Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Wallin. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Wallin. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 30 mars 2015

Michail Chodorkovskij: Mina medfångar (Ersatz, översättning från ryskan av Ola Wallin)

Foto: Tatyana Makeyeva/Ersatz
”Dumskallar eller skurkar – inte precis det bästa materialet att bygga en statsapparat med. Och detta är vår egen stat, märk väl.” Michail Chodorkovskij
  
Michail Chodorkovskij är känd världen över som affärsmannen Putin kastade i fängelset efter att ha konfiskerat hans företag Yukos. Han släpptes fri så sent som i fjol och lever numera i Berlin. I London driver han stiftelsen Öppna Ryssland.

Från sina mer än tio år i fängelser och läger – bland annat i Sibirien och Karelen – har han publicerat boken Mina medfångar. Och det handlar verkligen om porträtt av medfångar. Han skriver inte om sig själv och sitt eget lidande. Det är medfångarna han porträtterar.

Texterna är korta, de flesta runt två sidor. Men det handlar om ytterst pregnanta och medkännande texter om några av Rysslands mest sårbara människor: hemlösa, missbrukare, hiv-sjuka, småtjuvar. Det är män som dessa som aldrig ges en chans att komma tillbaka, tvärtom tycks de mig vara som ekorren i hjulet. Om de släpps fria dröjer det inte länge förrän de är tillbaka, som om de ändå föredrog lägerregimen där de ges tak över huvudet, kläder på kroppen och mat varje dag. Men det är väl också allt man kan säga.

Lägerfångens vardag präglas av elände. Han förnedras, misshandlas, bestjäls och utnyttjas som tjallare. Så kan man t.ex. använda sig av en fånge med långt straff som tar på sig andra människors brott mot viss straffreduktion. En sådan fånge med moral porträtteras i en situation där han vägrar. Skulle ha säga att han misshandlat och rånat en mycket gammal kvinna? Nej, det övergår hans förstånd och han vägrar.

Andra som Michail Chodorkovskij skriver om kan vara intressanta både p.g.a. sina öden och hållningar till politik och samhälle. En mycket ung fånge är djupt övertygad nazist. Chodorkovskij försöker nå in till hans kärna. Men det hårda ideologiska skalet får sprickor när det konfronteras med fakta. Hiv-sjuke Oleg gör ett djupt intryck bara genom att berätta om sin belägenhet. Han fru är också sjuk. Hon har inga pengar till mediciner. 

Eller tjuven Rustam som är ”yrkesbrottsling” – hans stora och välplanerade kupp gick om intet och nu sitter han av straffet tills han blir villkorligt frigiven och börjar skicka vykort till grabbarna i lägret. Han anger aldrig någon avsändaradress.

Sist vill jag citera vad Michail Chodorkovskij skriver om dessa människor:
”Efter så många år i fängelset skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk är beredda att lida för. Och det är på riktigt.”
Just idag kommer författaren till Stockholm. Han deltar i ett arrangemang på Kulturhuset, och samtalar bland annat med förre utrikesministern Carl Bildt. Vill man veta mer om honom finns det biografiska uppgifter på hans hemsida: http://www.khodorkovsky.com/biography/summary-biography/

tisdag 17 mars 2015

Georg August Wallin. Skrifter 5. Norra Arabiska halvön och Persien 1847-1849 (Utgivare: Kaj Öhrnberg, Patricia Berg och Kira Pihlflyckt, Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Bokförlaget Atlantis)



”Men i det heta Baghdad tyckte jag äfven Lapplands köld vore välkommen” (ur brev 15/4-1849)
 
Den imponerande utgivningen av Georg August Wallins skrifter har nu nått fram till det femte bandet. Tidsmässigt befinner utgivningen sig åren 1847 – 1849 och utspelar sig vid Norra Arabiska halvön och i Persien.

Därmed talar vi om en epok då det stormade i Persien (dagens Iran) och en rad uppror ägde rum. Kaj Öhrnberg har skrivit en inledande instruktiv text om den arabiska erövringen av Persien (630 - 640-talen) och den utveckling som ägt rum sedan de erövrade perserna. Först runt år 1000 antas hela befolkningen ha islamiserats, men som Öhrnberg skriver, ”landet är det enda av den första arabiska expansionsvågens erövringar som inte arabiseras.” Han citerar Willy Kyrklund som skrev: 
”När den invaderande arabiskan brakade ihop med den sasanidiska persiskan, pehlevi, följde på kraschen en trehundraårig tystnad. Ur denna tystnad uppstod på niohundratalet nypersiskan, enkel, smidig, mycket ljuv, mycket underbar.”
Detta femte band innehåller Wallins samtliga kända brev från 8 oktober 1847 fram till 12 juni 1849. Till det har lagts fem brev från Gabriel Geitlin till Wallin. Därtill kommer i hela utgivningen också dagböckerna, men då Wallin under hela den period som band 5 omfattar befann sig på resande fot skrev han istället dagsnotiser ”på svenska med arabisk skrift.”

Man bör också notera att Wallin använde sig av fyra alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska och det grekiska.

Edwin Lord Weeks: A Persian Cafe
 Ur ett brev Wallin skrev till Geitlin i Bagdad den 2 augusti 1848 citerar jag:
”Vid caffet, som härpå förtärdes upphörde ej de mättade Beduinerne att prisa mig och min frikostighet, som mättat dem med kött, hvilket de ej smakat på månadtal och att önska mig lycka och framgång på den resa jag förehade (…) Jag fröjdade mig att åter vara i öknen i bland dess okonstlade barn och lugn som ett barn sof jag min natt utan tankar och utan drömmar om de långa resa, som förestod mig. Dock loppor och ohyra påminte mig att jag ännu var vära en stad. Följande dagen skulle vi bryta upp med en karawan af Towara beduiner, som förde stenkål till Suez för Engelska ångfartygets räkning. Det är eget hos allt folk i dessa länder att de ej gärna gå en väg ensamme, äfven om inte är att frukta: de vilja ovillkorligen ha sällskap, och det är inte som Araben så fruktar som ensamheten.”
Detta korta citat pekar på en rad olika typer av iakttagelser som Wallin gör. Utöver att gärna framhäva sina personliga egenskaper gör han noteringar om människor i de lokalbefolkningar han möter, och därtill slinker det med en bisats som skvallrar om att också Europa är närvarande i bilden. Över huvud taget är Wallins brevtexter så späckade de kan bli av antropologiskt material att de kan läsas som både studier och rapporter från en resa. Han forskar om språkliga dialekter, om väderlek, geografi, etnografi. Rikedomen i texterna är så stor att man får läsa i ungefär samma takt som man kan anta att det tog Wallin att skriva dem för hand. Han använde arabisk skrift för att inte röja sin svenskhet.

Vill man – och i mitt eget fall sker det numera ofta – för en dag eller en vecka stiga ut ur den nyhetsflod som väller fram i vårt land, också när det gäller litteratur, ska man inte tveka inför Wallins skrifter. De är inte minst intressanta som ett djupgående och fascinerande exempel på vad som sker när en bildad västerlänning utsätter sig för en annan kultur på vardagsplanet. Wallin är forskaren och skildraren på just den nivån. För honom är öknen viktigare än aulan, i varje fall i detta arbete. Folkmassan en viktigare källa och resandet på befolkningens egna villkor förutsättningen för en uppriktig och saklig framställning. Wallin finns där kamelerna finns, han finns bland fattiga och bland välbeställda, han sitter ner, lyssnar, ser sig omkring och antecknar. Hans brev och anteckningsböcker är därför en rik källa till kunskap om en del av världen som idag spelar så stor roll för skeendet. Den arabiska våren som såg så hoppingivande ut har förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Wallins skrifter erbjuder en rikedom av iakttagelser och kunskap. 

Texterna om de fyra föregående banden finns här i bloggen.


torsdag 4 december 2014

Dolce far niente i Arabien. Georg August Wallin och hans resor på 1840-talet (Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Atlantis)


”Orientalen, i synnerhet turken, går mycket makligt utan att titta omkring sig hit eller dit, araben skyndar vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträttas, men den lärde och fromme Moslim rör sig alltid afmädt med en viss värdighet läsande oupphörligen, i synnerhet vid utgåendet ur sitt hus, böner och till otal upprepande bishmillah.” (Georg August Wallin i början av sin Kairo-vistelse 1844)

Som ni kanske sett har jag här i bloggen vid flera tillfällen uppmärksammat att man i Finland utger Georg August Wallins dagböcker och brev. De första fyra banden är ute, och ett femte band kommer inom kort. Du kan hitta mina texter om de fyra första här.

Wallin är spännande av flera skäl. Och Svenska Litteratursällskapet i Finland gör en fantastisk insats med sina utgåvor som inte bara är vacker bokkonst utan också sätter på pränt en enskild utforskares vedermödor och rent vetenskapliga framsteg. 

Nu utger sällskapet en skrift om Wallin, som kan tjäna som en utmärkt introduktion till hans egna dagböcker och brev. De två redaktörerna för utgåvan, Patricia Berg, ”Georg August Wallin – En finländsk sjöman på det arabiska sandhavet” och Kaj Öhrnberg, ”Arabiens terra incognita”, medverkar i denna skrift, som också är vackert formgiven och illustrerad. Utöver de två medverkar Sofia Häggman om ”Wallins Egypten – alldeles hemlikt” och Jaako Hämeen-Antilla med avsnittet ”Georg August Wallin och Persien”.

I förordet betonar Heikki Palva att Wallin var förste europé som korsat norra Arabiska halvön, ”och fördjupat sig i tidigare outforskade områden”.

Berg påminner oss om att Wallin ”reste som muslim under det antagna namnet ´Abd al-Wali och besökte bland annat de för icke- muslimer stängda städerna Mekka och Medina”.

Skriften är i sin helhet mycket intressant läsning också för den som inte tagit eller kommer att ta del av den omfattande utgivningen av breven och dagböckerna. I sig själv är den en ögonöppnare till en värld vi vet väldigt lite om, och till en tid då arabvärldens muslimer ännu inte vandrat på våra gator eller i stort antal bosatt sig i våra länder. Läser man den förstår man också en smula bättre hur tiden från 1840-talet fram till nu omfattar den koloniala epoken, avkoloniseringen och dagens kaotiska, av inbördeskrig präglade muslimska arabvärld. Att gå tillbaka till Wallin kan ge en grundkunskap för vidare läsning och studier. Dolce far niente i Arabien. Georg August Wallin och hans resor på 1840-talet är i det avseendet föredömlig.

måndag 7 juli 2014

Georg August Wallin dagböcker och brev från resorna till Mekka och Jerusalem 1845-1847


Georg August Wallin: Skrifter, band fyra, Färderna till Mekka och Jerusalem 1845-1847 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).


Som ni kan se efter denna bloggpost har jag tidigare skrivit om Georg August Wallins skrifter vid tre tillfällen. Nu är det dags för det fjärde bandet (och redan i höst kommer det femte).

Utgivningen av Wallin är förstås ett mycket stort och omfattande projekt och det leds av arabisten Kaj Öhrnberg och egyptologen Patricia Berg. De har båda en gedigen yrkesbakgrund, Öhrnberg har bland annat undervisat i islamisk kultur vid universitetet i Helsingfors, Berg undervisar och forskar vid samma universitet.

”Att resa till Arabien före oljan var ett själstillstånd”, säger Öhrnberg. Med det menar han att denna del av världen långt in på 1900-talet utgjorde sinnebilden för det outforskade. Wallin tillhörde ”den exklusiva grupp av resenärer som trots att de blivit trollbundna av Arabien också bidragit till vår kännedom om Arabiska halvön.” 

Wallin vantrivdes i sin egen kultur, han var romantiker och ville bort från ”Europas flärd, fåfänga och öfverförfinade bildning.” Bland beduinerna tyckte han sig möta människor som var antitesen till allt detta. Mystik och föreställningar om ”den ädle vilden” präglade honom och många andra. 


För att bättre förstå resenärerna och Wallin specifikt krävs det dock en biografi över kamelen! Öhrnberg säger att ingen arabisk kultur alls varit möjlig ”utan detta sympatiska djur.” De väldiga ökenområdena på Arabiska halvön blev tillgängliga för människan tack vare kamelen. Först för kamelnomadismen, senare som lastdjur för handeln utmed den så kallade rökelserutten och slutligen som riddjur. Wallin skrev, att om inte kamelen funnits, ”stode Arabiens öknar tomma och obebodda.” Men det var först med arabernas ankomst till halvön som kamelen blev ett riddjur. Den är en huvudsaklig faktor bakom den arabiska expansionen på 600-talet.  I dagboken för september 1845 skriver Wallin ett längre avsnitt om kamelen, ur vilket jag saxar: ”Kamelen är högst tålsam; men när den blir missnöjd och obelåten och börjar visa sin harm bär den sig högst tåpigt och löjligt åt (…) Den bölar öfverhufvud lätt, vid varje lastning och vid hvarje halt.” Och så gör Wallin en liten jämförelse mellan kamelen och araben som är hans herre: ”… det är en stor likhet i hans lynne och hans öks.” Det är ju inte så grovt som det låter, om man bara betänker våra uttryckssätt om det vanligaste husdjuret: ”Sådan herre, sådan hund”.  Wallin är också noga med att påpeka att även om araben skriker och hojtar, så behöver man ”ej ge akt eller ha något afseende derpå.”

Wallin var inte bara en modig resenär. Språkmänniskan i honom behärskade fem olika alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska, det hebreiska och det grekiska. I sina dagböcker översatte han fackuttryck till latinskt alfabet. Väderobservationer och dagsnotiser skrevs på svenska.


Att läsa dagböckerna och breven från denne fascinerande man är att stiga in i en kulturgärning som för vår tid kan te sig näst intill obegriplig. Här gör man det inte lätt för sig genom att vara ”underhållande” eller ett tidsfördriv. Rakt tvärtom möter vi i Wallin en kombination av äventyrare och vetenskapsman. Han tar itu med de svåraste uppgifter och går till botten med dem. När han i april 1845 ska resa ut ur Kairo skriver han: ”Det är underligt huru mannen lätt och med tålamod fördrar små olägenheter och förargeligheter då han ser framför sig stora mödor och faror.” Wallin visste – eller anade – vad som väntade, så han inväntade de beduiners ankomst som skulle bistå honom; ”de infunno sig slutligen” och resan kunde börja. Med kamelerna färdas de österut genom de väldiga sandområdena och når så småningom fram till Al-Jauf sommaren 1845.

Den långa och mycket omfattande resedagboken borrar djupt i de olika ökenkulturerna och Wallin redovisar initierat allt från de olika riktningarna inom islam – och vad konflikterna leder till – till förekomsten av dadel och annat ätligt, kaffedrickandet, liksom för brödbak och måltidsritualer.

Han lyckas få fram mycket faktauppgifter som alla nedtecknas med största noggrannhet. 

I februari 1847 anländer Wallin till Jerusalem. Där tar en ny dagbok vid. Trots att han reser ”som arab” och muslim (under namnet Abd al-Wali) tycker han att människor ser på honom med misstänksamhet. Han möter, förstås, mest araber i staden men gör en intressant iakttagelse efter att ha mött judar: ”Månne den judiska typen är ursprungligen tvåfaldig? Eller varifrån kommer de blonda judarne och judinnorna med plussig kropp och ljusa ögon?” Han frågar sedan han mest av allt sett ”barn med ljusa lockar och blåa ögon” samtidigt med vuxna män som är mer ”svartlätta”. En sådan iakttagelse kan förstås också  dagens Israelresenärer göra. Den karikerade ”juden” har sällan sin motsvarighet i det verkliga Jerusalem.

När det är som svårast i februari ligger snön på gator och torg. ”Himmelen är oavbrutet mulen, hotande nya stört fall. Tunga digra snömoln stå öfver oljuberget som jag ser till höger från mitt fenster.”

