Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Wallin. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Wallin. Sortera efter datum Visa alla inlägg

torsdag 28 april 2011

Ruben Gallego: Vitt på svart (översättning: Ola Wallin, Ersatz)

Det finns fotografier av barn som är något mer än bara en bild: sådan är bilden av Ruben Gallego som utgör omslaget till hans bok Vitt på svart.

Den lille mörkögde pojken tittar på mig. Varken under eller efter läsningen har jag kunnat frigöra mig från hans blick, den har gått rakt in i mig. Den blicken viker inte undan. Den ser mig rakt i ögonen så som den såg fotografen. Han är så vacker, hans ansikte är rent och oförfalskat barnsligt, den röda pionjärhalsduken förstärker intrycket av oskuld. Så ser en pojke ut när han tas i bruk av ett samhälle som önskar något särskilt av honom. Och just där ljuger bilden. Det samhälle som fostrade sina barn i pionjärrörelsen förväntade sig något särskilt, som det definitivt inte förväntade sig av Ruben Gallego. Av honom väntade sig ingen någonting.

Han dödförklarades direkt efter födseln. Han togs ifrån sin mor. Han skickades ut i tystnaden och tomheten. Och skälet var lika enkelt som banalt: han föddes med en cp-skada och sådana barn fanns det inte plats för i realsocialismens länder. För Ruben var en ickemänniska, en av alla dem som på grund av fysiska eller psykiska tillkortakommande skickades till platser där ingen, eller väldigt få, kunde se dem.

Gallego vid boklanseringen i Sverige. Foto från Ersatz förlag.

Hans bok Vitt på svart är en bok om allt detta: blicken, tomheten, utstötningen, icke-varandet. Det är en liten bok. Den består av korta texter. Men det är en bok som för alltid äter sig in i läsarens medvetande, och jag är övertygad om att den kommer att stanna där. Varje vuxen människa har varit ett barn. Varje läsare kan därför identifiera sig med Ruben Gallego.

Och om det är omöjligt ligger problemet inte hos författaren utan hos läsaren. Gallego kunde nämligen inte ha gjort det bättre, det är som om varje ord han skriver etsas fast med en understrykning: glöm nu inte detta!
För varje barn som vistats på institution bränns ett minnesmärke in i hennes kropp och själ. Barnet kan ha vuxit upp på ett sjukhus eller ett barnhem. Oavsett platsen, oavsett skälet, finns det något som bestämmer en del av barnets identitet: att i de tidiga, präglande åren ha befunnit sig bortom modern och/eller fadern, och som substitut för dem ha varit omgiven av mer eller mindre kärleksfulla eller likgiltiga anställda: sköterskor, läkare, städare, pedagoger av olika slag.

Innan muren föll visades i Sverige ett antal upprörande dokumentärer från rumänska barnhem. Det som bilderna visade föreföll mer eller mindre otroligt. Barn som var bundna vid armar och fötter till sina slitna och solkiga spjälsängar, barn som inne i ett slags vansinnets isolering dunkade sina huvuden mot väggar och golv, barn som satt i sin egen träck och stirrade mot kameran. I de socialistiska länderna tycktes det finnas en grupp särskilt utstötta och det var just dessa barn som saknade en familj, som saknade hälsa och ”normalitet” och som därför lämnats bort, glömts bort eller stötts ut, dömda till evigt liv i spjälsängen, omgivna av personalens likgiltighet, eftersom den i grund och botten bara var en spegelbild av hur de kollektiva moraliska och etiska mönstren såg ut.

Jag stötte ihop med denna verklighet, då en vän till mig adopterade två rumänska pojkar, just i syfte att lyfta dem ut ur denna misär. Då hade muren just fallit. Det var 1990. Dessa två pojkar var på intet sätt mentalt eller begåvningsmässigt begränsade, och så fort de lyftes ut ur den eländiga omgivningen blomstrade de, både fysiskt och intellektuellt och är idag unga svenska medborgare som inte i något avseende röjer något om den traumatiska barndomen. De lärde sig snabbt det svenska språket, och trots att deras fosterfar avled kort efter att de kommit till familjen fortsatte de att utvecklas hos sin fostermor.

Vad hade det blivit av dem i Rumänien? Hade den nya tiden haft något att erbjuda dem, eller skulle valet ha stått mellan att bo kvar på institutionen eller att ansluta sig till något av Bukarests många gäng av gatubarn?

Jag hade både inlevelseförmåga och en egen erfarenhet som gjorde att jag kunde resonera med min vän om villkoren för hans två adoptivbarn. Som nioåring blev jag utlyft från skolsalen och placerad i något som kallades ”vilohem”, en funkisvilla mitt inne i skogen i norra Skåne, dit barn som saknade förmåga att anpassa sig till rådande normer eller som hade ”svaga nerver” sändes. Där skulle vi ”vila”. I själva verket tror jag att våra tankar och beteenden skulle korrigeras. Vad som hände var att vi blev tonåringar i förtid och lärde oss alla de beteenden som våra klasskamrater hann ikapp flera år senare. Vi lärde oss röka. Vi fick plötsliga och omtumlande inblickar i könets mysterier. Vi blev gängvarelser. Vi slog oss fram.

Det jag känner igen mig hos Gallego är främst personalens beteende, hela uppsättningen av straff och korrigeringsmetoder. Att sitta inlåst i skafferiet var ett sådant. Det blev man också i norra Skåne! Där fick man sitta om man gjort något förbjudet. Att ligga i sin säng en halv dag, sysslolös, var ett annat straff, och det utdelades framför allt till sängvätare. Att för egen del behålla ett paket med godis som sänts från föräldrarna var ett beteende som skulle korrigeras. Straffet kunde bestå i att det mesta av paketet delades ut bland de andra barnen, medan mottagaren själv inte fick något. Många av barnen på detta hem kom från mycket trasiga familjer. Den flicka, några år äldre än jag, som så att säga adopterade mig på hemmet, var själv föräldralös efter ett drama där både modern och fadern dött. Hon trodde mig inte när jag försäkrade att min far skulle möta mig på järnvägsstationen vid hemresan. Den ensamhet vi delade bestod i att vi var utlyfta ur normaliteten. Det som var vardag för de flesta barn togs ifrån oss. Kamraterna fanns inte längre närvarande. Skolmiljön var borta.

Utanförskapet var en identitetsskapande faktor som jag inbillar mig bidragit till att förstärka en solitär sida i personligheten.

Dessa pendelrörelser mellan ”avvikelser” och korrigeringar är barnhemmets livsmönster. Från den sovjetiska horisonten förefaller bara dessa mönster så mycket starkare. De är grymmare. De är brutalare. De är utöver sina enskildheter också nedsänkta i en omgivning präglad av fattigdom och brist.

Ruben Gallego röjer allt detta. Han berättar allt, mycket sakligt, ibland med en underskruvad ironi eller ett sarkastiskt leende. Det är just det som gör hans bok så smärtsamt chockerande. Att läsa den är att bokstavligt talat stiga ner i det helvete som format honom – och som han medvetet bekämpat med sina kloka texter och sitt mod. Skriften är i sig en revolt mot barnhemmet. Skriften är själva motsatsen till inspärrningen. Skriften är frihet där barnhemmet är ofrihet. Hur såg hans solitära sida ut? På vilket sätt kom hans liv att präglas av barnhemmet? På ett nästan ofattbart sätt verkar han ha stått i envis opposition alltsedan de tidiga åren. Han hade hela tiden fått höra att han var en horas son, och att han tagits ifrån sin moder och dödförklarats. Bokstavligt talat ingenting fanns kvar att förbindas med, en familj, föräldrar, syskon eller historia. Han var barnbarn till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare. Hans förutsättningar skulle ha kunnat vara de bästa, eftersom han föddes i det Sovjetunionen där en klass – nomenklaturan – stod över alla sociala och ekonomiska problem. Hans familj skulle ha kunnat vara en garanti för att han skulle få en bra barndom, isolerad från övriga sovjetmedborgares dagliga kamp. Men han föddes cp-skadad! Därmed var hans öde beseglat.

Han togs handgripligen ifrån sin mor, han placerades på ett eländigt hem och krönte den institutionella banan med att som 15-åring placeras på ett ålderdomshem, dömd att gå under.

Boken är ett sådant drama att det vore fel att i detalj redogöra för den. Men eftersom Gallego skrivit sin bok, och dessutom i sällskap med modern och sin halvsyster, med vilka han återförenats i vuxen ålder, reser världen runt för att berätta om den, så finns det naturligtvis ett slags ”gott slut” på olyckan. Men bara i den meningen att Gallego lever och fortsätter kämpa.

Trots den bottenlösa nöd han skildrar utstrålar berättelsen också något förtröstansfullt. Den vittnar om ett slags storhet och en outgrundlig förmåga att överleva också de mest förnedrande omständigheterna.

Bilden: skånsk bokskog i söndags, foto A. Nydahl.

lördag 22 juli 2017

Lars Vilks Rondellhund 10 år

Fabritius med rondellhund. Målning av Vilks


”Den här idén att jag skulle ge mig på en svag folkgrupp är ju märklig. Vad är det för beskrivning? Det handlar ju om ett religiöst och politiskt system som bärs upp av ett antal stater med utlöpare och bidrag. En otroligt diversifierad värld. Och folk utropar den till svag! Det har ju ingen relevans.”
(Lars Vilks i Sydsvenskan, 15 maj 2016)

Det är där man bör börja. Att Lars Vilks tecknade rondellhund fick som följd upploppen, dödshoten och därtill det väpnade angreppet i Köpenhamn ter sig vid en första anblick som både absurt och märkvärdigt. Vad kan en teckning göra mot en världsreligion som innebär underkastelse och tillbedjan av fiktiva profeter och gudar? 

Förklaringen ligger i det Vilks säger: världens muslimer kräver lydnad också av icke-muslimerna. Petar man på någon svag punkt i denna ålderdomliga och rigida religion blir man genast en fiende som ska nedkämpas. Vilks är inte ensam om att ha utpekats som en sådan fiende. Vi vet vem de andra är, de finns såväl i västerlandet som i islamstyrda nationer. Fatworna osar av helvetiska eldar som har det gemensamt att de anstränger sig hårt för att döda.

Att påminna om rondellhunden vid ett tioårsjubileum är bara meningsfullt om man diskuterar den politiska och religiösa kontexten. Jag kommer därför här att avstå från att kommentera de olika händelser som ägt rum under åren.

Norman Rockwell och rondellhunden.
Olja på papper av Lars Vilks.

Bland islamkritiker finns det här i Skandinavien två skolor. En är oförsonlig och vill också angripa journalister och andra som skriver om Vilks verk. En sådan ofta utskälld är Niklas Orrenius som skrivit en mycket bra bok i ämnet. Men han sätter in Vilks i ett ”svenskt” sammanhang och visar hur saker hänger samman. Därmed blir han omöjlig bland de oförsonliga. Man kunde säga att Orrenius bok i flera avseenden berör också denna problematik. En politisk strävan efter "renhet" är alltid förödande. Att stå islamismen emot låter sig bara göras om man noga begrundar varför man gör det, och i vilka sociala och kulturella idétraditioner man själv är förankrad.

Den andra skolan förhåller sig en smula öppnare till problematiken. Hur ska islams politiska gren, islamismen, och dess våldsdåd kunna bekämpas om vi låser in oss i respektive ideologiska rum? Ett öppet, demokratiskt samhälle, måste istället se var allianser kan byggas för att stå dem emot. Betydelsen av Lars Vilks verk ligger i att han med några enkla teckningar får dessa mörka krafter att avslöja sig själva. Deras hat, fatwor och våld visar på hur orimlig islam är också i vår del av världen. Den vill inte diskutera. Den fattar beslut och agerar utifrån dem. Islam är, liksom andra totalitära ideologier, ett slutet tankesystem. 

Enda användbara strategi mot den måste först syfta till att befria Vilks från skuld. Han har inte gjort sig skyldig till något brott. Konstnären och fotografen Elisabeth Olsson Wallin skrev om honom: "Konstnären Vilks har gjort många teckningar där han häcklar olika religioner. Där känner jag mig som en syster till honom. En konstnärssyster som vet hur viktigt det är att ifrågasätta religioner och auktoriteter." 

Och hon ställer frågan: ”Var är stödet till Lars Vilks?” Jag vågar hävda att en liknande teckning riktad mot katolicismen på 1970-talet hade passerat som ett alldeles oansenligt och samtida modernt inlägg. Vi vet också att kristendomen under mycket lång tid utsatts för kritik, satir, häcklande och annat, utan att det betraktats av någon enskild kristen som ett brott man måste dö för. Det har varit det normala i våra liv. Förnuft (och privat gudstro om man vill det) mot organiserad gudstro i kyrkor och församlingar, eller en modern relation till kunskaper mot kvardröjande vidskepelse kunde det ha kallats. Eller bara sekularisering. Islams ankomst till oss ändrade allt detta. Plötsligt tvingades vi ånyo att "ta hänsyn", "respektera" och underkasta oss en religion i våra vardagsliv. Vi som vägrat kallas främlingsfientliga eller rasister. Rationella argument är verkningslösa i detta nygamla samhällsklimat och den lilla teckningen får agera byracka med sjukdomar för den politiska korrekta delen av Sverige. 

