Påskdagen: läsning i det stora mörkrets politiska efterföljd

Hannah Arendt

Påskhelgen innebär alltid mycket läsning för mig. Förutom sittande läsning med tegelstenen av Hannah Arendt, Totalitarismens ursprung, som just utgivits på svenska av förlaget Daidalos, så har jag de liggande läsningarna av den lilla pocketbok som alldeles nyligen översatts till engelska, For Two Thousand Years, av judisk-rumänske Mihail Sebastian.  Hans Journal 1935-1944 har jag skrivit utförligt om i min bok Antecknat i krigstid. Den nya boken i översättning är hans debutroman från 1934 och presenteras så här:

'Absolutely, definitively alone', a young Jewish student in Romania tries to make sense of a world that has decided he doesn't belong. Spending his days walking the streets and his nights drinking and gambling, meeting revolutionaries, zealots, lovers and libertines, he adjusts his eyes to the darkness that falls over Europe, and threatens to destroy him. Mihail Sebastian's 1934 masterpiece, now translated into English for the first time, was written amid the anti-Semitism which would, by the end of the decade, force him out of his career and turn his friends and colleagues against him. For Two Thousand Years is a prescient, heart-wrenching chronicle of resilience and despair, broken layers of memory and the terrible forces of history. 

Sebastians dagbok är ett gripande och tragiskt mästerverk som jag ofta återkommer till.  Denna pocket fördjupar bilden av honom som författare, och den tidsepok den utspelar sig i. 

E.M. Cioran är, under annat namn, en av bokens gestalter i en tid av växande fascism, med ett "stabilt" och väletablerat judehat. Det ger särskild effekt att ha facit. Vi vet hur det gick både för Sebastian själv, för de europeiska judarna, och för de rumänska fascisterna.

Lever illa, dör ännu sämre

Landön, 31 mars 2016. Foto: Astrid Nydahl

Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand Years. Jag läser den och ser att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läser den samma dag som Kertész avlider, nämligen igår, den 31 mars 2016:

”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”

Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:

”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.”

Pöbelns bröl eller ett enda tänkande huvud? Om Valeriu Marcus idéer

Valeriu Marcu 

Tänker på vad jag läste häromdagen. Jag hade aldrig hört talas om tysk-rumänen Valeriu Marcu, förrän jag läste artikeln i Axess. (Trodde jag, men nu vet jag att Mihail Sebastian har med honom i sin dagbok från krigsåren i Bukarest). Jag saxar ur Axess:

I ett brev till (Ernst) Jünger från den 17 december 1933 skriver (Valeriu) Marcu: ”Det skönaste som Tyskland frambringat är och förblir ’andens autonomi’. Denna autonomi äger en dynamisk kraft som Fichte, Hegel och Clausewitz trodde på, och som jag tror på.” (Även Lenin skattade för övrigt krigsteoretikern Clausewitz mycket högt.) Marcu avvisar nu bestämt kollektivmänniskan till förmån för den enskilde individen. ”Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden”, är titeln på en av hans artiklar från 1929. En människa som tänker klart är värdefullare och kan åstadkomma mer än tusen människor som bullrar och väsnas.  ”Tänkandet måste”, skriver han i nämnda artikel, ”för att förbli revolutionärt, gå sin egen svåra, heroiska och ensamma väg. Opposition är inte längre en partisak, utan den enskildes sak.”  (Carl-Göran Heidegren, Axess hemsida 7 augusti 2016)

Där ser jag något som äger största giltighet i vår turbulenta epok. Jag har strukit under de rader i texten som jag tyckte att jag borde lägga på minnet. Marcu betonar den enskildes sak. Varför stå och bröla i grupp om man efter eget huvud tror sig kunna navigera? 1933 stod européerna inför svåra beslut. Många anade nog vad som skulle komma. Marcu själv flydde Tyskland med sin familj, men han upprätthöll kontakten med Ernst Jünger. Vi behöver inte just nu fundera på någon flykt, annan än den vi gör varje dag för att slippa undan det värsta. Men nog kunde vi lära av Marcu när det gäller individen kontra de fyra hundra struphuvudena.

Norman Manea: Huliganens återkomst.

Det är självklart att man ofta hämtar näring ur rumänsk litteratur. Redan på gamla René Coeckelberghs tid kunde man få förnämliga introduktioner, och hans hustru Gabriela Melinescu utvecklade under åren också ett författarskap på svenska, som alltjämt är av stort intresse. De tyskspråkiga rumänska författarna tillhör också mina favoriter, inte minst Herta Müller.

Efter den kommunistiska diktaturen har vi sett flera viktiga, yngre författare träda fram, inte minst den alltid hyllade och redan Nobelpristippade Mircea Cărtărescu (hans mångordiga tegelstenar finner jag dock svåra att ta sig igenom. Men hans dagbok har gett mig stor läsglädje).

Däremot har Mircea Eliade, Mihail Sebastian och E.M. Cioran länge varit rika litterära källor att ösa ur. Sebastians Journal 1935-44 är en sådan bok man ständigt återkommer till (jag köpte de fyra exemplar som fanns kvar på en bokrea i Birmingham 2006). Och Ciorans böcker, allt som finns översatt till svenska och engelska, har jag alltid vid nattduksbordet. Paul Celans författarskap finns i en egen, unik sfär.

Den nya bekantskapen för mig är Norman Manea, vars Huliganens återkomst nu publiceras av förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.

Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.

Mycket riktigt figurerar Eliade, Michael och Cioran flitigt i berättelsen. De rent essäistiska inslagen är många och det är kanske främst dessa som fångar mitt intresse. Ibland fortsätter en sådan saklig text rakt in i det hallucinatoriska. Det blir så att man tvingas gå tillbaka och läsa om, sedan man ställts inför den egna frågan ”Vad var nu det här?”. Inte alltid hittar man egna svar, så det är bara att fortsätta läsa. Berättelsen slutar fredagen den 2 maj 1997, då Manea läser sina antecknade citat från Hannah Arendt, Emmanuel Levinas, Paul Celan och Jacques Derrida. Han behöver de andras ord efter att ”alltför länge ha talat till mig själv”, men snart nog förlorar han denna viktiga anteckningsbok. Han återvänder till USA i ett paniktillstånd. Där slutar han.

Antecknat i krigstid

 

Är det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls bok? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom.

Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.

Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt.

Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat.

Med van och säker hand för Nydahl som vanligt ihop litteraturen med samhället. I sina senare böcker har han varnat för oroande tendenser i samhället, och med osvikligt mod tagit itu med ämnen som annars nonchalerats. Han är också bra på att orientera sig – och oss – i det som brukar kallas ”de bortglömda”.

Detta var ett utdrag ur Björn Kohlströms recension på bloggen Bernur. Det finns fortfarande möjlighet att köpa boken. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Antecknat i krigstid - första recensionen

Idag har första recensionen kommit, och jag citerar:

"Är det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls nya bok på det egna förlaget Occident? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom. 

Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.  

Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt. 
 

Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9 i förra året. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat."

Det är Bernur som skriver, hela recensionen kan du läsa hos honom. 

Långfredagens text.

En av författarna som ingår i Karsten Sand Iversens bok Skyggebiblioteket är rumänen Mihail Sebastian. Jag tar fram hans till engelska översatta Journal 1935-44 och läser:

"Another drunken night. But it´ll be the last in a series - otherwise there will be no end. It´s a promise."

"I have done nothing at all. No book, no love."

Den 24 september 1938 skriver han:

"Chamberlain has returned to London with Hitlerites´new demands. Will they be accepted? Will we have a 'German peace' that suppresses freedom in Europe - who knows for how long, perhaps for a whole historical epoch? Or will they not be accepted? If so, we will have war. It´s all a matter of days, maybe less, a matter of hours or minutes."