Georg August Wallin
Wallin iakttar och beskriver mycket som har med religion att göra. När han befinner sig i Jaffa möter han gladare människor än i Jerusalem och han skriver: ”Gud bevare mig för alla heliga städer. Det är i sanning underligt att menniskan ej kan vara vän med någon annan än den som tänker lika i saker som dock ingen förstår.” Han blir vänligt bemött och behöver varken visa pass eller packning vid stadsportarna till Jaffa. Denna dagbok avslutas 7 april 1848 med noteringar om uselt väder och gott the. 

Därefter följer bokens andra halva som upptas av brev skrivna mellan april 1845 och 25 juni 1847. Breven är inte vad man kanske i första hand förknippar med ordet. De är långa, ibland mycket långa, och trots att de har en enda konkret adressat fungerar de som djuplodande essäer och studier av de miljöer som återfinns i dagböckerna.

I ett brev till G. Geitlin den 4 juli 1845 skriver han: ”Hvad som mäst besvärade mig var lössen.” När orden fästs på papper är han i en situation där han slipper dem, närmare bestämt på en ort som heter Gof. Där äter och sover han bra. Beduinerna är frikostiga. Pilgrimsfärdernas folk passerar förbi, till dem kan man sälja allt möjligt och så försörja sig. Wallins största problem är det rykte som alltid hinner före honom, överallt tror människor att han är en läkare som förmår bota allt. Men han säger sig ha funnit på en metod: ”Jag hade dock nu lärt mig konsten att skrämma undan mina patienter och göra mig af med dem bättre än förr och lärt mig Arabens i morgon om Gud vill och hvad bättre var att aldrig ge något utan pengar.”

Till samme Geitlin skriver han i mars 1846 om sitt besök i Mekka och berättar att han inte villa stanna där länge, eftersom han hade slut på pengar och dessutom sjuklig. Han talar om bölder och feber, och skriver: ”Den obetydligaste opasslighet i Mekkas gehennem luft kan föra till dödliga sjukdomar.”

I ett brev till mamman och systern berättar han hur han i ett stort sällskap, kanske tusen personer, tagit sig till Mekka: ”Här var folk från alla verldens ändor i de mest brokiga kostymer och olika hudfärger. Dock voro vi alla under dessa första dagarne klädde lika nämligen i tvänne skynken bomullslärft, det ena skynket lindadt om midjan och räckande till nedan om knäna och det andra kastadt om axlarne och räckande nedan om midjan. Intet på det kalt rakade hufvudet och barfota.” Han tackar också modern för hennes ”kärkomna brev” och uttrycker medkänsla med sjuka syskon.


Det som gör särskilt breven till professor Geitlin så intressanta är att de har ett direkt tilltal och fungerar för läsaren som ett föredrag eller en essä som ska diskuteras efter läsningen. Det finns en oerhörd rikedom i materialet eftersom det förenar Wallins egna förutfattade meningar med hans mer vetenskapliga rön och dessutom ger de konkreta ögonblicksbilderna från miljöer som också idag kan utgöra ett intressant bakgrundsmaterial för studier av de arabiska nationernas minst sagt kaotiska, krigiska och miserabla villkor idag. 

Om man t.ex. tar del av Wallins texter om wahhabismen lär man sig något om den kraft inom islam som nu fostrar de mest fanatiska jihadisterna och som bestämmer så mycket av de misslyckanden som ”den arabiska våren” ledde till. All historisk läsning är nyttig. All kunskap om det förflutna är viktigt för studier av samtiden. Wallins anteckningar, dagböcker och brev är viktiga både i smått och stort. De berättar om en människa som vill utforska det dittills okända. Men de berättar inte minst om hur den del av världen såg ut som nu befinner sig i hela världens ögon. Före oljan. Med oljan och efter oljan, så kan hundrafemtioårsperspektivet sammanfattas om man till det lägger före islamismen som politisk och militär kraft.

Nedan följer mina tre tidigare artiklar om Wallins verk.

***

Georg August Wallin: Skrifter, band ett, Studieåren och resan till Alexandria (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Det finns böcker och det finns böcker. Den vanligaste sortens böcker idag borde kallas för något annat: Fem på nya äventyr-tidsfördriv, läsövning, lättläst/pekböcker för vuxna? Stora bokstäver på grått och sönderfallande papper som formulerar en kriminalgåta eller ännu större färgbilder på högblankt papper föreställande maträtter, turistorter eller livsstilar. Dessa "böcker" lämnar jag alltid därhän.

Sedan finns det litteratur. Det är med den jag lever dagligen, litteraturen som är ett livsavtryck, som är skriven mer av nödvändighet än utifrån spekulation. Men det finns också ett slags oumbärliga bokverk. Ett sådant har jag fått av en vän i Finland: Georg August Wallins skrifter, band 1 som har rubriken Studieåren och Resan till Alexandria. Det är Svenska Litteratursällskapet i Finland som ger ut verket (och i Sverige av förlaget Atlantis).

Detta storverk, som innehåller dagböcker och brev av Georg August Wallin kan man med fördel läsa om man vill bekanta sig med en tidsepok före den nedbrytande moderniteten och konsumismen. Man skulle kunna säga att orientalisten Wallin förebådar denna tid, och att han under sina resor 1843-1849 på Arabiska halvön och Sinaihalvön, i Egypten, Syro-Palestina och Persien lyckades samla in väsentligt material om bland annat arabiska dialekter och stamförhållanden. Förlaget uppger att han under dessa resor uppträdde förklädd, han sade sig vara muslimen Abd al-Wali och kunde därför också besöka de för icke-muslimer stängda städerna Mekka och Medina. Wallin förebådar också tiden för de koloniala sammanbrotten och dagens politiska, territoriella och nationella sammanstötningar. Kunskap om en sådan tid kan också skapa en bättre förutsättning för kunskap om det som sker just idag.

Detta vackra förstaband innehåller material från Wallins studieår i Helsingfors och S:t Petersburg och från resan till Egypten via Hamburg, Paris, Marseille, Konstantinopel och senare ankomsten till Alexandria i december 1843. Verket är illustrerat med fotografier och annat material och ett mirakel bara att bläddra i. Ville man förkovra sig särskilt i just det här ämnet hade man material för många långa dagar och nätter. Kanske ett motgift mot vår samtids hetsande "bok"-industri som dödar ett verk mindre än ett halvt år efter att det utkommit?

*

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.

*

Georg August Wallin: Skrifter, band tre, Kairo och resan till övre Egypten 1844-1845 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

Georg August Wallin (1811-1852) var en av de främsta orientalisterna. Under hela sex år, från 1843, reste han runt i den arabiska och persiska världen. Han forskade kring språk och kulturer. Hans dagböcker, brev och andra texter utges för första gången i textkritisk utgåva av Svenska Litteratursällskapet i Finland, i samarbete med Atlantis förlag. Detta tredje band är, liksom de två första, rikt illustrerat i ett mycket vackert bokverk. Utgivarna Kaj Öhrnberg och Patricia Berg är arabist respektive egyptolog med tungt vägande kunskaper i ämnet, och Öhrnberg anses vara den främsta kännaren av Wallins livsverk. Att läsa Wallins texter är att förflyttas bakåt till en tid utan television och att därför få sin egen inre bildvärld att visa scenerier från hans resor. Wallins knep för att komma nära de muslimska kulturerna har prövats av andra, han uppträdde som muslim med namnet Abd al-Wali. Ett rikt och spännande verk för alla, fackmän såväl som allmänintresserade.

Litet men signifikativt exempel på Wallins stil:

"Aftonen var oändligt mild och ljuf varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut åter genast efter solens nedgång och det kom på vårt folk liksom en bärsärksgång och de rodde och väsnade förfärligt och sjöngo och skreko och glömde naturligen icke att i sin sång blanda in tiggeri om bakhshish och får. Vi hunno inom några timmar fram till Dakkeh och lade oss här för natten. Jag gick upp till stranden ofvanföre hvilken låg en stor gränslös öken och gaf en vidsträckt horizont  och vidsträckt synkrets öfver den klara himmelen, på hvilken stjernorna tindrade med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt här länge i sanden och pratade med den barnslige Ismain som kommit upp och satt sig bredvid mig." (Ur dagboken12 december 1844).