Smaken av oceanerna.

Den 6 juni 1983 öppnade jag för första gången Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna. Ingen bok har sedan dess varit en så frekvent följeslagare som den, ingen bok har krävt så många provisoriska reparationer som den. Med alla sina fingeravtryck, kaffe- och rödvinsfläckar vittnar den om lyckligare dagar. Också den fula tejpningen av bokryggen fyller mig med ett slags levandets ömhet.

Jag har haft den med på otaliga resor i världen, inte minst de lusofona, den har skänkt mig tröst och glädje, den har tvättat mina ögon och svalkat min kind. Kort sagt är det en självklar samling portugisisk poesi. Genom den kan man lära känna (nästan) alla de - levande eller döda - poeter som landet delar med sig av. Sedan dess har det kommit ut ett stort antal separata volymer, inte minst genom Sandels idoga översättningsarbete.

Som ett enda litet smakprov vill jag visa er en passage ur Jorge de Senas poesi. Jag gör det inte minst för att hans korta rader under årens lopp fungerat som ett slags kompass för mig. Idag är det dags att ta fram dem igen.

JORGE DE SENA
ur På Kreta med Minotaurus

Jag är mitt eget hemland. Det hemland
jag skriver om är det språk jag föddes i
av generationers slump. Och hemlandet för mitt skapande
och levebröd
är det raseri jag känner över omänskligheten i denna värld
när jag nu inte tror på en annan

Smaken av oceanerna - ett återbesök

Den 6 juni 1983 öppnade jag för första gången Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna. Ingen bok har sedan dess varit en så frekvent följeslagare som den, ingen bok har krävt så många provisoriska reparationer som den. Med alla sina fingeravtryck, kaffe- och rödvinsfläckar vittnar den om lyckligare dagar. Också den fula tejpningen av bokryggen fyller mig med ett slags levandets ömhet.

Jag har haft den med på otaliga resor i världen, inte minst de lusofona, den har skänkt mig tröst och glädje, den har tvättat mina ögon och svalkat min kind. Kort sagt är det en självklar samling portugisisk poesi. Genom den kan man lära känna (nästan) alla de - levande eller döda - poeter som landet delar med sig av. Sedan dess har det kommit ut ett stort antal separata volymer, inte minst genom Sandels idoga översättningsarbete.

Som ett enda litet smakprov vill jag visa er en passage ur Jorge de Senas poesi. Jag gör det inte minst för att hans korta rader under årens lopp fungerat som ett slags kompass för mig. Idag är det dags att ta fram dem igen.

JORGE DE SENA

ur På Kreta med Minotaurus

Jag är mitt eget hemland. Det hemland

jag skriver om är det språk jag föddes i

av generationers slump. Och hemlandet för mitt skapande

och levebröd

är det raseri jag känner över omänskligheten i denna värld

när jag nu inte tror på en annan

Ana Luísa Amaral/ Nuno Júdice/ Vasco Graça Moura: Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva förlag, introduktioner och översättning Marianne Sandels)

Ny portugisisk poesi i en antologi med Vintergatan på omslaget – kan en bok vara mer välkommen nu i november, när det täta mörkret lägger sig tidigt också här nere i Skåne? Jag har förstås följt Marianne Sandels länge, ja alltsedan hon utgav den klassiska antologin Smaken av oceanerna  som kom 1983. Hennes eget förlag, Almaviva, har med den nya boken utgivit elva titlar från den portugisisk-språkiga världen, med prosa och poesi från miljöer och människor i bland annat  Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique, och så förstås hennes egen ”Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla …" Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100–1350. På förlagets hemsida presenteras den unika boken så här:

”Under medeltiden skapades lyrik som blev starkt inspirerande för århundraden framåt. Trubadurer och andra diktare var verksamma i länder som motsvarar de nutida Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Bland de mest begåvade återfinns en rad kvinnor som framträdde i jagform. Emellertid simulerade männen gärna en ”kvinnlig röst” – ofta med stor skicklighet. Dessutom har många anonyma dikter bevarats där en kvinna talar i jagform – men det är omöjligt att avgöra om författaren var man eller kvinna.  Boken har ett rikligt urval texter i översättning från occitanska (provensalska), franska, italienska och galicisk-portugisiska. Läsaren kan följa den mångfacetterade och ambivalenta gestaltningen av kvinnans röst. De ca 20 illustrationerna har nära anknytning till kulturlivet 1100–1350. Omslagsbilden återger en vinjett ur den berömda samlingen av trubadurlyrik Cancioneiro da Ajuda.”

Den nya boken bjuder på tre mycket fina poeter. En av dem, Vasco Graça Moura, är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi:

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären

heter det i dikten det säkra stället.
 

Moura, Júdice och Amaral. Bilder från förlaget Almaviva.

