Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Kertész islam. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Kertész islam. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 1 september 2015

Imre Kertész Den sista tillflykten, en dagboksroman (översättning Ervin Rosenberg, Weylers förlag)

Foto: Astrid Nydahl
Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare. 

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt. 

Hans nya dagboksroman är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär. Boken heter Den sista tillflykten.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".
Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar. 

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

De fragment som skulle ha blivit en roman är klart och tydligt skilda från dagboken, med egna rubriker och avsnitt. Det är alltså dessa som är bokens roman, resten är en autentisk dagbok av samma typ som de dagböcker han tidigare utgivit, som Galärdagbok och Från Budapest till Berlin. Att dessa dagböcker inte är fiktiva förstår var och en som läser dem.

Det första årets dagbok i Den sista tillflykten skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet. 

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.

***

Från en tidigare post lägger jag här till den som väckt så mycket uppståndelse:

I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Inre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam:
"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)
och:
"Jag borde säga några ord om politiken också (...) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (...) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende." (sidan 180)
Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:
"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Det enda som återstår är klarspråket och försöken att tala sanning. Det är uppfordrande.

***

PS: Kertész är inte, vilket jag hävdade igår, först att offentligt uttala sig om islam. En av mina uppmärksamma läsare påpekar att t.ex. V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa tidigare gjort samma sak. Däremot är Kertész ord om Europas förstörelse ovanliga i sin tydlighet. Tack till Stefan L.



söndag 29 juni 2014

Samtal med Ervin Rosenberg utifrån en essä om Imre Kertész och ödeslösheten

Ödeslösheten, förintelsen och det totalitära.
Samtal med översättaren Ervin Rosenberg.

Thomas Nydahl: Min essä om Imre Kertész avslutar jag på följande sätt: "Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde. I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats."

Det jag vill försöka komma åt, är huruvida vi är herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde. Har sett ett reportage på Aktuellt från Ecuador. I ett område som exploaterats av Texaco finns det hittills 500 registrerade dödsfall i olika cancersjukdomar, flickorna får cancer tidigt i livet och man tror att det beror på att de är i tät kontakt med vattnet. De tvättar i floden, de badar barnen där. När de gräver i marken kommer det upp olja. Ingen mark förblir odlingsbar. När jag hörde en av dessa kvinnor vittna om sin egen livmodercancer, dotterns leukemi och barnbarnets död, tänkte jag på att det finns en djup och fundamental skillnad mellan våra och deras liv. Vi har det val vi talar om, även om vi är relativt medellösa européer har vi kvar ett – litet eller stort – utrymme för det fria valet. Men kan man inte om dessa kvinnor – indianer – säga, att bokstavligt talat tryckts ner i ödets oljeförgiftade mark och att eventuella valmöjligheter tycks synnerligen små eller obefintliga?

Aris Fioretos skrev i DN ett slags kortfattad definition av Kertész ödeslöshet: ”Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den.” Diktaturen, det totalitära samhället hindrar alltså människan att forma sitt öde. I den meningen är begreppet öde detsamma som något av individen formbart. Det är inte förutbestämt, så som det ofta uppfattas. Men ödeslösheten tar ifrån oss också denna möjlighet att forma.

Till detta centrala begrepp hos Kertész skulle jag vilja fråga dig hur du uppfattar hans idé, och hur man kan relatera till den utifrån olika slags mänskliga belägenheter.

Ervin Rosenberg: När vi talar om ödeslösheten, så som den skildras i Kertész romaner och beskrivs i hans essäer och tal kan vi inte bortse ifrån det slags politiska system, de fascistiska och det kommunistiska, som författaren har personlig erfarenhet av. Dessa system kan tyckas olika, i grunden är de lika i den meningen att de är totalitära eller. Kertész är född och uppvuxen i ett Ungern, som under hans barndom och pojkår var en protofascistisk, auktoritär stat, där halv- eller pseudodemokratiska institutioner (till exempel relativt fria domstolar) existerade i skuggan av en halvfeodal, halvkapitalistisk, irredentisk, klerikal, antisemitisk maktstruktur. Det var denna stat som driven av sin vilja att återerövra de områden som landet förlorat efter första världskriget, lierade sig med axelmakterna, stiftade raslagar vilka steg för steg utestängde judarna ur samhället, och i slutänden med berått mod, frivilligt utlämnade hundratusentals medborgare av judisk börd åt Hitlertyskland och Förintelsen. Erfarenheten av utsatthet och prisgivenhet, av den obefintliga möjligheten att påverka och ännu mindre att styra sitt liv, kommer därifrån. Efter befrielsen i lägret och ett kort mellanspel på några år (1945-1948) gör han snarlika erfarenheter i samma land under det andra totalitära systemet, det som gick under namnet socialism: utsatthet, prisgivenhet, fullständig brist på frihet, total omöjlighet att påverka sitt liv. Under sådana omständigheter är det uppenbart att ”tragedins hjälte (…) människan som skapar sig själv och går under” (Galärdagbok, s 9) inte kan existera, då är människan ”ödeslös”.

      Kan man hävda att erfarenheten är universell? Är prisgivenheten lika total, så att säga lika oundviklig i stater som bevisligen inte är totalitära? Är vi ”herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde”, frågar du. Svaret måste bli dubbelt beroende på hur vi fattar ordet. Förstår vi det som fatum, en av en gudomlig makt för människan utpekad livsväg – det är i kampen mot den som den tragiska människan går under – då är vi inte ”ödeslösa” men knappast ”herrar över våra liv”. Fattar vi däremot ordet öde i dess moderna betydelse, det vill säga ett levnadsförlopp betraktat som påverkbart av människan (”forma sitt öde”), alltså som synonym till ”existens” eller ”liv”, då är situationen en annan. I det senare fallet måste vi säga att vi har åtminstone viss makt, vi kan i viss utsträckning forma vårt öde. Ditt exempel från Ecuador visar förstås att denna frihet är högst begränsad, för en mycket stor del av mänskligheten rentav på gränsen till obefintlig. Man kan då knappast sägas vara herre över sitt liv, man är lika mycket ”ödeslös”. Men hur förhåller det sig i demokratiska stater? Kertész tycks inte befatta sig med den distinktionen. Han talar (se samma ställe i Galärdagbok) om den ”funktionella människan” och hennes ”pseudoverklighet”. Han skriver: ”Hennes liv är visserligen mestadels en tragisk försyndelse eller ett tragiskt misstag, dock utan de nödvändiga tragiska följderna; eller en tragisk följd utan den nödvändiga tragiska förhistorien, eftersom följderna bestäms (…) av samhällsorganiseringens – för den enskilda människan alltid absurda – behov av jämvikt. Den enskildes liv (…) har bestämts i förväg och anvisats en plats som det bara har att fylla”. På den punken vet jag inte om jag är ense med honom, jag är snarare böjd att anse att vi som lever i länder som kan betraktas som demokratiska har viss makt över vårt öde. Det är sorgligt om vi inte nyttjar den, om vi finner oss i att vara ”funktionella människor”. Vad vi skulle kunna göra, hur vi skulle kunna agera är en senare fråga.

Thomas Nydahl: Både hos Imre Kertész och i annan litteratur möter man en kritik mot det tingel-tangel som uppstått kring förintelsen, t.ex. i filmer som Schindlers list, tv-serier som Holocaust och annat. Vissa kritiker använder sig av begreppet ”förintelse-industrin” , andra är skeptiska mot begreppet, därför att det kan utnyttjas av historierevisionister (vår tids nazister och kretsarna kring dem) som menar att förintelsen aldrig ägt rum, och att de guidade turerna i lägren egentligen ”styrs av israeliska intressen och världsjudenheten”. Kan man använda det som en kritik mot uppenbart kommersiella, eller förytligade kulturströmningar, för att s.a.s. hålla minnet av de mördade vid liv?

I En annan finns ett intressant resonemang. På sidan 92 skriver Kertész: ”Vad skall vi ta oss till med ’förebråelserna’ över att judarna inte bjöd motstånd när de fördes till Auschwitz? Kristus bjöd inte heller motstånd vare sig när han gisslades eller när han korsfästes. Det skulle ske, och eftersom det har skett, kommer det aldrig att sjunka i glömska. (min kursivering, TN). I den meningen anser jag att varken korset eller Auschwitz är förgängliga.” Jag grubblade på om denna tes kan föras över till frågan om de guidade resorna till förintelselägren. Det finns ju ett slags optimism här hos Kertész, som går ut på att det inträffade aldrig kan glömmas bort. Man behöver alltså inte besöka Jerusalem för att titta på reliker, som ska leda i bevis att Kristus korsfästes. Det är en kunskap som mänskligheten har, även om vi alla betraktar den på olika sätt. Det jag frågar mig är, om inte också förintelsen är en kunskap av detta slag. Litteraturen om förintelsen finns alltid tillgänglig. Måste vi resa och se barackerna och ruinerna efter gaskamrarna, ger de oss ens någon ytterligare kunskap?

Ervin Rosenberg: Låt oss börja med ett enkelt konstaterande: I många länder hör det numera till vardagen att förneka att Förintelsen har ägt rum, säga att den är ett påhitt, ett tricks, kort sagt en lögn. Det är min övertygelse att dessa förintelseförnekare knappast behöver ”få vatten på sin kvarn”, de ”vet” redan allt och är opåverkbara i sitt judehat. Det är visserligen sant att de som drivs av sitt judehat tillvaratar varje chans att öka sin arsenal av argument, men det kan inte få den effekten av vi andra avhåller oss från att kalla varje företeelse vid sitt rätta namn.

     Begreppet ”förintelse-industri” låter för mig som ett påfund från ”det hållet”. Det är dock ett faktum att Kertész själv har använt uttryck som Förintelse-konformism, Förintelse-sentimentalism, Förintelse-kanon, Förintelse-tabusystem, talat om ”Förintelse-produkter för Förintelse-förtäring”. Framför allt har man kallat vissa alster som befattar sig med judeutrotningen, böcker och filmer, för kitsch. Jag delar den uppfattningen. Men när detta är sagt återstår alltjämt frågan hur bevara minnet av Förintelsen i det uttalade syftet att motarbeta att kommande generationer faller för frestelsen att försöka upprepa den. Då vill jag säga följande. Nu faller en historisk händelse av denna dimension och dignitet knappast i glömska. Faran ligger någon annanstans. Det är något annat som händer. Dels gör alla judehatarna – som helst skulle vilja göra om Förintelsen -- allt för att förneka den, dels bagatelliseras den av det vi nyss, efter Kertész, kallat kitschen. Slutligen hotas den av att andra, nya, så att säga färskare förintelser, utrotningar, folkmord gör den till bara en länk i en lång kedja. Utrotningen av övervägande delen av Europas judar (hos Kertész ofta ”Auschwitz”), den företeelse som på svenska brukar kallas Förintelsen och på andra språk Holocaust, var på sin tid en unik form av folkmord, men då måste det sägas att ”Auschwitz ingalunda avvecklades därför att det var Auschwitz utan därför att krigslyckan vände; och sedan Auschwitz har det inte hänt någonting som vi skulle ha kunnat uppfatta som en vederläggning av Auschwitz” (En annan, s. 66) Därtill kommer att en rad folkmord har inträffat sedan dess. Vi vet vilka. ”I grannlandet”, Kertész talar då om det forna Jugoslavien, ”gör folk slarvsylta av och våldför sig på varandra, den afrikanska kontinenten är ett enda Auschwitz" (s. 83) Däri ligger, om man så vill, den största faran. Att Auschwitz aldrig tar slut.

Minnet av Förintelsen kommer inte att försvinna, tror jag, lika litet som minnet av Korset, men det kommer att påverkas av sådana faktorer jag nämnt ovan. Bagatelliseringen kan förvisso bidra till att minnet så att säga solkas, därför har vi ingen anledning att delta i den.
   
Thomas Nydahl: Kertész återkommer ofta till det faktum att förintelsen är slutet på en lång utveckling och att ingenting är sig likt efter det. Förintelsen kan i den mening sägas utgöra något radikalt nytt, en systematisering av en uråldrig antisemitisk tradition, som nu förändrar antisemitismen både som begrepp och realitet. I En annan skriver han (sidan 64): ”I antisemitismens historia utgör Auschwitz en vändpunkt av samma slag som kvantteorin i fysikens historia. Vad jag vill säga är att på samma sätt som en fysiker som inte har hört talas om kvantteorin inte är en fysiker, kan en antisemit som förbiser Auschwitz inte vara en riktig, hur skall jag säga, trovärdig, seriös och, åtminstone inom ramen för sin besatthet, kunnig och välinformerad antisemit,”

    I diskussionen om judehat och judeförföljelser efter förintelsen stöter man på diametralt motsatta extremer: å ena sidan de som säger att antisemitismen som samhällsfenomen försvann efter nazismen, eftersom det inte någonstans längre kunde vara en legitim hållning, å andra sidan de som säger att förintelsen bekräftade och fördjupade det socialt accepterade hatet, men att det med nödvändighet skulle få ta sig andra uttryck. Kertész tycks mena att både dessa extremer är felaktiga. Judehatet är istället konstant, men att det i och med förintelsen också uttryckts som systematiserat, industrialiserat massmord, och att det därmed också är ett ständigt hot mot det judiska folket.

    Hur ser du på detta resonemang? Är det så Kertész förhåller sig? Här skulle jag också vilja ansluta till frågan om judisk identitet efter Israels grundande. Under mina resor i Israel på 1980-talet fick jag gång på gång höra, att Israels existens utgjorde en garanti för att Förintelsen aldrig mer skulle kunna genomföras. Nu hade judarna ett eget land, ingen skulle kunna angripa dem utan allvarliga konsekvenser. Och i förlängningen av detta resonemang hörde jag också människor säga, att om Israel hade funnits på 1930-talet hade Hitler, nazismen och förintelsen varit omöjliga.

    Jag har egentligen aldrig tyckt att det varit särskilt hållbara resonemang. Om jag ska börja bakifrån, så hävdar jag att den sionistiska rörelsen vann sitt självklara genombrott på ett internationellt plan inte minst på grund av förintelsen. Att staten Israel kunde bildas 1948 var i mångt och mycket ett resultat av de fasor det judiska folket genomlidit. Det säger jag utan att underskatta kraften i sionismen som politisk och nationell rörelse i egen rätt.

    Dessutom tycker jag, att de senaste tio-femton årens utveckling i Israel allt tydligare visat hur farligt det är att vara jude också där, att både individer, samhällen och på sikt också själva statsbildningen lever mycket farligt under trycket från en olöst och alltmer inflammerad konflikt på de ockuperade områdena, i kombination med växande islamism. För varje dag tycks skruven dras åt allt hårdare: i Gaza lever befolkningen i uppgivenhet och största nöd. Deras situation exploateras framgångsrikt av islamisterna. Det israeliska samhället präglas allt mer av det dagliga våldet.

Ervin Rosenberg: Du ställer här egentligen minst två frågor. Även jag börjar bakifrån. Du skriver bl. a att ”de senaste tio-femton årens utveckling i Israels allt tydligare visat hur farligt det är att vara jude i Israel”. Konstaterandet är riktigt. Jag skulle bara vidga resonemanget och inte så lite bittert tillägga att det mer eller mindre alltid har varit farligt att vara jude, i alla tider och i de flesta länder, i varje fall i Europa. Men det är tyvärr tämligen banalt att säga detta.

Judarna – men även landets icke judiska invånare -  lever farligt i Israel, i  skuggan bland annat av den israelisk-palestinska konflikten – som i stället för att lösas bara förvärras – och det hot en islamisk fundamentalism utgör, en dödsföraktande terrorism som stöds av en eventuellt snart kärnvapenutrustad iransk krigsmakt. Jag är böjd att tro att det är mer än en fara som hotar, såväl yttre som inre. Jag nämner bara en. Om en kommande israelisk regering tog sig före att sluta fred med palestinierna – och det tycks ju inte vara möjligt utan ett avstående från Västbanken och en evakuering av de bosättningar befolkade av en betydande, mestadels bokstavstroende, fundamentalistisk judisk befolkning – kan man inte utesluta att det israeliska samhället skulle råka i ett tillstånd av inbördeskrig eller något som är bra likt ett inbördeskrig. När det gäller de yttre farorna är det ett faktum att, som du skriver - eller snarare hänvisar till vad andra har sagt, judarna nu hade ett eget land, och att ingen skulle kunna angripa dem utan allvarliga konsekvenser. Detta faktum garanterar dock ingen säkerhet; när vanvettet släpps löst – och ingen kan vara säker på att det inte inträffar en dag – kan man förgöra varandra. I varje fall är det illusoriskt att tala om ”säkerhet”.

Om judisk identitet efter Förintelsen är jag kanske inte en idealisk person att tala med. Före Förintelsen – jag var ett barn då, nio år 1944 – var saken en annan. På den tiden hade jag en självklar judisk identitet, låt vara inte särskilt genomtänkt, jag var ju som sagt för ung för det. Den var desto mer självklar. Men nu? Jag är ju snarare den ”ojudiske jude” som Deutscher skrivit om, jag förnekar visserligen ingenting, och jag har aldrig dolt eller tänker dölja vem jag är: avkomma till en mycket lång kedja av människor som setts som judar, levt som judar, varit troende judar. Samtidigt saknar jag i dag det mesta som gör någon till jude i någon så att säga aktiv mening. Jag ”tillhör” inte, skulle jag vilja sammanfatta situationen i en kort mening, i stället för att detaljera allt det jag inte är. Övertygad antinationalist, antiklerikal, resolut ”världsmedborgare” -  idel ställningstaganden som deras motståndare brukar sky som pesten -- i viss mening ändå en jude malgré lui, ty jag skulle helst se att ingen försökte stänga in mig i en identitet som han eller hon ”tilldelar” mig. Låt mig sammanfattningsvis hänvisa till vad Kertész skriver i en av de utomordentliga uppsatser som står att finna i Det landsförvisade språket, den som har rubriken Om friheten att själv bestämma vad man är. Antisemitismen som samhällsfenomen försvann INTE efter nazismen, att påstå något annat vore att sticka huvudet i sanden. Judehatet lever och frodas även i ett så pass ”hyggligt” land som Sverige. Det är bekant. Och det frodas ännu mer i andra länder, som till exempel Ungern, det land jag kommer ifrån. Jag vet inte om du har helt rätt i att det faktum att staten Israel kunde bildas 1948 var i mångt och mycket ”ett resultat av de fasor det judiska folket genomlidit”, men så mycket är säkert att en förvägrad assimilation, snart följd av påtvingad dissimilation och förföljelse har i modern tid bidragit till att stärka ett annars slumrande judiska medvetande och hjälpt många judar tillbaka till judisk identitet, vad den nu består av. 

Man kan förvisso säga att "med Auschwitz har den klassiska antisemitismen nått sin slutpunkt", men Kertész själv vet vad detta innebär i praktiken, ty han fortsätter (a a s. 64) " ... -- men naturligtvis bara i den meningen som även historien har tagit slut enligt somliga. Det vill säga att allting fortsätter, men på något sätt tröttare fast samtidigt även mera ohöljt". Där står vi alltså : judehatet har alls inte tagit slut med Förintelsen, tvärtom, paradoxalt och fasansfullt nog utgör Auschwitz eller Förintelsen (som dagens judehatare för övrigt allt ivrigare, alltmer frenetiskt och resolut ifrågasätter), bara en ny anledning till hat och stärker dem ännu mer i deras vilja att börja om ... Auschwitz.

Thomas Nydahl: Ervin, du har låtit mig läsa texter om de senaste årens utveckling i Ungern. Jag får av dessa det bestämda intrycket att judehatet är tydligare uttryckt och kanske djupare förankrat i Ungern är i något annat land jag hittills haft anledning att fundera på, möjligen med undantag av Polen. Du talar om såväl nationalistiska som antisemitiska eller på annat sätt rasistiska partier och rörelser. Du har berättat om rörelser vars uniform nästan är identisk med pilkorsarnas. Men ingen av dessa organisationer anser sig vara antisemitisk. De ser sådant som förtal. Frågan är då, om antisemitismen, trots att den tillbakavisas, idag egentligen tar sig helt nya uttryck, eller om den skickligt och strategiskt genomtänkt återkommer i ett slags förklädnad, som dels består av gamla, yttre symboler (fanor, uniformer etc) dels av ny retorik, som också den, trots allt har en lång tradition (”värna nationen”).

    Menar du att utvecklingen i länder som Polen och Ungern är speciellt allvarlig, eller är manifestationerna av judehat särskilt tydliga där, eftersom de undertrycktes och tvingades till underjordisk överlevnad under kommunistpartiets makt? Mycket av det som utmärkte tiden fram till 1945 tycktes ha försvunnit, men erfarenheterna från Balkan visar ju att allt egentligen bara var dolt för ögat och moget att manifesteras så snart tillfälle gavs.

Om mitt resonemang håller, kan det då vara så, att nya mordiska rörelser kommer att ha sina födelseplatser just i det som tidigare kallades ”Östeuropa”?
Hur ser eventuella motkrafter ut? Finns det en medveten demokratisk flygel i ungersk politik, som med demokratisk också innefattar det faktum att landets minoriteter måste försvaras mot de extrema och hatiska krafterna?

Ervin Rosenberg: Är ”judehatet tydligare uttryckt och kanske djupare förankrat i Ungern är i något annat land (…) möjligen med undantag av Polen”? Det är svårt att svara på frågan, ty ”judefrågan” i Polen har jag inte personlig erfarenhet av. Hur det förhåller sig i andra länder vet jag också bara genom media. Man har dessvärre ett måhända diffust, inte samlat men påtagligt intryck av att antisemitismen åter har fått viss acceptans i många länder, kanske då mest i det forna östblocket. Allt jag med fog kan hävda är att ett verbalt ytterst aggressivt, än så länge bara verbalt judehat är påtagligt närvarande i dagens Ungern, där det har djupa rötter. Antisemitismens kända varianter: den religiösa (till synes kristen, men i grunden hednisk), den etniska (magyariska), den rasistiska (febrilt letande efter ett ”legendariskt” och självfallet uppdiktat ”judenrein” historiskt förflutet, ”sumeriskt” ursprung), den ekonomiska (judarna äger allt, hela landet är redan i deras händer) och den politiska (judarna sitter i alla nyckelpositioner) är samtliga rikligt representerade. Judarna sägs kort och gott vilja göra Ungern till sitt eget land, omforma det och behärska det.

Det märkliga är att det är ytterst svårt att finna människor i Ungern som säger sig vara antisemiter. Folk som gör entydigt antijudiska uttalanden protesterar ilsket mot att kallas antisemiter och hotar med att dra dem inför domstol som dristar sig att kalla dem antisemiter. Nej, de är inte antisemiter, de bara … försvarar Ungern mot judarna som … se ovan. De angrips därför än för att de är liberaler-kapitalister, än för att de är ”bolsjeviker”, än för att de assimilerar sig (falskeligen, naturligtvis), än för att de inte gör det. Kort sagt, judarna bär ansvaret för Ungerns samtliga olyckor såväl i historisk tid (olyckor, både utifrån kommande och självförvållade fanns förstås gott om) som i nuet.

Det är som du säger: Under socialismen (det är för övrigt knappast rätt term, skyndar jag mig att tillägga) sopades frågan under mattan. Om den ungerska  resningen 1956 brukade det länge heta att den var ”ren” från all antisemitism, att de judar som trots allt föll offer folkjustis, inte dödades som judar utan som medlemmar av den hatade hemliga polisen AVH. Senare forskning har emellertid visat att saken var mer komplicerad än så, att det har förekommit smärre pogromungar på landsbygden. Under Kádár-regimens årtionden fortsatte den obligatoriska tystnaden om ”judefrågan”, och det är ett faktum att de tidigare onekligen talrika ”judarna” (märk väl: många gånger människor som andra kallar ”judar” och gör det då på rasliga grunder) försvann mer och mer från de ledande positioner de haft under tiden fram till 1956. Här vill jag inflika att antisemitismens återkomst märktes klart bland landsflyktiga ungrare i olika länder, omedelbart efter 1956, så även i Sverige, så bland annat av undertecknad, först redan i Lund på våren 1957, sedan under mina studieår i Uppsala under femtitalets sista år. Det talades ogärna om den, men man var medveten om den.
Om antisemitismen i dagens Ungern vittnar Kertész i sina böcker.  Avslutningsvis bara detta: företeelsen visar dynamism, det finns en acceleration och en intensifiering av hatet, som är skrämmande. Däremot vet jag ingenting om omfattningen. Hur många ungrare är i dag antisemiter, hur stor del av den ungerska befolkningen är behäftad med denna smitta, allt detta vet ingen. Sociologer gör ibland vissa undersökningar, försöker göra mätningar, men hur tillförlitliga dessa enkäter är vet jag inte.

Motkrafter? Förvisso finns de. Jag är till och med övertygad om att de utgör flertalet. Problemet är att de som nu har vind i seglen, de som tycks vara på bettet, de som lyckas rycka till sig ”problemformuleringsprivilegiet” finns i dag på högerkanten. Till detta finns åtskilliga orsaker, och mycket skulle kunna sägas om varför inte bara det som allmänt brukar kallas ”vänstern” utan också rent allmänt de demokratiska krafterna är på reträtt, det skulle dock föra oss bort från ämnet.

Thomas Nydahl: I sin artikel Rapport från poesins rike (DN 5.4.04) skriver Kertész på tal om det ungerska författarförbundets splittring att det väckt bestörtning runt om i världen att en rad mycket känna författare lämnat förbundet i protest mot de antisemitiska uttalanden som en medlem av dess styrelse gjort. Men frågan är: väckte det någon debatt i Ungern? Hur såg i så fall denna debatt ut? Kertész är noga med att påpeka att han inte tror att någon större grupp bland de ungerska författarna dras med judehat, men att de som opponerar sig mot judehatet ”inte kan hävda denna ståndpunkt inom förbundets nuvarande struktur”. Vad ledde hela denna kontrovers till? Kertész säger så här: ”Vi har alltså att göra med den gamla, klassiska, stupida, onda och slutligen i Auschwitz utmynnande antisemitismen och inte med den nya, om jag så får säga raffinerade, euro-antisemitismen, som för övrigt starkt fördömer den traditionella antisemitismen. Det ungerska författarförbundets antisemiter har ännu inte lärt sig den europeiska etiketten och utför sitt verk öppet, ja, låt oss säga som det är, ostört. Varken lagen eller samhällets protester hindrar dem.”

Ervin Rosenberg: Alla under varar i tre dagar. Så var det förstås med skandalen runt det ungerska författarförbundet, när det begav sig för fyra år, d v s för en evighet sedan. Det är ett faktum att många kända författare, bland dem de mest betydande i Ungern och de mest kända utomlands, lämnade förbundet vid det tillfället. Anledningen till utträdet var för övrigt inte i första hand antisemitiska uttalanden av en viss Kornél Döbrenteis – i ett tv-program år 2002 två gjorde samme man inför en sarkastisk publik av likasinnade sig lustig över Kertész Nobelpris - utan framför allt den omständigheten att styrelsen inte fann anledning att agera. Inte alls. Tvärtom, den stod upp för vederbörande, ville inte uttala något som helst fördömande uttalande eller avståndstagande. Efter de mångas utträden förekom det till och med uttalanden om att utträdet av "vissa" egentligen kändes som en lättnad! Men när jag talar om under som varar i tre dagar syftar jag framför allt på följande: ännu för fyra år sedan var flertalet antisemiter angelägna om att åtminstone i någon mån dölja sin antisemitism, uttrycka det någorlunda kodat, omisskännligt och glasklart och ändå i ett kodat språk. Den tiden är förbi.

Thomas Nydahl: Judehatet bland Mellanösterns muslimer lastas idag helt och hållet staten Israel. Det kan se ut som en logisk och självklar bild. Israel förtrycker palestinierna. Israel är en judisk stat, alltså är judarna våra förtryckare.

    Men om man går tillbaka till den muslimska kulturens historia, så stöter man rätt snart på begreppet dhimmi-folk. Den som var dhimmi var en icke-muslim som ”tåldes” av majoriteten i sitt land, utifrån mycket stränga föreskrivna regler. Dessa innefattade också en särskild skattelagstiftning, som i praktiken innebar att en jude betalade för att få behålla livet. I samtida muslimsk teologi är dhimmi-begreppet också centralt. När arabiska islamister formulerar drömmen om kalifatet ingår det med självklarhet. Också den islamistiska drömmen om Palestina gör det. Inte ens kristna palestinier skulle ha någon annan status än dhimmi-folkets.

    Bör man i en analys av islamistiskt judehat särskilt ta hänsyn till staten Israels existens och de särartade problem detta medför, eller ska man helt utgå ifrån en mer övergripande analys av muslimsk kulturhistoria?

Ervin Rosenberg: För det första är jag ingen expert på islam, tvärtom. Jag har läst en och annan bok, men jag har inte blivit särskilt mycket klokare. Jag kan inte påstå att jag skulle se islam särskilt tilltalande som religion. Å andra sidan, var finns den religion som jag känner sympati för? Ingenstans. Jag begriper mig inte på dem, finner dem absurda, mer eller mindre absurda, samtliga. Det är inte det saken gäller.

