Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Karl Aage Rasmussen. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Karl Aage Rasmussen. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 23 maj 2011

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.

torsdag 19 maj 2011

Gustav Mahler.

Igår var det 100 år sedan han dog. Och med posten kom den nya boken om honom. Ingen skriver sådana böcker bättre än Karl Aage Rasmussen. Den utkommer 27 maj och då återkommer jag med recension.

tisdag 17 maj 2011

Regn, vardag.

Mitt i en gråtung vardag börjar tanken arbeta i mig. Den cirklar kring det lästa och det levda. Har just läst en privat resedagbok från Thailand och förundrats över hur olika vi människor är, även om vi har tillgång till samma tekniska landvinningar. Allt blir förklarat. Sjukvården skulle jag helst slippa där. Liksom biltrafiken, där risken att hamna i en svår olycka är betydligt större än här.

Hur når jag enkelheten? Varje dag strävar jag dit. Omständigheternas diktatur (von Wright) står som hinder för varje ansträngning. Breven jag får från Helsingfors berättar om andra sorters förtvivlan. De sista dagarnas (eller månadernas) andetag som förbinder två generationer, den allt kortare sträckan fram till att det brister och avbryts av döden.

Det är alldeles tyst nu. Regnet allt mildare, knappt hörbart längre. Utanför mitt fönster betraktar jag stararna som har ungar i de gamla björkarna. Trädens ljusa grönska är som en fasad av självklarheter.

Parallell läsning: Birgitta Trotzig och Karl Aage Rasmussen om Svjatoslav Richter. Världar med beröringspunkter. Språket och musiken sida vid sida.



Foto: U.W.

söndag 17 april 2011

Karl Aage Rasmussen: Musik i det tyvende århundrede - en fortælling.

Min tidigare läsning av den danske essäisten och komponisten Karl Aage Rasmussen har handlat om Glenn Gould (Den kreative løgn, 2001), Robert Schumann (Forrykt, 2004) och Svjatoslav Richter, pianist (2007). Rasmussen har en lång verkförteckning sedan bokdebuten 1990 och dessutom ett stort antal musikaliska verk utgivna på CD, omfattande pianomusik, kammarmusik och violinkonserter. Rasmussen är född 1947 och var fram till för tre år sedan professor vid Det Jyske Musikkonservatorium. Hans senaste bok är essäsamlingen Musik i virkeligheden (2008).



Och nu har hans märkvärdiga exposé över den europeiska 1900-talsmusiken kommit: Musik i det tyvende århundrade - en fortælling (Gyldendals, april 2011). Rasmussen börjar sin vandring med de märkvärdiga kompositörerna Schönberg, Berg och Webern, han går vidare med Debussy och Satie, fördjupar sig i de atonala St Petersburg-kompositörerna och slutar, nästan 400 sidor senare med för mig okända kompositörer som är verksamma också in i 2000-talet, som Ruders, Abrahamsen, Saariaho, Lindberg och Sørensen.

Det bästa med Rasmussens böcker är att man förstår sig läsa kulturhistoria när den är som bäst, utan att man för den skull ens behöver ha hört några av kompositörerna. De är många, närmare bestämt runt ett hundra, och bland kända namn som Bartók, Eisler och Pärt poppar det ständigt upp helt nya bekantskaper.