Antologins första medverkande är Ana Luísa Amaral. Sandels kallar hennes lyrik ”svindlande, halsbrytande”. Det är något alldeles särskilt att försjunka i hennes språk och det är lätt att hålla med om Sandels karaktäristik. Amaral skriver i dikten Avgrunder av drömmande:

Allt det bästa som finns i en byrålåda:/näsduk, papper,/ en kvist lavendel/ i fritt fall/ Avgrunder av drömmande/ eller av lakan,/ studier i kärlek,/ ibland,/ tidningsurklipp/ Det väldiga stormötet/ i en byrålåda:/ en frånvarande talare,/ en knappnål som hetsar upp/ folkmassor/ En väldig triumf/ av kaos och färg/ sammanhållet inom lådans trä/ (med glöd)

Trots de båda poeternas fina bidrag, håller jag ändå tredjepersonen, Nuno Júdice, för att vara den intressantaste. Han är professor vid Universidade Nova i Lissabon och har ägnat sig åt bland annat trubadurkonungen Dom Dinis (1261-1325). Hans starka förankring i de lissabonska miljöerna och stämningarna försätter mig genast i ett poetisk tillstånd och jag längtar så starkt tillbaka till allt det jag sett och erfarit där, i den vita staden vid floden Tejo:

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet/ som ännu inte torkats av, det är som om du/ inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen/ som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts/ till sista droppen, och kastar håret bakåt/ så att eventuella skuggor skingras

Så heter det i dikten I Lissabon, den som slutar så här:

Utan att veta/ varför, bevarade jag bilden av dig och har den/ i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,/ som om du hade bett den att hålla det hemligt.

Det är en fantastisk antologi som rymmer dessa tre stora poeter. Jag kan förstås inte göra den minsta rättvisa med korta citat, utan bara rekommendera den för omgående läsning.

(Bokens omslag visar galaxen Vintergatan fotograferad i Tänndalen, Härjedalen, januari 2012 av Per Magnus Hedén.)

Tomteverkstaden i full fart: en ny bok före jul!

Den går i tryck nu, min nya bok, och jag räknar med att beställningar gjorda före 15 december ska hinna fram till er före jul. Den nya boken, Solitär i nyspråkets tid, är en klassisk tankebok. Den har ett brett ämnesområde som sträcker sig från privatlivets vedermödor in i politikens, kulturens och idéernas värld. Den som läst mina tidigare böcker i genren, som Förensligandet, Den tysta zonen eller Inre frihet kommer att känna igen sig i den nya boken.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson bland annat:

"Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet 'hemmavid' och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret 'som ger bröd resten av vintern'.

Och han behöver bara sätta sig på bussen in till Kristianstad – för att med ens hamna mitt uppe i sin samtid: 'När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk. Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa.'

I sin bok 'Motljus' återger Carl Göran Ekerwald en tidningsuppgift från 1921 om att Vilhelm Ekelund led av en 'inre felaktighet'. Jag tror att Thomas Nydahl har rätt när han, säkert med en klar insikt om sin egen hållning inför samtiden och sin oförmåga till anpasslighet, konstaterar att det är 'en stämpel som man väl numera kan bära med en viss stolthet'."

Boken är 198 sidor tjock, tryckt på bra papper och linnetrådsbunden. Den kostar 250:- inklusive frakt. Är du intresserad av att köpa den, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Här följer ett utdrag ur boken:

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden

måsarna från förr i världen, båtar, folk

i brådska eller med all tid att slösa bort

denna dimma, här börjar stadens ljus

i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten

inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.
 

*

Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

*

Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbar oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.

Solitär i nyspråkets tid - min nya bok

Den går i tryck nu, min nya bok, och jag räknar med att beställningar gjorda före 15 december ska hinna fram till er före jul. Den nya boken, Solitär i nyspråkets tid, är en klassisk tankebok. Den har ett brett ämnesområde som sträcker sig från privatlivets vedermödor in i politikens, kulturens och idéernas värld. Den som läst mina tidigare böcker i genren, som Förensligandet, Den tysta zonen eller Inre frihet kommer att känna igen sig i den nya boken.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson bland annat:

"Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet 'hemmavid' och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret 'som ger bröd resten av vintern'.

Och han behöver bara sätta sig på bussen in till Kristianstad – för att med ens hamna mitt uppe i sin samtid: 'När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk. Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa.'

I sin bok 'Motljus' återger Carl Göran Ekerwald en tidningsuppgift från 1921 om att Vilhelm Ekelund led av en 'inre felaktighet'. Jag tror att Thomas Nydahl har rätt när han, säkert med en klar insikt om sin egen hållning inför samtiden och sin oförmåga till anpasslighet, konstaterar att det är 'en stämpel som man väl numera kan bära med en viss stolthet'."

Boken är 198 sidor tjock, tryckt på bra papper och linnetrådsbunden. Den kostar 250:- inklusive frakt. Är du intresserad av att köpa den, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Här följer ett utdrag ur boken:

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden

måsarna från förr i världen, båtar, folk

i brådska eller med all tid att slösa bort

denna dimma, här börjar stadens ljus

i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten

inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.
 

*

Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

*

Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbar oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.