Sedan 2007, då rondellhunden blev en het potatis för konstvärlden, har det hänt så oerhört mycket som komplicerat islams relation till friheten. IS har klivit fram som en mordmaskin ur krigsfronterna. Även om IS senare lidit stora nederlag har organisationen starka fästen i Europa. Krigen i Irak och Syrien har också förändrat spelplanen, inte minst för de stora folkvandringar som de utlöst. Sveriges roll är som alltid extrem eftersom mottagandet här varit avsevärt mycket större än andra länders, Tyskland undantaget, och därmed har också antalet islamister här ökat radikalt. SÄPO:s senaste uppskattning är att de idag är runt tretusen personer.

Rondellhund och Ghirlandaio, olja på papper av Lars Vilks

Ett fritt konst- och kulturliv kan inte i längden samleva med en totalitär och sluten ideologi. Ju mer den senare vinner anhängare, desto mindre blir den fria sfären. Vi ser det redan på grundläggande områden som skolor, bibliotek, simhallar och annat.

För mig som författare är Lars Vilks en förebild, både i sitt framhärdande som konstnär och som drabbad och inlåst av islams vrede. Han hävdar konstens frihet. Han vägrar skriva under några politiska bekännelser. ”Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet!


Så uttryckte han sig i den ovan citerade Sydsvenskan-intervjun. Det är rätten att slippa trosbekännelser – i såväl politisk som religiös mening – som man måste hävda, för såväl Vilks som andra. Skillnaden mellan Vilks och oss andra måste dock alltid framhävas: han har betalat det högsta priset, tvingats avstå från livet som en fri man för att alltid leva på hemlig ort med livvakter dygnet runt. Så kan livet se ut i det nya Sverige, och i den nya Europa. För varje dag som går blir det allt tydligare. Rondellhunden har varit med under de senaste tio åren, då motsättningarna och konflikterna blivit allt mer uttalade och tydliga. Rondellhunden kommer förstås att följa oss på vägen de närmaste tio åren också, då motsatsen till frihet och sekulära villkor kommer att intensifieras.


Jag har publicerat ett stort antal texter om Vilks här i bloggen. Med hans namn inskrivet i sökfunktionen kan man finna dem alla. Jag vill här bara nämna två av dem från senare tid: Lars Vilks 70 år, och Om Lars Vilks och höjd belöning för att mörda honom.




söndag 13 mars 2016

Söndag med Karl Erik Welin. Bildsvit av Lennart Romberg

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Det är söndag. Veckans enda dag för musik. Jag fick den unika chansen att visa en bildserie tagen av Lennart Romberg av kompositören och musikern Karl Erik Wallin, på Mallorca. Där levde och dog han. Bilderna är oerhört vackra och får tala för sig själv. Efter bilderna följer några små textframgemt och en minneskonsert från Genarp i Skåne, där han föddes 1934, på hans 80-årsdag den 25 juni 2014.

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg


Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg






"Ett tidvis ohälsosamt alkoholbruk bidrog också fram till hans död på Mallorca 1992 till återkommande disharmonier.
Jag fick veta av en journalist att han var död. Dödsattesten visade på hjärnblödning. Strax innan hade Monica Zetterlund hälsat på honom på därnere."

"–Jag ser honom på Mallorca när han summerar sitt liv. Hade han fått leva en gång till så tror jag inte han skulle ha blivit musiker.
Samtidigt drömde han ända till slutet om att det bästa i musiken skulle kunna hjälpa till att skapa en bättre värld."

(Brodern Georg Welin i Sydsvenskan)


Fakta: Karl-Erik Welin, organist, pianist och kompositör, föddes i Genarp 1934 och avled på Mallorca 1992.

Med sitt virtuosa och avantgardistiska spelsätt blev han känd över hela världen. Berömd blev en happening på Moderna museet där Welin demolerade pianot med motorsåg, sågade sig i benet och fullföljde konserten blödande. Hans kompositioner är romantiskt influerade med musik för teater, film och balett.