Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Minns 11 september - islamisternas krigsförklaring

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl

 

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Det finner jag minst sagt häpnadsväckande och signifikativt.

 

Det finns två omedelbara hot mot Europa, och därmed också mot Sverige. Det ena är Putin-fascismen, det andra är islamo-fascismen.

 

Om Putin är vi överens. Så ser det i alla fall ut. Om islamo-fascismen är vi inte överens. De flesta, också maktens män och kvinnor, tycks nu istället inriktade på att i dess krets värva och samla. Vad? Röster så klart! Stödjepunkter! Allt tal om att vi ”inta ska ha” det ena eller andra etniska gettot ekar så falskt. Sverige består av sådana getton, och det är där islamo-fascismen har sin grogrund.

 

De makthavare – existerande eller kommande – som inte förstår det problemet är inte värda minsta sympati. Se där ytterligare att skäl till att jag inte ställer mig kön till urnorna i dag.

 

*

 

Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:

"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."

 

Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans dagboksvolym som utkom i Ungern 2014 och på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:

 

"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",

skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:

"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."

 

Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves.Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."

 

Imre Kertész förstod vari faran bestod. Svenska politiker förstår det inte. De vill inte förstå. De kan inte förstå. Och ja, det är 11 september i dag!

 

Livsmöjligheten bor i avskildheten

Foto: Astrid Nydahl

Mina tvivel kvarstår i allra högsta grad. Texten jag publicerade igår kommer från en kombinerad hjärn-hjärt-period av starkt ifrågasättande. Det har sin grund mindre i det privata och mer i det som kallas "samhället" (trots att det numera skulle heta särhället för att rätt beskriva vad som pågår, när varje särintresse har större betydelse än det kollektivt gemensamma, när svallvågorna efter en tid som försvunnit premierar varje form av dårskap om den bara har sin förankring i politiskt vurm för islam och andra irrläror som suger blod ur det som en gång var vårt). 

Är det en flykt att bilda sig? Är det en flykt att skaffa mer kunskap om varför detta sker? Vad kan jag lära mig av det förra europeiska sammanbrottet? Jag köpte just på nätet en ny bok av Elisabeth Åsbrink. Den heter kort och gott 1947. När den kommer ska jag göra just det jag här frågade om: skaffa mig bättre kunskap, lära mig av det hon berättar. Jag har just nu ingenting nytt att säga. Därför lägger jag ut texten nedan, den finns med i min nya bok. Hos Ulf I. Eriksson är jag mer hemma än i den "verkliga" världen. Jag vill ta tillfället i akt att tacka er alla. Uppmuntran är alltid välkommet, och det är jag ödmjuk inför. Men hur framtiden här i bloggen ska se ut, det vet jag inte idag. Denna eftermiddag har jag fått en oväntad chans att komma ut till havet. Korgen med kaffe och smörgåsar är packad, jag lägger ut detta och säger på återseende.

***

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  (ellerströms förlag) handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret. 

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden. 

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

Europas pågående självmord

Natten sänker sig, också månen förmörkas.... Foto: Astrid Nydahl

”Europa kommer snart att gå under på grund av sin förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner.”

De numera tämligen spridda orden ur Imre Kertész bok Den sista tillflykten (i svensk översättning av Ervin Rosenberg) äger allt större giltighet. Våra liv förgiftas av det islam(-ismen) orsakar oss; social splittring, misstro, vantrivsel, polarisering, det öppna samhällets slutliga avskaffande och ond bråd död och massakrer.

Efter varje sådan mordisk attack kommer apologeterna på rad; nej, detta hade inget med … att göra, detta var något som inte … kan lastas för. Apologeterna är däremot helt säkra på att dagens avskyvärda politikermord i England kunde kopplas till …. eller något tredje som inte hade med … att göra.

Europa närmar sig kanten. Situationen är extremt farlig. Motsättningarna är nu så stora att också en brittisk folkomröstning kan peppras med dödlig ammunition. Den laddning som byggts upp kommer vi få se som många mindre och återkommande riktigt stora utbrott av ideologiskt motiverat våld, som de i London, Madrid, Paris och Orlando. Inga ursäkter kommer att hjälpa.

Nobelpristagare, tarvligheter och epokernas förgörande krafter

Elias Canetti

Det är egentligen en slump att jag denna måndag valt Elias Canetti. Det jag hade på hjärtat kan nämligen sägas om många andra av litteraturens alla Nobelpristagare. Jag har nu läst en rad recensioner av Imre Kertész senaste till svenska översatta bok, Den sista anhalten. Senast igår läste jag Göran Rosenbergs bitvis tarvliga text i Expressen. Kritiken går, kortfattat, ut på att "även stora män kan tänka små tankar" (Kaj Schuelers uttryck i Svenskan) eller att Kertész uttrycker ett primitivt hat mot muslimer (variationer på temat finns, men de är knappast intressanta). Själv skrev jag detta, varken mer eller mindre viktigt än annat, men med det "avvikelsen" att jag delar hans syn på det som sker med Europa (och därmed också med judenheten i vår världsdel).

Nå, minns ni vad Canetti skrev i sina sista böcker om namngivna personer? Jag gör det. Minns ni Doris Lessings utfall? Minns ni Pinters vredgade, närmast hatiska, angrepp på sin samtid? Minns ni Naipauls principiella ställningstaganden mot islam? Ja, jag kunde göra listan lång, men det gör jag inte. Det principiella är att varje stor diktare och tänkare formulerar ståndpunkter som nödvändigtvis inte behöver falla alla på läppen. Är det inte rentav något befriande att tvingas läsa och begrunda sådana texter? Jag läser Imre Kertész bok som en, både för honom och för läsarna, logisk avslutning på ett 1900-talsliv i skuggan av de stora mordmaskinerna. Han genomlevde nazismen och kommunismen, postmodernismen och dess extremliberalism, för att också sedan hinna stiga in i islamiseringens tidevarv med allt vad det innebär.

Canetti står högt i kurs. Nej, förresten, så vill jag inte uttrycka det. Canetti är viktig för mig, mest varje dag. Det är också en rad andra Nobelpristagare, oavsett vilka ståndpunkter de givit uttryck för. Canetti har, liksom Milosz, Le Clézio, Camus, Pasternak, Solsjenitsyn, Böll, Singer, Seifert, Brodsky, Paz, Naipaul och en rad andra, för alltid skrivit in sig i mänsklighetens största bibliotek: det som ryms i en ensam människans bröstkorg och hjärna. Oavsett politisk ståndpunkt och oavsett enskildheterna i livet - pinsamma eller ärofyllda - finns de för alltid med oss, i alla fall fram till den dag maktens och politikens män och kvinnor bestämmer sig för en sista knapptryckning.

***

PS: Härmed förnyar jag min efterlysning. Någon har fört över betalning för Malmöboken till mitt konto. Men namnet som anges är högst ovanligt. Vem känner igen sig? Var i så fall vänlig meddela mig. Med den sortens namn kan jag inte skicka någon bok till inbetalaren.

15-09-25                                               00003489

250,00

Imre Kertész igen, om förintelsen, skrivandet och fegheten inför islam

Solnedgång, Öland. Foto: Astrid Nydahl

Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:

"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."

Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans senast publicerade dagboksvolym, den kom i Ungern 2014 och utkommer snart på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:

"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",

skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:

"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."

Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves. Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."

Imre Kertész Den sista tillflykten, en dagboksroman (översättning Ervin Rosenberg, Weylers förlag)

Foto: Astrid Nydahl

Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare. 

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt. 

Hans nya dagboksroman är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär. Boken heter Den sista tillflykten.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar. 

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

De fragment som skulle ha blivit en roman är klart och tydligt skilda från dagboken, med egna rubriker och avsnitt. Det är alltså dessa som är bokens roman, resten är en autentisk dagbok av samma typ som de dagböcker han tidigare utgivit, som Galärdagbok och Från Budapest till Berlin. Att dessa dagböcker inte är fiktiva förstår var och en som läser dem.

Det första årets dagbok i Den sista tillflykten skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet. 

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.

***

Från en tidigare post lägger jag här till den som väckt så mycket uppståndelse:

I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Inre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam:

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

och:

"Jag borde säga några ord om politiken också (...) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (...) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende." (sidan 180)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Det enda som återstår är klarspråket och försöken att tala sanning. Det är uppfordrande.

***

PS: Kertész är inte, vilket jag hävdade igår, först att offentligt uttala sig om islam. En av mina uppmärksamma läsare påpekar att t.ex. V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa tidigare gjort samma sak. Däremot är Kertész ord om Europas förstörelse ovanliga i sin tydlighet. Tack till Stefan L.