte länge förrän de är tillbaka, som om de ändå föredrog lägerregimen där de ges tak över huvudet, kläder på kroppen och mat varje dag. Men det är väl också allt man kan säga.

Lägerfångens vardag präglas av elände. Han förnedras, misshandlas, bestjäls och utnyttjas som tjallare. Så kan man t.ex. använda sig av en fånge med långt straff som tar på sig andra människors brott mot viss straffreduktion. En sådan fånge med moral porträtteras i en situation där han vägrar. Skulle ha säga att han misshandlat och rånat en mycket gammal kvinna? Nej, det övergår hans förstånd och han vägrar.

Andra som Michail Chodorkovskij skriver om kan vara intressanta både p.g.a. sina öden och hållningar till politik och samhälle. En mycket ung fånge är djupt övertygad nazist. Chodorkovskij försöker nå in till hans kärna. Men det hårda ideologiska skalet får sprickor när det konfronteras med fakta. Hiv-sjuke Oleg gör ett djupt intryck bara genom att berätta om sin belägenhet. Han fru är också sjuk. Hon har inga pengar till mediciner. 

Eller tjuven Rustam som är ”yrkesbrottsling” – hans stora och välplanerade kupp gick om intet och nu sitter han av straffet tills han blir villkorligt frigiven och börjar skicka vykort till grabbarna i lägret. Han anger aldrig någon avsändaradress.

Sist vill jag citera vad Michail Chodorkovskij skriver om dessa människor:
”Efter så många år i fängelset skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk är beredda att lida för. Och det är på riktigt.”
Just idag kommer författaren till Stockholm. Han deltar i ett arrangemang på Kulturhuset, och samtalar bland annat med förre utrikesministern Carl Bildt. Vill man veta mer om honom finns det biografiska uppgifter på hans hemsida: http://www.khodorkovsky.com/biography/summary-biography/

måndag 11 september 2017

Stefan Isaksson: Sharp Island (pb7)

Isaksson med gruppen Kamouflage
Om man, som jag, är en tämligen konservativ jazzlyssnare, passar tenorsaxofonisten Stefan Isakssons musik mig nästan alltid.

När han nu släpper en ny skiva kan jag bara konstatera att den håller sådan klass att jag låter den snurra också på arbetsrummet.

Åtta av skivans nio spår framför han med sin grupp Kamouflage, där dottern Camilla Isaksson är en fantastiskt fin sångerska. Jag placerar henne direkt bredvid jazzvokalissor från tidigare generationer som gått direkt till hjärtat. Hennes vackra röst får mig att tänka på Monica Zetterlund och Monica Borrfors. Det finns många vackra enskildheter på skivan men jag vill särskilt framhålla titelspåret där Isaksson skrivit musiken och hans dotter texten. Det är en jazzballad av högsta karat.

Bandmedlemmarna är Claes Askelöf på gitarr, Patrik Boman bas och Jesper Kviberg trummor. Och så far och dotter Isaksson förstås.

Isaksson dompterar Isaks Young Generation

2016 drog Isaks Young Generation igång och de medverkar på skivans sjunde spår, No Name Ballad, också den en komposition av Isaksson. Den och flera andra får mig att rysa av välbehag. Det unga gänget består, förutom Isaksson själv, av Joel Svensson på bas, Erik Hj Lund bas och Harry Wallin trummor. Man ser med viss förväntan fram emot att höra mer från denna kvartett. 

Lyssna på Isaksson här:



Omslaget på Isakssons nya cd

söndag 15 maj 2022

Karl Erik Welin (1934-1992) fotograferad av Lennart Romberg

Det är söndag. Veckans enda dag för musik. Jag fick den unika chansen att visa en bildserie tagen av Lennart Romberg av kompositören och musikern Karl Erik Wallin, på Mallorca. Där levde och dog han. Bilderna är oerhört vackra och får tala för sig själv

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg







Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg


Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg

"Ett tidvis ohälsosamt alkoholbruk bidrog också fram till hans död på Mallorca 1992 till återkommande disharmonier.

Jag fick veta av en journalist att han var död. Dödsattesten visade på hjärnblödning. Strax innan hade Monica Zetterlund hälsat på honom därnere."

"–Jag ser honom på Mallorca när han summerar sitt liv. Hade han fått leva en gång till så tror jag inte han skulle ha blivit musiker.

Samtidigt drömde han ända till slutet om att det bästa i musiken skulle kunna hjälpa till att skapa en bättre värld."

(Brodern Georg Welin i Sydsvenskan) 

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg