Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Wallin. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Wallin. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

fredag 5 oktober 2012

Georg August Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845

Georg August Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Georg August Wallin (1811-1852) var en av de främsta orientalisterna. Under hela sex år, från 1843, reste han runt i den arabiska och persiska världen. Han forskade kring språk och kulturer. Hans dagböcker, brev och andra texter utges för första gången i textkritisk utgåva av Svenska Litteratursällskapet i Finland, i samarbete med Atlantis förlag. Detta tredje band är, liksom de två första, rikt illustrerat i ett mycket vackert bokverk. Utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg är arabist respektive egyptolog med tungt vägande kunskaper i ämnet, och Öhrnberg anses vara den främsta kännaren av Wallins livsverk. Att läsa Wallins texter är att förflyttas bakåt till en tid utan television och att därför få sin egen inre bildvärld att visa scenerier från hans resor. Wallins knep för att komma nära de muslimska kulturerna har prövats av andra, han uppträdde som muslim med namnet Abd al-Wali. Ett rikt och spännande verk för alla, fackmän såväl som allmänintresserade.

Litet men signifikativt exempel på Wallins stil:
"Aftonen var oändligt mild och ljuf varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut åter genast efter solens nedgång och det kom på vårt folk liksom en bärsärksgång och de rodde och väsnade förfärligt och sjöngo och skreko och glömde naturligen icke att i sin sång blanda in tiggeri om bakhshish och får. Vi hunno inom några timmar fram till Dakkeh och lade oss här för natten. Jag gick upp till stranden ofvanföre hvilken låg en stor gränslös öken och gaf en vidsträckt horizont  och vidsträckt synkrets öfver den klara himmelen, på hvilken stjernorna tindrade med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt här länge i sanden och pratade med den barnslige Ismain som kommit upp och satt sig bredvid mig." (Ur dagboken12 december 1844).

När första bandet utkom skrev jag:

Georg August Wallin: Skrifter, band ett, Studieåren och resan till Alexandria (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.

Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).

Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt material om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.

Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?

Och det här skrev jag när andra bandet kom ut:

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.


fredag 10 februari 2012

Att läsa ord och höra musik, att lära känna en människa.

Per Henrik Wallin (1946 – 2005). ”Den riktiga musiken hörs ännu inte, ännu bekämpas den”

People, klassikern med sin sångbarhet, plötsligt lyder den som en anakronism i ett sammanhang där de egna kompositionernas komplexitet dominerar. Så lär jag mig något nytt, när jag lyssnar till albumet One Knife is Enough, Per Henrik Wallin blir mer än det han var med Mandelstam, det första jag lyssnade till. Solopianot visar mig en annan människa än gäng-ledaren, en man i ständigt utforskande av det ensamma pianots klang och ton, en sökare med fingrar och tankar.

Bengt Emil Johnson hade satt mig på spåret. Jag förstod efter att ha läst hans essä-dialog med Wallin i Artes, att jag hade fått upp ögonen för en själsfrände: ”Wallin har ofta, och med rätta, beskrivits som rebellisk, en energisk opponent mot och kritiker av inte bara det vi brukar kalla ’musiklivet’ utan också samhällsförhållanden i vid mening”.

Och Wallin själv bekräftar: ”Bluesens karaktär är, och måste vara, djupt samhällskritisk. Den loskar och bespottar som Artaud men den svänger, den förbinder. Och den tröstar.”

Och: ”I tredje riket var det tyst men skränade gjorde det. I Sverige är det tyst men skränar gör det.”

I sitt betraktande av samtiden formulerar Wallin musiken som anti-tes, eftersom annat än ”riktig musik” dominerar ljudbilden. För Wallin är storstadsbullrandet, rockmusiken och Bert Karlsson var och en, på sitt sätt, en del av problemet. Han frågar sig om Gud finns i musiken och bilarna i djävulen, och visar att de infernaliska bevisen för vår civilisations omusikalitet är ett slags skändande av det mänskliga: ”Att ingen sörjer. Vart tog musiken vägen?”.

Bengt Emil Johnson understryker att Wallins civilisationskritik kan födas bara genom en blick ut genom köksfönstret. Det är en kritik som har sin utgångspunkt lika mycket i litteraturen som i musiken. Hos Mandelstam och Vilhelm Ekelund, hos Dostojevskij och Harry Martinson finns denna antites som kanske kan bli människans räddning. Den står i motsättning till civilisationen som skändar och bullrar.

Ungefär så såg utgångspunkten ut, när jag i december 2004 sände mitt första brev till Wallin, med min bok Den tysta zonen. Svaret kom omgående, vi hade hittat en gemensam grund för diskussion. Samtidigt anslöt sig saxofonisten Stefan Isaksson som spelar i Wallins Gang. Vi tre började sända brev till varandra, diskussionerna böljade mellan oss. Wallin fattade sig kort, skrev alltid för hand. Stefan sände maskinskrivna brev, han sände mail och vykort.

Så fick jag privilegiet att i en och samma vända lära känna två människor. Samtidigt som Per Henrik Wallin blev en levande människa för mig, blev Stefan Isaksson det. Mitt liv i litteraturen mötte här två liv i musiken, den som stod mig så nära och som varje dag befruktade mina tankar: jazzen.

Vid lucia skrev Wallin sitt första brev till mig, en lägesrapport om hur han ”sitter och petar i partitur”. Stämningen stämmer överens med artikeln i Artes: ”Ringvägen tjuter av brandkårer, ambulanser och snutbilar. Röster hörs dock mera sällan”.

Men efter en soloturné i februari är tonen en annan:

”Det är många lyssnare, det är värt alltsammans. Vad fan! Allt gott! Solen lyser i alla fall.”

I musiken fanns själva hans andning. I sitt sista brev till mig, skrivet 23 maj 2005 sedan diagnosen överlämnats och han inte har långt kvar att leva, finns mycket konsekvent också en fråga formulerad i ett enda ord:

”Musiken?”. Just musiken, vad som skulle ske med den, om den skulle vara möjlig att utöva, tycktes vara hans sista stora bekymmer. En konstnär låter tankarna vila i konsten. Utan den är han inte människa. Hans omtanke om det skapade är därmed också en omtanke som innesluter allt det andra: familjen, vännerna, maten, drycken, hemmet.

Mandelstam blir den första plattan jag lyssnar till. Jag får den ungefär samtidigt med att en timslång konsert med gänget visas i svensk tv. I musiken och bilderna skapas min förståelse av Wallins musik.

Musiken är en ström, som vore den en wallinsk replik till James Joyce´s medvetandeström, den framvällande, lavaliknande berättelsen, också här i musiken en helhet bestående av alla sina tonala komponenter, ett femtontal av Sveriges kanske främsta jazzmusiker. Deras respektive solon vävs in i helheten, blir en del av strömmen, som drivs fram av trummornas vackra rytm (och ändå är det i Wallins pedallösa piano den eruptiva kraften finns). Det är ett stort band, ett gäng, men det låter då inte ”storbandsjazz” om det. Här finns en underliggande harmoni som sedan instrumentalisterna bråkar, kommunicerar och samspelar med, i lika hög grad som de lägger sina solon högst personligt: ur gruppen träder individerna fram, med olikartade temperament och klang, ömsom mjukt och sångbart, ömsom busigt och uppkäftigt.

Vi skulle ha träffats i sommar. 13 kilometer öster om mitt hem ligger Åhus, där Wallins mor fortfarande lever. Han brukade själv tillbringa en vecka i Furuboda, njuta tystnaden och dofterna vid havet, samt ge en konsert på Aoseum inne i Åhus. Han längtade verkligen dit, i två brev skrev han lyriskt om platsen. ”Roligt att vi kan sammanstråla i sommar, jag längtar verkligen efter augustiveckan i Furuboda: tallarna, vråken, havet, tystnaden. No Music!”. Furuboda var för honom, förutom vilan i miljön och dofterna också ”rara och vänliga människor”. Han berättade att Tollarparn brukade hälsa på honom där.

Att minnas en människa som man inte har träffat, går det? Ja, det går lika bra som att minnas en gestalt ur litteraturen, en refräng i något sångbart, en bild eller en utsikt. Jag minns Wallin just därför att det som såg ut som om vi hade börjat nosa på en verklig vänskap. Det är stort nog.

Med stor tacksamhet till Per Henrik Wallin och Stefan Isaksson.

Foto: A. Nydahl.

onsdag 5 oktober 2011

Georg August Wallins skrifter.

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.

torsdag 28 april 2011

Ruben Gallego: Vitt på svart (översättning: Ola Wallin, Ersatz)

Det finns fotografier av barn som är något mer än bara en bild: sådan är bilden av Ruben Gallego som utgör omslaget till hans bok Vitt på svart.

Den lille mörkögde pojken tittar på mig. Varken under eller efter läsningen har jag kunnat frigöra mig från hans blick, den har gått rakt in i mig. Den blicken viker inte undan. Den ser mig rakt i ögonen så som den såg fotografen. Han är så vacker, hans ansikte är rent och oförfalskat barnsligt, den röda pionjärhalsduken förstärker intrycket av oskuld. Så ser en pojke ut när han tas i bruk av ett samhälle som önskar något särskilt av honom. Och just där ljuger bilden. Det samhälle som fostrade sina barn i pionjärrörelsen förväntade sig något särskilt, som det definitivt inte förväntade sig av Ruben Gallego. Av honom väntade sig ingen någonting.

Han dödförklarades direkt efter födseln. Han togs ifrån sin mor. Han skickades ut i tystnaden och tomheten. Och skälet var lika enkelt som banalt: han föddes med en cp-skada och sådana barn fanns det inte plats för i realsocialismens länder. För Ruben var en ickemänniska, en av alla dem som på grund av fysiska eller psykiska tillkortakommande skickades till platser där ingen, eller väldigt få, kunde se dem.

Gallego vid boklanseringen i Sverige. Foto från Ersatz förlag.

Hans bok Vitt på svart är en bok om allt detta: blicken, tomheten, utstötningen, icke-varandet. Det är en liten bok. Den består av korta texter. Men det är en bok som för alltid äter sig in i läsarens medvetande, och jag är övertygad om att den kommer att stanna där. Varje vuxen människa har varit ett barn. Varje läsare kan därför identifiera sig med Ruben Gallego.

Och om det är omöjligt ligger problemet inte hos författaren utan hos läsaren. Gallego kunde nämligen inte ha gjort det bättre, det är som om varje ord han skriver etsas fast med en understrykning: glöm nu inte detta!
För varje barn som vistats på institution bränns ett minnesmärke in i hennes kropp och själ. Barnet kan ha vuxit upp på ett sjukhus eller ett barnhem. Oavsett platsen, oavsett skälet, finns det något som bestämmer en del av barnets identitet: att i de tidiga, präglande åren ha befunnit sig bortom modern och/eller fadern, och som substitut för dem ha varit omgiven av mer eller mindre kärleksfulla eller likgiltiga anställda: sköterskor, läkare, städare, pedagoger av olika slag.

Innan muren föll visades i Sverige ett antal upprörande dokumentärer från rumänska barnhem. Det som bilderna visade föreföll mer eller mindre otroligt. Barn som var bundna vid armar och fötter till sina slitna och solkiga spjälsängar, barn som inne i ett slags vansinnets isolering dunkade sina huvuden mot väggar och golv, barn som satt i sin egen träck och stirrade mot kameran. I de socialistiska länderna tycktes det finnas en grupp särskilt utstötta och det var just dessa barn som saknade en familj, som saknade hälsa och ”normalitet” och som därför lämnats bort, glömts bort eller stötts ut, dömda till evigt liv i spjälsängen, omgivna av personalens likgiltighet, eftersom den i grund och botten bara var en spegelbild av hur de kollektiva moraliska och etiska mönstren såg ut.

Jag stötte ihop med denna verklighet, då en vän till mig adopterade två rumänska pojkar, just i syfte att lyfta dem ut ur denna misär. Då hade muren just fallit. Det var 1990. Dessa två pojkar var på intet sätt mentalt eller begåvningsmässigt begränsade, och så fort de lyftes ut ur den eländiga omgivningen blomstrade de, både fysiskt och intellektuellt och är idag unga svenska medborgare som inte i något avseende röjer något om den traumatiska barndomen. De lärde sig snabbt det svenska språket, och trots att deras fosterfar avled kort efter att de kommit till familjen fortsatte de att utvecklas hos sin fostermor.

Vad hade det blivit av dem i Rumänien? Hade den nya tiden haft något att erbjuda dem, eller skulle valet ha stått mellan att bo kvar på institutionen eller att ansluta sig till något av Bukarests många gäng av gatubarn?

Jag hade både inlevelseförmåga och en egen erfarenhet som gjorde att jag kunde resonera med min vän om villkoren för hans två adoptivbarn. Som nioåring blev jag utlyft från skolsalen och placerad i något som kallades ”vilohem”, en funkisvilla mitt inne i skogen i norra Skåne, dit barn som saknade förmåga att anpassa sig till rådande normer eller som hade ”svaga nerver” sändes. Där skulle vi ”vila”. I själva verket tror jag att våra tankar och beteenden skulle korrigeras. Vad som hände var att vi blev tonåringar i förtid och lärde oss alla de beteenden som våra klasskamrater hann ikapp flera år senare. Vi lärde oss röka. Vi fick plötsliga och omtumlande inblickar i könets mysterier. Vi blev gängvarelser. Vi slog oss fram.

Det jag känner igen mig hos Gallego är främst personalens beteende, hela uppsättningen av straff och korrigeringsmetoder. Att sitta inlåst i skafferiet var ett sådant. Det blev man också i norra Skåne! Där fick man sitta om man gjort något förbjudet. Att ligga i sin säng en halv dag, sysslolös, var ett annat straff, och det utdelades framför allt till sängvätare. Att för egen del behålla ett paket med godis som sänts från föräldrarna var ett beteende som skulle korrigeras. Straffet kunde bestå i att det mesta av paketet delades ut bland de andra barnen, medan mottagaren själv inte fick något. Många av barnen på detta hem kom från mycket trasiga familjer. Den flicka, några år äldre än jag, som så att säga adopterade mig på hemmet, var själv föräldralös efter ett drama där både modern och fadern dött. Hon trodde mig inte när jag försäkrade att min far skulle möta mig på järnvägsstationen vid hemresan. Den ensamhet vi delade bestod i att vi var utlyfta ur normaliteten. Det som var vardag för de flesta barn togs ifrån oss. Kamraterna fanns inte längre närvarande. Skolmiljön var borta.

Utanförskapet var en identitetsskapande faktor som jag inbillar mig bidragit till att förstärka en solitär sida i personligheten.

Dessa pendelrörelser mellan ”avvikelser” och korrigeringar är barnhemmets livsmönster. Från den sovjetiska horisonten förefaller bara dessa mönster så mycket starkare. De är grymmare. De är brutalare. De är utöver sina enskildheter också nedsänkta i en omgivning präglad av fattigdom och brist.

Ruben Gallego röjer allt detta. Han berättar allt, mycket sakligt, ibland med en underskruvad ironi eller ett sarkastiskt leende. Det är just det som gör hans bok så smärtsamt chockerande. Att läsa den är att bokstavligt talat stiga ner i det helvete som format honom – och som han medvetet bekämpat med sina kloka texter och sitt mod. Skriften är i sig en revolt mot barnhemmet. Skriften är själva motsatsen till inspärrningen. Skriften är frihet där barnhemmet är ofrihet. Hur såg hans solitära sida ut? På vilket sätt kom hans liv att präglas av barnhemmet? På ett nästan ofattbart sätt verkar han ha stått i envis opposition alltsedan de tidiga åren. Han hade hela tiden fått höra att han var en horas son, och att han tagits ifrån sin moder och dödförklarats. Bokstavligt talat ingenting fanns kvar att förbindas med, en familj, föräldrar, syskon eller historia. Han var barnbarn till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare. Hans förutsättningar skulle ha kunnat vara de bästa, eftersom han föddes i det Sovjetunionen där en klass – nomenklaturan – stod över alla sociala och ekonomiska problem. Hans familj skulle ha kunnat vara en garanti för att han skulle få en bra barndom, isolerad från övriga sovjetmedborgares dagliga kamp. Men han föddes cp-skadad! Därmed var hans öde beseglat.

Han togs handgripligen ifrån sin mor, han placerades på ett eländigt hem och krönte den institutionella banan med att som 15-åring placeras på ett ålderdomshem, dömd att gå under.

Boken är ett sådant drama att det vore fel att i detalj redogöra för den. Men eftersom Gallego skrivit sin bok, och dessutom i sällskap med modern och sin halvsyster, med vilka han återförenats i vuxen ålder, reser världen runt för att berätta om den, så finns det naturligtvis ett slags ”gott slut” på olyckan. Men bara i den meningen att Gallego lever och fortsätter kämpa.

Trots den bottenlösa nöd han skildrar utstrålar berättelsen också något förtröstansfullt. Den vittnar om ett slags storhet och en outgrundlig förmåga att överleva också de mest förnedrande omständigheterna.

Bilden: skånsk bokskog i söndags, foto A. Nydahl.

torsdag 27 januari 2011

Tredje riket från uppgång till fall.

Ja, det är en särskild dag idag, den 27 januari. Jag är inte en vän av statligt proklamerade minnesdagar, men böjer mig för just den här: Förintelsens minnesdag

Varför gör jag det? Jag gör det därför att den ofattbart omfattande massakern på judarna under Hitlerregimen bara är jämförbar med Stalinregimens stora terror och Gulag. Hitler och Stalin är, vid sidan av krigaren Muhammed, två av de allra värsta mördarna i vår historia. Skillnaden består möjligen i att de båda var verksamma i sitt blodiga värv under massmordens 1900-tal, medan Muhammed och andra krigare får sökas längre tillbaka i historien.

Det finns ett bokverk som jag just idag vill rekommendera. Det är Tredje riket från uppgång till fall, skrivet av Friedemann Bedürftig och utgiven i en svensk översättning (gjord av Ola Wallin) av förlaget Ersatz. Vill man söka företeelser, personer eller enskilda händelser under Hitlerregimen ska man använda det här uppslagsverket. Det är omfattande, detaljrikt och mycket viktigt just nu, när så många, från vänster till höger, från diverse nationella rörelser till den internationella islamismen, har gjort det till en hederssak att förneka att förintelsen alls ägt rum. Det har den och i detta bokverk finns fakta. Tillgängliga för var och en som vill förstå och som söker konkret kunskap.

måndag 11 oktober 2010

Georg August Wallins skrifter.

Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.

Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).

Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt materal om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.

Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?

(Stort tack till Anders W, Billnäs)