Vad det gäller är muslimskt judehat som förklär sig i kamp mot staten Israel, sionister och israeler. Här vill jag inte på minsta sätt gå in på de berättigade kraven från ett folk som vill få suveränitet över ett eget område som det betraktar som sitt. Den frågan är visserligen en av de mest ödesdigra i vår tid. Vad det alltså är fråga om är den urskillningslösa judefientlighet och det skoningslösa judehat jag lägger märke till inom vissa delar av islam. Jag är noga med orden och upprepar: inom vissa delar av islam. Jag skyndar mig dessutom att understryka att jag inte tror på ett så att säga "genetiskt" judehat hos islams anhängare. Det är känt att det fanns, om också sällan, skeden i historien, då muslimer, judar och kristna kunde leva sida vid sida, utan hat, förödmjukande behandling eller kuvande av de andra. Så kunde det förhålla sig under den så kallade guldåldern i Spanien, under en icke alls obetydlig tid, före Reconquistan. Man skall heller inte glömma Soliman den store och andra sultaner, alltså muslimska härskare, som med öppna armar tog emot flyende judar (och senare marraner) i det ottomanska väldet och lät dem leva i fred. Det vanligaste var dock det du beskriver i din fråga: dhimmi-tillståndet. Muslimer tolererade att ”otrogna" fick leva i de deras länder, under deras färla, utlämnade åt muslimernas godtycke eller välvilja. Som du skriver: "En jude betalade för att behålla livet".

I dag är situationen dock i betydande utsträckning en annan. Beror det på palestiniernas förlust av dåvarande mandatets område, tillkomsten av staten  Israel? Jag vet inte. Det kan förhålla sig så. Faktum är att islamska judehatare gör ingen som helst skillnad mellan judar (alltså judar som är israeliska medborgare) och judar (många gånger bara till namnet) i Sverige eller i andra länder. Går du in på Radio Islams sidor på Internet kan se du otaliga bevis på något som inte på några villkors vis kan kallas annat än judehat. Därtill kan det drabba en från allt judiskt blod "ren" svensk lutheran, låt säga en pianist, som vid ett enda tillfälle på ett judiskt (eller horribile dictu israeliskt) kulturevenemang ackompanjerande en sångerska. Det är groteskt. Det är olidligt. Du kan se att man skriver putslustigt och hatiskt om en översättare som dristar sig att översätta böcker av israeliska författare, nota bene: författare som i hela sitt vuxna liv i strid med sina egna landsmän förordat ett fritt Palestina och kämpat för rättvisa åt palestinierna. Det är groteskt. Det är olidligt. Sådant kan inte kallas annat än judehat, och det kommer från muslimskt håll. Huruvida dessa muslimska judehatare representerar "den rätta muslimska tron", följer de Profetens föreskrifter och lagar, handlar de i Koranens anda, eller är de i själva verket en försvinnande så att säga "kättersk" minoritet, förfalskare av den rätta tron? Att yttra mig om det undandrar sig min bedömning.

Detta samtal trycktes första gången i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).


torsdag 10 september 2015

Imre Kertész igen, om förintelsen, skrivandet och fegheten inför islam

Solnedgång, Öland. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:
"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."
Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans senast publicerade dagboksvolym, den kom i Ungern 2014 och utkommer snart på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:
"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",
skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:
"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."
Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves. Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."



söndag 11 september 2022

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Minns 11 september - islamisternas krigsförklaring

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl
 

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Det finner jag minst sagt häpnadsväckande och signifikativt.

 

Det finns två omedelbara hot mot Europa, och därmed också mot Sverige. Det ena är Putin-fascismen, det andra är islamo-fascismen.

 

Om Putin är vi överens. Så ser det i alla fall ut. Om islamo-fascismen är vi inte överens. De flesta, också maktens män och kvinnor, tycks nu istället inriktade på att i dess krets värva och samla. Vad? Röster så klart! Stödjepunkter! Allt tal om att vi ”inta ska ha” det ena eller andra etniska gettot ekar så falskt. Sverige består av sådana getton, och det är där islamo-fascismen har sin grogrund.

 

De makthavare – existerande eller kommande – som inte förstår det problemet är inte värda minsta sympati. Se där ytterligare att skäl till att jag inte ställer mig kön till urnorna i dag.

 

*

 

Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:

"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."

 

Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans dagboksvolym som utkom i Ungern 2014 och på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:

 

"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",

skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:


"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."

 

Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves.Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."

 

Imre Kertész förstod vari faran bestod. Svenska politiker förstår det inte. De vill inte förstå. De kan inte förstå. Och ja, det är 11 september i dag!